Besserbitch
Moments of grey
Bolero recordings/Sony

PUNKROCK Veckans stora skitstorm följe på Jens Spendrups svammel om att frånvaron av kvinnor i bolagsstyrelser beror på bristande kompetens. Ett fullkomligt stolligt påstående, så klart, men likväl begripligt – den forne ölkungen lär ju knappast ha hört Besserbitch. Här är nämligen beviset för att kvinnorna i den ädla näringsgrenen debutantpunk utklassar konkurrenterna, då kvartetten smidigt glider förbi genrens korvkarneval och spelar med en entusiasm och känsla som får återvinningskärlen att studsa av lycka. Väl rotat mellan Bad Religion och The Distillers känns ”Moments of grey” ovanligt moget för att vara ett förstlingsverk, samtidigt som valpigheten ligger gruppen en aning i fatet. För en plats i scenens absoluta finrum krävs ännu skarpare refränger och en slutlig superstuns i materialet.

Bästa spår: ”Sick twisted mind”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Naturligtvis går det bra att lyssna på ”Moments of grey” och ”††† (Crosses)” på Spotify, förslagsvis genom att klicka här.

Stilett
”Stilett”
Citybird/Sound Pollution
PUNK Den scenrutinerade kvartetten hymlar knappast med sin avsikt: ska man göra Rancid-rabalder på svenska torde det låta precis så här. Det märks tydligt i ”Let’s go”-pigga ”Tony Beretta”, i The (International) Noise Conspiracy-meriterade Inge Johanssons snirkliga basgångar och i en ljudlig blandning mellan refrängpunk och halstatuerad rännstensska.

Sensationellt är det inte, snarare bekräftande än omtumlande. Men samtidigt har gruppen ett ärligt driv som spritter och stångas över elva vardagsnära spår som funkar likt en dopaminspruta i skinkan i februaritröttman. Energiskt och snitsigt, liksom.

Lyssna på: ”Radio Stilett”, ”Spliff & Red Stripe”.

The Unguided
”Fragile immortality”
Napalm/Border
METAL I intervjuer har sångaren Richard Sjunnesson beskrivit ensemblen som något av ett soffsittarband. En inte så supersatsande trupp, utan mer något av ett projekt som existerar utan en klar strategi.

I sig är detta ett sätt att förringa Sonic Syndicate-avknoppningens relevans, då den har oumbärlighetskvaliteter som står över konkurrensen i den moderna glättighetsmetalgenren. I stället för att vare sig låsa sig vid en strikt Soilwork-mall som tillåter föga komplikationer ger kvintetten andragiven en virtuost skön old school-känsla i gitarrarbetet, ganska långt ifrån exempelvis riktnummerkompisarnas mer amerikaklingande sound. Jag lovar, när Roland Johansson shreddar loss utan skyddsnät i bland andra ”Inception” blir det tonkomplikationer på Christopher Nolan-nivå.

Dock håller det inte rakt igenom. För även om materialet är mer varierat och genomtänkt än på debuten ”Hell frost” blir det i längden lite enahanda. Ett sammelsurium av fräcka riff, instruktionssolon och bubblande syntslingor som inte lyckas nå någon självklar slutsats i höjd med ”Oblivion”. Huruvida den kommer då sista delen i albumtrilogin släpps i framtiden kan man självklart bara spekulera om, men förutsättningarna finns tveklöst där. Nu gäller det bara att förvalta dem på ett ännu bättre sätt.

Lyssna på: ”Inception”.

Något som efter förra årets mediehype finns kvar att säga om det hemliga gänget från Linköping? Nja, kanske inte så mycket. Det känns som att såväl ”Infestissumam” som epilog-ep:n ”If you have Ghost” har ältats både på bredden och tvären under 2013, liksom dess iögonfallande spektakelimage och mysrysliga satanismförpackning.

Det intressanta i sammanhanget är väl därför inte att Ghost väljer att saluföra sig med en anonymitetspresentation, utan exakt hur denna tar sig ut. Personligen kan jag tycka att det är ett snilledrag att redan i den dekadensladdade videon till ”Year zero” klä av Papa Emeritus II – och att under masken avslöja ännu en uppdiktad figur. Ett underhållande matrjosjkatänk som leker med publikens sätt att förhålla sig till artister och det som gömmer sig bakom myten.

Nyligen tog spektakelsamligen detta ett steg längre, då man i australiska Music Feeds studio slängde upp en ”demaskerad” Papa i fronten framför bland andra ”Ritual”, ”Year zero” och Roky Erickson-covern ”If you have ghosts”. Och hur detta tog sig ut går det förträffligt att inspektera här nedan.

Ett konstaterande så självklart att det nästan är onödigt: Cancer är bajs. En riktig skitsjukdom, om uttrycket tillåts, som har den elaka vanan att rycka bort folk från livet alldeles för tidigt.

En av dessa är självklart, Ronnie James Dio, metalsmurfen med superrösten som genom karriären sjungit upp bland andra Black Sabbath, Rainbow och egna gruppen till svindlande höjder.

Den 16 maj 2010 tystnade han för evigt, efter att i ett halvår ha kämpat mot magcancern. Han drog sina sista andetag klockan kvart i åtta på morgonen – och lämnade ett öppet sår efter sig i hårdrocksvärlden. Ronnie James Dio blev bara 67 år och han fattas oss alla, än i dag.

Ett extra tydligt tecken på Ronald James Padovas betydelse för musikvärlden är den stjärnparad som nu ställer upp för att hylla honom på kommande skivan ”This is your life”. Scorpions? Check. Motörhead med Saxons Biff Byford? Check, check. Corey Taylor, Anthrax, Halestorm och Tenacious D? Checkcheckcheckelicheck. Men störst av alla på plattan, som ämnas vara tillgänglig den 1 april via Rhino/Warner, är måhända att Metallica bidrar med ett medley bestående av låtar hämtade från Rainbows fullkomligt magiska ”Rising”-skiva (släppt 1976). En kombination som i alla fall på pappret låtar som något att dregla över.

Den kompletta uppställningen på ”This is your life” ser ut som följer:
1. ”Neon knights” (Anthrax)
2. ”The last in line” (Tenacious D)
3. ”The mob rules” (Adrenaline Mob)
4. ”Rainbow in the dark” (Corey Taylor, Roy Myorga, Satchel, Christian Martucci, Jason Christopher)
5. ”Straight through the heart” (Halestorm)
6. ”Starstruck” (Motörhead, Biff Byford)
7. ”The temple of the king” (Scorpions)
8. ”Egypt (The chains are on)” (Doro)
9. ”Holy diver” (Killswitch Engage)
10. ”Catch the rainbow” (Glenn Hughes, Simon Wright, Craig Goldy, Rudy Sarzo, Scott Warren)
11. ”I” (Oni Logan, Jimmy Bain, Rowan Robertson, Brian Tichy)
12. ”Man on the silver mountain” (Rob Halford, Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson, Scott Warren)
13. ”Ronnie rising medley” (Metallica)
14. ”This is your life” (Dio)

Överskottet från försäljningen av skivan kommer att gå till Ronnie James Dio Stand Up And Shout Cancer Fund.

Ibland är en ju tvungen att kontrollera almanackan så en inte har fastnat i ett måndag hela veckan-scenario där det ständigt är den 1 april.

En sak är likväl säker: världen är en väldigt bisarr plats. Ett konstaterande som bekräftas på löpande band, ständigt och jämt.

Den senaste dingdong-nyheten är emellertid av det mer hjärtevärmande slaget. Och egentligen inte så orimlig som den först kan tyckas.

För visst, att bortgångne Slayer-gitarristen Jeff Hanneman skulle föräras en helt egen cirkulationsplats i den polska staden Jaworzno kan tyckas vara en kvackande tidningsanka av fjädrigaste snitt. Men desto mer begriplig blir historien då det visar sig att det handlar om en tillfällig benämning, efter att företaget Art-Com vunnit en välgörenhetsauktion – och därmed fått äran att namnge trafikplatsen.

Icke desto mindre, under ett års tid kan världens alla thrashfanatiker få stora snurren i Hannemans Circle Pit (Rondo Jeffa Hannemana på originalspråket). Något som känns som ett givet turistmål under 2014. Om inte annat så bara för att kunna köra runt 666 varv till tonerna av ”Reign in blood”.

Behemoth
The satanist
Nuclear Blast/Sony
METAL I periferin finns kampen, i centrum härskar segern – mot leukemin och över den katolska kyrkans ivriga försök att tysta en obekväm röst. Därför känns det väldigt naturligt att konvolutet till ”The satanist” delvis är målat med frontmannen Adam ”Nergal” Darskis blod. Det här är nämligen ett album som hyllar personens triumf över till synes oövervinnerliga krafter, låt så vara en dödlig sjukdom eller religionens ok. På så sätt är det en oväntat livsbejakande låtcykel, som tar avstamp i Behemoths bakgrund i black/death metal-skarven men som slår sig loss på ett närmast genrelöst vis. Det finns blastbeatattacker (”Amen”), Celtic Frost-orkestrering (”Messe noire”) och urläckra körpartier (”In the absence ov light”), men viktigast av allt riktiga låtar. Satan, så tjusigt.

Bästa spår: ”O father o Satan o sun!”

Fotnot: Självfallet går det alldeles utmärkt att lyssna på ”The satanist” på Spotify i stället. Då klickar man förslagsvis här och njuter av det som är en allvarlig kandidat till årets tuffaste album – redan nu.

VECKANS TWEET

Middely, hiddely, fiddely!

Se där, så kan man ju slå an en sträng hos alla gitarrfantaster där ute.

Ett annat: Att berätta att grepphalsfantomerna Gus G och Marty Friedman gör gemensam sak på scen i Stockholm.

Ja, det är sant. Hårdrocksbloggen kan i dag nämligen avslöja att den tidigare Megadeth-virtuosen och Ozzy Osbournes senaste bollplank ansluter sig till endagarsfestivalen Stockholm Rocks, som hålls på Waterfront lördagen den 3 maj.

Som tidigare har uppmärksammats här i bloggen är den grekiskbördige G-strängen senare i vår aktuell med solodebuten ”I am the fire”, som når butikerna i mitten av mars via Century Media. Där arbetar gitarristen bland andra med svenske superstrupen Mats Levén (Candlemass med flera), Evergreys Tom S Englund, Mr Bigs Billy Sheehan och Talisman-kände Jeff Scott Soto och av förstasingeln ”My will be done” att döma lär det bli en shredtastisk drillfest som både rockar och rullar.

Den numera Japanbaserade Friedman har även han en solomacka på gång i vår, en fullängdare titulerad ”Inferno”. Amerikanska mangeletiketten Prosthetic står för leveransen av skivan, som bjuder på gästinsatser från exempelvis Alexi Laiho (Children Of Bodom), David Davidson (Revocation) samt ett låtskrivarsamarbete med gamle Cacophony-parhästen Jason Becker. Lite av vad en kan vänta sig på nämnda skiva går att försmaka via låten ”Steroidhead” här nedanför.

På Stockholm Rocks uppträder även Heat, norska TNT samt finska Reckless Love. Mer info och annat notervärt hittas på evenemangets hemsida.

Mystik har länge varit en bidragande faktor till det här vi kallar hårdrock och metal. Från Kiss gömda identiteter på 1970-talet, via moderna vandringssägner om bland andra Marilyn Manson till dagens spekulationer rörande vilka som egentligen döljer sig bakom maskerna i Ghost – det dolda säljer. Och lockar.

Det senaste bidraget till denna hemliga klubb kommer från Göteborg. Involverar folk som på ett eller annat sätt har gjort sig namn i scenen genom åren, men som nu presenterar sig bakom pseudonymer likt  Black String (gitarr), Command (bas), Hand Of Doom (sång) och Ratwing (trummor). Och därmed kan väl spekulationerna ta fart rörande vilka dessa gossar egentligen är, en gissningslek som egentligen brukar vara mer underhållande – och verklighetsfrämmande – än vad verkligheten är.

Sådant har förvisso sin plats, men jag tänkte inte ödsla ytterligare rader på detta. Utan i stället passa på att meddela att ensemblen inom kort släpper sin självbetitlade debutplatta via Century Media. Det är ett album som är old school ut i de slitna hårtopparna, som får en att tänka på tider då genren kändes hotfull på riktigt och som lyckligtvis inte låser sig till sedvanlig Sunlight-fixering.

Ett smakprov på detta går att hitta nedan, via spåret ”Howl from the coffin”. Streama, på öronbedövande volym, och gör er redo för att ”Vampire” släpps lös i butikerna. Vilket sker i skarven februari/mars enligt planerna. Sug på den, liksom.

Crossovertrenden mellan film och musik är en av nöjesvärldens stora konstanter. Ett ständigt utbyte av talanger åt båda hållen, som har gett oss filminsatser från exempelvis Motörhead-Lemmy (”Hardware” med flera), Rob Halford (”Spun”) och Bruce Dickinson (”Chemical wedding”) likväl som det omvända förfarandet från bland andra 30 Seconds To Mars Jared Leto, The Pretty Reckless Taylor Momsen och Tenacious D:s Jack Black. För att nämna några få i denna ständiga korsbefruktning.

En av de senare i detta kompetensutbyte är Amon Amarths reslige frontman Johan Hegg. Tumbasonen, som numera kallar Örebro sin hemstad, dyker nämligen upp i den kommande rullen ”Northmen – A viking saga”, ett schabrak som förväntas få premiär i oktober i år.

Hegg spelar där vikingkrigaren Valli – no shit, liksom – och får på vita duken sällskap av bland andra Ryan Kwanten (”True blood”), Tom Hooper (”Merlin”) och Ed Skrein (”Game of thrones”) i något som beskrivs som – no shit igen – ”ett episkt äventyr”. För regin står Claudio Fäh, som tidigare har föga minnesvärda ”Sniper: Reloaded” och ”Hollow man 2” på sin cv.

Enligt uppgift är rullen redan klar för visning i Sverige, men något definitivt premiärdatum finns ännu inte att tillgå.

I väntan på detta går det ju alltid bra, om inte ännu bättre, att fördjupa sig i senaste Amon Amarth-videon ”Father of the wolf”. Som är en liten saga i sig.

Få grupper är en hel genre i så stor utsträckning som detta Long Island-band. Det var ju de som tog den ekvilibristiska hårdmetallen ett steg längre med debutskivan ”When dream and day unite” för hela 26 år sedan och som sedan dess har fortsatt att tänja och dra i föreställningarna vad som egentligen är möjligt inom tuff musik.

Så även på senaste fullängdaren, 2013-årsgiven som även bär dess namn. Ett i vanlig ordning ambitiöst och övermänskligt välspelat verk, som kastar gruppen mellan riffig metal och überexcerciser i instrumentverkstaden till vackra instrumentalpassager som tonsätter en film som ännu inte har spelats in.

Business as usual, med andra ord. En balansgång mellan engagerande och irriterande (jag har ända sedan förstlingsverket haft svårt för dess evinnerliga utsvävanden som emellanåt tycks vara själva huvudorsaken än ett uttrycksmedel) och som på så sätt inte lyckades ändra på ensemblens rätt konsekventa :+++:-parad.

Just i  dag finns det emellertid desto större anledning att dra lite extra på smilbanden. För inte nog med att jag så här i måndagsmörkret har det stora nöjet att premiärvisa videon till ”The looking glass” – först i Sverige! – jag har ävet det stora nöjet att bjussa två bloggläsare på gratis entré till kvintettens konsert på Annexet i Stockholm den 22 februari.

En så kallad dubbelmacka av icke smittospridande slag, minst sagt.

Själva videovisningen är öppen för alla. Bara att scrolla ner en liten bit, klicka igång och njuta av resultatet. Önskas däremot en helkväll i progmetallens heliga tecken krävs en liten, men ack så viktig, motprestation.

Jag vill nämligen att du svarar på en framkrystad fråga, i ett mejl döpt till ”DT-tävling” som du skickar till mattias.kling@aftonbladet.se och som finns hos mig senast på torsdag morgon klockan 09.00. I mejlet uppger du namn och mobilnummer, för sakens skull.

Och till frågan då – och häng med i turerna här. De flesta känner nog till att grundarmedlemmen Mike Portnoy inte längre är medlem i gruppen. Sedan uppbrottet med Dream Theater har batteristen emellertid knappast varit sysslolös, utan i stället spelat med exempelvis Winery Dogs, Adrenaline Mob och just nu skivaktuella Transatlantic. Redan 2010 gjorde han dock ett gästspel på skivan ”Nightmare” med Avenged Sevenfold, en grupp som kommer från Orange County i Kalifornien, USA. Detta område brukar förkortas ”O.C.”, vilket även var namnet på en tv-serie som sändes under åren 2003 till 2007 i Kanal 5. Backanal är ett ganska så ålderdomligt uttryck för brakfest, gärna använt av Carl Michael Bellman – men vilken svensk artist gav 1989 ut det galet hyllade debutalbumet ”…och stora havet”, en skiva som gav upphovsmannen så svår prestationsångest att den ännu i dag inte har fått någon uppföljare.

Med detta sagt – filmtajm.