Först blev de fyra, sen tre och till sist var de bara två.

Tiden efter hyllade skivan ”Unseen” blev väl inte riktigt som alla hade tänkt sig. I stället för ännu en framgångsrik tid för The Haunted föll gruppen i stället i spillror tills blott gitarristen Patrik Jensen och basisten Jonas Björler kvar med ett svårt beslut framför sig:

Vad göra nu?

– Det är klart att tanken att lägga av fanns där, säger Jensen. Jag visste att det som hade varit kämpigt för bandet var att medlemmarna hade utvecklats musikaliskt åt olika håll, men samtidigt visste jag att Jonas och jag var de som delade musiksmak mest av alla i den sättningen. Skulle bandet fortsätta, så var det med just Jonas det skulle ske.

Det där är själva grunden. Anledningen till att combon kan se 2014 som en nystart – 18 år efter formationen. En relansering som dock inte är någon pånyttfödelse i sig. Speciellt inte då vi i The Haunted 2.0, om uppgraderingsliknelsen får tillåtas, hittar återvändarna Adrian Erlandsson (takthållare på gruppens självbetitlade debut från 1999) samt sångaren Marco Aro som stod för det vokala på ”The Haunted made me do it” (2000) samt ”One kill wonder” (2003).

En thrashig återförening som i sig kan ses som en motreaktion mot exempelvis ”The dead eyes” mer emotionella och introverta ångestmetal och ”Unseens” brokiga uttyckstombola, två skivor som bjöd på en musikalisk utveckling som inte riktigt tycks välkomnats av gruppens kärntrupper, och som mynnar ut i nu aktuella trespårssingeln ”Eye of the storm”. Trots att låtarna i sig fullkomligt kastar sig mot The Haunteds ursprung, anser Jensen inte att de ska ses som en reaktion mot den senare delen av diskografin.

– Inte alls. Plattorna är alltid summan av var bandet befinner när de skrivs. Konstigt vore annars. ”The dead eye” är en fantastisk platta – mörk och tung, men samtidigt med ett tydlig tanke. Däremot kan jag i dag tycka att ”Versus” och ”Unseen” känns splittrade och saknar en tydlig tanke och målsättning?

– Det har aldrig varit frågan om att nån medlem kör över nån annan i The Haunted. Alla hade, och har, stor respekt för vad de andra gillar att spela och gillar att skriva. Därför blev det aning splittrat med fem ”generaler” i bandet med växande skillnader i musiksmak. Det sound som man idag hör från The Haunted är summan av de ingående medlemmarna. Adrian var med på första plattan och Marco var med på plattorna därefter. Hur hade det inte kunnat låta hårt? En omöjlighet, tror jag.

Enda egentliga nykomlingen i truppen är gitarristen Ola Englund. Något av en doldis i den svenska metalscenen, men en superbegåvad musiker som bland annat har lånat ut sina tjänster till amerikanska Six Feet Under och som följs av över 61 000 personer på Youtube. En flink strängfantom, som klippt och skuren för att träda in i det hålrum som Anders Björler lämnat i truppen.

– Ola är helt rätt man för oss. Tajt som ett skruvstäd, kan vara både melodisk och brutalriffig spelmässigt och i sitt skrivande, samt är jävligt driven och målmedveten som person och musiker. Sen så gillar han att spela solon. Det är bra. Jag vägrar att spela solon, så Anders var tvungen fastän han heller egentligen inte ville.

Hur resonerade du och Jonas runt att plocka med Adrian och Marco igen?

– Först och främst så är de jävligt bra människor och därtill det är de fruktansvärt bra musiker. Jonas och jag kände att vi både ville ha med personer som var kul att hänga med och som ville spela samma slags musik som vi ville spela. Det är en bonus att de har varit med i bandet tidigare och skänker en större The Haunted-kredd åt sättningen, men det var inte därför vi valde att fråga dem.

När Marco lämnade gruppen förra gången, strax efter releasen av ”One kill wonder”, kämpade han bland annat mot sitt drogmissbruk. Vad är skillnaden att samarbeta med honom i dag?

– Ärligt talat visste jag inte om att han kämpade med det. Jag trodde hans skäl för att lämna bandet var att han inte ville vara ifrån sin familj så mycket. Jag visste att Marco slutade ”cold turkey” med droger inför en turné och att han grejade det bra, men det är först nu när han är med igen som jag fått klart för mig hur jobbigt det var på vägarna för honom. Nu är alla lite äldre och kanske även lite klokare. Vi är mer taggade över att få en andra chans att spela ihop igen och fokuserar mer på det än på allt annat runt omkring.

Samtidigt innebär det här att ett upptaget gäng som ska samsas i The Haunted. Marco är ju dessutom sångare i The Resistance, Ola har Feared medan Adrian bland annat sköter trummorna i Paradise Lost och At The Gates. Hur kommer detta påverka era turnéer i framtiden?

– Överlag så har alla bandmedlemmar åtaganden utanför bandet. Vi märkte av ett stort ekonomiskt tapp när nedladdning av musik slog igenom på allvar, och vi ville inte tvingas turnéra i åtta, tio månader om året bara för att få det att gå ihop ekonomiskt. Jag pluggade exempelvis till systemvetare och jobbar nu som IT-konsult medan Jonas jobbar som revisor. Vi kommer med andra ord inte att ligga ute på längre turnéer eller kanske spela så ofta som vi har gjort tidigare. Vill folk se oss live så får de ta sig dit där vi spelar.

En singel i all ära – men när kommer fullängdaren?

– Nya plattan kommer att spelas in i februari och släpps nån gång i sommar. Vi bollar fortfarande med albumtiteln, men låtarna från singeln ger definitivt en försmak av vad man kommer kunna vänta sig av plattan.

Och med detta sagt finns väl bara en sak kvar, nämligen att lyssna på ”Eye of the storm”. Varning för styv kuling är utfärdad.

Vänner, det är måndag. Kanske en av de mer onödiga dagarna i veckan, i tuff konkurrens med tisdagen. Många av er har kanske mentalt loggat in i en ny vecka, fylld av överraskande framgångar och bedrövelser, andra har måhända planat ut i en annan sorts vardag.

I vilket fall som helst. Man behöver ju piggas upp så här mitt i årets fattigaste månad.

Jag tar mitt ansvar där. Bjuder på något som gör att de närmaste dagarna kanske inte blir så hemska trots allt.

I samarbete med Sony Music har jag nämligen en stora äran att bjuda in till fuzzfest av det mer exklusiva slaget – redan nu på fredag. Ja, det är sant. Samtidigt som lönen tjongar in på kontot – för de som är privilegierade nog att uppbära sådant – har skivaktuella Truckfighters planerat en liten fest i replokalen i Örebro. Ett trevligt samkväm som fyra bloggläsare (som alla får plocka med sig varsin gäst) är hjärtligt välkomna till.

I potten ligger en chartrad bussresa från Stockholm till Närkes pärla där trion bjuder på en intim releasefest med konsert, quiz och skönt häng i sitt högkvarter. Tripparrangörerna har även utlovat att bjuda på dricka – och dessutom återfärd till huvudstaden under natten mot lördag.

Låter fuzztastiskt, va? Klart det gör.

Ingen krystad fråga eller annat trams den här gången, för att delta krävs det bara att du och ditt utvalda sällskap är över 18 år (godkända id-handingar måste visas upp före avfärd) och att du anmäler intresse till mig senast i övermorgon onsdag klockan 17.00 i ett mejl döpt ”Truck off!” som du självklart skickar till mattias.kling@aftonbladet.se.

Och därmed blev ju den här måndagen genast lite roligare. Örebra, som vi säger på mitt jobb.

Against Me!
Transgender dysphoria blues
Xtramile/Border

ROCK Emellanåt är själva villkoren mer intressanta och berörande än det konkreta utfallet. Likt i fallet med Floridagruppens sjätte album, som berättar historien om sångaren Tom Gabels väg till könsbytet och den nya identiteten som Laura Jean Grace. Det är en naken och uppriktig skildring som bottnar i autentiskt utanförskap – i skolan, i familjen, i en scen som borde vara mer öppen och tolerant. Queeranslaget är också det som engagerar mest, då ”Transgender dysphoria blues” som album räknat inte hör till kvartettens största stunder. I ett brett spektrum som tillåts pendla mellan americana, punk och garagestök känns det understundom som att Against Me! har svårt att hitta den värme som präglade exempelvis ”New wave” och ”White crosses”, även när historien berör från start till mål.

Bästa spår: ”Black me out”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Här kan ni lyssna på ”Shelter” på Spotify och på Wimp.

Egentligen var planen att använda detta utrymme till något helt annat. Till att ytterligare hissa fyra svenska grupper som på olika sätt har använt sina senaste fullängdare till att pressa sig utanför sina angivna genreramar. En brokig kvartett från väldigt disparata hörn av musikscenen som vågade måla utanför ramarna, med strålande resultat.

Men de tänkta hyllningarna av Cult Of Luna, Ghost, Watain och In Solitude får faktiskt stå åt sidan just i dessa sammanhang. Vad jag tycker om ”Vertikal”, ”Infestissumam”, ”The wild hunt” och ”Sister” torde inte ha undgått någon vid det här laget, och andra än jag kommer säkert att påminna om dess förträfflighet även efter tjugondag Knut.

För när jag ser tillbaka på förra året är det snarare en annan känsla som dröjer sig kvar. En istapp i hjärtat. En gnagande oro i magen.

Jag kan omöjligt stå likgiltig inför att vi har ett rasistiskt riksdagsparti som efter valet i september mycket väl kan vara landets tredje största. Kan inte tiga när nazister attackerar fredliga människor i Kärrtorp, demonstrerar på Östermalm eller sprejar hakkors på moskéer eller andra samlingslokaler som sticker i dess intoleranta ögon.

Därför önskar jag att ett nyckelspår från Dobermann Cults tredje skiva ”Lions share of the dog years”, släppt under den gångna hösten, ska tonsätta 2014. Ett år då den skrämmande hattrenden förhoppningsvis vänder. Vi är så många som vill det. En förkrossande majoritet som ger de mörka krafterna fingret och vill ha ett Sverige där alla får plats.

Tillsammans är vi starkare än all den ondska som sprids via järnrörssajter och knogjärn. Glöm aldrig det, bröder och systrar.

Med detta sagt är det måhända dags att dyka huvudstupa rakt in i de musikaliska prestationer som är värda att uppmärksamma förra året. En gigantisk låtkavalkad som tar oss från The Acacia Strain till Rob Zombie på över 43 tumultartade timmar, via fler än 580 låtar på Spotify (väsentligt färre på Wimp).

Här finns något för alla. Vare sig det handlar om Amaranthes workoutmetal eller Moss sävliga doom ger samlingen en tämligen rättvis bild av hur 2013 lät när inga direkta begränsningar får diktera villkoren. Därför lär inte allt falla alla i smaken, men det finns samtidigt något för alla att upptäcka. Måhända den där guldklimpen som gick en förbi då uppmärksamheten riktades åt annat håll, en ny favoritgrupp som en inte ens visste existerade. Märk väl – allt av värde finns inte på dessa lagliga streamingtjänster, varför superspår från exempelvis Clutch och Subrosa tvingas utgå.

Mycket nöje. Nu kör vi full gas in i 2014.

Fotnot: Här går det att syna kollektionen på Spotify och för att ta del av den fullständiga kollektionen på Wimp är det bara att styra pekaren hitåt.

En skulle ju kunna tro att den grekiskbördige strängfantomen, vars riktiga namn är Kostas Karamitroudis, skulle ha nog att göra med Firewind – även då den mest inkomstgenererande arbetsgivaren roar sig för fullt med Sweden Rock-aktuella Black Sabbath.

Men tydligen räcker detta kreativa utlopp inte för Gus G, då 33-åringen senare i vår ämnar begå solodebut med fullängdaren ”I am the fire” via Century Media. Vad vi kan vänta oss där? Jo, enligt en pressrelease talas det om ”klassiska hårdrockslåtar”, ”pumpande metalstycken” och ”instrumentala kompositioner som ska få dig att tappa hakan”. Inte så väldigt jättechockerande, med andra ord.

Första smakprovet från egomackan, där utmärkte Candlemass-vokalisten Mats Levén står för sången, är därför en ganska så trevlig förevisning om vad som komma skall. En lättuppskattad liten sak med ett gitarrsolo som både är wanktastiskt och hörvärt.

Mer av denna vara lär vi alltså få ta del av på ”I am the fire”, där den tidigare Dream Evil/Nightrage-medlemmen även får studiobesök av exempelvis Jeff Friedl (A Perfect Circle, Puscifer), Daniel Erlandsson (Arch Enemy), Dave Ellefson (Megadeth), Tom S Englund (Evergrey) och Michael Starr (Steel Panther). För att nämna några.

Releasedatum är satt till slutet av mars.

Minnesgoda läsare kanske kan erinra sig att Marylandgruppen öppnade för Dream Theater på Hovet i Stockholm för två år sedan. Någon kanske till och med har lagt vantarna den självbetitlade fullängdsdebuten runt release i april 2010 eller tappat hakan över de snirkliga tongångarna på uppföljaren ”Periphery II: This time it’s personal” för ett och ett halvt år sedan.

I sann proganda (läs ordet sakta så snubblar det inte på synnerven) gillar ensemblen att utmana sina beundrare. Och få sätt att fucka med allmänheten är väl bättre än att släppa en halvtimmeslång ep där var och en av de sex medlemmarna har bidragit med var sitt spår. Progalicious, minst sagt.

Även om skivan inte släpps i fysiskt format och laglig nedladdning förrän om två veckor går det redan nu att inspektera ”Clear” lite närmare. Bara för att du innerst inne är nyfiken på exakt vad Misha Mansoor och hans flinka kompisar har hittat på den här gången. Bara för att det är – hör och häpna – helt gratis. Och dessutom fullkomligt lagligt. Bara för att dess intrikata toner kommer att ge dig mycket att fundera på innan John Blund stänger butiken för dagen.

Periphery planerar dessutom att släppa sitt tredje album ”Juggernaut” under året. Djentlemän som de är. Till dess är det väl klart som korvspad vad du kan stilla hungern med.

Sordid Flesh
Torturer
Vic/Sound Pollution

DEATH METAL På något sätt tror jag att Sandvikencombon kommer ta beskrivningen ”mossigt” som beröm.

Det är ju den klangen kvintetten slår an med debutskivan. En jordig ton, förmultnad och fuktig, väldigt organisk. Som om man använt kompostjord för att dämpa väggarna i studion och skrubbat strängarna med maskar.

Det kan därför ses som en tanke att gitarristen Olle Hedenström (även livebasist i Kongh) är bandkollega med snart Century Media-aktuella Morbus Chrons Adam Lindmark i haussade Dead Lord. Speciellt då det här märks ett tydligt old school-släktskap grupperna emellan, en slags soundmässig opposition mot supertriggad protools-döds och petimeterperfekta ljudideal. I stället smäller man upp Autopsys ”Mental funeral”,  Graves ”Tremendous pain”-sjua och Dismembers ”Like an everflowing stream” på replokalsväggen och tillber dem indränkta i getblod och billig folköl.

Däri ligger väl också den största invändningen mot ”Torturer”. Du har liksom hört det förut, i en och annan tappning, både sämre och bättre på ren detaljnivå. Fräschören i detta fall, om man nu i sammanhanget kan prata om något överraskande och uppseendeväckande, kommer genom att Sordid Flesh inte låser sig helt vid sin genre, utan även låter smakfullt utportionerade inslag av black, thrash, doom, rocksväng och ren ursprungssmetal bidra till helheten.

Det är sådana inslag som höjer plattan över konkurrensen, som ger den en personlig prägel utan att göra uppror mot genrens kärnvärden. Ett givet val för griniga gubbar och gummor som styvnackat hävdar att allt var bättre förr.

Visst finns det flera fördelar med att bo i det här landet vi kallar Sverige. Trots att ett visst riksdagsparti, som enligt en i dag publicerad opinionsundersökning samlar en tiondel av röstskaran i sitt trångsynta bo, är det ett ganska så civiliserat ställe. Lite lagom mellanmjölkigt i grunden, men ändå i en internationell jämförelse hyggligt välmående och sansat. (Jag lämnar därmed en massa skit därhän för att driva min tes, det här är trots allt en musikblogg och inget samhällsforum. Lev me’t.)

Dock för väl vår geografiska position här uppe i norr med sig vissa mindre behagliga konsekvenser. Inte nog med att vardagen en stor del av året ungefär är lika avslappnad som ett möte på banken – jag är fullkomligt övertygad om att den som påstår sig gilla ett klimat som nio månader om året sveper in livet i en gråfuktig sovsäck har serotoninöverskott i skallen – placeringen i Europa gör även att vi understundom missar kontinentbesök av de tuffare slagen.

Likt exempelvis Pig Destroyer. Den där svinaktiga grindcombon från den amerikanska huvudstaden som inte bara spelar så att borsten ryker, utan även i och med senaste fullängdaren ”Book burner” bjöd på en grymt fin skiva. En platta som gjord för att framföras på exempelvis Inkonst i Malmö, Kafé 44 i Stockholm eller något annat trångt hak med hög trivselfaktor.

Om detta kommer att ske i framtiden? En kan bara hoppas. För även om jag förra året hade turen att bevittna urladdningen på Neurotic Deathfest i holländska Tilburg så skulle jag nog kunna skänka bort i alla fall någon av de mer obetydliga tårna på vänsterfoten för att få uppleva gruppen i ett mer intimt sammanhang. Vilket måhända kommer ske i framtiden. Den som lever får se. Speciellt då det ryktas att gruppen – som nyligen gjorde det djärva draget att rekrytera basisten John Jarvis till sättningen – faktiskt har planer på att släppa nytt under året. Om detta blir en remixad och nymastrad version av rivjärnet ”Prowler in the yard” (2001) eller en utgåva med färsk musik återstår att se.

Fram till dess – och ett eventuellt besök på blågul mark går det emellertid att inspektera dess verksamhet via datorn. Som i den nedan tillgängliga livevideon från Brooklynhaket Saint Vitus Bar, filmad i lördags kväll av väldigt följvärda Pit Full Of Shit. Nära nog 50 minuter totalt mayhem som rensar ut all eventuell måndagströttma ur huvudet på ett väldigt effektivt sätt.

Nöff said.

Mustasch
Thank you for the demon
Gain/Sony

HÅRDROCK På sitt egna vis är titeln väl vald. Som lyssnare blir man ju tacksam över de stunder då det där tyngande medelåldersbagaget får ta en terapeutisk tätposition. Konceptuellt är anslaget därför beundransvärt självrannsakande och ärligt, i exempelvis ”Borderline” och ”From euphoria to dystopia” klyver Ralf Gyllenhammar leken och spelar djärvt de kort som livet har gett honom, som album räknat lyckas Mustasch emellertid inte heller denna gång driva ut sin opålitlighetsdjävul. Likt när det gäller de flesta tidigare bidragen i diskografin vobblar utfallet även på fullängdare nummer sju mellan acceptabelt och gôrbra, ingalunda uselt men sällan verkligen fantastiskt. Som att det bland Lizzy-dueller, arenarefränger och Metallica-stomp saknas något – vågar jag säga det – riktigt ”demoniskt”.

Bästa spår: ”The mauler”.

VECKANS TWEET

Så här en vecka in på det nya året torde det ju vara aningen stiltje i musikvärlden. Sådan är regeln, att släppa en bautarelease när konsumenterna oftast har gapande hål i kassan är väldigt dåliga affärer, så att säga, vilket också gör att branschen vaknar till liv på allvar först framåt månadsslutet.

Men detta innebär inte att det är total torka på marknaden. Just denna vecka släpps exempelvis Legion Of The Damneds nya fullängdare ”Ravenous plague” och splitreleasen ”Splatterhrash”, där Cannabis Corpse och Ghoul samsas om utrymmet och vi får även ta del av Terrorizer-förlagan Nauseas första fullängdare på en herrans massa år.

Samtidigt, det där är inga elitakter direkt. Bra grupper, förvisso, men inget som torde få den genomsnittlige konsumenten att lösa ett sms-lån i väntan på 2014 års första utbetalning.

I detta vakuum passar i stället många bolag på att förhandsbjuda lite mangel som komma skall. Likt en alldeles superfärsk tvålåtarssingel från Cripple Bastards i februari stundande fullängdare ”Nero in metastasi”.

Duktigt rens, må jag säga. Ungefär sånt som en kan vänta sig från detta rutinerade, formationen går att hitta redan under slutet av 1980-talet, Italiengäng. Inspelade med väldigt erfarne producenten Fredrik Nordström (In Flames, Arch Enemy, Darkest Hour med många flera) i Studio Fredman är styckena ”Senza impronte” och ”Malato terminale” en duo kraftfull kravallgrind som gör sitt bästa för att blåsa glåmigheten ur hågen.

Mer av denna vara väntas på Astigängets Relapsedebut, som väntas in till butikerna i mitten av nästa månad.