För många av er yngre läsare är själva företeelsen troligtvis rena Hedenhös, men för en annan en charmig detalj från förr. Jag pratar om flexiskivor, en slags lågbudgetvariant av vinylplattor av extra sladdrig plast, som under främst 1980-talet användes som promotionverktyg i en tid då ingen ens kunde tänka Youtube.

Okej, formatet är inte optimalt. Det krävs en väldigt stadig matta på skivtallriken – eller ännu hellre, lägga en vanlig lp-skiva som bottenstöd – för att kunna lyssna på grunkan. Men fördelen är att det som släpps ofta är väldigt exklusivt. Och därmed extra åtråvärt för anala fysiskt format-anhängare som yours truly.

Några som emellertid står upp för flexiskivans relevans i den digitala världen är entusiasterna bakom amerikanska mangelpublikationen Decibel Magazine. I varje nummer av den tryckta varianten av tidningen – jo, det görs fortfarande sådana – bjuder man nämligen sina prenumeranter på just en platta av detta slag. Och dessutom mestadels något exklusivt stycke, vikt enbart för denna utgivning.

Svenskvänner kan säkert känna sig stolta över att tidigare kapitel i denna serie har bjudit på raritetsgodis från exempelvis Dark Tranquillity, Watain och skivaktuella In Solitude, men faktum är att det inte slutar där. Genom åren har prenumreranterna fått svårfunnet godis signerat alla från Paradise Lost och Municipal Waste till Agoraphobic Nosebleed och Royal Thunder. För att nämna några få.

I oktobernumret är det emellertid brittiskt stål som gäller. Via exklusiva låten ”Zochrot” från Carcass. Det är ett spår som tydligen inte platsade på nyligen släppta comebackskivan ”Surgical steel” – läs undertecknads :++++:-recension här – och i rimlighetens namn förstårman väl varför. Inte på grund av att låtuslingen på något sätt är något hafsverk, utan snarare för att de kompositioner som slutligen överlevde gallringen är mycket bättre.

Likväl. Värd ett öra eller två så här på fredagen är den likafullt.

Även i modernt streamingformat. Klicka bara på länken och blasta loss.

Alter Bridge

Fortress

Roadrunner/Warner

HÅRD ROCK Inte nog med att Myles Kennedys vänsterprassel med Slash har trissat upp intresset för huvudsysslan – sejouren med forne Guns N’ Roses-hatten tycks i sin tur ha gett Alter Bridge en bestämd rockspark där bak. Bevis? Lyssna på ”Addicted to pain”, en oöm historia som gör att släktkopplingen till Creed känns väldigt avlägsen. Det är alltså en märkbart ruffigare grupp som visar upp sig på fjärdegiven. Som nosar på Metallica-riff à la ”Load” i ”Bleed it dry” och som gör en avstickare till Soundgardens ”Superunknown” i ”The uninvited”. Alla inslag är emellertid inte lika övertygande. ”Waters rising” har förvisso en snygg semirefräng, men vid sidan av Kennedy framstår Mark Tremonti som en blek sångare. Inslag likt detta lyckas dock inte riva ”Fortress”. Det är albumbygget alltför stadigt för.

Bästa spår: ”Cry a river”.

VECKANS TWEET

Man får ge i alla fall metalgiganterna en sak: De har sitt eget sätt att göra saker på. Vilket kanske inte alltid är det mest populära eller lismande viset, men ändå respektvärt då det visar att de helst önskar skapa helt egna villkor och regler.

Detta är en inställning som i mångt och mycket ligger till grund för biospektaklet ”Through the never”, med svensk premiär den 7 oktober.

Jag såg filmen tidigare i dag. Och även om jag inte ska ge mig på en officiellt recension av verket i fråga (en plusförsedd sådan levereras lagom till uppförandedatum av Jan-Olov ”Gossen” Andersson) känns det ändå rimligt att jag på något sätt försöker bedöma det här högbudgetschabraket.

Vilket inte är så lätt som det kanske låter. För när Metallica nu tar till vita duken – med en rulle som på extralyxiga biografer i USA visas i Imax-format men här i Sverige går upp i 3d – räcker det tydligen inte med något vanligt enkelt konsertdokument. Nej, en story har man lyckats trycka in i det hela också. Någon slags ramhandling som tar resan från ”The ecstasy of gold” till eftertexternas ”Orion” nittiotalet minuter senare.

(Den som likväl är intresserad av att följa händelseförloppet då filmen visas bör sluta läsa nu. För att underbygga mitt resonemang och min slutsats känner jag mig tvingad att ta till några spoilers, varför den som fram till premiären vill vara ovetande om exakt vad som händer bör sluta läsa nu).

Det är också i själva berättarscenerna det blir snurrigt, för att inte säga märkligt. Till synes är det ganska enkelt; Dane DeHan (bland andra ”Chronicle” och ”Lawless”) spelar en hjälpreda bakom kulisserna på en Metallica-spelning i en stad, möjligtvis Edmonton eller Vancouver där livebilderna fästes, som rullar in i historien på en skateboard med en brun papperspåse i handen. Med ett scenpass tar han sig ända in i bandets heligaste – James Hetfield kör förbi i en bil det slår flammor om, Kirk Hammett håller i en blödande gitarr, Rob Trujillo står och jammar omgiven av bultande högtalare medan Lars Ulrich blänger på honom i korridoren – där han lämnar över denna påse.

Väl inne i hallen börjar bandet snart spela ”Creeping death”. Folk jublar. Ljudet dundrar. 3d-effekterna gör att det stundtals känns som att medlemmarna står i ens knä.

Mitt under giget får vår hjälte – kallad Trip – ännu ett uppdrag. Och en bensindunk som måste fyllas. Sagt och gjort, han kastar sig i en van och kör ut på tomma gator. Bandet spelar ”Fuel”, höga eldkvastar syns både på scen och i den öde staden, och i ”Ride the lightning” sänks en elektiska stolen ned från arenataket.

Väl ute på sitt uppdrag råkar Trip köra mot rött ljus. En dålig idé – trots att inte en käft synts till under hans åktur blir han såklart rammad av en annan bil. Vanen voltar.

(Här spelas det några fler låtar, bland annat en superfet ”One” och ”The memory remains”.)

När han har tagit sig ur den kvaddade skåpbilen möter Trip en blodig, kostymklädd man som flyr för sitt liv undan något. Det visar sig nämligen att det är en konfrontation på gång i staden. Kravallpoliser står rustade på led och slår med batonger på sina sköldar i takt till musiken – redo att drabba ihop med ett salig blandning huliganer som ser ut som en blandning av personer hämtade ur ”The warriors” och gatstensdemonstranter vid EU-toppmötet i Göteborg 2001. Det gör de också. Och in skrider en elak tjomme på en häst iklädd gasmask som hänger upp folk i lyktstolpar och dunkar på andra med en slägga.

Det här usliga beteendet tröttnar vår huvudperson på, varför han langar en sten i huvudet på Den Elake Ryttaren. En dålig idé, ska det visa sig. För det är klart att de slagsmålssugna huliganerna nu i stället vänder sin uppmärksamhet mot Trip, som jagas in i en gränd.

Intryckt i ett hörn häller han då innehållet i bensindunken – som han av någon anledning fortfarande har med sig – över sin kropp och tänder på. Tumult uppstår och elakingarna dundrar på honom ganska rejält med baseballträn och diverse andra tillhyggen.

(Bandet spelar under tiden bland andra ”…And justice for all”, ”Master of puppets” och ”Battery”)

Tillbaka hos Trip befinner han sig helt plötsligt på ett tak, duktigt sönderbultad men vid liv. Den Elake Ryttaren är dock inte riktigt färdig med huvudpersonen och försöker hänga honom med ett rep. I tumultet som uppstår när Trip inte tänker finna sig i sitt öde utan gör motstånd lyckas han få tag på motståndarens slägga, och när han slår den i golvet så förstörs staden mer och mer för varje slag – tills det sista även får Ryttaren att gå i tusen bitar. Rent bokstavligen.

Här – eller egentligen lite tidigare, en lastbil är inblandad – kommer en brun läderväska in i historien. Trip lyckas nämligen slutligen krångla sig tillbaka till konsert, som nu är tomt på folk. I stället sitter bandet i en privat cirkelformation och spelar ”Orion” samtidigt som eftertexterna börjar rulla. Slutscenen består av nämnda väska som står ensam på scenkanten, innehållande – vad då?

Just denna fråga är ganska central. Tillsammans med ”varför?” och ”hur?”.

För som ni kanske förstår är storyn kanske inte det mest bärande eller bidragande till ”Through the never”. Mellan tummen och pekfingret kanske ovan nämnda scenario upptar 25 procent av speltidens 94 minuter, medan lejonparten av filmen trots allt är dånande thrash metal av absolut mest påkostade snitt.

Vilket då leder mig fram till ”varför?”. Jag tänker så här: Troligtvis kommer 95 procent av de som löser biljett till filmen att vara Metallica-fans av varierande hängivenhet. De vill se bandet. Vill höra låtarna. Kippa efter andan då specialeffekter från förr – en sönderfallande Fru Justitia från ”…And justice for all”, fejkolyckan med brinnande råddare från ”Load”-vändan – plockas fram eller njuta av den lyxiga 3d-scenografin.

Till detta tillför den uppdiktade storyn inget. Inte heller för att den stör nämnvärt, förutom att vissa låtar kapas ned, utan just för att den bara känns så poänglös. Jag menar, om Metallica nu vill berätta en historia för sina fans – var det här den bästa de kunde komma på? Allvarligt? Med extra seriositetsmos på toppen?

Vilket i sin tur leder till ”hur” – på vilket sätt vill de att rullen ska upplevas? Som en konventionell film är dramaturgin för tunn och skissartad, som konsertdokument är den aningen rumphuggen då den inte speglar bandets fulla repertoar.

Min kollega Markus Larsson frågade mig när jag kom tillbaka till redaktionen vad jag hade satt för betyg om jag hade recenserat filmen som en helhet. Det kräver faktiskt en stunds eftertanke, men kan ändå inte sluta i något annat än :+++:. Att den ändå går att sortera in i denna goda medelkategori beror självklart på liveavsnitten, som alla låter fantastiskt (har Lars Ulrich någonsin tagit sig igenom ”One” med en sån här tajming i en livesituation?) och även om själva ljudpresentationen självklart har putsats till i studion i efterhand känns soundet så flådigt som inramningen kräver.

Är du ett Metallicafan ska du självklart se ”Through the never”, om inte annat för att få nosen upptryckt i Rob Trujillos hukande skrev eller trassla in ögonfransarna bland Kirk Hammetts gitarrsträngar. Det du får är en film med kvartetten, inte om den.

Och bara det är ju värt entrébiljetten.

Den aktuella genrebeteckningen brukar kallas grindcore, fastcore, thrash eller power violence. Personligen väljer jag förslagsvis det sistnämnda. Jag menar – kraftvåld, vad mer kan man behöva en tisdag som känns likt en måndag?

Klart är i alla fall att helgsnacksen från Chicago spelar hårt och snabbt. Med ganska så stort eftertryck i beskrivningsorden. Lite som om musikspelaren kopplat upp sig direkt mot Ignalina och fått mp3-filerna att snabbspola igenom sig själva. Ett satans blås i öronen, så att säga.

Den 11 november är det dags för en ny fullängdare från gruppen, den fjärde i ordningen och tillika uppföljare till 2011 års blastfest ”Worthless”. Mellan tummen och pekfingret innebär det en väntan på hela nio veckor. En evighet då hastighetshungern kniper till.

Härligt då att gruppen via lanseringsansvariga bolaget Relapse presenterar några munsbitar från kommande skivan ”Still”. Två kolhydratladdade stycken, icke desto mindre, ”Satan sucker” samt ”S.C.A.B.”.

Väl värt att mumsa loss på så här när klockan börjar närma sig lunch.

På ytterst användbara och pålitliga uppslagsverket The Metal Archives (givet bokmärke för alla metalfixerade) beskrivs Virginiagruppens huvudsakliga textämnen så här:

”Biker movies, rebellion, Satan, occult”.

Det räcker, liksom. Det är bra så. Övriga försök att definiera är bara högtravande och i sammanhanget onödiga.

Likafullt, själva tanken med detta forum är ju att skriva något. Så jag får väl använda mina höga hästar till att på något utförligare sätt nagla fast det som är Satan’s Satyrs.

På ytan är det tämligen enkelt. Och samtidigt motsägelsefullt omöjligt. För det som enkelt kan beskriva debutfullängdaren ”Wild beyond beliefs” sound – som om Venom och GG Allin skulle slå sig ihop att göra soundtrack till en grindhouserulle men lyckas tappa mastertejperna i toaletten – ger bara en bild av sammanhanget. Den skabbiga, amatörmässigt otajta och överstyrt oregerliga. Skivan är faktiskt mer än så. Något otyglat och i högsta grad hörvärt.

Att gruppen handplockades av Electric Wizard till att framträda på årets upplaga av tygpåsefestivalen Roadburn i Tillburg i Holland känns i sammanhanget väldigt rimligt. Man kan ju förstå att estetiken – bågar, bärs, Belsebub och bensodiazepiner – tilltalar doomgänget från Dorset. För även om soundet må skilja de båda ensemblerna åt är de ideologiska grannar i ett technicolorlandskap där omvärlden hälsas med ett rest långfinger och där Celtic Frost är lika välkomna som Blue Cheer.

För de mest anala scenkännarna är det här inget nytt. De upptäckte troligtvis ”Wild beyond belief” då den släpptes av egna bolaget Trash King Productions i juli förra året.

Vi vanliga dödliga kan nu tacka nybildade Bad Omen för att de har plockat upp plattan för en europeisk lansering. Speciellt då trion enligt uppgift som bäst håller på och jobbar på en uppföljare som säkert kommer röna viss uppståndelse.

Fram till att denna når allmän granskning går det bra att lyssna öronen blodiga på debuten. Exempelvis via Spotify, där du hittar skivan här.

Dream Theater

Dream Theater

Roadrunner/Warner

PROG METAL Troligtvis sammanfattar ”Illumination theory” helt oavsiktligt Long Island-gruppens grundvärden, då låten i 22 minuter varvar fantastiska passager med irriterande instrumentutbrott tills man blir alldeles vimmelkantig.

På så sätt är tolfte studioalbumet precis som det ska. Liksom i fallet med föregångaren ”A dramatic turn of events” girar combon förbi möjligheten att omvärdera sitt uttryck efter Mike Portnoys sorti och gör en skiva som tycks konservativ i all sin pyssliga formtypiskhet. Samtidigt går det inte att avfärda ”Dream Theater” som akademisk instruktionsmusik. Då har man inte lyssnat på tyngden i ”The enemy inside”, Rush-glidningarna i ”The looking glass” eller harmoniperfektionen i ”The bigger picture”.

Det är stunder som gör en yr av precis rätt anledning.

Bästa spår: ”Surrender to reason”.

VECKANS TWEET

Betänk följande, helt orimliga men ändå fullt sanna, scenario:

Ett av Sveriges mest uppburna och stilbildande death metal-grupper står redo att släppa sitt tionde studioalbum inom kort. Inget konstigt med detta, trots att det har tagit hela sex år sedan föregångaren så har märkligare scenarion utspelat sig i hårdrocksvärlden.

Men här snurrar det till sig en smula. När promomaterialet för nämnda platta, kallad ”Back to the front” och med tänkt release den 30 oktober via Century Media, visar det sig där att grundarmedlemmen Alex Hellid inte finns med i medlemsuppräkningen. En smärre sensation, speciellt då nämnde gitarrist tillsammans med sångaren LG Petrov är den ende i gruppen som har ingått sedan formationen i Stockholm 1989.

(Här får jag flika in att jag redan dessförinnan visste att så var fallet genom djungeltelegrafen här i huvudstaden, men då ingen av de berörda parterna har valt att kommentera saken offentligt har jag avstått från att sprida rykten innan korten ligger på bordet och de inblandade väljer att prata om saken.)

Det visar sig nämligen att gruppen – förutom nämnde frontman även basisten Victor Brandt, gitarristen Nico Elgstrand och trummisen Olle Dahlstedt – valt att fästa den aktuella skivan utan Hellids medverkan eller kunskap. Plus att de åkt och spelat i Sydamerika utan att han varit med på tåget.

Rörigt, kanske? Håll i er – det blir värre.

Tidigare i dag meddelades det nämligen att Entombed ska göra en spelning i Gävle den 1 februari nästa år. Tillsammans med stadens symfoniorkester ämnar bandet framföra klassiska andraskivan ”Clandestine” (1991) i sin helhet i ett specialarrangemang signerat Thomas Von Wachenfeldt. En sensationell händelse i sig – som görs ännu exklusivare genom att de som då står för distade gitarrer och dundrande trummor är bandets originalmedlemmar Uffe Cederlund, Nicke Andersson och Alex Hellid som här spelar tillsammans i offentligheten sedan 1997. Alltså, inte den sättning av gruppen som ligger bakom ”Back to the front”. Och detta bara ett par dagar efter att Century Media meddelat att man ämnar skjuta på releasen att just den skivan till nästa år, på grund av ”oförutsedda tekniska problem”.

Och därmed är röran nära nog komplett. Det tycks alltså som att det i dagsläget existerar två parallella upplagor av Entombed, i alla fall på pappret. Varför det är så här ligger förstås öppet för spekulation och vi på Aftonbladet/Nöjesbladet jobbar just nu med att bringa klarhet i denna härva.

Klart är i alla fall att deathensemblen så sent som i mars 2012 och efter två års förhandlingar tecknade ett skivkontrakt med Sundsvallsbaserade Ninetone (läs det då aktuella inlägget där jag avslöjade detta här), som alltså skulle se till att Entombeds nästa skiva skulle nå offentlighetens ljus. Det pratades även om att bandet skulle göra nyinspelningar på låtarna på förragiven ”Serpent saints – The ten amendments” då man inte var nöjda med produktionen på skivan, men av detta blev det bara en omgjord version av ”Amok” som släpptes förra året.

Ni ser, ju mer man börjar veckla upp den här röran, desto mer förvirrande blir den.

Det som följer här är mina spekulationer om vad som egentligen har skett. Om dessa stämmer visar sig förhoppningsvis medelst god och hederlig journalistik i tidningen i morgon. Men det går ändå att dra vissa slutsatser av det som så här långt är allmängods:

1. Att Alex Hellid har manövrerats bort råder det inget tvivel om. Annars väljer man inte som grupp att spela in en ny skiva, teckna skivbolagskontrakt och åka och spela i Colombia – utan att ens meddela en av sina mest viktiga medlemmar och organisatörer. (Det är liksom ingen hemlighet att Hellid svarat för mycket av affärsbiten runt bandet de senaste åren).

2. Att nämnda kupp i truppen inte har fallit i god jord hos gitarristen. Genom att boka in en spelning under namnet Entombed nästa år går det att ana att det råder delade meningar om vem som egentligen har rätt att använda namnet. Något som egentligen är en juridisk fråga, men som man också kan lägga moraliska aspekter i.

3. Att det inte råder någon tvekan om vilken ”falang” som ex-medlemmarna Andersson och Cederlund stödjer. Genom att sluta upp vid Hellids sida visar de tydligt var deras sympatier ligger, tydligare än så kan inte en gest bli. Söker man extra konspirationer kan man ana att valet att framföra just ”Clandestine” är ytterligare markering mot Petrov, då det är den enda fullängdare där sångaren inte medverkar.

Ytterligare spekulationer: Vad som nu troligtvis väntar är en strid om vem som egentligen har rätten att kalla sig Entombed. Detta går inte att säga innan styrkande dokument ligger på bordet, men skulle det visa sig att den skivaktuella falangen inte har det så kan Century Media ha gått på en rejäl blåsning. Och därmed tvingas släppa ”Back to the front” med en debutantgrupp i stället för en väl etablerad ensemble.

Fram till dess att röken skingras är förvirringen total. Något vi jobbar hårt på att bringa ordning i just i detta nu.

Läs mer om turerna runt Entombed i Aftonbladet/Nöjesbladet i morgon.

Fotnot och uppdatering: I dag är det i morgon, och det här blev resultatet av kollegornas skottande. Tyvärr vägrar de inblandade parterna att prata om saken, något jag hoppas inte är ett konstant läge. Fansen kräver svar, och är också värda sådana.

Först var det Murderdolls, Stone Sour och To My Surprise. För att nämna några akter som cirkulerat runt det där Iowakollektiv vi vanligtvis brukar kalla Slipknot.

Och med tanke på att huvudgruppen efter Paul Grays bortgång den 24 maj 2010 mest har fungerat som en ambulerande liveakt utan tidskonkreta planer på att göra ett nytt album – beroende på Shawn ”Clown” Crahans humör för dagen varierar beskeden därom – finns det gott om tid för sidoverksamheter.

Här kliver Scar The Martyr in, det snart albumaktuella bandet som kretsar runt Joey Jordison. I sättningen, som offentliggjordes så sent som i april i år, hittar vi även tidigare Nine Inch Nails-medarbetaren Chris Vrenna, Jed Simon (ex-Strapping Young Lad) samt Kris Norris (ex-Darkest Hour) medan sången hanteras av okände Henry Derek Bonner.

En supergrupp? Nja, i ordets mest utsträkta betydelse kanske. Eller snarare en hoper musiker som har agerat lite vid sidan av mer profilstarka medlemmar i sina tidigare åtaganden.

För att trissa upp intresset inför skivsläppet den 2 oktober via Roadrunner har kvintetten (i en livesituation utökas sättningen ytterligare då Kyle Konkiel kliver in på basposition) har ensemblen nu offentliggjort ett promotionklipp till låten ”Blood host”. Och därmed torde allt vara frid och fröjd, va?

Inte riktigt. För även om det inte går att bortse från Jordisons begåvning som takthållare – fråga bara exempelvis Rob Zombie, Korn och Satyricon som alla har kallat in 38-åringen för kortare vikariat genom åren – men när det gäller att bära en egen grupp har resultatet blivit desto mer diskussionsvänligt. Okej, jag gillade verkligen de glamifierade punkprojektilerna på ”Beyond the valley of the Murderdolls” (2002) men kände mig rätt så likgiltig inför uppföljaren ”Women and children last” (2010).

Vilket även gäller Scar The Martyr. För även om det finns mycket jag borde gilla med bandet – mullerindustrialism, gnisselriff, snygg baskaggehantering – kan jag inte känna mig annat än egal inför prestationen. Den tar liksom inte fäste hos mig. Passerar snarare förbi än griper tag, existerar mer än entusiasmerar. Det var mitt spontana intryck då jag först fick smakprova debutalstret strax före Metaltown i somras, en inställning som känns aktuell även nu.

Huruvida denna åsikt varar ända till recensionsdags lär visa sig.

Som det avkunnades i sociala medier i går kväll så skjuter Century Media på releasen av Entombeds nya skiva ”Back to the front” – uppföljaren till 2007 års ”Serpent saints – The ten amendments” – till nästa år beroende på ”oförutsedda tekniska problem”. Jag har mina gissningar vad detta egentligen kan handla om, men det kommer att visa sig inom kort och tills det presenteras något officiellt angående turerna runt gruppen väljer jag att hålla dessa spekulationer för mig själv.

Den som hungrar efter huvudstadsdöds i den gamla skolan behöver emellertid inte känna sig otillfredsställd så länge. Redan i veckan släpper nämligen Demonical sitt fjärde album, en skapelse kallad ”Darkness unbound”, via Cyclone Empire.

En tilldragelse väl värd att uppmärksamma och fira. Speciellt då det på den här mackan rymms en försvarlig laddning 08-death med vissa melodiska inslag och ett satans driv i baken. Ungefär ganska nära det Desultory gjorde på underskattade comebackskivan ”Counting our scars” och hur det lät under Dismembers sista (?) verksamhetsår.

Nedan går det att inspektera resultatet, som fästes i pålitliga Necromorbus-studion i våras, via streamingspåret ”The order”. Faller detta i smaken (så klart det gör) är det bara att rensa kalendern på åtaganden nu på fredag. Då högtidlighåller kvintetten nämligen releasen genom att ställa till kalas på Bryggarsalen i Stockholm.  Med på kalaset är även Venom-ruffiga Die Hard och doomdundrande October Tide vilket lär innebära en spretig afton i dödens tecken.

Vi ses där, va?

Fotnot: För de som går igång på spåret ovan går det att streama hela albumet via brittiska mangelmagasinet Terrorizers hemsida. Bussigt om något.

För vad som tycks vara väldigt länge sen, men som ändå blott handlar om ett halvdecennium, tycktes den japanska metalscenen vara på gång att slå stort även här i Sverige.

Band som Dir En Grey, D’espairs Ray och Girguamesh gick i bräschen för en eklektisk österländsk invasion vars genrerespektlöshet och intrikata arrangemang verkligen kändes som något nytt.

Dess största avtryck på den svenska musikscenen blev emellertid tydligt tidigare i år, då Yohios visual kei-stil blev allmängods i och med framgångarna i Melodifestivalen – samtidigt som ynglingens japanska förebilder tappade i inflytande.

Nä men, se där. In kliver Crossfaith, en kvintett från Osaka som står redo att ta västvärlden med storm via tredje fullängdaren ”Apocalyze” (The End/import).

Jag får be att påpeka det från början; det här är ingen konventionell hårdrocksakt. Om det nu ens går att sortera in gruppen i just nämnda fack.

Snarare handlar det om något som kanske – med lite god vilja och utrymme för glidningar – går att kalla för rejvcore och som enkelt kan liknas vid hur det skulle låta om August Burns Red skulle ta sig an Korns ”The path of totality”-skiva. På ett ungefär. Eller som om Chemical Brothers gav sig på att göra en mash up mellan Parkway Drive och tidiga Linkin Park.

På så sätt kommer ”Apocalyze” att skava i öronen på metalpuritanerna. Den som däremot välkomnar genreöverskridanden, även av de mer omaka slag, har emellertid här en hel del att upptäcka. Inte för att låtarna i sig är några mästerverk, utan snarare för att en retrofixerad hårdrocksscen ibland behöver sig en påminnelse om att det går att rusa framåt också. Och inte bara stirra sig blinda på gamla vinylstaplar med Black Sabbath och Blue Cheer.

Önskas efterfest efter huvudföreställningen final är ep:n ”Zion” – och inte minst en rivig ”Jägerbomb” – precis vad som krävs för att hålla partyt igång ytterligare en stund.

Här kan du lyssna på ”Apocalyze” på Spotify och på Wimp.