Mastodon
Once more ’round the sun
Reprise/Warner

PROGROCK/METAL Det mest påfallande är knappast hur kontrastrikt Atlantagruppens sjätte studioalbum är. Att det närmast fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena, likt i någon osynlig tonlian från bjärt till dovt, inte att ”Aunt Lisa” bökar sig fram via vocoderutbrott och en bitterljuv versmelodi till en final där en snärtig hejaklackfinal, och inte heller att Brann Dailor tycks ha minst åtta bläckfiskarmar vid sitt trumset.

Sådant är i stället en naturlighet. Något som på inget sätt förvånar när det kommer till en grupp som likt få andra har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Jag menar: Tidsmässigt skiljer det blott nio år mellan den otyglade debuten ”Remission” (2002) och den varmt jordiga föregångaren ”The hunter” (2011) – när det gäller utförande och presentation skiljer en generation dem åt.

Självfallet handlar det om olikheter. En konstitutivt disparat hjärnkamp som infinner sig när fyra kreativa snillen beslutar sig för att ingå allians och sporra varandra till något genialiskt.

Nej, det är faktiskt inte speciellt överraskande. Det är i stället sådant som Mastodon gör. De löder ihop i stort sett allt som går att genrebestämma med -rock, -core eller metal-suffix och serverar det på ett sätt som framstår fullkomligt rimligt och okonstlat. Ett slags likhetstecken mellan Rush, Metallica, The Melvins, Led Zeppelin, High On Fire och Lynyrd Skynyrd som för en normalbegåvad kan framstå helt oförenlig men som klaffar förträffligt – just för att det är så otänkbar.

Förbluffande är därför i stället exakt hur bra kvartetten lyckas med att få dessa 54 minuter att hålla ihop ända ifrån det mullrande öppningsspåret ”Tread lightly” till den Neurosis-rytmiska och Scott Kelly-gästade finalen ”Diamond in the witch house”. Låt vara för att formen är ovanligt refrängsmäcker denna gång – notera gärna anthemiska ”The motherload” eller classic rock-harmoniska ”Ember city” för konkreta exempel – helhetsformen är ändå så svindlande och omtumlande som formen tillåter.

”Once more ’round the sun” är ett strålande album. Svårare än så är det inte.

BÄSTA LÅT Eventuellt toppspår är en humörsfråga och skiftar hela tiden. ”Chimes at midnight”, ”Asleep in the deep” och ”Tread lightly” känns alla som framtida liveklassiker, men just nu talar storhelgskänslan mest för ”Halloween”. Speciellt som midsommar tycks bjuda på rena oktobervädret.

VISSTE DU ATT … inhoppet på redan nämnda ”Diamond in the witch house” är Scott Kellys femte gästinsats på ett Mastodon-album? Tidigare har han lagt sång på alla gruppen skivor förutom ”Remission”.

LYSSNA OCKSÅ PÅ Today Is The Days ”In the eyes of God” (1999). Soundmässigt ligger denna rasande noisebest tämligen långt ifrån Mastodon, men då såväl Brann Dailor som Bill Kelliher spelar på albumet finns det för evigt bevarat i deras musikaliska dna. (Spotify, Wimp)

VECKANS TWEET

De flesta känner nog Halmstadsbördige Michael Amott som en ganska så ekvilibristiskt driven musiker. Ett föga förvånande eller orimligt förhållningssätt, speciellt då supergitarristen speciellt via skötebarnet  Arch Enemy har kämpat hårt för att förena det hårdrocksklassiska gitarrspelet – tänk Richie Blackmore, Michael Schenker, Uli Jon Roth och Frank Marino – med dödsmetallens handfasta aggression.

Därför kan Amotts senaste giv tillsammans med sitt ”War eternal”-aktuella gäng (läs recension här) ses som aningen opassande av mer sentillkomna anhängare.

I en flexibilaga senaste numret av amerikanska Decibel Magazine bjuder Arch Enemy nämligen på två covertolkningar som blottlägger helt andra inspirationsrötter än de man hittar hos Deep Purple Rainbow, Scorpions – här bjuds det nämligen svensk råpunk à la tidigt 80-tal för hela slanten. Snabbare än du hinner dra ett djupt rivande andetag på limtrasan vältrar sig kvintetten igenom Moderat Likvidations ”Nitad” och Anti Cimex ”When the innocent die” – vilket är extra coolt då kanadensiska sångerskan Alissa White-Gluz i den förstnämnda tvingas bräka på klockren skånska. Och faktiskt gör det som om hon tillbringat en stor del av sitt liv med att möla falafel på Möllan. Snyggt!

Du hittar låtarna här. Spela galet högt för extra kravalleffekt.

Linkin Park
The hunting party
Warner
NU METAL/HIPHOP En smula skämtsamt har gitarristen Brad Delson liknat sjätteskivan vid en prequel till debutalbumet ”Hybrid theory” – även om en mer rimlig definition snarare kan vara att den är gruppens egen ”St Anger”. Det här är nämligen en produkt som gör uppror mot tidigare utgåvors polerade audiofilproduktioner med en murrig lortgrund som skorrar och bullrar. Demosoundet, rattat av Delson och Mike Shinoda, har onekligen sina poänger då det ger projektet en spontan och löst ostrukturerad inramning. Den spänner från Bad Religion-ystra punkrusningar i ”War” till arenafluff med extra klockspelsmos i ”Until it’s gone”, bjuder på gästinsatser från Helmets Page Hamilton, hiphoplegendaren Rakim och Tom Morello men är egentligen roligare i teorin än i praktiken. Därför gillar jag tanken. Synd bara att den inte höll fullt ut.

Bästa spår: ”Rebellion”.

VECKANS TWEET:

VECKANS SPELLISTA:

Fotnot: Naturligtvis finns listan ovan även på Spotify, dock utan God Macabre-spåret.

Var i hela Hälsingland maj tog vägen? Ja, inte tusan vet jag. Det känns som att avståndet mellan arbetarbrunchen på Sirap på arbetarrörelsens stora dag och födelsedagsditon på Clarion Sign krympte ihop till ett ingenting som bara … försvann. I ett diffust ingenting som passerade likt en blinkning i ögonvrån.

Nu var det naturligtvis inte så. För anledningen till att den gångna månaden kändes så kort är troligtvis att den var så övergött fullspäckad med distraktioner och aktiviteter att det helt enkelt inte fanns tid över till att peta navelludd. Det har ju trots allt blivit ett nytt nummer av Aftonbladet Hårdrock! – fortfarande i butik till den 23 juni så passa på att köpa om du inte har gjort det – med en herrans massa bokstäver som har gått via just mina fingrar in i denna produkt. Det har blivit mer eller mindre omtumlande och väsenskilda restor till såväl holländska Tilburg som till Helsingfors. Tydligen en Sthlm Fields-festival, ett dundergig av kvartssekelfirande Meshuggah på Gröna Lund och ett antal fler grå hårstrån på hakan.

Med detta lägger jag årets femte månad bakom mig. Förpassar den där den hör hemma; bland övriga minnen av framgångar och bakslag. Men självklart inte utan att först dela med mig av några glimtar av dess musikutbud.

Som vanligt en snurrig samling. Vi har Judas Priest, vi har Linkin Park och vi har Sabaton. Men vi har också akter ni måhända inte har kadaverkoll på och som därför kanske kan bidra till en smula överraskande stund. Vare sig det handlar om Xibalbas überbrutalistiska beatdownhardcore, Tombs utmanande post black metal, California Breeds funkiga sväng eller Eyehategods knarkiga misärsludge handlar det om stycken som har handplockats just för er – som vägledning och rekommendationer.

En högst personlig guidning genom streamingdjungeln, helt enkelt. Väl bekomme.

Fotnot: Naturligtvis står Spotifyanvändare inte lottlösa här, inte. Bara att klicka på denna länk och låta galenskaperna ta vid.

Vissa av er tog kanske notis om att jag i fredags hyllade NOLA-gruppens självbetitlade comebackalbum (det första på 14 år), där dess briljans försökte förmedlas via 140 snålt tilltagna tecken och fyra desto mer generösa betygplus.

Har du inte hunnit lyssna och bekanta dig med ”Eyehategod” för det? Förvisso din förlust, speciellt om du har något slags intresse i New Orleans smutsigaste musikscen, men så stor är ingen skada att den inte är irreparabel. Plattan finns tillgänglig för inspektion på såväl Spotify (här) som Wimp (här) och mindre bekymrade med sådant som laglighet och rimlighet kan väl säkert ladda ner den i ett nafs via någon torrenttjänst. Att urskiljningslöst sno saker och ting är självklart ingenting jag stödjer, men chansen att ni lyssnar på en sån stofil som undertecknad torde väl vara ganska liten när allt kommer omkring.

Absolut gratis – och lagligt – är det emellertid att lyssna på gruppens flexiskiva som följer med färska numret av utmärkta musiktidningen Decibel. Ja, i streamad form då, via Soundcloudspelaren här nedan. Och det är ju en exklusiv liten tingest, ihopsatt speciellt för publikationen i fråga och endast tillgänglig just via denna utgåva.

”The liar’s psalm” ger dig helt enkelt ytterligare en möjlighet att glänta på locket till kvintettens ganska så långt ifrån tillrättalagda verksamhet. Att gitarristen Jimmy Bower även ingår i aningen mer omskrivna Down (även de skivaktuella med ep:n ”Down IV – part II”) går säkert att höra för den som inte ryggar för den allt annat än muntra stämningen. Hänget i riffen förenar de båda grupperna, även om det här är avsevärt mycket smutsigare och ångestridet än Phil Anselmos kändisgäng.

Värt att nämna i sammanhanget här är att det här troligtvis blir det sista vi kommer att höra från trummisen Joey LaCaze, då han gick bort i augusti förra året, under inspelningarna av den färska releasen. Gitarr och bas är förvisso lagda efter hans död, men som en hyllning till sin saknade bandkamrat beslutade sig resten av gruppen att behålla hans partier som de var. Likt en sista postum hälsning till den som äras bör.

Detta, och mycket mer, går som sagt att läsa om i Decibels färska nummer. Det bör ni göra. Om inte minst som tack för att redaktionen generöst nog fortsätter att bjuda världen på sitt exklusiva bonusmaterial.

https://soundcloud.com/decibelmagazine/eyehategod-the-liars-psalm

Jag får säga att jag inte är helt sansad för stunden. Ett fullkomligt naturligt sinnestillstånd mitt i en ganska så tajt magasinsproduktion, men just nu känns alldeles för mycket som att försöka skyffla en överfylld bajamaja uppför Kebnekajse. Intervjuer som för någon vecka sedan kändes mer eller mindre bekräftade ställs in, ett ganska så stort bands pressansvarige ringer och väcker mig i feberdimmorna i onsdags kväll och undrar om jag kan ta en pratstund schemalagd till dagen efter på uppstuds (”Han har lite tid över i bilen just nu.”) – och när tiden bokat förhör väl inföll i går så var det så klart omöjligt att göra den där intervjun.

Oh well. Rimligheten dansar och ler, och hade det inte varit så att jag tappade stora delar av min kalufs redan för 20 år sedan så hade jag slitit av den i ren frustration.

Men nog om det nu. De stora elefanterna får dansa på bäst de vill och när de så önskar sträcka snabeln över Atlanten är jag där och är redo att ta den. Gärna med mer än en kvarts varsel, men i nuläget är det godtagbart det också. Just nu känner jag mig lika flexibel som en OS-medaljör i gymnastik och vill inget annat än att kunna skyffla undan saker inför deadlinespurten som lär inträffa om ungefär en vecka.

Men, som sagt. Inte mycket att göra åt det för stunden. Bara att ta några djupa andetag och låta vreden och stressen sjunka in under ytan.

Roligare då? Att vi för lite mer än en vecka sedan lämnade ännu en trevlig musikmånad bakom oss. Vanan till trogen har jag botanerat bland bolagens releasescheman och valt ut en ganska så häftig samling låtar som på ett eller annat sätt får spegla april 2014. Och just denna månad tycker jag mig se en trend som jag knappast ser någon anledning att klaga på, nämligen att band och bolag blir allt duktigare på att lägga upp färska smakprov från kommande releaser även på streamingtjänster likt Spotify och Wimp i stället för att begränsa marknadsföringen till någon trött textvideo på Youtube.

Vilket gör att den nu aktuella månadskollektionen inte bara bjuder på smyggranskningar av de kommande släppen med Mastodon, Judas Priest och Sabaton – Machine Head å sin sida har varit så pass schysta att de låter allmänheten ta del av en demoinspelning av stundande albumspåret ”Killers & kings” (ursprungligen släppt på vinyl i vissa länder i samband med firandet av Record Store Day). Därtill önskar jag att ni även uppmärksammar svenska hardcoreuppstickarna Damien, ambitiösa crustmetalcombon Nux Vomica, Nightwish-kopplade Brother Firetribe, redan småhaussade Whitechapel samt fingerfärdige Marty Friedman, för att nämna några. Om det önskas ytterligare navigationshjälp genom denna uppåt sex timmar varande spellista.

Som vanligt. Såsom varande Schibstedträl anser jag mig nödgad att prioritera Wimp i presentationen, men Spotifyanvändare behöver naturligtvis inte känna sig blåsta på kakan bara för det. Det är bara att navigera strax söder om den där spelaren här nedan och mumsa loss.

Smaklig spis. Kan ju behövas när så mycket annat är motigt.

Fotnot: Här hittar ni aprillistan på Spottan. För den goda sakens skull.

Killer Be Killed
Killer Be Killed
Nuclear Blast/Sony

METAL Upplägget är rätt typiskt: I backstagefyllan får några mer eller mindre upphaussade musiker för sig att bilda ett band. En idé som sällan brukar överleva ens den påföljande baksmällan, men som här faktiskt har klarat sig ända till färdig produkt. Och sådant är väldigt sympatiskt, om än inte per automatik jätteobligatoriskt. För en uppenbar invändning mot ”Killer Be Killed” är att skivan låter precis som väntat; likt ett hopkok av Soulfly, Mastodon och The Dillinger Escape Plan. Kvartetten kastar sig ut i en uttrycksbred blandning av poppunkrefränger, groovemetal och alternativprog som spretar och skrevar, men som blott undantagsvis blir direkt udda eller avvikande. Som sidospår är resultatet därför oväntat angeläget, om än sällan i nivå med herrarnas reguljära verksamheter.
Bästa spår: ”Snakes of Jehova”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Många var vi som blev lite extra till oss i trasorna när debutskivan ”Worse than dead” trillade ner i knät för lite mer än ett år sedan. Och det med all rätta, dessutom. För nog att namnen Tony Foresta och Landphil Hall (båda mest kända för Municipal Waste) och Ryan Parris (ex-Darkest Hour) kunde trigga intresset, men det var snarare musiken på förstlingsverket som gav upphov till det mest entusiastiska ovationerna.

För nytillkomna lyssnare och läsare: Vi pratar om crossover. Den där energiska bastarden mellan thrash metal och hardcore som hade sin stora hayday i mitten av 1980-talet och fördes fram till allmänheten av bland andra B’last, Crumbsuckers, Leeway och starkt Nuclear Assault/Anthrax-kopplade SOD.

Och håll i hatten – för här går det undan. Alldeles superfärska utgåvan ”Spoiled identity ep” må stoltsera med hela 13 nya låtar, men blixtrar förbi på fem raska minuter. Ja, det är ju inte direkt Dream Theater-prog som har lämnat Richmond, Virginia, den här gången heller. Minst sagt. I stället känns DRI:s väldigt oborstade och osnygga debutskiva ”Dirty rotten lp” som en tänkbar referenspunk(t). Det är kortfattat, moshvänligt och galet fokuserat. Utan krusiduller eller omständligheter.

Du lyssnar nedan. Snabbt som attan. Och drar sen över till bandets Bandcampskiva och laddar ner resultatet mot en valfri peng. Generösa tilltag likt dessa måste bara stödjas.

Ibland blir det inte så mycket recenserat i tidningen. Skälen må variera – skralt releaseschema eller tuff konkurrens – resultatet blir alltid detsamma. En illusion av overksamhet eller frånvaro på annat sätt.

Just den här fredagen är väl en kombination av ovan nämnda faktorer bidragande. Nästa vecka är ju inte den mest stjärnsprakande när det gäller hårdrocksreleaser, och även om marknaden berikas med släpp från bland andra Massacre (kolla gärna upp ”Back from beyond” som jag tidigare har berört i detta forum), Dynazty och Gamma Ray bedömdes ingen av dessa kunna konkurrera med Louise Hoffsten, Shakira och Anders Wendin, som recenseras av mina kompetenta kollegor i Nöjesbladet i dag.

I stället har jag fått nöja mig med en bottenposition. Och ett litet hörn i toppen.

Det är nämligen där i tidningen (en sån där prasslande sak som farbröder och tanter gillar att bläddra i) ni hittar veckans insatser från yours truly. Inte så mycket att hänga i påskriset, kan tyckas, men nog med tips så det räcker och blir över. Så nu gäller det att hålla i hatten. För även om två av mina val på Veckans spellista inte finns på Youtube (kolla in Drömrikets ”Arendal” här och Akanis ”Who’s to blame?” här) så blir det ändå en nätt kollektion på åtta spår från Triptykon till Xibalba. Och som dessutom bjuder på premiär av nya stycken från Thundermother, superprojektet Killer Be Killed samt hela nya Ringworm-albumet ”Hammer of the witch”.

Och jo, visst blir det ett tweet också.

Mycket nöje.

VECKANS SPELLISTA

VECKANS TWEET

I den gränslösa internetvärlden tycks det spela mindre roll exakt var medlemmarna i ett band bor. Med några datorprogram, en schyst bredbandsuppkoppling och chattkommunikation går det hur som helst bra att göra musik – även om man rent fysiskt befinner sig på olika sidor av Atlanten.

Det här är ett pragmatiskt förhållningssätt till skapandeprocessen som superprojektet Akani har tagit fasta på. Trots att medlemmarna – det vill säga gitarristerna Anders Björler (At The Gates) och Daniel Antonsson (ex-Dark Tranquillity), basisten Victor Brandt (Entombed A.D.), trummisen Anders Löwgren (Dead Reprise) och frontmannen Jorge Bravo (Merauder) – är utspridda mellan Örebro, Göteborg och New York har man lyckats få ihop en sjutumssingel, med tänkt släpp i maj via Demons Run Amok. Och det utan att ens ha varit i samma rum samtidigt. Och ännu mindre repat ihop.

I stället har materialet på ”Santa muerte” (en utgåva Antonsson dock inte medverkar på) satts ihop via mejlkonversationer och plockats ihop del för del. Väldigt underground och under branchradarn, men med ett väldigt lyckat resultat.

Bevis? Ta en stadig tugga av spåret ”Who’s to blame” via spelaren strax söderöver.

Och skyll inte på mig om du känner dig precis som Phil Anselmo på bilden här ovan.