I måndags släpptes Anders Tengners omfattande – men väldigt ickeauktoriserade – Yngwie Malmsteen-biografi ”Såsom i himmelen, så ock på jorden”
I går gick den flinke supergitarristens läger ut med nyheten att strängbändaren ämnar publicera sin egen bild av sitt liv, titulerad ”Relentless” och som sägs presentera ”den enda sanna historien skriven av Malmsteen själv”, tidigt nästa år.
En slump?
Självfallet inte.
Draget är naturligtvis ett sätt för 49-åringens läger att mota Olle i grind, att få eventuella intresserade bokköpare att spara sina slantar i väntan på the real deal.
Något de förhoppningsvis inte lyckas med. Jag är nämligen av den fulla övertygelsen att båda vinklingarna på historien bör berättas. I den bästa av världar, och så enkelt är det sällan, låter personen med förstahandsuppgifterna det inträffade filtreras genom en skribent som kan strukterera, vågar vara kritisk till det som förmedlas och som presenterar det på ett aptitligt sätt. Så är det ju emellertid sällan, speciellt inte när det kommer till en så pass omsusad och på sitt sätt kontroversiell artist som Yngwie J Malmsteen.
Hur mästergitarristen i slutänden väljer att vinkla sin berättelse och hur pass ärlig han kommer vara är naturligtvis för tidigt att uttala sig om. Lika lite är det jag skriver någon garant för Anders Tengners förträfflighet då jag inte än har läst hans bok (fick den med posten i morse som ni ser på bilden ovan) och jag rycker knappast ut till försvar för hans sida av det hela heller.
Jag tror att läsaren gagnas av att ett skeende beskrivs ur flera synvinklar. Att man inte låser sig vid att den som har förstahandsuppgifter och är personligt involverad nödvändigtvis är den enda sanningsbäraren. Lika lite som hörsägen självklart är någon god grundplåt för en korrekt återgivning av ett scenario. På enkel journalistsvenska kallas det källkritik, en slags ryggradsmässig misstänksamhet som varje historieberättare med dokumentära ambitioner borde bygga sin vardag runt. Och som är minst lika viktig för den som sedermera läser det publicerade.
Som ett exempel på det hela kan vi ta den påstådda sanningskampen mellan min bok ”Only young twice – Historien om Europe” och Kee Marcellos spökskrivna biografi ”Rockstjärnan Gud glömde” som båda kom ut vid ungefär samma tidpunkt och som till viss del tar upp samma historier och skeenden ur olika synvinklar.
(Att jag i ett tidigt skede kom ihop mig med Kjelles dåvarande manager och mer eller mindre blev hotad med stämning om jag skulle få för mig att skriva min bok är en annan fråga. Den är vatten under de så kallade broarna. Boken har varit ute i snart ett år och fortfarande har jag inte tvingats inför rätta, vilket torde säga en del om tyngden bakom hotet.)
I alla fall. Jag tycker Marcellos bok är en underhållande skröna. Berättad med snabbhet i formuleringarna, humor i tilltalet och med en personlig ärlighet som imponerar. Problemet är bara att vissa saker som står i den inte tycks vara sanna. Eller, i alla fall, aningen förvanskade för att bättre passa med den historien han vill berätta.
Under de månader som har passerat sedan ”Only young twice…” publicerades har jag haft tillfälle att diskutera den och de teser jag däri driver den med olika personer i Europelägret, som alla har varit mycket mer tillmötesgående och pratglada än då jag de facto jobbade med mitt manus. Flera av dem har varit snabba att påpeka felaktigheter i Kjelles bok, medan de hävdar att jag i stället har beskrivit samma episoder och skeenden på ett korrekt sätt.
Är det då en garant för sanningen?
Absolut inte. Det enda som det kan bevisa, och det är väldigt applicerbart på situationen som nu är aktuell mellan Yngwie och Tengan, är att båda sätten att närma sig historien behövs och är lika önskvärda. Att den som sitter på förstahandsuppgifter ibland minns fel/väljer att bortse från fakta, liksom att det går att komma ganska så nära en liknande sanning genom hederlig research och journalistiskt arbete.
Som jag skrev tidigare, i den bästa av världar samsas båda dessa inom samma pärmar. Verkligheten är för det mesta en annan och det är just därför båda rösterna måste höras.
Om inte minst för din skull. Du som sedermera spenderar dina pengar på produkterna i en önskan att få reda på vad som egentligen hände.
i Aftonbladet, Tribal Inks ”To my face” (2002). Det har berikat samhället med dejtingprogram där Bret Michaels i Poison jagar en brud som ”står ut med hans rockstjärnelivsstil och inte är överdrivet svartsjuk” (”Rock of love”), ”Married to rock” där tittaren får följa mer eller mindre avdankade före detta superstjärnor och deras fruar samt talangjaktsliknande ”Rock star: Supernova”. Samtliga serier har väl på sitt sätt bjudit på en eller annan underhållande episod, men på det stora hela mest varit ganska så stora ”jodåsåattde…”.
