Det torde väl knappast ha gått någon förbi att det i helgen hölls ett val. Ett val som förvisso hälften av de röstberättigade gav själva tusan i, men som ändå visade på en tydlig polarisering inom svensk politik.

Ja, det här är en blogg som till största delen avhandlar musik och därtill relaterat, varför jag inte ska ge mig på någon amatöranalys över sakernas tillstånd i nationen, men en tydlig tendens gick knappast ens ett pucko som yours truly förbi. Nämligen framgången för Feministiskt Initiativ.

Det stöd partiet fick, främst i storstäderna, räckte i sluträkningen till ett mandat i EU-parlamentet, vilket innebär att församlingen därmed får sin första romska ledamot, Soraya Post. Knappast illa jobbat av ett parti som i riksdagsvalet för fyra år sedan bara fick 0,40 procent av rösterna.

Orsakerna till detta uppsving är naturligtvis många. Dels är det uppenbart att det, även om de flesta andra etablerade politikerna säger sig dela partiets feministiska och antirasistiska grundvärderingar, krävs några som sätter just detta främst. Likt en extra tydlig motpol till den kukkramande järnrörshögern, om så önskas, men det är imponerande att se vilken effektiv kampanj Fi har gjort under året. Sedan oktober förra året har initiativet ökat sitt medlemsantal från 1 500 till 14 000, ett svindlande uppsving som eldades på extra efter att SVT visade Belinda Olssons utskällda dokumentärserie ”Fittstim – min kamp” i vintras.

En viktig del av denna framgångsrika kampanj, och det är väl först nu vi börjar närma oss bloggrelevanta territorier, är valskiva som släpptes i slutet av april – där bland andra Linda Pira, Robyn, Linnea Henriksson och Marit Bergman lånade ut sin musik till partiet. Samt även Crucified Barbara, som ställde upp med osläppta och nyinspelade låten ”To kill a man” till detta musikaliska vallokomotiv.

Och det är just videon till denna låt som jag har den stora äran att premiärspela just i dag – exklusivt och unikt. En ljud- och bildsättning som gruppen kommenterar så här:

”En femtedel av alla världens kvinnor har utsatts för våldtäkt eller våldtäktsförsök under sin livstid. Den mörka statistiken blev grunden till låten ’To kill a man’ och vår hittills viktigaste video. Produktionsbolaget 11frames har fångat vår vision perfekt och vi är stolta över att vi tar chansen att lyfta tunga ämnen som våld och sexism med en riktigt tung hårdrocksvideo.”

Kompositionen kommer att finnas med på kvartettens fjärde album ”In the red”, som har spelats in från och till under vintern och våren tillsammans med producenten Chips Kiesbye i Göteborg och som släpps den 20 augusti.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Fi fan, vad bra.

Vissa av er tog kanske notis om att jag i fredags hyllade NOLA-gruppens självbetitlade comebackalbum (det första på 14 år), där dess briljans försökte förmedlas via 140 snålt tilltagna tecken och fyra desto mer generösa betygplus.

Har du inte hunnit lyssna och bekanta dig med ”Eyehategod” för det? Förvisso din förlust, speciellt om du har något slags intresse i New Orleans smutsigaste musikscen, men så stor är ingen skada att den inte är irreparabel. Plattan finns tillgänglig för inspektion på såväl Spotify (här) som Wimp (här) och mindre bekymrade med sådant som laglighet och rimlighet kan väl säkert ladda ner den i ett nafs via någon torrenttjänst. Att urskiljningslöst sno saker och ting är självklart ingenting jag stödjer, men chansen att ni lyssnar på en sån stofil som undertecknad torde väl vara ganska liten när allt kommer omkring.

Absolut gratis – och lagligt – är det emellertid att lyssna på gruppens flexiskiva som följer med färska numret av utmärkta musiktidningen Decibel. Ja, i streamad form då, via Soundcloudspelaren här nedan. Och det är ju en exklusiv liten tingest, ihopsatt speciellt för publikationen i fråga och endast tillgänglig just via denna utgåva.

”The liar’s psalm” ger dig helt enkelt ytterligare en möjlighet att glänta på locket till kvintettens ganska så långt ifrån tillrättalagda verksamhet. Att gitarristen Jimmy Bower även ingår i aningen mer omskrivna Down (även de skivaktuella med ep:n ”Down IV – part II”) går säkert att höra för den som inte ryggar för den allt annat än muntra stämningen. Hänget i riffen förenar de båda grupperna, även om det här är avsevärt mycket smutsigare och ångestridet än Phil Anselmos kändisgäng.

Värt att nämna i sammanhanget här är att det här troligtvis blir det sista vi kommer att höra från trummisen Joey LaCaze, då han gick bort i augusti förra året, under inspelningarna av den färska releasen. Gitarr och bas är förvisso lagda efter hans död, men som en hyllning till sin saknade bandkamrat beslutade sig resten av gruppen att behålla hans partier som de var. Likt en sista postum hälsning till den som äras bör.

Detta, och mycket mer, går som sagt att läsa om i Decibels färska nummer. Det bör ni göra. Om inte minst som tack för att redaktionen generöst nog fortsätter att bjuda världen på sitt exklusiva bonusmaterial.

https://soundcloud.com/decibelmagazine/eyehategod-the-liars-psalm

Ja, jag är på något sätt part i målet. Delaktig i periferin, varför det kan tyckas att jag pratar i egen sak.

Så är det emellertid inte. För även om jag faktiskt medverkar som statist i videon torde just detta vara ett ganska dåligt haussningsargument.

För sådana överlämnar jag i stället till musiken. Som jag inte ska fördjupa mig alltför mycket i, utan i stället frankt konstatera att det är en glammigt punkig rawkfralla som torde falla många i smaken. Lite sånt som lämnas i stora lass på fjärdealbumet ”Hadal zone express”.

Det är själva argumenten till att ni ska kolla in ”Danish rush”, som premiärvisas här och nu – först i Sverige. Och kanske underhållas av storyn – där Kongh/Dead Lord/Sordid Flesh-kände Olle Hedenström jagas genom Stockholm av ett gäng danska elakingar – samt statistroller från bland andra Dregen, Sound Pollution-Calle von Schewen, burleskartisten Pepper Potemkin och Teddybears Patrik Arve för att nämna några.

Det är kul. Och mycket mer lockande än att jag får visa baksidan sisådär 2,40 in i handlingen.

Snacka om dansk skalle på den.

Ni som på något sätt frekventerar detta utrymme torde redan vara bekanta med detta: Att jag emellanåt utgår ifrån en rubrik när det gäller valet av ämne för mina inlägg.

Vilket så klart kanske inte är helt hundraprocentigt korrekt. För nog finns det fler anledningar att uppmärksamma ett visst trotjänargäng än att kunna fyra av en småtrött ordvits så här på morgonkvisten.

Som att Olsztyncombon 2014 inte bara kan fira sin 31-årsdag – utan även nästa vecka släppa sin tionde fullängdare. Kallad ”Tibi et igni” – vilket enligt bloggen Heavy Latin går att översätta till ”För dig och för elden” – är det en skiva som inte på något sätt ger dig anledning att omvärdera gruppens verksamhet. Ganska så trygg i sitt uttrycksområde i gränslandet mellan death och thrash handlar det här snarare om att förvalta och mosa på än att göra något som skakar om lyssnarens värld.

Och med detta som grund lyckas ju Piotr ”Peter” Wiwczarek och gossarna med uttalad avsikt. För det som bjuds på albumet är ett finfint smatterband som reser sig över såväl ”Necropolis” (2009) som ”Welcome to the morbid reich” (2011) utan att krysta sig vimmelkantigt däröver. Ta exempelvis ”Triumph of death” här nedan. Ett makligt Slayer-förnumstligt stycke som knappast lär utnämnas till årets mest innovativa eller spännande, men som ändå bjuder på trevlig nackmotion med tämligen okonstlade medel. Vilket även kan sägas om det andra förlyssningsspåret ”Where angels weep”, som i sin tur blastar loss med högt tempo.

Låter detta intressant bjuds det dylikt en masse på ”Tibi et igni”, som når handeln den 30 maj.

För dig och för elden.

Sabaton
Heroes
Nuclear Blast/Sony

METAL Mest slående är tveklösheten i attacken. Efter den pompöst iscensatta historielektionen ”Carolus Rex” tycks Falugruppen ha bestämt sig för att sluta leden runt sina kärnvärden och låta själva låtarna stå för dramaturgin, utan krusiduller eller vidare omständligheter. På sina håll fungerar det förbluffande effektivt. Öppnande ”Night witches” (bryggstöld: Twisted Sisters ”The price”) är som gjord för att liveexplodera, ”Soldier of 3 armies” (riffstöld: Judas Priests ”Electric eye”) är så klatschig att rumpan hettar medan ”The ballad of Bull” (refrängstöld: ”Teddybjörnen Fredriksson”) balanserar farligt nära genansgränsen. Allt är inte lika läckert, likväl überbombastiskt välgenomfört. Med lite ytterligare vässning kanske den där betygfyran faktiskt inte är någon ointaglig erövring.

Bästa spår: ”Hearts of iron”.

VECKANS TWEET

Jag får säga att jag inte är helt sansad för stunden. Ett fullkomligt naturligt sinnestillstånd mitt i en ganska så tajt magasinsproduktion, men just nu känns alldeles för mycket som att försöka skyffla en överfylld bajamaja uppför Kebnekajse. Intervjuer som för någon vecka sedan kändes mer eller mindre bekräftade ställs in, ett ganska så stort bands pressansvarige ringer och väcker mig i feberdimmorna i onsdags kväll och undrar om jag kan ta en pratstund schemalagd till dagen efter på uppstuds (”Han har lite tid över i bilen just nu.”) – och när tiden bokat förhör väl inföll i går så var det så klart omöjligt att göra den där intervjun.

Oh well. Rimligheten dansar och ler, och hade det inte varit så att jag tappade stora delar av min kalufs redan för 20 år sedan så hade jag slitit av den i ren frustration.

Men nog om det nu. De stora elefanterna får dansa på bäst de vill och när de så önskar sträcka snabeln över Atlanten är jag där och är redo att ta den. Gärna med mer än en kvarts varsel, men i nuläget är det godtagbart det också. Just nu känner jag mig lika flexibel som en OS-medaljör i gymnastik och vill inget annat än att kunna skyffla undan saker inför deadlinespurten som lär inträffa om ungefär en vecka.

Men, som sagt. Inte mycket att göra åt det för stunden. Bara att ta några djupa andetag och låta vreden och stressen sjunka in under ytan.

Roligare då? Att vi för lite mer än en vecka sedan lämnade ännu en trevlig musikmånad bakom oss. Vanan till trogen har jag botanerat bland bolagens releasescheman och valt ut en ganska så häftig samling låtar som på ett eller annat sätt får spegla april 2014. Och just denna månad tycker jag mig se en trend som jag knappast ser någon anledning att klaga på, nämligen att band och bolag blir allt duktigare på att lägga upp färska smakprov från kommande releaser även på streamingtjänster likt Spotify och Wimp i stället för att begränsa marknadsföringen till någon trött textvideo på Youtube.

Vilket gör att den nu aktuella månadskollektionen inte bara bjuder på smyggranskningar av de kommande släppen med Mastodon, Judas Priest och Sabaton – Machine Head å sin sida har varit så pass schysta att de låter allmänheten ta del av en demoinspelning av stundande albumspåret ”Killers & kings” (ursprungligen släppt på vinyl i vissa länder i samband med firandet av Record Store Day). Därtill önskar jag att ni även uppmärksammar svenska hardcoreuppstickarna Damien, ambitiösa crustmetalcombon Nux Vomica, Nightwish-kopplade Brother Firetribe, redan småhaussade Whitechapel samt fingerfärdige Marty Friedman, för att nämna några. Om det önskas ytterligare navigationshjälp genom denna uppåt sex timmar varande spellista.

Som vanligt. Såsom varande Schibstedträl anser jag mig nödgad att prioritera Wimp i presentationen, men Spotifyanvändare behöver naturligtvis inte känna sig blåsta på kakan bara för det. Det är bara att navigera strax söder om den där spelaren här nedan och mumsa loss.

Smaklig spis. Kan ju behövas när så mycket annat är motigt.

Fotnot: Här hittar ni aprillistan på Spottan. För den goda sakens skull.

Så som de som har följt mig i andra kanaler knappast kan ha undgått så har jag tillbringat helgen i holländska Tilburg och förkovrat mig i brutalt mangel på Neurotic Deathfest. En väldigt trevlig tillställning, må jag säga. Ytterst behagligt att under tre väldigt intensiva dygn bli musikaliskt uppläxad av alla ifrån Massacre, God Macabre och Suffocation till Dehumanized, Aborted, Lock Up, Misery Index och Grave. För att nämna några få.

Faktiskt var veckoslutet så gemytligt att jag sedan i tisdags eftermiddag tvingats köra porslinsbuss utan säkerhetsbälte, en åkomma som också drabbade en viss rumsgranne under resan. Ett smärre helvete att rida ut, vare sig en befinner sig på bekväma hotellet Mercure i södra Nederländerna eller i sin egna lägenhet på hemmaplan.

Men tro nu inte att allt nere i tulpanernas och snurrcigaretternas förlovade hemland handlade om rast och ro. I bagaget med mig hem till Sverige lyckades jag även få en rykande färsk intervju med återförenade Dark Angels trumslagare Gene Hoglan. En väldigt sympatisk och lättkonverserad herre som generöst bjöd på sinna åsikter om Jeff Hannemans bortgång, sitt eget nya hälsosamma liv – och om den där nyss nämnda thrashcombons comeback, så klart.

Mer om detta går att läsa i ett mullrande mäktigt nummer av Aftonbladet Hårdrock, som når butikerna den 30 maj. Fram till dess går det att smyga upp förhandspeppen i brygga genom att inspektera mitt alldeles egenhändigt filmade klipp från koffeinmaskinens headlinegig i söndags kväll. Mer av denna vara lär de som besöker Sweden Rock få sig till bjuds, var så säkra.

Och nu hoppas jag bara att resten av de där magbakterierna ska perish in flames, så att kvällens planerade intervju med en viss hårdslående exildansk från ett visst ganska så stort metallband inte ska sluta i kräkskalabalik. ”Barfers eve” är ju trots allt roligare i teorin än i praktiken.

Killer Be Killed
Killer Be Killed
Nuclear Blast/Sony

METAL Upplägget är rätt typiskt: I backstagefyllan får några mer eller mindre upphaussade musiker för sig att bilda ett band. En idé som sällan brukar överleva ens den påföljande baksmällan, men som här faktiskt har klarat sig ända till färdig produkt. Och sådant är väldigt sympatiskt, om än inte per automatik jätteobligatoriskt. För en uppenbar invändning mot ”Killer Be Killed” är att skivan låter precis som väntat; likt ett hopkok av Soulfly, Mastodon och The Dillinger Escape Plan. Kvartetten kastar sig ut i en uttrycksbred blandning av poppunkrefränger, groovemetal och alternativprog som spretar och skrevar, men som blott undantagsvis blir direkt udda eller avvikande. Som sidospår är resultatet därför oväntat angeläget, om än sällan i nivå med herrarnas reguljära verksamheter.
Bästa spår: ”Snakes of Jehova”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Egentligen borde jag ha legat och gjort kullerbyttor här i gången mellan sätena. Hoppat upp och ner på stället av ren upphetsning, kastat kaffemuggen i luften och highfivat min säteskamrat (en trevlig dam i 60-årsåldern som tydligen gärna pratar mycket även med sådana som tycks vara upptagna av annat).

Men… nä? Och varför inte det då?

Ungefär samtidigt som mitt vagnset med destination Göteborg lämnade Hallsberg så nåddes jag av nyheten att Judas Priest släppt en ny låt för allmän granskning. Ni vet, bandet som fick löpa gatlopp efter sitt förra studioverk, det ambitiösa/pretentiösa dubbelalstret ”Nostradamus”, och som sen aviserade sin avveckling, åkte ut på avskedsturné, miste gitarristen KK Downing och värvade i stället ynglingen Richie Faulkner – och som bara timmar före det som skulle bli dess sista framträdande i Sverige någonsin aviserade att de inte alls tänkte lägga av. Ja, just den gruppen. Som nu alltså står redo att släppa sitt första studioverk på sex år, en platta som har döpts till ”Redeemer of souls” och som når handlarna den 11 juli.

Tillkännagivandet som sådant är naturligtvis värt att applådera. För även om kvintetten sedan comebacken med Rob Halford bakom mikrofonen 2004 har tappat avsevärt i livekraft så bevisade inte minst ”Angel of retribution” (2005) att blankslipat brittiskt stål fortfarande skär djupare än mycket annat. Och även om nyss nämnda ”Nostradamus” lätt kunde ha bantats ner till en enkel-cd så har jag alltjämt närt förtroende för Priest som studioakt.

Men nu då? Nja…

Låt mig börja med det positiva. Det där om att titelspåret från nämnda sommarsläpp verkligen är metal. Mycket minnande som bandets ”Painkiller”-era i sin intention och presentation och verkligen långt ifrån föregångarens symfoniska slutfinish.

Men ändå. Mest av allt låter det som ett band som försöker låta som Judas Priest. Sådär på ett tyskt eller italienskt sätt, där rondören och grundtänket är intakt men där själva helheten snarare påminner om något bra än är det på riktigt.

Och ljudet? Ja, erfarenheten säger mig att det här lika väl kan vara en förproduktionsdemo än den inspelning som slutligen når publiken i skiv/nedladdnings-form, men jösses vad trist och platt det låter. Lite som att den behöver en tempospark i baken, mer klipp i trummorna och ytterligare vässande av sångslingorna.

Jag får verkligen hoppas att det är så. För är ”Redeemer of souls” det bästa Judas Priest kan prestera 2014 så borde de faktiskt ha plockat ner skylten när de ändå hade bestämt det. Ett måhända hårt omdöme, men det här är ändå ett band jag älskar. Och jag vill faktiskt kunna fortsätta att göra det.

Autopsy
Tourniquets, hacksaws and graves
Peaceville/Border

DEATH METAL Vissa grupper ägnar veckor åt att få till rätt ljud på virveltrumman. Autopsy å sin sida smackar ihop ett helt album på tio dagar – och har fortfarande tid att suga i sig lite prima skunk, halsa bärs och klämma en och annan skräckfilm.

Vilket också kan vara en av orsakerna till att gruppen sedan relanseringen med ”The tomb within”-ep:n för fyra år sedan redan står redo att avlossa tredje fullängdaren sedan dess. Och att skivan i sig låter precis som den gör.

Ty, det här är ju ett gäng som inte meckar med formen i onödan. Som hellre bara knäpper på stärkarna, går loss på strängarna och hulkar fram stycken likt ”After the cutting”, ”Teeth of the shadow horde” och ”King of flesh ripped” utan större ansträngning eller själslig vånda. Och som bevisar att det gore så bra att rutinmosa, även om materialet inte når upp till klassen på föregångarna ”Macabre eternal” och ”The headless ritual”.

Bästa spår: ”Parasitic eye”.

Devil You Know
The beauty of destruction
Nuclear Blast/Sony

METAL Senast jag nämnde tidigare Killswitch Engage-frontstrupen Howard Jones här i bloggen handlade om debutgiget med just denna grupp. En jungfrufärd som knappast imponerade, såsom bootlegfilmade Youtubeklipp sällan gör, men vars svala omskrivande ändå garderades med att omdömet skulle komma att ändras då debutskivan stod klar för granskning.

Vilket den är nu, med andra ord. Och visst får jag viss anledning att revidera mina spontanintryck då bland andra ”Seven years alone” , ”My own” och ”A new beginning” i studiofräsch grandör i stället för livemurrig brötvariant.

Och visst. I tvättad och proper skrud låter det djävulskt välbekant, om än inte djävulskt överstyvt bra. Med tanke på gängets rutin – förutom ovan nämnda sångare kan övriga medlemmar räkna in scenerfarenhet via exempelvis All Shall Perish, Fear Factory och Divine Heresy – är debutresan en trygg uppvisning i modern metal som vare sig går att behänga med något krystat core-suffix eller avfärda som rent topplisteskval. Lika mycket som det går att höja ett varningens finger inför en översentimental ”It’s over” (lyssna på ”Nothing else matters”-passningarna i introt) är det fullt möjligt att hellre engagera sig i Soilwork-minnande ”A mind insane” eller de snirkliga riffstrukturerna i ”Shut it down”.

Som debutverk får uppdraget därmed anses vara utfört. Men ska Devil You Know bli något annat än ett underhållande sidoskott bland många krävs bättre låtar och en tydligare strategi.

Bästa spår: ”Seven years alone”.

Whitechapel
Our endless war
Metal Blade/Import

METAL En av de mäktigare circlepits jag har sett bevittnades från en trappavsats, strax till höger bakom dansgolvet på Gramercy Theater i New York i februari för lite mer än tre år sedan. Det kändes liksom som att kroppsdelar bara flög åt alla håll och kanter i en dryg timme, efter giget sopade städpersonalen säkert upp lika många utslagna tänder som ihopknycklade plastmuggar och väldigt trovärdiga vittnen har berättat om att det snöts blod i handfaten även inne på tjejtoan.

Det var någonstans där och då som Knoxvillesextetten slog knock på undertecknad – och i ett slag gick från att vara ett deathcoregäng i mängden till att i stället bli en grupp att verkligen hålla ögonen på.

Ett omdöme som har visat sig vara fullkomligt rimligt under tiden som sedan dess har förflutit. Inte minst då combon redan på den självbetitlade utgåvan året efter ovan nämnda mayhemuppvisning gjorde upp med de föregående skivornas förutsägbara fyrkantighet och i stället började bygga på något ganska så mångfacetterat och eget. ”How the times have changed” heter det i sjunde spåret här, ett konstaterande som det är lätt att skriva under på.

Från att mest ha skrivit låtar vars främsta syfte tycks ha varit att mosa lyssnaren fram till ett armsvingarvänligt breakdown är Whitechapel nu snarare en grupp som lika gärna kan trixa loss med Meshuggah-gitarrer som den kan vågar gå loss med Korn-liknande sångrytmer (lyssna bara på ”The saw is the law”) eller fyra av crustpigg d-takt likt i titelspåret.

Jag förstår att en jämförelse med Slipknot kan irritera en del slentrianläsare, men sanning är att ”Our endless war” liknar Iwoagruppens självbetitlade debutverk i sin genreöverskridande (van)sinnesangrepp. Jag hoppas därför att det här är startskottet på en karriär som bara fortsätter att öka i styrka – tills vi ser Whitechapel på de riktigt stora scenerna.

Bästa spår: ”Worship the digital age”.

VECKANS TWEET