178 recensioner.

Ja – sug på den lilla nätta karamellen.

Etthundrasjuttioåtta jävla recensioner.

Det är precis så många anmälningar jag och mina kollegor – Markus Larsson, Marcus Grahn och Joacim Persson – har lyckats prestera åren igenom på Sweden Rock.

En ganska imponerande siffra, må jag säga. Och fler ska det bli.

I morgon går planet ner till Blekingeland i den tidigaste av lunchtider. Sen är det bara att hämta ut hyrbilen, bunkra upp med proteinkakor och energidryck i Ronneby och mentalt stålsätta sig för fyra dygn av stress, dålig sömn, opåligtligt väder – och inte minst en massa fräck musik.

En sak är klar. Eventuell vila får vänta till nästa vecka.

Och, ja, just det. Själva meningen med inlägget var ju den där maratonlistan över publicerade recensioner 2002–2013.

Den följer här. Väl bekomme.

At The Gates, 2008 (MG)
In Flames, 2004 (MK)

Aerosmith, 2007 (MG)
Amon Amarth, 2009 (JP)
Anthrax, 2003 (MK)
Anthrax, 2005 (MK)
Arch Enemy, 2006 (MG)
Bigelf, 2010 (JP)
Candlemass, 2002 (MK)
Candlemass, 2005 (MK)
Candlemass, 2013 (JP)
The Cult, 2011 (ML)
Danko Jones, 2003 (MK)
Danzig, 2010 (MK)
Deep Purple, 2006 (MG)
Def Leppard, 2006 (MG)
Def Leppard, 2008 (MG)
Bruce Dickinson, 2002 (MK)
Down, 2011 (MK)
Edguy, 2006 (MG)
Europe, 2009 (JP)
Europe, 2013 (JP)
Halford, 2002 (MK)
Hammerfall, 2005 (MK)
Hardcore Superstar, 2007 (MG)
Hardcore Superstar, 2011 (MK)
Imperial State Electric, 2012 (ML)
In Flames, 2009 (JP)
King Diamond, 2012 (JP)
Ministry, 2008 (MK)
Morbid Angel, 2011 (MK)
Motörhead, 2002 (MK)
Mötley Crüe, 2005 (MK)
Necronaut, 2011 (JP)
Nevermore, 2006 (MG)
Ozzy Osbourne, 2011 (JP)
Overkill, 2005 (MG)
Ratt, 2008 (MK)
Rival Sons, 2012 (JP)
Rush, 2013 (MK)
Satyricon, 2008 (MG)
Sepultura, 2003 (MK)
Sonic Syndicate, 2008 (MG)
Soundgarden, 2012 (JP)
Testament, 2004 (MK)
WASP, 2006 (MG)
Watain, 2010 (MK)
Whitesnake, 2008 (MG)

Accept, 2005 (MG)
Accept, 2011 (MK)
Agent Steel, 2011 (JP)
Amon Amarth, 2013 (MK)
Sebastian Bach, 2005 (MK)
Sebastian Bach, 2012 (MK)
Black Label Society, 2011 (MK)
Black Star Riders, 2013 (MK)
Blind Guardian, 2003 (MK)
Bullet, 2013 (MK)
Candlemass, 2009 (JP)
Children Of Bodom, 2004 (MG)
Alice Cooper, 2006 (MG)
Danko Jones, 2012 (ML)
The Darkness, 2012 (JP)
Dark Tranquillity, 2007 (MG)
Death Angel, 2010 (JP)
Dimmu Borgir, 2007 (MG)
Dio, 2005 (MG)
Doro, 2013 (MK)
Dream Theater, 2005 (MG)
Dream Theater, 2009 (MK)
Dundertåget, 2010 (ML)
Edguy, 2012 (MK)
Electric Boys, 2009 (JP)
Entombed, 2004 (MG)
Entombed, 2006 (MG)
Europe, 2004 (MG)
Evergrey, 2011 (MK)
Exodus, 2012 (JP)
Five Finger Death Punch, 2013 (JP)
Lita Ford, 2009 (MK)
Foreginer, 2009 (MK)
Gamma Ray, 2012 (MK)
Hardcore Superstar, 2006 (MK)
H.E.A.T., 2009 (MK)
Heaven & Hell, 2007 (MK)
Helloween, 2004 (MG)
Helloween, 2011 (MK)
The Hooters, 2011 (ML)
Iced Earth, 2007 (MG)
Journey, 2009 (JP)
Judas Priest, 2004 (MK)
Judas Priest, 2008 (MK)
Marillion, 2009 (MK)
Michael Monroe, 2010 (MK)
Monster Magnet, 2004 (MK)
Gary Moore, 2010 (MK)
Motörhead, 2003 (ML)
Motörhead, 2005 (MK)
Motörhead, 2007 (MK)
Motörhead, 2012 (MK)
Mustasch, 2008 (MK)
Newsted, 2013 (JP)
Nifelheim, 2011 (MK)
Nightwish, 2004 (MK)
Ted Nugent, 2002 (MK)
The Poodles, 2008 (MG)
Queensrÿche, 2003 (ML)
Raubtier, 2011 (MK)
Sabaton, 2008 (MG)
Sabaton, 2010 (MK)
Sacred Reich, 2012 (MK)
Saxon, 2005 (MG)
Saxon, 2011 (JP)
Saxon, 2013 (MK)
Sky High, 2003 (MK)
Slayer, 2010 (JP)
Rick Springfield, 2010 (ML)
Stone Sour, 2010 (MK)
Testament, 2008 (MK)
Tiamat, 2007 (MK)
Treat, 2013 (MK)
Twisted Sister, 2009 (MK)
Twisted Sister, 2012 (ML)
U.D.O., 2010 (JP)
Vader, 2013 (MK)
Volbeat, 2009 (JP)
WASP, 2010 (ML)
Whitesnake, 2003 (MK)
Whitesnake, 2006 (MG)
Rolf Wikström, 2011 (ML)
Rob Zombie, 2011 (MK)

Adrenaline Mob, 2012 (MK)
Aerosmith, 2010 (ML)
Anvil, 2010 (MK)
Avantasia, 2008 (MG)
Black Label Society, 2005 (MK)
Blind Guardian, 2007 (MG)
Carcass, 2008 (MK)
Cinderella, 2010 (MK)
Civil War, 2013 (MK)
CrashDïet, 2007 (MG)
CrashDïet, 2011 (MK)
Disturbed, 2008 (MG)
Duff McKagan’s Loaded, 2011 (ML)
Dynazty, 2012 (JP)
Ghost, 2011 (JP)
Guns N’ Roses, 2010 (ML)
H.E.A.T., 2012 (ML)
Heaven & Hell, 2009 (MK)
Billy Idol, 2010 (ML)
Joan Jett & The Blackhearts, 2011 (JP)
Judas Priest, 2011 (MK)
Krokus, 2013 (ML)
Lynyrd Skynyrd, 2012 (ML)
Megadeth, 2005 (MG)
Michael Schenker’s Temple Of Rock, 2012 (ML)
Mr Big, 2011 (ML)
Nicke Borg Homeland, 2011 (ML)
Scorpions, 2004 (MK)
Sepultura, 2012 (MK)
Status Quo, 2013 (JP)
Steel Panther, 2010 (ML)
Stormwarrior, 2008 (MG)
Thin Lizzy, 2011 (MK)
Twisted Sister, 2003 (ML)
UDO, 2007 (MG)
UFO, 2013 (ML)
Uriah Heep, 2009 (JP)
Within Temptation, 2005 (MK)

Lee Aaron, 2011 (ML)
Fear Factory, 2012 (MK)
Jethro Tull, 2003 (MK)
Kiss, 2013 (ML)
Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)
Meat Loaf, 2007 (MG)
Mötley Crüe, 2012 (MK)
Poison, 2008 (MG)
The Poodles, 2006 (MK)
Queensrÿche, 2011 (ML)
Scorpions, 2007 (MG)
Status Quo, 2002 (MK)
Status Quo, 2005 (MG)
Steel Panther, 2012 (ML)
Survivor, 2013 (ML)
Sweet, 2013 (ML)
Uriah Heep, 2003 (ML)
Whitesnake, 2011 (ML)

Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML).

Arch Enemy
War eternal
Century Media/Universal
METAL På sitt sätt är det rimligt att Angela Gossow handplockade just Alissa White-Gluz som sin kronprinsessa. Faktum är att 28-åringen från Montreal på sin Arch Enemy-debut så spänstigt glider in i gruppen att det låter som om situationen aldrig har varit annorlunda, vilket ger ”War eternal” en skrovlig thrashspets som känns fräsch och läcker. Att västkustbandets nionde studiogiv är ännu en högkvalitativ release torde därför inte överraska någon. Perfekt parkerade mellan klassisk uppvisningsmetal och landsändetypiskt dödsmos tas det ingen större notis om medlemsrotationen, även gitarristen Nick Cordle är ny i gänget, då Michael Amott ledigt manar fram sin trupp mot en slutsats som andas kvalitet. Trist därför att själva låtmaterialet tappar lite attackstyrka under andra halvan.

Bästa spår: ”You will know my name”.

VECKANS TWEET

Det torde väl knappast ha gått någon förbi att det i helgen hölls ett val. Ett val som förvisso hälften av de röstberättigade gav själva tusan i, men som ändå visade på en tydlig polarisering inom svensk politik.

Ja, det här är en blogg som till största delen avhandlar musik och därtill relaterat, varför jag inte ska ge mig på någon amatöranalys över sakernas tillstånd i nationen, men en tydlig tendens gick knappast ens ett pucko som yours truly förbi. Nämligen framgången för Feministiskt Initiativ.

Det stöd partiet fick, främst i storstäderna, räckte i sluträkningen till ett mandat i EU-parlamentet, vilket innebär att församlingen därmed får sin första romska ledamot, Soraya Post. Knappast illa jobbat av ett parti som i riksdagsvalet för fyra år sedan bara fick 0,40 procent av rösterna.

Orsakerna till detta uppsving är naturligtvis många. Dels är det uppenbart att det, även om de flesta andra etablerade politikerna säger sig dela partiets feministiska och antirasistiska grundvärderingar, krävs några som sätter just detta främst. Likt en extra tydlig motpol till den kukkramande järnrörshögern, om så önskas, men det är imponerande att se vilken effektiv kampanj Fi har gjort under året. Sedan oktober förra året har initiativet ökat sitt medlemsantal från 1 500 till 14 000, ett svindlande uppsving som eldades på extra efter att SVT visade Belinda Olssons utskällda dokumentärserie ”Fittstim – min kamp” i vintras.

En viktig del av denna framgångsrika kampanj, och det är väl först nu vi börjar närma oss bloggrelevanta territorier, är valskiva som släpptes i slutet av april – där bland andra Linda Pira, Robyn, Linnea Henriksson och Marit Bergman lånade ut sin musik till partiet. Samt även Crucified Barbara, som ställde upp med osläppta och nyinspelade låten ”To kill a man” till detta musikaliska vallokomotiv.

Och det är just videon till denna låt som jag har den stora äran att premiärspela just i dag – exklusivt och unikt. En ljud- och bildsättning som gruppen kommenterar så här:

”En femtedel av alla världens kvinnor har utsatts för våldtäkt eller våldtäktsförsök under sin livstid. Den mörka statistiken blev grunden till låten ’To kill a man’ och vår hittills viktigaste video. Produktionsbolaget 11frames har fångat vår vision perfekt och vi är stolta över att vi tar chansen att lyfta tunga ämnen som våld och sexism med en riktigt tung hårdrocksvideo.”

Kompositionen kommer att finnas med på kvartettens fjärde album ”In the red”, som har spelats in från och till under vintern och våren tillsammans med producenten Chips Kiesbye i Göteborg och som släpps den 20 augusti.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Fi fan, vad bra.

Vissa av er tog kanske notis om att jag i fredags hyllade NOLA-gruppens självbetitlade comebackalbum (det första på 14 år), där dess briljans försökte förmedlas via 140 snålt tilltagna tecken och fyra desto mer generösa betygplus.

Har du inte hunnit lyssna och bekanta dig med ”Eyehategod” för det? Förvisso din förlust, speciellt om du har något slags intresse i New Orleans smutsigaste musikscen, men så stor är ingen skada att den inte är irreparabel. Plattan finns tillgänglig för inspektion på såväl Spotify (här) som Wimp (här) och mindre bekymrade med sådant som laglighet och rimlighet kan väl säkert ladda ner den i ett nafs via någon torrenttjänst. Att urskiljningslöst sno saker och ting är självklart ingenting jag stödjer, men chansen att ni lyssnar på en sån stofil som undertecknad torde väl vara ganska liten när allt kommer omkring.

Absolut gratis – och lagligt – är det emellertid att lyssna på gruppens flexiskiva som följer med färska numret av utmärkta musiktidningen Decibel. Ja, i streamad form då, via Soundcloudspelaren här nedan. Och det är ju en exklusiv liten tingest, ihopsatt speciellt för publikationen i fråga och endast tillgänglig just via denna utgåva.

”The liar’s psalm” ger dig helt enkelt ytterligare en möjlighet att glänta på locket till kvintettens ganska så långt ifrån tillrättalagda verksamhet. Att gitarristen Jimmy Bower även ingår i aningen mer omskrivna Down (även de skivaktuella med ep:n ”Down IV – part II”) går säkert att höra för den som inte ryggar för den allt annat än muntra stämningen. Hänget i riffen förenar de båda grupperna, även om det här är avsevärt mycket smutsigare och ångestridet än Phil Anselmos kändisgäng.

Värt att nämna i sammanhanget här är att det här troligtvis blir det sista vi kommer att höra från trummisen Joey LaCaze, då han gick bort i augusti förra året, under inspelningarna av den färska releasen. Gitarr och bas är förvisso lagda efter hans död, men som en hyllning till sin saknade bandkamrat beslutade sig resten av gruppen att behålla hans partier som de var. Likt en sista postum hälsning till den som äras bör.

Detta, och mycket mer, går som sagt att läsa om i Decibels färska nummer. Det bör ni göra. Om inte minst som tack för att redaktionen generöst nog fortsätter att bjuda världen på sitt exklusiva bonusmaterial.

https://soundcloud.com/decibelmagazine/eyehategod-the-liars-psalm

Sabaton
Heroes
Nuclear Blast/Sony

METAL Mest slående är tveklösheten i attacken. Efter den pompöst iscensatta historielektionen ”Carolus Rex” tycks Falugruppen ha bestämt sig för att sluta leden runt sina kärnvärden och låta själva låtarna stå för dramaturgin, utan krusiduller eller vidare omständligheter. På sina håll fungerar det förbluffande effektivt. Öppnande ”Night witches” (bryggstöld: Twisted Sisters ”The price”) är som gjord för att liveexplodera, ”Soldier of 3 armies” (riffstöld: Judas Priests ”Electric eye”) är så klatschig att rumpan hettar medan ”The ballad of Bull” (refrängstöld: ”Teddybjörnen Fredriksson”) balanserar farligt nära genansgränsen. Allt är inte lika läckert, likväl überbombastiskt välgenomfört. Med lite ytterligare vässning kanske den där betygfyran faktiskt inte är någon ointaglig erövring.

Bästa spår: ”Hearts of iron”.

VECKANS TWEET

Killer Be Killed
Killer Be Killed
Nuclear Blast/Sony

METAL Upplägget är rätt typiskt: I backstagefyllan får några mer eller mindre upphaussade musiker för sig att bilda ett band. En idé som sällan brukar överleva ens den påföljande baksmällan, men som här faktiskt har klarat sig ända till färdig produkt. Och sådant är väldigt sympatiskt, om än inte per automatik jätteobligatoriskt. För en uppenbar invändning mot ”Killer Be Killed” är att skivan låter precis som väntat; likt ett hopkok av Soulfly, Mastodon och The Dillinger Escape Plan. Kvartetten kastar sig ut i en uttrycksbred blandning av poppunkrefränger, groovemetal och alternativprog som spretar och skrevar, men som blott undantagsvis blir direkt udda eller avvikande. Som sidospår är resultatet därför oväntat angeläget, om än sällan i nivå med herrarnas reguljära verksamheter.
Bästa spår: ”Snakes of Jehova”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Autopsy
Tourniquets, hacksaws and graves
Peaceville/Border

DEATH METAL Vissa grupper ägnar veckor åt att få till rätt ljud på virveltrumman. Autopsy å sin sida smackar ihop ett helt album på tio dagar – och har fortfarande tid att suga i sig lite prima skunk, halsa bärs och klämma en och annan skräckfilm.

Vilket också kan vara en av orsakerna till att gruppen sedan relanseringen med ”The tomb within”-ep:n för fyra år sedan redan står redo att avlossa tredje fullängdaren sedan dess. Och att skivan i sig låter precis som den gör.

Ty, det här är ju ett gäng som inte meckar med formen i onödan. Som hellre bara knäpper på stärkarna, går loss på strängarna och hulkar fram stycken likt ”After the cutting”, ”Teeth of the shadow horde” och ”King of flesh ripped” utan större ansträngning eller själslig vånda. Och som bevisar att det gore så bra att rutinmosa, även om materialet inte når upp till klassen på föregångarna ”Macabre eternal” och ”The headless ritual”.

Bästa spår: ”Parasitic eye”.

Devil You Know
The beauty of destruction
Nuclear Blast/Sony

METAL Senast jag nämnde tidigare Killswitch Engage-frontstrupen Howard Jones här i bloggen handlade om debutgiget med just denna grupp. En jungfrufärd som knappast imponerade, såsom bootlegfilmade Youtubeklipp sällan gör, men vars svala omskrivande ändå garderades med att omdömet skulle komma att ändras då debutskivan stod klar för granskning.

Vilket den är nu, med andra ord. Och visst får jag viss anledning att revidera mina spontanintryck då bland andra ”Seven years alone” , ”My own” och ”A new beginning” i studiofräsch grandör i stället för livemurrig brötvariant.

Och visst. I tvättad och proper skrud låter det djävulskt välbekant, om än inte djävulskt överstyvt bra. Med tanke på gängets rutin – förutom ovan nämnda sångare kan övriga medlemmar räkna in scenerfarenhet via exempelvis All Shall Perish, Fear Factory och Divine Heresy – är debutresan en trygg uppvisning i modern metal som vare sig går att behänga med något krystat core-suffix eller avfärda som rent topplisteskval. Lika mycket som det går att höja ett varningens finger inför en översentimental ”It’s over” (lyssna på ”Nothing else matters”-passningarna i introt) är det fullt möjligt att hellre engagera sig i Soilwork-minnande ”A mind insane” eller de snirkliga riffstrukturerna i ”Shut it down”.

Som debutverk får uppdraget därmed anses vara utfört. Men ska Devil You Know bli något annat än ett underhållande sidoskott bland många krävs bättre låtar och en tydligare strategi.

Bästa spår: ”Seven years alone”.

Whitechapel
Our endless war
Metal Blade/Import

METAL En av de mäktigare circlepits jag har sett bevittnades från en trappavsats, strax till höger bakom dansgolvet på Gramercy Theater i New York i februari för lite mer än tre år sedan. Det kändes liksom som att kroppsdelar bara flög åt alla håll och kanter i en dryg timme, efter giget sopade städpersonalen säkert upp lika många utslagna tänder som ihopknycklade plastmuggar och väldigt trovärdiga vittnen har berättat om att det snöts blod i handfaten även inne på tjejtoan.

Det var någonstans där och då som Knoxvillesextetten slog knock på undertecknad – och i ett slag gick från att vara ett deathcoregäng i mängden till att i stället bli en grupp att verkligen hålla ögonen på.

Ett omdöme som har visat sig vara fullkomligt rimligt under tiden som sedan dess har förflutit. Inte minst då combon redan på den självbetitlade utgåvan året efter ovan nämnda mayhemuppvisning gjorde upp med de föregående skivornas förutsägbara fyrkantighet och i stället började bygga på något ganska så mångfacetterat och eget. ”How the times have changed” heter det i sjunde spåret här, ett konstaterande som det är lätt att skriva under på.

Från att mest ha skrivit låtar vars främsta syfte tycks ha varit att mosa lyssnaren fram till ett armsvingarvänligt breakdown är Whitechapel nu snarare en grupp som lika gärna kan trixa loss med Meshuggah-gitarrer som den kan vågar gå loss med Korn-liknande sångrytmer (lyssna bara på ”The saw is the law”) eller fyra av crustpigg d-takt likt i titelspåret.

Jag förstår att en jämförelse med Slipknot kan irritera en del slentrianläsare, men sanning är att ”Our endless war” liknar Iwoagruppens självbetitlade debutverk i sin genreöverskridande (van)sinnesangrepp. Jag hoppas därför att det här är startskottet på en karriär som bara fortsätter att öka i styrka – tills vi ser Whitechapel på de riktigt stora scenerna.

Bästa spår: ”Worship the digital age”.

VECKANS TWEET

Som återvändande läsare säkert redan vet: Jag gör ju egentligen inte det här på riktigt. Om man då med ”på riktigt” menar att jag bara försörjer mig på att skriva mer eller mindre stolliga saker om hårdrock och liknande.

För fortfarande, snart tolv år efter att jag hastigt och lustigt fick ta över mangelbevakningen för Aftonbladet, så är det en sidobusiness. Något som görs på ledig tid (för det mesta) eller på konkret arbetstid (i undantagsfall). Det är verkligheten en får förhålla sig till och agera utefter.

Jag brukar hålla ganska vattentäta skott mellan rollerna. Inte gnöla så mycket om metal vid nyhetsdesken, eller för den delen promota min allmänjournalistiska verksamhet i detta forum.

Men där det finns regler finns det ju även undantag. Och det här är ett av detta.

Med Aftonbladet i går följde nämligen ett av mina skötebarn, en 16-sidors Storybilaga om Jesus. Så långt inga konstigheter, med tanke på den stundande högtiden lär ni få ett och annat ord på temat, men i nyss nämnda produkt tog vi ett lite annorlunda grepp på historien om Jeshua Ben Josefs sista vecka i livet. Nämligen att presentera berättelsen om profeten som kallade sig Guds son i realtid, så som om vi hade bevakat händelseförloppet dag för dag. Måhända respektlöst inför huvudpersonens eventuellt gudomliga koppling, men det är en diskussion jag är beredd att ta.

För visst fan, om styrkeuttrycket nu tillåts, blev det bra. Mest beroende av överstyva insatser från skribenten Jon Forsling, redigeraren Katarina Norrgrann samt Martin Wåhlstedt och Gunnar Hellsing som bidrog med viktigt material. Det är sådana genier som gör tidningsmakeriet till ett rent nöje, yrkesmänniskor och proffs som kan förvandla en diffus idé till en briljant realitet.

Och vad detta har med metal och hårdrock att göra? Allt, skulle jag vilja påstå. För det finns nog få personer som såväl direkt som indirekt har påverkat hårdrocksvärlden som just Messias himself. Speciellt om man tar ett lite lösare grepp runt historien och även involverar den kristna läran i stort. Vare sig det handlar om hänryckta lovsånger från exempelvis Stryper eller kikarsiktestyrd blasfemi à la Deicide är Jesus alltid med. Antingen som upphöjd förebild eller som måltavla för attackerna. Likt en förenande länk mellan Horde och Impaled Nazarene, om så tillåts.

Såsom varande sekulär svensk vet jag ju vilket ben jag väljer. För mig personligen är stolligheterna i Bibeln lika verklighetsgrundade som Stålmannen eller Fantomen. Därmed inte sagt att andra får tycka vad de vill. Anser man att tusenåriga sägner och läror är en korrekt doktrin även i dag – efter alla intellektuella, vetenskapliga och tekniska framsteg som mänskligheten har gjort – så är det ju självklart helt okej. Så länge motsatsen också bemöts med respekt.

Med detta sagt finns det väl inte så mycket mer att göra än att logga ut inför påsken. Inom kort går planet ner till Berlin för traditionsenligt äggande firande utan fjädrar och häxor. Driva runt lite, kanske få mig lite spaß i Kreutzberg och rensa skivbackarna på obligatoriska Core Tex Records. Samt ladda batterierna inför produktionen av årets nummer av Aftonbladet Hårdrock, som kör igång på allvar på tisdag.

Mer om detta lär komma senare. För stunden varande kan ni plana ut inför helgen med några veckoaktuella metalstycken, som tar det där med Jesus på inte så jättestort allvar. Och så var det med det.

Municipal Waste ”The thrashing of the Christ”

Deicide ”Once upon the cross”

Vital Remains ”Hammer down the nails”

Destruction ”Nailed to the cross”

Edguy
Space police – Defenders of the crown
Nuclear Blast/Warner

METAL Hälften är überhurtigt gemütlichkeit, resten ganska så intetsägande – och däremellan en nageltrångsirriterande spexversion av Falcos ”Rock me Amadeus”. Efter ett par svagare och mindre framgångsrika utgåvor försöker sig Tobias Sammet sig på en ny stjärnsmäll i stil med ”Rocket ride” (2006), dock utan att riktigt få till det den här gången heller. Det finns emellertid riktigt goda ansatser både här och där. Likt bryggan som leder in i en långdraget tjatig refräng i ”Defenders of the crown”, baskaggeklippet i ”Sabre & torch” och ”Shadow eaters” samt Rainbow-stämningarna i ”The eternal wayfarer”. Mycket sitter som det ska, dock sällan i en och samma låt. Bäst blir det därför i ”Love tyger”, en ärtig klösschlager som visar att ränderna knappast går ur muntrationmetallens främste hovnarr.

Bästa spår: ”Love tyger”.

VECKANS TWEET

Heat
Tearing down the walls
Gain/Sony

HÅRDROCK ”AOR-oket är ett jävla skit. Och nu har vi baxat det ända Heat”. Så tycks Upplands Väsby-gruppen ha resonerat i samband med nylanseringen runt ”Address the nation” 2012, en ansats som nu når ända fram till mottagaren. Mest slående är hur bekväm kvintetten är i den tuffare formen. Den är faktiskt så avslappnad och säker att inte ens riffraffiga ”Emergency” eller Hardcore Superstar-livliga ”Inferno” känns det minsta konstruerade – och detta utan att kompromissa bort refrängernas förträfflighet eller bärkraft. Det är en satsning som är både offensiv och förträfflig, och som ger lika stort utrymme för Erik Grönwall att göra sitt livs insats som för Eric Rivers att spela Kee Marcello-läckert. Det tog sex år efter det första försöket, men just nu känns Heat lika glödheta som namnet signalerar.

Bästa spår: ”Emergency”.

VECKANS TWEET