Ronnie James Dio på scen i Göteborg i december 2005. Foto: Anders Wejrot
Diverse artister
This is your life – A tribute to Ronnie James Dio
Rhino/Warner
HÅRDROCK Å ena sidan: Anthrax lägger i komfortväxeln i ”Neon knights”, Glenn Hughes kvider sig plågat igenom ”Catch the rainbow” och Killswitch Engage och Adrenaline Mob gräver i arkiven efter bidrag. Samtidigt: Halestorm hittar helt rätt groove i ”Straight through the heart” och Doros ”Egypt (The chains are on)” är läckert tung. När hårdrockseliten stämmer upp i unison hyllningskör till en av scenens största röster blir resultatet inte så brokigt som väntat. Faktiskt är vördnaden inför låtarna så stor att inte ens skojfriska Tenacious D vågar närma sig materialet med större respektlöshet än att slänga in ett blockflöjtsolo i ”The last in line”. Riktigt spännande blir det därför först när Metallica upprepar Mercyful Fate-knepet från ”Garage, inc” och susar förbi kollegorna i nio intensiva Rainbow-minuter. Jag förutsätter att Dio nickar gillande från sin metalhimmel över det.
Bästa spår: ”Ronnie rising medley”.
VECKANS TWEET
Fotnot: Att hävda att Los Angeles-snubbarna är ett bra snusksleazeband är som att berömma någon för att hen är den mest empatiske nazisten; konkurrensen är ju inte direkt överstyv. Tredjealbumet ställer detta på sin spets. För även om jag var den förste att erkänna fullängddebuten ”Feel the steels” kvaliteter då den släpptes för fem år sen, lika irriterad är jag nu över gruppens fortsatta utveckling. Det känns liksom att den, närmast tvångsmässigt, måste höja snuskribban för varje utgåva. Gå längre, jönsa mer, hitta fler logementsskämt att dra ju längre tiden går. Jag skrattade i början, nu vill jag bara skjuta mig i munnen. För inte ens musiken på ”All you can eat” är något att bli speciellt upphetsad över. Och så var det med det.
Ibland blir det inte så mycket recenserat i tidningen. Skälen må variera – skralt releaseschema eller tuff konkurrens – resultatet blir alltid detsamma. En illusion av overksamhet eller frånvaro på annat sätt.
Just den här fredagen är väl en kombination av ovan nämnda faktorer bidragande. Nästa vecka är ju inte den mest stjärnsprakande när det gäller hårdrocksreleaser, och även om marknaden berikas med släpp från bland andra Massacre (kolla gärna upp ”Back from beyond” som jag tidigare har berört i detta forum), Dynazty och Gamma Ray bedömdes ingen av dessa kunna konkurrera med Louise Hoffsten, Shakira och Anders Wendin, som recenseras av mina kompetenta kollegor i Nöjesbladet i dag.
I stället har jag fått nöja mig med en bottenposition. Och ett litet hörn i toppen.
Det är nämligen där i tidningen (en sån där prasslande sak som farbröder och tanter gillar att bläddra i) ni hittar veckans insatser från yours truly. Inte så mycket att hänga i påskriset, kan tyckas, men nog med tips så det räcker och blir över. Så nu gäller det att hålla i hatten. För även om två av mina val på Veckans spellista inte finns på Youtube (kolla in Drömrikets ”Arendal” här och Akanis ”Who’s to blame?” här) så blir det ändå en nätt kollektion på åtta spår från Triptykon till Xibalba. Och som dessutom bjuder på premiär av nya stycken från Thundermother, superprojektet Killer Be Killed samt hela nya Ringworm-albumet ”Hammer of the witch”.
Sex på bild är sexigt. Samma sextett på skiva är inte lika upphetsande. Foto: Linda Forsell
Takida
All turns red
Universal ROCK Något av det svåraste att förhålla sig till som rockkritiker är musik som inte väcker några känslor. Som vare sig fängslar, engagerar eller opponerar sig. Som bara … är. En ickeprovokation som emellanåt lyckas bli upprörande, bara genom att den så förtvivlat gärna vill vara till lags och passa in.
Det påstås ofta att blott det svenska språket har ett ord som lagom. Och enligt den tesen torde ett band som Takida bara kunna komma från just detta avlånga land.
För som få andra samtida grupper lyckas Ånge-ensemblen omvandla blågul mellanmjölksmentalitet till balsamdistat radioskval. Den är ju så alldaglig att den torde ha en medellängd på 181,5 centimeter, tjäna i runda slängar 279 800 kronor per år, bo i en tätort och ha två barn födda i maj. Ett tvärsnitt av den statistiskt fastställda anderssonska mediansjälen som inte sticker ut för mycket åt något håll.
Sextettens femte fullängdare tvingas kånka runt på Takidas vanliga ok: oförmågan att väcka fler reaktioner än en förströdd axelryckning. Vilket i sig är ganska remarkabelt då det finns få uppenbara kardinalfel på de tio låtarna. Det märks att är det ett rutinerat och kompetent gäng som står bakom leveransen. Musiken är kontrollerad och saklig, fokuserad och – i alla fall i teorin – med slående ishallsrefränger.
Det är det sympatiska med gruppen. Den vet vad den gör och varför, har nått framgången genom hårt arbete och hymlar inte med att den vill bli omtyckt och uppskattad av en målgrupp som hellre instagrammar guacamoleskålar på fredagkvällen än problematiserar över livets stora frågor.
Det spelar liksom ingen större roll om Takida tar sats ur ”Bark at the moon”-riff (”I am the world”), använder Cornershops ”Brimful of asha” som avstamp till ”One lie”, avhandlar misshandel och övergrepp i ”I’m coming home” eller klär en paranoid vredesschlager som ”To have and to hold” i pråliga balladstråkar – det som byggs upp är ändå en känslokuliss, inget mer än en läcker yta.
Och som vare sig fängslar, engagerar eller provocerar.
Den bibliska skärselden, så som skildrad av Ludovico Carracci 1612.
BÄSTA SPÅR En recensent liknade en gång truppen vid ett ständigt husband i rockkritikernas egna skärseld. Huruvida ”Purgatory (Live and let die)” är tillägnad just denne tyckare är oklart, ett skarpt stycke är det icke desto mindre i sammanhanget.
Författarduon vid en boksignering på Ica Maxi i Birsta i december förra året. (Bilden är helt skamlöst lånad från Facebook.)
VISSTE DU ATT … … Tomas Vallin även kan titulera sig barnboksförfattare? Tillsammans med Anna Hansson och illustratören Jenny Lindqvist släppte han förra året ”Den magiska gitarren” om pojken Dantes äventyr i landet Minoria. Sägs lämpa sig för barn i åldrarna sex till nio år.
LYSSNA HELLRE PÅ Alter Bridges ”AB III”. En begåvad bit amerikansk rock som ideologiskt inte ligger så värst långt från Takidas, men som sätter eld på nygrungegenren med refränger så heta att Slash beslutade sig att värva frontmannen Myles Kennedy till sitt soloband.
METAL Ponera att Michelangelo i efterhand skulle ha fått för sig att måla om ”Adams skapelse”. Skruva i färgerna, kanske sätta en lustig hatt på Guds huvud. Känns det som en rimlig idé – eller blott en narcissistisk stollighet? Sådana eventuella invändningar tycks emellertid bara vara begränsande snömos i Manowars värd, som bara fyra år efter nyversionen av ”Battle hymns” nu redovisar ännu en omstuvning av det förflutna. Som titeln anger är det gruppens 1989-album som har åkt in på renovering och presenteras med omkastad låtordning och lätt korrigerade titlar. Och på så sätt låter väl ”Kings of metal MMXIV” tämligen okej. Det är bra stuns i ljudet och kompositionerna är fortfarande skämskuddemysiga. Detta till trots – det här är ett cyniskt haveri. En irrelevant och och överflödig utgåva som knappast bidrar med något, utan som snarare drar ned byxor på det lilla förtroende gruppen kan tänkas ha efter 2000-talets tokighetsparad. Manowärdelöst, kan man ju också kalla det.
Huvudstadsgänget imponerar, redan på första försöket.
Besserbitch Moments of grey Bolero recordings/Sony
PUNKROCK Veckans stora skitstorm följe på Jens Spendrups svammel om att frånvaron av kvinnor i bolagsstyrelser beror på bristande kompetens. Ett fullkomligt stolligt påstående, så klart, men likväl begripligt – den forne ölkungen lär ju knappast ha hört Besserbitch. Här är nämligen beviset för att kvinnorna i den ädla näringsgrenen debutantpunk utklassar konkurrenterna, då kvartetten smidigt glider förbi genrens korvkarneval och spelar med en entusiasm och känsla som får återvinningskärlen att studsa av lycka. Väl rotat mellan Bad Religion och The Distillers känns ”Moments of grey” ovanligt moget för att vara ett förstlingsverk, samtidigt som valpigheten ligger gruppen en aning i fatet. För en plats i scenens absoluta finrum krävs ännu skarpare refränger och en slutlig superstuns i materialet.
Bästa spår: ”Sick twisted mind”.
VECKANS TWEET
Fotnot: Naturligtvis går det bra att lyssna på ”Moments of grey” och ”††† (Crosses)” på Spotify, förslagsvis genom att klicka här.
Behemoth
The satanist
Nuclear Blast/Sony METAL I periferin finns kampen, i centrum härskar segern – mot leukemin och över den katolska kyrkans ivriga försök att tysta en obekväm röst. Därför känns det väldigt naturligt att konvolutet till ”The satanist” delvis är målat med frontmannen Adam ”Nergal” Darskis blod. Det här är nämligen ett album som hyllar personens triumf över till synes oövervinnerliga krafter, låt så vara en dödlig sjukdom eller religionens ok. På så sätt är det en oväntat livsbejakande låtcykel, som tar avstamp i Behemoths bakgrund i black/death metal-skarven men som slår sig loss på ett närmast genrelöst vis. Det finns blastbeatattacker (”Amen”), Celtic Frost-orkestrering (”Messe noire”) och urläckra körpartier (”In the absence ov light”), men viktigast av allt riktiga låtar. Satan, så tjusigt.
Bästa spår: ”O father o Satan o sun!”
Fotnot: Självfallet går det alldeles utmärkt att lyssna på ”The satanist” på Spotify i stället. Då klickar man förslagsvis här och njuter av det som är en allvarlig kandidat till årets tuffaste album – redan nu.
Ein bisschen Friedman und ein grossen Gus – im Stockholm? Jawol!
Middely, hiddely, fiddely!
Se där, så kan man ju slå an en sträng hos alla gitarrfantaster där ute.
Ett annat: Att berätta att grepphalsfantomerna Gus G och Marty Friedman gör gemensam sak på scen i Stockholm.
Ja, det är sant. Hårdrocksbloggen kan i dag nämligen avslöja att den tidigare Megadeth-virtuosen och Ozzy Osbournes senaste bollplank ansluter sig till endagarsfestivalen Stockholm Rocks, som hålls på Waterfront lördagen den 3 maj.
Som tidigare har uppmärksammats här i bloggen är den grekiskbördige G-strängen senare i vår aktuell med solodebuten ”I am the fire”, som når butikerna i mitten av mars via Century Media. Där arbetar gitarristen bland andra med svenske superstrupen Mats Levén (Candlemass med flera), Evergreys Tom S Englund, Mr Bigs Billy Sheehan och Talisman-kände Jeff Scott Soto och av förstasingeln ”My will be done” att döma lär det bli en shredtastisk drillfest som både rockar och rullar.
Den numera Japanbaserade Friedman har även han en solomacka på gång i vår, en fullängdare titulerad ”Inferno”. Amerikanska mangeletiketten Prosthetic står för leveransen av skivan, som bjuder på gästinsatser från exempelvis Alexi Laiho (Children Of Bodom), David Davidson (Revocation) samt ett låtskrivarsamarbete med gamle Cacophony-parhästen Jason Becker. Lite av vad en kan vänta sig på nämnda skiva går att försmaka via låten ”Steroidhead” här nedanför.
På Stockholm Rocks uppträder även Heat, norska TNT samt finska Reckless Love. Mer info och annat notervärt hittas på evenemangets hemsida.
Sympatiskt oängsliga Raubtier skruvar upp känsloläget till elva.
Raubtier
Pansargryning
Despotz/Playground
METAL Haparandatrions fjärde album fyrar av ett tendentiöst skri från vildmarken som hellre skjuter ripor med pilbåge än picklar gurkor och stickar Iphonefodral. Framförd av en sympatisk oängslighet och helhjärtad uppriktighet rimmar Pär Hulkoff ”torka väck ditt flin” på ”kadaverdisciplin” och får ”Opus magni” att låta som om Manowar hade spelat in Olle Adolphsons ”Trubbel”. Rent tematiskt är ”Pansargryning” ett instinktivt formulerat oppositionsinlägg som hyllar det jordnära och självförsörjande kontra civilisationens uppleva ytlighet – tonsatt av bubbliga eurosyntar, tuggiga thrashgitarrer och muntra trallpunkrefränger. Raubtier gör det förbehållslöst, upp till elva övermaxat och konsekvent. Uppblåst och helhjärtat. Och med en skorrig charm som gör att man headbangar även då analysen vacklar.
Bästa spår: ”Qaqortoq”.
VECKANS TWEET
VECKANS SPELLISTA
Fotnot: Spotifylyssna på de utvalda låtarna? Jajamensan, det går bra det. Klicka bara här och var god röj.
Hela Crüet vid presskonferensen i Los Angeles i går. En video med densamma går att granska sist i inlägget.
Får man jubla över ett nedläggningsbeslut? Stå där och förnöjt klappa sig över trivselmagen samtidigt som många sörjer att kistlocket är på väg att spikas igen över deras favoritgrupp?
Ja, det går alldeles ypperligt. Speciellt då det handlar om en grupp som har använt 2010-talet åt att dra sitt eget goda rykte i smutsen – vad än den mer okritiska klicken i fancluben högljutt må hävda.
Att Mötley Crüe nu väljer att avveckla verksamheten är egentligen den enda rimliga utvägen om gruppen inte fullkomligt ska pissa ner den publikt framgångsrika, men artistiskt högst tveksamma, comebackrunda om inleddes för tio år sedan.
För att utveckla mitt resonemang krävs det att ni läser utan att emfasfradga över de där nyss anmälda raderna. Så som det ofta kan bli då obehagliga åsikter förs fram och temperamentet redan är upptrissat till kollapsgränsen.
Det här resonemanget är emellertid grundat på något något så osexigt som statistik och erfarenhet. En rimlighetskurva som sträcker sig över sju år och som i mina ögon bekräftar teser och slutsatser. Nämligen gruppens betygfacit vid de tillfällen de har besökt Sverige sedan relanseringen efter boksuccén med ”The dirt”.
Aftonbladet den 12 juni 2005.
Så här såg det ut när spektakelkvartetten gjorde stor scencomeback på Sweden Rock för nio år sedan. En galet iögonfallande och påkostad show fick undertecknad att ladda :++++:-kanonen i en snabbskriven recension där det bland annat gick att läsa följande rader:
”Mötley Crües show går utanpå allt annat, både vad gäller den nästan sjuka publiktillströmningen och när vi talar om den fullkomliga kaskad av visuellt lull-lull som de fyra glamikonerna bjuder på. Inledande ’Shout at the devil’ frestar med superläcker pyroteknik, i ’Louder than hell’ ramas scenen in av färgglada eldkvastar och i ’Girls girls girls’ kråmar sig lättklädda strippor runt Vince Neils ben. Därtill kommer en eldslukande dvärg, gnistregn, riktigt aptitlig scendekor och … tja, fler strippor. (…) Smart nog lämnas minimalt intresse åt den kreativa floppen ’Theatre of pain’ och tyngdpunkten ligger i stället på debuten ’Too fast for love’, ’Girls girls girls’, ’Dr Feelgood’ och kronjuvelen ’Shout at the devil’.”
Förvisso en väldigt standardanmälning som säger mer om min personliga insats här i juni 2005 – det var nästan så att jag i skam drog mig för att påminna om den – men när det gäller det centrala står jag fortfarande för dessa omdömen. Just där och då var Mötley Crüe den dumbästa rockshow i spektakelformat som en kunde tänka sig. Helt klart värd sitt väldigt ärofyllda betyg.
Aftonbladet den 6 juni 2007.
Om vi snurrar fram klockan nästan exakt två år – till Globen i Stockholm den 5 juni 2007 – så är det mesta emellertid aningen annorlunda. Inte nog med att det i tid skiljer 724 dagar och rent avståndsmässigt cirka 50 mil, det är en ganska annorlunda grupp som besöker huvudstaden mot den som gick att inspektera i Blekinge. Även om mycket i repertoaren av naturliga skäl känns igen, vid den här tidpunkten låg skivan ”Saints of Los Angeles” fortfarande ett år in i framtiden, är formen sämre och showen så bantad att jag kallar ensemblen för ett budget-Crüe och klankar högst rättvist ner på Vince Neils bitvis bedrövliga sånginsats. Betyget blev ändå :+++:, grundat på låtarnas bärkraft.
Aftonbladet den 10 juni 2012.
Här brast allt till slut. Proppen gick ur den tidigare så stolta och övertygande partymaskinen och kvar stod fyra gubbar som helst tycktes vilja vara någon annanstans. Förvisso hade Mötley Crüe vid det här laget besökt Sverige vid ytterligare två tillfällen, som jag emellertid missade på grund av frånvaro (under Peace & Love 2009 befann jag mig i stället i Göteborg för att bevaka Metaltown) och extremt dåligt väder i kombination med glädjekalkylerat klädval (Sonisphere året efter) och fått en välmenande :+++:-anmälning av Jocke Persson för det senare framträdandet, det jag önskade mig var ett bevis på att gruppen fortfarande drevs av en vilja att göra något. Det blev väl lite sisådär med den saken, om jag ska vara försiktig.
Mer korrekt handlade det i stället om en jätteflopp av pinsamt slag. Så här gick det bland annat att läsa i recensionen, hård men rättvis:
”I boken ’Tattoos and tequila: To hell and back with one of rock’s most notorious frontmen’ berättar Vince Neil om att han känner sig mobbad av sina bandkollegor. Om att Mötley Crüe nu för tiden är mer av en affärsuppgörelse än ett band. Och om att han är övertygad om sin egen nödvändighet för att den här sleazecirkusen ska fortsätta ha dragplåsterställning varhelst den ämnar slå ner sina tältpinnar. Därför är det extra förvånande att han uppträder som han gör i kväll. Lite nonchalant inför sin leverans. Som att han hellre sjunger lite som han önskar, aningen förstrött och endast sporadiskt inlevelsefullt, än att ge låtarna den dunderdekadenta spark i baken de kräver. (…) Det känns liksom inte som att den menar vad den gör. Det spelas inte med livet som insats, snarare skjuts det ut en pliktskyldig låtparad som bygger på något som borde vara så mycket bättre. En sångkollektion som – från ’Wild side’ till ’Kickstart my heart” – är rent hårdrockguld när den poleras på rätt sätt. (…) Är Mötley Crüe rockvärldens egen Facebookaktie – övervärderad och obegriplig? Av insatsen den här kvällen verkar det tyvärr vara så.”
Hårda ord och slutsatser, kan tyckas, men samtidigt en korrekt beskrivning av ett gäng rockstjärnor som har slutat bry sig om sin verksamhet. Som mest tycks spela för att fylla fickorna än för att de verkligen vill göra det. Som bara är … jaha, En inställning som är otroligt respektlös för de fans som har peppat en hel helg för att se sina idoler och dessutom betalat dyra pengar för att göra det. Nonchalant, som det heter i rubriken till den faksimil som går att skåda strax här ovan.
Det här får stå till grund till varför jag tycker att bandet faktiskt gör helt rätt i att kasta in handduken. Det håller liksom inte längre. Den vill inget, har inget att säga och inget att förmedla. Den suger live, släpper kass musik – singeln ”Sex” från 2012 kan närmast ses som en förolämpning – och tycks över huvud taget mest anse det vara påfrestande att umgås i grupp. Vad finns det i detta läge för anledning att fortsätta? Ingen, om ni frågar mig.
Men först ska sista chansen-möjligheten så klart mjölkas till sista droppen. Vid presskonferensen i går aviserades även att kvartetten tar till vägarna tillsammans med Alice Cooper. Hela 72 datum är planerade på hemmaplan innan farvälvändan exporteras under nästa år. Sen ska det vara slut. Påstås det i alla fall, något som bekräftades med att medlemmarna inför kamerorna skrev under ett kontrakt som sägs förhindra dem från att turnera under namnet Mötley Crüe igen.
Om det verkligen blir så, när ”The final tour” går i mål någon gång under 2016? Fan, tro’t. Måhända finns det en goebbelsk paragraf om att kontraktet är möjligt att bryta om alla parter är överens om detta. Eller så lämnar det för andra öppningar, det kan en bara spekulera om utan att ha kunnat detaljgranska handlingen i fråga.
Om vändan når Sverige? Gissningsvis blir det så, även om jag efter det senaste haveriet helst skulle slippa ett sådant besök (och då ser jag mig ändå som ett fan). Att ännu en gång uppleva en näsdykning likt den 2012 skulle vara direkt smärtsamt och även om Tommy Lee vid pressträffen hävdade att bandet ska upphöra med en rejäl smäll, är det antagligen inte en dylik kollaps han åsyftar.
Som vanligt: Den som lever får se. Möjligheten finns att gruppen tar och supervässar formen nu när det är dags att ta farväl en gång för alla. Att den skärper sig och hittar tillbaka till den där livsfarliga laddningen som en gång i tiden gjorde den så spännande.
Så, visst går det att jubla över ett nedläggningsbeslut.
Och samtidigt sörja att det inte fattades tidigare.
