Det har varit ganska så tyst om den finska hjärta och smärta-truppen efter releasen av ”Screamworks: Love in theory and practice” för snart två och ett halvt år sedan. Vi har berikats med ett besök på festivalen Pier Pressure sommaren 2010 (en halvljummen konsert jag recenserade men vars anmälning aldrig letade sig ut på nätet. Därför – faksimil nedan). Det har blivit ett remixalster kallat ”SWRMXS”, där materialet från nämnda album omtolkades av dansanta reglagefantomer som Tiësto, Houratron och Diamond Cut.

Och därtill … inte så mycket mer.

På mer än två år.

Under trädosäsongen har gruppen bland annat hunnit säga upp samarbetet med (fått sparken av) skivbolaget Sire/Warner och påbörjat arbetet på det som ska bli deras åttonde album, för tillfället döpt till ”Tears on tape”. Men resultatet av detta lär ju dröja. Typ till nästa år, om inte längre. Varför HIM nu i stället presenterar ännu en samlingsskiva med till stora delar redan släppt material.

”XX – Two decades in love metal” firar mycket riktigt att det är 20 år sedan formationen i Helsingfors. Skivan, som exponerar 20 spår, bjuder även på en småmysig ny låt titulerad ”Strange world” men är i övrigt ungefär lika trist och icketillförande som dylika arkivrensningar brukar vara.

Låt gå för att det bjuds på så kallade radioversioner (snark…) av bland andra ”The funeral of hearts”, ”In joy and sorrow” och ”When love in death embrace” – av skivans repertoar finns alltså 19 spår tidigare tillgängliga, varav 12 av dessa (i en eller annan version) redan presenteras på 2004 års ”And love said no…”.

Det skriker ju inte oumbärlighet om den här utgåvan, minst sagt.

Jag framför inte detta för att jag på något sätt avskyr HIM, om nu någon skulle få för sig det. Tvärtom är jag väldigt förtjust i deras romantiska depprockstrofer, så till den milda grad att jag faktiskt länge har haft allvarliga tankar på att tatuera in ett heartagram någonstans på kroppen.

Något fyrverkerignistrande jubileum är det ju ändå inte. Något som får mig att ana skivbolagsprodukt,  tvång och existensupplysning.

Må så vara. Här är i alla fall låtuppställningen på ”XX – Two decades in love metal”:

1. Strange world

2. Join me (In death)

3. Heartkiller

4. Wings of a butterfly

5. The kiss of dawn (radio edit)

6. The funeral of hearts (radio edit)

7. Right here in my arms (radio edit)

8. Pretending

9. Buried alive by love (radio edit)

10. Gone with the sin

11. Your sweet six six six

12. The sacrament (radio edit)

13. Wicked game

14. Killing loneliness

15. Bleed well (radio edit)

16. In joy and sorrow (radio edit)

17. Poison girl

18. Scared to death

19. When love and death embrace (radio edit)

20. Heartache every moment

Den 31 oktober finns kollektionen i handeln via Sony music.

NOFX

Self entitled

Fat Wreck Chords/Border

SOFTCORE/PUNK Den verkar infinna sig med oregelbunden regelbundenhet, men det viktiga är ändå att den fortfarande tycks slå till mellan varven:

Den där önskvärda inspirationen som sätter in när de San Francisco-baserade punkveteranerna verkligen anstränger sig för att trycka ur sig en skiva med angeläget material.

Vilket gör att ”Self entitled” – nio år, två fullängdare och en drös singlar efter den senaste formtoppen ”The war on errorism” – kommer som en välkommen surpris. Ta mig tusan, det känns ju helt plötsligt som att kvartetten ids bry sig igen. Orkar lägga större vikt vid låtarnas själva utförande än vid dess knasagiterande budskap och titlar. Vässar refrängerna till blixtrande skärpa och balanserar säkert formulerat trams som ”72 virgins” – vars bärande tes går att finna i textraden ”When everyone is getting blowjobs, that’s when we’ll finally have world peace” – och den sargade skilsmässosagan ”I’ve got one ’Jealous again’, again”.

Bäst faller denna balansgång mellan gyckel och uppriktighet ut i ”She didn’t lose her baby”, ”I, Fatty” och ”Down with The Strip”, alla tre präglade av en melodimässig eftertänksamhet som minner om exempelvis ”Lori Meyers” (”Punk in drublic”, 1994) och ”Drop the world” (”Heavy petting zoo”, 1995).

Vi kan med andra ord inte kalla ”Self entitled” för egentlig mognad per definition. Bara en oregelbunden regelbundenhet som är lika glädjande överraskande när den än må infinna sig.

Bästa spår: ”She didn’t lose her baby”.

http://www.youtube.com/watch?v=QtoYQySMcZ8

Ett av sommarens mer underhållande/tragiska (välj själv beroende på personlig humorläggning) bråk i sandlådan har tveklöst varit det mellan den forna supertruppen från Seattle vi känner som Queensrÿche och dess sångare Geoff Tate.

Vi behöver inte gå in på bajskastningen i detalj, men den innehåller i alla fall såväl påstådda knivhot som stämningshot och spottattacker på scen. För mer info rekommenderas denna rekapitulation av det inträffade, men klart är i alla fall att Tate och hans forna bandkompanjoner Michael Wilton, Eddie Jackson och Scott Rockenfield numera skyr varandra värre än pesten – och att det nu existerar två konkurrerande upplagor av det tidigare så stolta progmetalskeppet.

Thinking man’s metal? Not so quite.

Vem som har rätt i denna härva tänker jag inte spekulera i. Utan garvar i stället i kapp med att den ena verbala spottloskan efter den andra kryssar mellan lägren. På ett sätt är det ju väldigt kul med sådana här dispyter, speciellt då det här med pengar verkar ta fram det sämsta ur människor på löpande band.

Något som emellertid går att konstatera är att 53-årige Tate i höst ämnar styra över uppmärksamheten åt annat håll. Nämligen mot att han via renommerade proglabeln InsideOut (Devin Townsend Project, Ayreon, King’s X, Pain Of Salvation med flera) släppa sitt andra soloalbum ”Kings & thieves”.

Plattan följer upp den tio år gamla ensamdebuten och beskrivs av huvudpersonen själv som ”hårdrock”.

Den 1 november får vi svenskar ta del av resultatet.

”Atlas”.

Själva namnet kan tyckas obskyr för bredbandsgenerationen, men för oss över 30 minner dessa tre futtiga stavelser om svindlande upptäcksfärder i fjärran länder – utan att ens lämna pojkrummets trygga konfort.

Via en sådan tingest (en stenåldersversion av Google maps) lärde mig bland annat att Brasiliens huvudstad inte är Rio de Janeiro, utan i stället Brasilia. Att Sovjetunionens sönderfall 1991 resulterade i 15 ”nya” länder – och att Canberra, inte Sydney, är Australiens huvudstad.

Och därmed var det slut på pergamentkunskap à la Hedenhös, och i stället dags för det relevanta.

Nämligen att den ganska så populära metalcoreplutionen från just Australien, även känd som Parkway Drive, i slutet av oktober återvänder med album nummer fyra. Som är döpt till – ”Atlas”.

Skivan, som vanan trogen släpps via Epitaph, är inspelad i Los Angeles tillsammans med Matt Hyde (Hatebreed, Slayer med flera) och sägs stoltsera med en breddning av soundet. Pressreleasen talar om ”tunga, avancerade riff”, ”blixtsnabba blastbeats”, ”dödsgrowlande sång” och ”symfoniska melodier”.

Jo, jag tackar jag.

Av förstasingeln att döma (glutta in nedan) finns det i alla fall viss fog i denna presentation. Och därmed höjs väl spänningen inför den kompletta prestationen till en bit över medelnivå.

Att kalla gruppens genombrott med andraskivan ”Hisingen blues” förra året för omfattande torde vara en underdrift.

Det blev P3 Guld-pris. Det blev en Grammis. Det blev förbandsgig till självaste Iron Maiden inför ett knökat Ullevi. Och det blev, ta mig tusan, till och med en egen öl, kallad Hisingen Brew.

Uppföljarnerverna då? Jo, de kan tyckas rätt så stabila.

Om ungefär en och en halv månad släpps ”Lights out”, men redan i slutet av september föregås skivan av singeln ”Goliath”.

Surt att vänta så länge?

Lugn. Redan nu har det släppts en så kallad ”lyric video”, det nya svarta på Youtube, där det går att lyssna på åstadkommandet.

Själv har jag hånglat upp det kommande fullängdssläppet i streamad version i snart en veckas tid – och längtar ständigt till nästa tungrullarstund. Så vanebildande är faktiskt ”Lights out”.

Ni andra, se till att bunkra upp med läppbalsam och mintpastiller redan nu.

Efter det kontroversiella och omskrivna namnbråket (mer om detta här) har black metal-världen med andan i halsen väntat på förlorarsidans studiokommentar till det hela.

Ett tag såg det mörkt (ljust?) ut.

Efter att ha i all hast omgrupperat styrkorna under namnet God Seed 2009 bestämde sig frontmannen Gaahl (Kristian Eivind Espedal) att lämna metalscenen och det som var tänkt att bli ett album med den nybildade gruppen hittade i stället ut som Ov Hells ”The underworld regime” (Indie, 2010), medan en live-cd/dvd betitlad ”Live at Wacken” (inspelad när gruppen framträdde under originalnamnet Gorgoroth på den tyska festivalen) så här långt har varit den enda produkten på marknaden under God Seed-flagg.

Nu ser det emellertid ut att bli ordning i fjällstugan.

Den 30 oktober släpper Indie Recordings sextettens första studioprestation, kallad ”I begin” (omslag nedan). Skivan kommer att bestå av nio låtar (elva i bonusutförande) och samlar material som har komponerats under perioden 2009–2011.

Så här ser låtuppställningen ut:

1. Awake

2. This from the past

3. Alt liv

4. From the running of blood

5. Hinstu dagar

6. Diversions 1 (bonusspår)

7. Aldrande tre

8. Lit

9. The wound

10. Bloodline

11. Diversions 2 (bonusspår)

Den vinnande sidan, företrädd av Roger ”Infernus” Tiegs, har arbetat vidare under namnet Gorgoroth och har sedan rättstvisten släppt en ny fullängdare, ”Quantos possunt ad satanitatem trahunt” 2009, samt en omarbetad version av ”Under the sign of hell” förra året.

God Seed består i dag av King Ov Hell (bas), Gaahl (sång), Kenneth Kapstad (trummor), Sir (gitarr), Lust Kilman (gitarr) samt Geir Bratland (keyboards).

En ny vecka. Igen.

Fyra suckande ord som kan upprepas sisådär 52 gånger per år, eller 4160 under en livstid (om vi antar att medellivslängden är 80 år).

Så här när det går mot det mörkare och kyligare hållet krävs det dessutom ett psyke av platina för att inte känna sig lite off. Som om energin sakta puttrar bort, tänk kaffebryggarprincipen, droppe för droppe.

Trösten i allt det där deppiga? Det fortsätter ju fortfarande att släppas tuff musik.

Just den här måndagen rekommenderar jag en närmare koll på färskt Youtubegodis med The Acacia Strain (”Victims of the cave” från kommande albumet ”Death is the only mortal”, som släpps i början av oktober av Rise Records), Murder Constructs ”Red all over”, 3 Inches Of Blood ”Leather lord” samt Shinings Håkan Hemlin-gästade ”Tillsammans är vi allt”.

De härdar definitivt inför kommande, årstidsbundna, prövningar.

Den årliga metal- och fotbollstilldragelsen i Örebro har redan nu, hela nio månader före avspark, utökat repertoaren inför nästa år med tre nya akter.

Sedan tidigare är At The Gates, Bullet och Vomitory tillkännagivna, medan laguppställningen nu fylls på av värvningarna Hardcore Superstar, The Kristet Utseende, Nine och F.K.Ü..

Metallsvenskan 2013 arrangeras nästa år den 24–25 maj på Örnsro IP och festivalfixarna passar även på att hälsa att det finns specialrabatterade biljetter – 666 stycken till antalet – att tjacka redan nu för ett par hundralappar under ordinarie pris.

Sådana inhandlas förslagsvis här.

Det sydafrikanska mangelprogrammet ”MK Ondergrond” må vara en eterryttare bland många andra – med en rolig bonus.

Inte nog med att programmet i sig bygger på animerade inslag, även de artister som intervjuas förevigas i tecknad form.

En av dessa är Opeths flinke gitarrist Fredrik ”Kulle” Åkesson, som fick se sig själv som seriefigur efter en intervju på årets upplaga av Wacken-festivalen.

Hur det kan te sig ser ni nedan.

Bland andra artister som har genomgått samma makeover hittar vi Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway (video), Alex Lopez från Suicide Silence (video), Dave McClain från Machine Head (video), Henry Rollins (video) samt In Flames resliga bastorn Peter Iwers (video).

Mer info om programmet som sådant hittar ni här.

Jodå. Nog kan man kalla Dalkarlarnas framträdande på Metaltown den 16 juni i år för en pangsuccé.

Publiken var tokig. Jag var imponerad nog att dela ut i en utskälld recension som ingen tycktes fatta, eller orkade ta till sig, kontentan av (läs och bli upprörd här). Och bandet dessutom bättre än tidigare i all sin nyrenoverade prakt.

Det må vara hur det vill med mina ”antisvenska” undertoner eller annat konspiratoriskt foliehattsdravel – att gruppen gjorde rent hus i Göteborg är inget att snacka om. Varför den nu också har det yttersta nöjet att få se sin konsert i staden uppgraderad från aviserade Lisebergshallen till Scandinavium, en förflyttning som även innebär att giget flyttar från den 19 oktober till 16 november.

Detta innebär att det kommer släppas fler biljetter till konserten och att redan köpta plåtar till det tidigare giget så klart kommer att gälla. Mer info om detta på bokningsansvariga Skrikhults hemsida.