I går var det fem år sedan supergitarristen ”Dimebag” Darrell Abbott (ex-Pantera) sköts ihjäl på scen under ett framträdande med nya gruppen Damageplan i Columbus, Ohio.
En årsdag som det så klart känns svårt att fira. Bättre då att låta ”Vulgar display of power” landa i cd-brickan, hälla upp en black tooth (en shot bourbon med väldigt, väldigt lite cola) och värdesätta det musikaliska arv han lämnade efter sig.
R.I.P., Dimebag.
Det Sverigeaktuella svängcoregänget – som snart gör bland andra In Flames, Killswitch Engage och Dead By April sällskap på svensk mark – råkade ut för en bussolycka i måndags på väg till spelningen i Wiesbaden, Tyskland.
Lyckligtvis skadades ingen i kraschen, som emellertid totalförstörde gruppens buss, och bandet fortsätter Taste Of Chaos-turnén som planerat.
– Alla mår bra. Vi lyckades till och med rädda några öl, lugnar frontmannen Keith Buckley oroliga fans via sin Twittersida.
Every Time I Die, aktuella med albumet ”New junk aesthetic”, spelar i Stockholm på fredag, i Göteborg på lördag medan Malmö får vänta till den 14 december.
En officiell Aftonbladet-lista över årets album presenteras nästa helg, medan en liknande signerad yours truly finns i senaste numret av Close-Up Magazine.
Men då eder favoritbloggares musiksmak kränger både hit och dit, så tänkte han presentera mer genrebestämda topplistor här under månaden. Och först ut… you guessed it… är black metal.
1. Immortal ”All shall fall”
Det nordiska mörkrets främsta söner fortsätter utkämpa sina duster under en diabolisk måne, mitt i vinterns snöstormade hjärta.
För många albumreferenser i samma mening där? Äh, fuck off. Denna inledning har nämligen samma tanke som Bergentrollen har med första skivan på sju år; att plocka det bästa bitarna från karriären och skruva upp dem något överdjävulskt. Att lyssna på ”All shall fall” är därför lite som att ta en sju låtars lång upptäcktsfärd genom Immortals karriär – från Bathory-fixeringen som präglade gruppens tre första album, till den mer sofistikerade legeringen av death och black metal som kom till sin fulla glans på bokslutet ”Sons of northern darkness”.
Pure holocaust – indeed!
2. Funeral Mist ”Maranatha”
För de bibliskt intresserade är uttrycket ”Marana’ta” ett kallande på herren och för den stora allmänheten en frikyrkorörelse vars predikanter landar med helikoptrar och tror på barnaga, men inte på evolutionen.
I Daniel ”Arioch” Rosténs händer är uttrycket i stället en albumlång studie i kaotisk black metal som pendlar mellan kaotiskt och rent klaustrofobiskt. Ren jävla glödhet ondska.
3. Wolves In The Throne Room ”Black cascade”
Green metal? Ja, kollektivet från staten Washington tar och förenar ett ekologiskt intresse med en malande undergångsmetal som egentligen borde ha varit obligatorisk research för ledamöterna på det just nu pågående klimattoppmötet i Köpenhamn. Världsförbättrare med spikarmband och ett Burzum-doftande soundtrack? Ja, ur led är tiden.
Bubblare: Orcustus ”S/t”, Arckanum ”ÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞ”, Marduk ”Wormwood”, Katharsis ”Fourth reich”, Dark Funeral ”Angelus exuro pro eternus”, Gorgoroth ”Quantos possunt ad Satanitatem trahunt”.
Rockfesten i södra Sverige har nu släppt ett band om dagen senaste veckan. Vilket gör att nästa års line-up – kompletterad av dagsfärska presentationen Magnum – ser ut som följer:
Aldo Nova
Anvil
Bachman & Turner
Bigelf
DAD
Jorn
Magnum
Mother’s Finest
Rick Springfield
Ratt
Raven
Sabaton
Saga
Unisonic
WASP
Y&T
De tre skönaste människorna jag träffat 2009:
1. Christian Stevenson
En av dom ansvariga på Monster Energy i Europa och en totalt galen snubbe! Inget är konstigt och han är alltid i centrumet på sina historier, idéer och skämt. Tog med hela Dead By April till Gauchos i London för den bästa stek jag någonsin ätit, classy place om man säger så! Dagen innan stod samma snubbe sketfull i en glittergrön sparkdräkt och skrek halsen av sig till Avenged Sevenfold med oss på Sonisphere UK.
2. Jon Stockman (Karnivool)
Australiensiska Karnivool är ett av dom bättre och skönare banden jag träffat på i mitt liv. Totalt avslappnade och goa grabbar som älskar musik och vill ha kul. Blev många bläckor tillsammans på höstens Englandsturnè. Skönast är dock bassisten Jon, som för övrigt övertalade Benji i Skindred att ”bränna bort” hans sugmärke på halsen (eller egentligen maskera det som ett brännsår med en cigarett) för hans fästmö skulle komma och hälsa på. ”Om jag brännt mig är jag ju bara dum, annars måste jag ju förklara skit.” (Länk.)
3. Tomt’n (Roddare för Meshuggah, Crucified Barbara mfl)
När vi spelade i Eskilstuna med bla Crucified hade undertecknad glömt sin strömkabel till förstärkaren och fick låna från denna oerhört sympatiska norrlänning, som det var första gången vi formellt träffade med en lapp som löd ”Lämna i hotellreceptionen, puss på pelvis”. Kvällen slutade med att jag, Tomt’n och vår turnémanager Olle satt på vårt rum, drog i oss bärs och snackade flummig musik till runt sex på morgonen.
Johan Olsson, 27, spelar i rockbandet Dead by April. Han är en engagerad, sarkastisk ordbajsare som gärna tillbringar tid på så mycket han bara hinner när han inte sysslar med musiken samt gärna skriver presentationer av sig själv som mest liknar en halvtafflig kontaktannons.
Äh, okej. Hade tänkt upplåta tyckarplatsen åt andra denna decembermånad, men har en liten lista som säkert kan roa någon.
Och, om inte. Skit samma. Finns säkert någon annan tillräckligt puckad blogg som ni annars kan lägga vikt vid. Så, here goes.
3 coolaste gästbloggarna 2009:
1. Immortal.
De norska bergatrollen vägrade röra datorn och lämnade i stället över en papperslapp. Med ett enda budskap. Som var ”svenskjävlar”. Vad finns det inte att älska med det?
2. Adde Andréasson (Hardcore Superstar) och Nikki Wikked (Crucified Barbara)
Timmen var sen, backstage på Sweden Rock. Powerparet var glatt så det stod härliga till och bloggade på så att tangentbordet fick sitt. Och så kom det till bilden. Och frågan. ”Vill du ha röv?” Vilket det så klart blev. Två rockstjärnestjärtar på samma ruta – världsklass.
3. Lou Koller (Sick Of It All)
Han kollade allt in min Alleyway dragon-tatuering på benet. Och tyckte det var kul att figurera på samma blogg som Raised Fist. NYHC-giganten är en av få stjärnor som kan få mig ur balans… vilket också gjordes på West Coast Riot.
Vad har Dee Snider, Örebro och fotboll gemensamt?
Rent spontant kanske inte så mycket – förutom just den 8 maj nästa år.
Twisted Sister kommer nämligen att avsluta Metallsvenskan 2010, vilket är en fotbollsturnering mellan lag hämtade från olika hörn av den svenska hårdrocksplanen. Dessutom är det klart att Sabaton, förutom att bomba valfri målvakt med tunga skott från mittfältet, även spelar på samma avslutningsfest.
Metallsvenskan 2010 utkämpas på Behrns arena i Närkes pärla, och förutom nämnda dalkarlar kommer även lag med koppling till In Flames/Hardcore Superstar/Evergrey, The Haunted/Dark Tranquillity, Close-Up Magazine, Sweden Rock Magazine, The Agency Group samt Bullet att göra upp om titeln hårdrocksbäst i Sverige på fotboll.
Biljetterna är släppta nu och köps med fördel här.
Men, just det. Twisted Sister var det, ja.
Därför bjuder jag väl då på ”We’re not gonna take it”, i äkta skakig bootlegkvalitet från Sweden Rock tidigare i år.
Det är bara att gratulera det holländska metalbolaget till en supersigning. Och Grand Magus till en ny, resursstark hemvist.
Det nya samarbetsavtalet innebär att Stockholmsbandet under våren nästa år kommer att släppa sitt femte album, betitlat ”Hammer of the North”, på Roadrunner. Fullängdaren blir uppföljare till kalasutgåvan ”Iron will” (Rise Above, 2008) – en utgåva som till och med lyckades kamma åt sig titeln ”Månadens skiva” i tyska Metal Hammer.
– Vi är upphetsade över att arbeta med Roadrunner, skriver bandet i ett meddelande.
– Vi ser det både som ett stort erkännande och som en möjlighet att ta vår musik ännu närmare perfektion. Vi är övertygade om att sambarbetet kommer att bli något riktigt speciellt.
Tre höjdpunkter 2009:
Året 2009 går till personligen till historien som ett grymt bra musikår med ett skitår personligt med separation och bodelning. Här kommer en lista med varför livet lyste lite grann på mig 2009.
1. Kaos i USA
USA-turné med Darkane och våra goda vänner i Soilwork. Båda banden är från samma stad och benämns ofta i pressen som en del av Göteborgsoundet, vilket är skitsnack – Helsingborgssoundet är det riktiga epitetet.
Men tillbaka till ämnet, turnén innefattade 50 spelningar på 52 dagar över hela Nordamerika. Det hela kändes otroligt mastigt och nervöst månaderna före vi begav oss av. Jag var på gymmet tre–fyra dagar per vecka och försökte leva renlevnadsliv – ja, det gick ju så där kan jag säga. Jag trodde det skulle bli ett helvete med gig, drickande men retrospektivt kan man konstatera att, visst – det var tufft men även jävligt kul! En av de sjukaste incidenterna var en spelning halvägs upp till Alaska i Price George där hela hillbillyeliten dök upp i sina pick-ups och söp sig redlösa. Tillråga på allt så fanns det ingen security på giget som slutade i härligt kaos!
2. Mona i mitella
På Sonics sphere i somras träffade jag Mona Sahlin. Jag hade sett henne med sin son och man backstage men ville inte störa dem. Sonen är tydligen ett stort Metallica fan fick jag höra. Efter några öl och drinkar, på väg ut för att se Mastodon såg min bandpolare Rickard Dahlberg (Construcdead), Mona komma gåendes och jag gick fram och pratade med henne. Vi snackade ett tag och samtidigt ringde Björn Strid, (barndomskompis och sångare i Soilwork) från USA och han fick också en pratstund med henne. Mona är grym! Konstigt nog så hade hon ena armen i en mitella och jag som var lite runt under fötterna kramade henne så hon fick ont och bad mig sluta. För övrigt var det underligt att hon inte hade någon säposnubbe med sig. Efter ett par minuter senare gick Mastodon upp på scen och öppnade med låten Oblivion från nya plattan. Just det ögonblicket var nog ett av de bästa under 2009!
3. Mäsk med Mastodon?
På samma festival festade jag med galenpannorna i Mastodon, många sjuka konversationer blev det och en trevlig bild med Troy Sanders – mästaren på fula miner! För övrigt så är ”Crack the skye” årets platta 2009!
Jens Broman, 33 år, sångare i Darkane, Construcdead och The Defaced. Exilskåning i Stockholm sedan 6 år, sedan 2 månader öbo. Gillar antikviteter och historia. När en dröm om att starta en antikvitetsbutik. Då jävlar skall det rökas pipa och bäras blazer med läderlappar på armbågarna!
3 mest oväntade liveupplevelser 2009:
1. Bakom basistens bas
HoChiMinhHowlers återuppstår som Peter Criss All Stars på Kafé 44 (alla i bandet med katt-smink, se bild). Mats, bandets bassist är endast iförd ett par rejält trasiga gamla kalsonger som såklart rivs från hans kropp av den extatiska publiken. Naket kniper med andra ord första platsen… För övrigt glädjande att se HCMH på gång igen efter att ha sörjt sin gitarrist som oväntat dog i augusti i år. R.I.P, Love W!
2. Ur askan, in i trumsetet
Ven Usberg, sångare i Satans Terror Patrol, under en Autotrash/STP-spelning i Uppsala i våras, stagedivear, fast från golvet upp på scen, med sådan kraft att han far över trumsetet och slår huvudet i betongväggen bakom, svimmar av och vaknar inte förrän några låtar senare. Men sen reser han sig som fågel Fenix med ett backdrop som vingar. Senare urartar kvällen i handgemäng med glamrockare…
3. Kiss my feet!
Scruff, gitarrist och sångare i Hellbastard (ofta omnämnda som bandet som skapade genren crust-punk/metal, enligt sig själva), under deras Sverigebesök på Kafé 44, kastar sig ner på golvet under ett gitarrsolo och (medan han fortsätter spela) kysser/slickar hela främre radens publik på fötterna. Sedan visar ha prov på betydligt mindre fokuserat betéende när spelningen avbryts och han under några lååånga tysta minuter krälar runt på golvet och letar efter ett tappat plektrum medan publiken tittar på.
Per Nordgren är albumaktuell som sångare och bassist med psykpunkarna Autotrashs debutplatta ”Sexape” och singelaktuell som producent av soulpunkarna Sin Galores skiva ”What a fool”. Mest minnesvärda bedrift under 2009 (förutom ovannämnda) var att låta tatuera in sin dotters första självporträtt på överarmen och sen skicka en bild på det i tabloidformat till cirka 486 000 svenskar med hjälp av DN:s kultursidor.