Five Finger Death Punch

The wrong side of heaven and the righteous side of hell, volume 2

Eleven Seven/Warner

METAL På åttiotalet var Arnold Schwarzenegger själva symbolen för amerikansk immigrantsuccé, en gymsvullen kassako som pumpade ut tämligen osofistikerad köttbulleaction. Dess moderna motsvarighet hittas i Ungernfödde gitarristen Zoltan Bathory, som även han har kämpat sig från ett kargt Centraleuropa till lyxiga Los Angeles. Låt oss inte hymla för mycket – Five Finger Death Punch är 2010-talets metalsvar på Arnies skjutglada rullar, då det på på årets andra fullängdssläpp finns såväl bufflighet och mosa allt-filosofi som en inställsamt sentimental slutkläm. Kvintetten slänger sig gärna med tuffa attribut – MMA-biceps, kamouflagebyxor och titlar likt ”Battle born” och ”Wrecking ball” – men lyckas ändå inte skyla vad den är: en grupp refrängrockare med mer styrka än smidighet.

Bästa spår: ”Here to die”.

VECKANS TWEET:

Så sent som i fredags gav de Avenged Sevenfold en tuff match om publikens gunst då de agerade uppvärmare på ett utsålt Hovet.

Det är den positionen som Los Angeles-gruppen har jobbat sig till, sakta men säkert från releasen av debutalbumet ”The way of the fist” (2007) fram till årets omfattande dubbelgiv ”The wrong side of heaven and the righteous side of hell”, vars första installation såg dagens ljus i slutet av juli.

Nu står kvintetten att dela ut lavett nummer två, en platta som jag har en känsla av att en och annan där ute är ganska så nyfiken på. Då är det kanske tur att jag redan nu kan stilla denna hungern – genom att streama femtegiven resan nu, exklusivt i Sverige.

Inte mycket tjafs om den saken. Bara att köra igång Soundcloudspelaren här nedanför och i lugn och ro inspektera vad Ivan Moody, Zoltan Bathory och de andra har hittat på den här gången.

Mycket nöje. Vilket det måhända även blir då gruppen återvänder till de svenska scenerna redan den 8 mars nästa år, för att då agera dragplåster på Bandit Rock Awards, som hålls på Annexet i huvudstaden.

Det är inte så konstigt att en behöver växla ner mellan varven. Speciellt inte efter det där tokiga snurret som var hårdrockssommaren 2013.

Hur många konserter jag såg? Inte en susning. Men jag vet att jag mellan maj och augusti i alla fall synat grupper i såväl Tilburg som New York och ombord på Wacken-arrangerade Full Metal Cruise ute på Nordsjön. För att inte nämna Norje, Norrköping, Göteborg, Stockholm, Solna, Gävle och alla de andra orterna innanför Sveriges gränser.

Många gigs har det blivit. Många tecken har levererats, både till den stofiltingest vi brukar kalla papperstidning och till nätsida och blogg. Några texter blev nog bra. Andra inte fullt så lyckade som de kan bli. Som vanligt, med andra ord.

Nu är i alla fall hösten här. Vilket gör att det är hög tid att knyta ihop snöret runt det här med easy living och snöra på sig arbetskängorna igen.

Det har ni måhända märkt. Det har ju uppdaterats några gånger här de senaste veckorna, någon skön balans mellan irrelevant och informativt, får jag hoppas. En blogg där musiken tas på blodigt allvar, men där allt inte är så jävla gravallvarligt. Där lite lösare tyglar råder, men kärleken till det omskrivna är aldrig så stor.

Och med detta sagt, kalla det en programförklaring eller ett försök att kort beskriva min ambition och önskan, dyker vi in i hösten – genom att närmare syna några av de releaser som har släppts under juli och augusti.

Vilket så klart inte är fy skam. Speciellt inte då dessa bjuder på färsk musik med såväl de kommande turnékamraterna Five Finger Death Punch och Avenged Sevenfold. Samt All Pigs Must Die och Gorguts. Eller varför inte Watain och Deafheaven. Och Comin Correct och Pearl Jam. En hisnande blandning är det i alla fall, nära nog 70 låtar som blottlägger i stort sett varje subgenre som kan härledas till hårdrock, punk eller metal.

Klicka här för att lyssna om du använder Spotify och här om du använder Wimp. Eller prova att köra båda simultant och se hur det låter.

Ha en skön helg.

Det finns ju hårda namn – och så har vi Zoltan Bathory. En presentation som väcker uppseende, en signatur som för med sig respekt. Du muckar inte med Zoltan, liksom. Så är det.

Rent musikaliskt har dödssmockan emellertid lite att göra med grundläggande black metal eller Cradle Of Filth-vampyrism, i stället är kvintetten så amerikansk så det förslår. Den har ett köttbullesound som tar sats i Pantera och lägger därpå tjocka lager med radiomelodier som refrängammunition.

Oävet är det inte. Speciellt inte då gruppen live har en tuffare groovegrund än på de slickade studioskivorna. Samtidigt saknar jag de där superspeciella låtarna som skulle ta bandet ett steg närmare det angelägna. Och inte mest framstå som ett hårdare och dubbelkaggemullrande alternativ till Stone Sour och som gör konserter som kör i ett cementblock samtidigt som medlemmarna jammar intron av bland andra Ozzy Osbourne och Deep Purple.

++++

Volbeat

Beyond hell/Above heaven

Vertigo/Universal

METAL/ROCK Det går att beskriva Danmarks största bidrag till helgfestiviteterna sedan J C Jacobsen buteljerade sin första Carlsbergflaska som ett slugt och effektivt destillat av ett halvsekels rockhistoria på tre rappa och välfriserade minuter.

Det har gjorts förr. Och även om det lämnar dammluckor öppna för generaliseringar och misstolkningar finns det något träffande i en sådan definition. Och därmed behövs få ytterligare beskrivningar. Har du de senaste åren missat såväl ”The garden’s tale” som ”Maybelline i hofteholder” eller undgått att bevittna frontmannen Michael Poulsen stresskamma frisyren på en festivalscen så läser du säkert fel recension. Se så. Byt till något annat. Det finns säkert något mer tilltalande som bedöms och analyseras härintill.

Du som är kvar vet vad Volbeat gör och kan. Vi kan kalla det rak och rapp rockabillythrash’n’roll med få omskrivningar eller komplikationer. Du får det i inledande ”The mirror and the ripper”, i ”A new day” eller i de punkrökiga ”Magic zone” och ”A better believer”.

Men kvartetten lägger också ut en rad distraktioner som bevisar att en nyhet också kan vara en kombination av två välkända ting. Som att maniskt Slayer-riffande helt plötsligt bryts ner i en smäcker 50-talsrefräng i ”Who they are”. Eller att Kreators Mille Petrozza får rossla av sig i ”7 shots” medan Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway förvandlar ”Evelyn” till den svettigaste dödsschlager du kan tänka dig. 

Maken till välbuteljerade partymelodier lär du få leta länge efter i höst.

Bästa spår: ”Evelyn.

ÅTERBLICKEN: PANTERAS ”COWBOYS FROM HELL”

Producenten Terry Date bjöd sångaren på portvin och snärjde ett sound lika kraftfullt som en buffelhjord i uppror.

Dags att fira en 20-åring som än i dag låter lika ung och uppstudsig. Och som nu dessutom släpps i en trippel jubileumsutgåva.

VAR? Dallas, Texas.

NÄR? Juli, 1990.

VARFÖR? Under den större delen av 1980-talet såg det ut som att Pantera skulle bli ännu en parantes i rockhistorien. De glamrockiga albumen ”Metal magic” (1983), ”Projects in the jungle” (1984) och ”I am the night” (1985) gjorde föga väsen av sig och det var först i och med rekryteringen av en viss Philip Hansen Anselmo lagom till 1988 års ”Power metal” som det började röra på sig på allvar – så till den milda grad att storbolaget Atlantic ivrigt värvade kvartetten till sitt stall.

Sagt och gjort. Tillsammans med studioräven Terry Date föddes det groovespäckade kravallsound som än i dag nästlar sig in i hårdrocksvärlden via bland andra Lamb Of God, Five Finger Death Punch och Throwdown. Saligen saknade gitarristen Dimebag Darrells tjurrusningar i exempelvis titelspåret, ”The art of shredding” eller ”Domination” utgör perfekta avvägningar mellan Metallicas kyliga riffprecision och ZZ Tops tabascoheta sydstadssväng och frontmannen tar i från tåspetsarna i ”Shattered”.

Nästa vecka släpps ”Cowboys from hell” som lyxig trippel-cd, där huvudakten får sällskap av en liveskiva samt en demosektion med tidigare ohörda spåret ”The will to survive”.

Slå upp en Black tooth, lyssna och minns.