Denna påskdag skulle jag vilja ta tillfället i akt att puffa för falkenbergarnas Aftonbladetsanktionerade blogg. Som du kan följa här, så att säga.

Och på tal om Sonic Syndicate så kan jag meddela att releasen av bandets fjärde album, producerat av amerikanske Toby Wright, har skjutits på framtiden. ”We rule the night” (omslag nedan) kommer nu i stället att släppas i slutet av juli och innehåller följande spår:

1. Beauty and the freak

2. Revolution, baby

3. Turn it up

4. My own life

5. Burn this city

6. Black and blue

7. Miles apart

8. Plans are for people

9. Leave me alone

10. Break of day

11. We rule the night

***

Slash

Slash

Roadrunner/Warner/ADA

ROCK Högst motsägelsefullt är att ett album som fästs på analoga rullband så tydligt anammar Itunes-förfarandet att konsumera musik. För det gamla Guns N’ Roses-trollets första riktiga sologiv är som gjord för att plockas ner i bitar, snarare än att upplevas som en helhet.

Sådan blir den naturliga konsekvensen då kapellmästaren och hans musikerkollegor är den enda konstanten i en sångsamling som tar det stora famntaget om rockhistorien. Och för att vara en produkt av samme man som har klätt den skrevsprungna musikens absolut styvaste stunder i ett par Ray Ban Aviator-glasögon och en svart tophat så är huvudpersonens roll oväntat tillbakadragen. Slash spelar robust och säkert i grunden utan att sätta sig själv på piedestal, och överlåter i stället åt gästerna att sätta sin personliga prägel på materialet. 

Och med medverkande som Matt Shadows (Avenged Sevenfold), Fergie (The Black Eyed Peas), Adam Levine (Maroon 5) och Kid Rock blir uttrycksvidden så stor att den nästan är oöverskådlig.

Därför blir de stunder då gitarren och rösten talar samma språk också de mest minnesvärda. Chris Cornell gör i ”Promise” en nervig insats, Iggy Pops ”We’re all gonna die” har rätt stök medan Alter Bridges Myles Kennedy säkert förvaltar kollektionens balladclou ”Starlight”.

Men kulmen nås i och med Lemmys ”Doctor Alibi”, där två bourbonmarinerade levrar fungerar som ett och samma organ. Här har vi ett recept som borde föreskrivas varje Ipod i världen.

Bästa spår: ”Doctor Alibi”.

Bara för att… det nu är skärtorsdag så kan jag inte låta bli att dela av mig av påskgodiset.

Så, alla kärringar och gubbar där ute. Ha en säker färd mot Blåkulla. Och ladda kvasten med en skön, helt aktuell, liveupptagning med världens bästa Khoma som faktiskt sopar banan med det mesta just nu.

Äggande om något, va?

Den svenska musiktidskriften Opus, med inriktning på klassisk musik, har fått thrashgiganternas advokater att se rött.

Anledningen är en tröja, där Metallicas logotype har använts som inspiration (i mitten på bilden ovan).

För detta riskerar nu publikationen en stämning på en miljon dollar, vilket motsvarar drygt 7,5 miljoner svenska kronor.

– Vi tappade verkligen hakan när vi fick brevet från Metallicas juridiska ombud i USA, säger Jonas Söderström, marknadsansvarig på Opus.

– Det här är en hyllning till både Beethoven och Metallica, två enorma institutioner i musikhistorien.

Som ses på bilden ovan har tidskriften även gjort egna plagg inspirerade även av AC/DC och Iron Maiden och fler motiv var planerade. Nu riskerar emellertid hela projektet att stranda.

– En miljon dollar är mer än vad vi omsätter på ett helt år, säger Opus vd Johannes Nebel.

Jomenvisst. Bara för att dygnet blivit helt omkastat så tänker jag väl knappast sluta med uppdateringarna.

Så här var i alla fall konserten på Cirkus i går, i låtlisteform:

1. The leper affinity

2. Bleak

3. Harvest

4. The drapery falls

5. Dirge for november

6. The funeral portrait

7. Patterns in the ivy

8. Blackwater park

9. Forest of october

10. Advent

11. April ethereal

12. The moor

13. Wreath

14. Hope leaves

15. Harlequin forest

16. The lotus eater

Och här finns en något mer beskrivande anmälning av evenemanget.

Enjoy.

Sådär. Trots skrivkramp och prestationsångest är nu anmälningen av jubileumsföreställningen på Cirkus lämnad till nöjesredaktionen.

Den läser ni så klart om några timmar via valfri Aftonbladet-kanal.

Så, det återstår inte mycket mer för mig än att göra patron ur för kvällen. Ska jobba dag för första gången sedan 2002 veckan ut. Känns scary. För mig – och inte minst för de stackars kolleger som tvingas stå ut med jetlaghumöret.

God natt, Sverige. Var du nu är.

Nu metal-scenens chefsarkitekter har omgrupperat styrkorna och återvänder i sommar med ett nytt album, det första sedan 2007 års obetitlade utgåva.

Skivan, som är producerad av mullersäkre Ross Robinson, blir Bakersfieldgruppens första släpp på nya hemvisten Roadrunner och får den något förvirrande titeln ”Korn III – Remember who you are”.

Kvartettens nionde skiva ser dagens ljus i sommar. Vilket jag säkert får anledning att återkomma till framöver.

Peace & Love konkurrerar med Them Crooked Vultures, där Foo Fighters sångare och gitarrist Dave Grohl återvänder till sin trummisposition.

Gävlefestivalen å sin sida (som jag har haft tillfälle att återkomma till flertalet gånger under våren) har då tagit tillfället i akt och bokat Taylor Hawkins & The Coattail Riders, där Foo Fighters trummis får agera förstafiol. Bandet är i april aktuellt med sitt andra album ”Red light fever” och gör som sagt i sommar ett stopp i Gävle helgen 8–10 juli.

Det får du läsa här först i Sverige. Då den officiella nyheten går ut först om en timme bland annat via Bandit Rock och via sin hemsida.

Bland andra band som har bokats till märks också norska skandaltruppen Mayhem, Sparzanza, Marionette samt In Flames-relaterade All Ends.

Ja, jag är som alla andra där ute i det digitala bruset.

Jag vill ha människor som följer mig. Jag skriker efter uppmärksamhet.

Nåväl, kanske inte.

Men joina mig gärna på Twitter. Där lämnas mer spridda tankar, uppdateringar och annat som jag inte mäktar med att författa några längre drapor om.

Väl mött.

***

Crazy Lixx

New religion

Frontiers/Bonnier Amigo

HÅRDROCK Det är tydligt vilken dogmsamling som utgör musikaliskt rättesnöre för Malmöförsamlingen. Redan i andra spåret ”My medicine” breds ett tjockt lager Def Leppard-smör på ett krispigt Aerosmith-kex som smakar ”Permanent vacation”, ”She’s mine” är tjusig skrevboogie som leder tankarna åt The Quireboys, medan balladen ”What of our love” är en sentimental blinkning åt Bon Jovis ”Never say goodbye”.

Så skulle jag kunna fortsätta att spruta ur mig referenser tills fingrarna somnar och knopparna slår ut i Vasaparken.

Precis så överladdat är Crazy Lixx – mest känd för att ha knådat ut Vic Zino till slutlig gräddning i Hardcore Superstar – andra album med referenser till det årtionde då det enda som var större än frisyrerna var artisternas klädbudget. Det har liksom gjorts förr. Och det har definitivt gjorts bättre. Men jag kan ändå finna stort nöje i en så här skamlös hyllning till hårdrockens mest hårdschamponerade tidsålder.

Som bokstavstrogen tolkning av hårmetallens katekes är ”New religion” därmed helt i sin ordning. Hörde jag ett ”amen”?

Bästa spår: ”Rock and a hard place”.