HIM

Tears on tape

Universal

GOTHROCK Ville Valo pratar ofta och gärna om gruppens grundläggande tvetydighet. Om ett soundunderlag som är lika påverkat av Roy Orbisons hjärtliga serenader som det är av Cathedrals stabila domedagstyngd. I den bästa av världar mötas de två och ljuv musik uppstår – likt på genredefinierande ”Love metal” (2003) eller dess hitorienterade efterföljare ”Dark light” (2005) – något som också sker här och där på åttonde studioutgåvan. Valo sjunger rakbladsromantiskt om hjärtan som är berusade på drömmar, blå läppar och kärlek som föröder och dödar, allt med den innerliga elegans som formeln kräver. Likväl blir ”Tears on tape” som helhet inte rakt igenom överväldigande, mycket beroende på att låtarna i vissa fall mer känns som bleka kopior på tidigare kompositioner. Och det är ju HIM-la synd.

Bästa spår: ”Hearts at war”.

Deep Purple

Now what?!

Ear/Playground

ROCK Snacka om att sluta en cirkel. Efter att ursprungligen ha inspirerat Steve Harris inleder rockveteranerna sitt nittonde album – med en vänlig blinkning mot Iron Maidens ”Brave new world”. Det är ett tecken på den äventyrlighet som tycks prägla utförandet. En lekfullhet som gör att progressivt utmanande stycken likt ”Uncommon man” och Jon Lord-hyllningen ”Above and beyond” känns avsevärt mer nervpirrande och spännande än det osvängigt lunkande standardnumret ”Hell to pay”. Det är också i de mer djärva stunderna, då Deep Purple spänner ut känslobågen till fullo, som Ian Gillan kommer till sin fulla rätt. I stället för att pressa stämbanden till bristningsgränsen sjunger han värdigt och avslappnat – precis så världsvant det anstår en 67-åring. Lyssna och lär, David Coverdale.

Bästa spår: ”Uncommon man”.

(Lyssna på ”Now what?!” på Spotify eller på Wimp)

VECKANS TWEET

Bland anhängarna till Megadeth är ordet ”Risk” det närmaste ett invektiv man kan komma. Och det med sin fulla rätt, då skivan med samma namn är ett halvhjärtat försök att spela kommersiell nonsensmetal utan att riktigt lyckas med sin föresats. Kort sagt: ”Risk” är skivan man önskar att en grupp man egentligen respekterar och gillar aldrig gör.

Med tanke på att Dave Mustaine borde vara medveten om exakt vilken stinkbomb nämnda album är, någon borde ju ha nämnt det, är det väldigt konstigt att det är just sådana känslor som titelspåret från kommande fullängdaren väcker. Av något som är mer ”eh?” än ”yeah!”. Snarare Clas Ohlson-batterier än kärnkraftsreaktor. Närmare mikropizza än en omsorgsfullt stenungsbakad artärsprängare från Primo Ciao Ciao och faktiskt i sin grund närmare Bon Jovis ”Keep the faith” än ”Hangar 18”.

Framstår jag som hård i ovan nämnda jämförelser? Well, så känns det i alla fall. Som att på nytt bli sviken av en gammal strulig vän som slutligen tagit sig i kragen efter en extra trasslig period och att den pånyttfödelse som under 2000-talet har gett oss riktigt habila album likt ”The system has failed” och ”United abominations” är mindre betydelsefulla i sammanhanget.

Nåväl. ”Super collider” må vara titelgivande åt det stundande albumet, det första som Megadeth släpper via Mustaines egna ettikett Tradecraft, men behöver inte i sig innebära att skivan som helhet är lika ickeupphetsande. Konstigare saker har hänt än att grupper har presenterat rena nonsensspår som uppladdning för att sedan slå till med en riktigt intressant helhet i slutändan. Hur det ligger till med den saken avslöjas i början av juni, då ”Super collider” i albumform når konsumenterna.

Fram till dess lever i alla fall önskan och förhoppningen om att den här låten bara var ett försenat aprilskämt.

Jag tror att jag ganska så nyss har hämtat mig från den chock ”God is dead?” drämde till med i slutet av förra veckan.

Alltså den första singeln från doomlegendarernas kommande skiva ”13”. En skiva som visar upp det närmaste original-Sabbath vi nu kan få, när trummisen Bill Ward inte får/vill vara med och hamra längre, och som därtill är undergångsensembelns första studioalbum med Ozzy Osbourne som sångare på 35 år.

Albumet i fråga ligger fortfarande mer än en månad in i framtiden. Beklagligt men sant. Därför famlar jag lite efter halmstrån här, i väntan på den där efterlängtade inviten från Universal som gör rådande att skivan går att inspektera i sin fulla studioprakt. Och det som då dyker upp mellan tummen och pekfingret – en bootlegupptagning av färska låten ”End of the beginning” som filmades i går i Auckland, Nya Zeeland.

Vis av erfarenhet ska jag inte detaljbedöma prestationen efter denna lo fi-presentation. Den kommer säkert låta bättre på fullängdaren, speciellt då frontmannens röst har studiofixats så att den konsekvent ligger i rätt tonart. Men ändå går det att tyda att singelsläppet inte tycks vara något undantag. Och att ”13” har all möjlighet att bli den strålande skivcomeback som gruppen behöver efter några tumultartade år.

Den 12 juni levereras resultatet officiellt i såväl digital som fysisk form.

VECKANS SKIVOR

F.K.Ü. ”4 – Rise of the mosh mongers” (Napalm/Border)

THRASH METAL Chansen finns att du känner till Freddy Kreuger. Den där lätt rostade snubben som gillar att jaga syndfulla tonåringar i deras drömmar och knäcka fräcka oneliners samtidigt som han förvandlar dem till smörgåspålägg.

Inte nog med att han, vid det här laget, har fått bre ut sig i nio filmer och en kass tv-serie – hans kalsonger har även namngivit Uppsalas mest envisa moshoholics som nu är framme vid fullängdare nummer fyra.

Med rötter som går att spåra ända tillbaka till ett S.O.D.-dyrkande 1987 dröjde det ett decennium innan det blev något drag i brallan på allvar, i och med värvningen av sångaren Larry Lethal (Lawrence Mackrory), och gruppen skivdebuterade under 1900-talets sista år med ”Metal moshing mad”.

Man kan kanske därmed säga att kvartetten – där vi hittar medlemmar som kan skriva upp exempelvis Midas Touch, Darkane, Sportlov, Loch Vostok och Lost Souls på sina respektive cv:n – har skyndat långsamt. Inte direkt bombarderat marknaden med vare sig skivor eller liveframträdanden utan snarare dykt upp närhelst en bångstyrig tonåring behöver sig en sylvass åthutning.

Vilket tydligen är nu, när F.K.Ü. firar kontrakt med hyfsat erkända skivbolaget Napalm genom att släppa sin hittills tuffaste och moshtastiskt kompletta utgåva. Även om tonen mellan varven kan tyckas aningen göteborgskt putslustig via låttitlar som ”Cannibal detox”, ”Scream bloody mosher” och ”A nightmare made thrash” finns det här ändå ett musikaliskt allvar som hindrar gruppen från att bli ett ystert plojprojekt i periferin.

Dags för det stora genombrottet nu? Ja, det kan man ju tycka är på tiden.

Deep Purple ”Now what?!” (Ear/Playground)

ROCK Håll i er – när vi nu kan skriva 2013 i almanackan är det hela 45 år sedan den här avhandlade gruppen bildades i brittiska Hertford. Det vill säga samma år som finansminister Anders Borg föddes, Martin Luther King Jr sköts ihjäl i Memphis och som Mauritius blev medlem i FN.

Det är en svindlande lång tid för en grupp att existera. Även om det, som i det här fallet, blott finns en medlem kvar från formationsdagarna i form av trummisen Ian Paice.

”Now what?!” är Deep Purples nittonde studioalbum. En skiva som är producerad av Bob Ezrin, som i sin tur har jobbat med alla från 30 Seconds To Mars och Deftones till Aerosmith och Alice Cooper. För att nämna några få tungviktare i karriärssammanfattningen. En skiva som i standardutförande består av elva spår som klockan in strax under timmen. Och, kanske viktigast av allt, är en skiva som känns piggare än föregångarna ”Bananas” (2003) och ”Rapture of the deep” (2005).

I skrivande stund är det inte bestämt om jag eller någon annan ska bedöma dess kvaliteter i tidningen på fredag, och inte heller i vilken omfattning detta kommer att ske. Därför håller jag igen på värdeladdade omdömen och låter sådana stanna vid konstaterandet ovan. Samt hälsningen att det är en trevlig överraskning att se hur väl kvintetten leker med sin formel utan att låta vare sig pensionärströtta eller uttråkade.

Mer om detta lär följa. På ett eller annat sätt.

Annat hörvärt i veckan: Deathchain ”Ritual death metal”, HIM ”Tears on tape”, The Ocean ”Pelagial”, Orchid ”The mouths of madness”, Satan ”Life sentence”, Wasted Shells ”The collector”, Rob Zombie ”Venomous rat regeneration vendor”.

VECKANS KONSERT

Doro (Klubben, Stockholm, 25/4)

Ytterligare tidsperspektiv: Den 3 juni fyller amasonen från Düsseldorf 49 år. En tanke som känns som en omöjlighet, speciellt då hon tycks ha åldrats ytterst marginellt sedan genombrottet som frontkvinna i Warlock på 1980-talet.

Men så är det. Och trots att det nu är ett kvarts sekel sedan nämnda grupp lades ned, efter en namnstrid med exmanagern Peter Zimmermann, och bandet som bär hennes namn uppstod så är det alltjämt med nyss nämnda grupp hon förknippas.

Låt så vara. Till dags dato har hon släppt tolv album i eget namn (att jämföra med Warlocks fyra utgåvor på lika många år) och senaste plattan ”Raise your fist” släpptes förra året.

Ja, ni märker att jag inte har så mycket annat att skriva om fröken Dorothee Pesch och hennes musikaliska yttring. Inte för att jag på något sätt finner den ointressant eller orimlig, utan snarare för att den efter ”Triumph and agony” mest har existerat vid sidan av min intressesfär, för att enbart mellan varven göra sig påmind på ett mer uppmärksamhetskrävande sätt.

Som kanske nu på onsdag. För hade jag inte varit på resande fot just då är chansen stor att jag hade sökt mig till Fryshuset i stället. Nåväl, ytterligare en chans ges på Sweden Rock om en och en halv månad, där Doro och hennes band är andra akt ut på största scenen på fredagen.

Övrigt sevärt i veckan: Hardcore Superstar (Vara 27/4), The Hives + Fume (Borlänge 25/4, Gävle 26/4, Uppsala 27/4), Mustasch (Västerås 26/4), John och Tone Norum (Upplands Väsby 27/4), Procession + Abysmal Grief (Stockholm 26/4), The Scams + Junkstars (Stockholm 25/4)

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Black Sabbath ”God is dead?”

En jobbkurs är för det mesta något man mest lider sig igenom. Ser sekunderna ticka förbi samtidigt som huvudet fylls av mer eller mindre relevant information.

Situationen i förmiddags? Olidlig. För samtidigt som en vänlig föreläsa från SVT gjorde sitt bästa för att berika mitt huvud med alla förträffligheter och finesser i programmet Excel plingade det till i telefonen. Med en inbjudan till att lyssna på denna låt via skivbolagens favorittjänst Play MPE. Vilket jag ju inte kunde. Eftersom jag satt på kurs och lärde mig om Excel.

Ja, ni förstår. Det blev en ganska lång färd fram till lunchuppbrott och möjlighet att i lugn och ro kunna inspektera första smakprovet från metallegendarernas första studioalbum tillsammans med Ozzy Osbourne på 35 år. En obekväm väntan, där jag smygläste kommentarer från vänner och obekanta som redan hade haft möjlighet att lyssna.

Det kan tyckas aningen överentusiastiskt att en så pass marginell sak som ett låtsläpp får mig att sitta som på nålar, men i det här fallet är nervositeten relevant. Inte bara för den omfattande pausen i kreativ output parterna emellan, utan också för att resan fram till ”13” (namnet på det album som släpps i juni) inte direkt har varit en solskenspromenad vid strandkanten.

I stället har upptakten till plattan kantats av sju sorger och åtta berusningsmedel. Inte nog med att ett bråk med originaltrummisen Bill Ward har gjort att hans plats i gruppen nu besitts av Brad Wilks från Rage Against The Machine/Audioslave, gitarristen Tony Iommi kämpat mot och besegrat en cancersjukdom – så sent som tidigare i veckan avslöjade Ozzy Osbourne att han under en lång period återfallit i sitt missbruk.

Det är grunden som ”God is dead?” bygger på. Oroväckande moln i horisonten som tycks ha kunnat hota supercomebacken efter förra årets turbulens.

Men – tack gode Gud (Satan?) för att det inte märks. Låten är faktiskt bättre än jag har vågat hoppas på, med en ljuvligt högt mixad Geezer Butler-bas, ett gitarrsound som är så Tony Iommi att det omöjligen hade kunnat göras av någon annan och en Ozzy som låter sådär digitalt uppfixad som han alltid har gjort på senare år. Men ändå bra. Förvisso är kompositionen med sina nära nio minuter i alla fall två för lång, men tycks ändå indikera att ”13” kan bli ett riktigt lyckonummer. Vilket jag säkert får anledning att återkomma till framöver.

HIM ”Tears on tape”

Här handlar det om ännu en återkomst efter sjukdom i truppen, även om åkomman som drabbade trummisen Gas Lipstick (Mika Karppinen) till synes inte kan sättas i jämförelse med Tony Iommis cancer.

Takthållaren drabbades under upptaktsarbetet till sitt åttonde studioverk av förslitningsskador som gjorde att han knappt ens kunde lyfta en kaffekopp – och ännu mindre dunka skinn i en av Finlands mest framgångsrika rockexporter. Hans bandkamrater beslutade då att ta en paus medan han återhämtade sig, vilket gjorde att den nu aktuella fullängdaren sköts på framtiden. Vilket frontmannen Ville Valo i efterhand har beskrivit som en möjlighet för bandet att tänka över sin framtid.

– Det var en existensiell kris i miniformat. Vi blev tvingade att komma fram till vad vi verkligen ville göra och om vi verkligen var så förtjusta i varandra att vi skulle kämpa tillsammans – eller om vi skulle lägga ner.

Så blev det ju inte till slut. Vilket innebär att vi inom kort också kommer få ta del av ”Tears on tape” i sin helhet. En exakt kvalitetsbedömning av verket som sådant kommer ni med största sannolikhet att få läsa i detta forum typ om en vecka. Fram till dess går det ju alltid att låta titelspåret värma hjärtat lite extra.

Danko Jones ”I believed in God”

Mycket minimalism kan tillskrivas den hårt jobbande Torontotrion. Som att dess musikaliska yttring sällan lämnar ett formellt rawk-läge. Som att den kanske inte använder världens största gester för att presentera sig och sin verksamhet. Eller som att den är så sammantrillat konsevent som den tajta personalbesättningen erbjuder.

När det gäller att presentera sin musik i visuell form sparar Danko Jones emellertid inte på krutet. Vilket innebär att promotionrullen till ”I believed in God”, hämtad från fjolårets ”Rock and roll is black and blue”, följer den storbudgetkonsekvens som exempelvis märks i presentationen av ”I think bad thoughts” och ”Had enough”.

I likhet med ovan nämnda bildsättningar är det nya klippet regisserat av bröderna Josh och Jason Diamond och är snarare en novellfilm än en rockvideo av traditionellt snitt. I huvudrollerna ser vi Robin Williams dotter Zelda och Jason Trost som ett till synes lyckligt par, men något mörkt lurar alltjämt i bakgrunden och hotar parets tomtebolycka.

***

Och i och med detta återstår bara att knyta ihop påsen om den här veckan med att spana in det göttigaste av det övriga som har träffat internet de senaste dagarna. Och det är ju knappast det sämsta.

I spelaren nedan går det att fräscha upp fredagsfeelingen lite extra med färska streamingbidrag från exempelvis Amon Amarth, Kylesa och Heartist, medan bland andra Alice In Chains, Papa Roach och Sodom bjuder på regelrätta videouppvisningar.

Nu är det hög tid att ta helg. Det var banne mig på tiden.

Rob Zombie

Venomous rat regeneration vendor

Zodiac Swan/T-Boy/Universal

INDUSTRIROCK Surra inte fast hjärnan vid den giftiga titeln ovan. Enligt huvudpersonen själv har den ingen egentlig innebörd, utan är mest kläckt för att den låter cool. Ett uttalande som säger en hel del om femte sologiven. För även om skivan lär baseras på ett underliggande koncept så framgår inte detta, utan den utmärkande känslan är snarare att huvudsyftet med dopnamn likt ”Teenage Nosferatu pussy” och ”Ging gang gong de do gong de laga raga” är att de ska vara ramalamadingdong-fräcka. Detta nämnt är plattan likväl en upprättelse för Rob Zombies karriär vid sidan av filmmakandet. Avsevärt piggare än både ”Educated horses” och ”Hellbilly deluxe 2” finns det här stycken som svänger, kränger och dänger – även om helheten inte är så giftig som man kan önska sig.

Bästa spår: ”Dead city radio and the new gods of Supertown”.

VECKANS TWEET

(Lyssna på ”Circle” på Spotify eller Wimp)

Okej. Jag vet att jag tidigare har angett mina reservationer inför Pantera/Down-strupens bidrag på splitskivan ”War of the gargantuas”, där det kändes som att skivkollegorna i Warbeast hårdast masserade intressenerven.

Ändå är nyheten att Philip H Anselmo inom kort fullängdsdebuterar med kompgruppen The Illegals lika välkommen som den vårsol som gjorde morgonpromenaden till jobbet till en ganska så energigivande upplevelse.

Den 19 juli är det dags för ”Walk through exits only” att nå marknaden via en allians mellan Season Of Mist och frontmannens egna Housecore. En platta vars omslag går att okulärbesiktiga här bredvid och som uppges innehålla åtta stycken, varav två titlar är ”Battalion of zero” samt ”Urspuper’s bastard rant” och som är inspelad i mytomspunna hemmastudion Nosferatu’s Lair.

– Det handlade inte om att göra en mallad thrash- eller heavy metal-skiva, säger Anselmo i en pressrelease.

– Det är en förbannad skiva, som bara jag hade kunnat göra. Jag kan inte föreställa mig någon annan skrika om det jag går loss på. Du hittar inga ordlekar på plattan, inga gömda budskap – allt presenteras klart och tydligt.

Och det låter ju lovande, om inte annat.

Dagens teknik möjliggör mycket samarbete över landsgränserna. Inte bara att man lika enkelt kan kommuniciera med liksinnade i exempelvis Ouagadougou som i Haparanda – fiberkabel och bredbandsuppkopplingar fixar ett koordinerad videoattack lika simpelt.

Som i detta fall. Precis samtidigt som filmsnutten görs offentlig för publiken på den internationella arenan har jag nämligen det stora nöjet att premiärvisa ”Live it up”, den första videon från Australienrockarnas tredje album ”Black dog barking”.

Därför tänkte jag inte orera speciellt mycket om saken. Mer än att konstatera att den kommande given väntas nå offentligheten den 22 maj via Roadrunner. Och att gruppen fortfarande låter rätt mycket som landsmännen AC/DC och Rose Tattoo.

Rawk!

Okej – jag inleder med det tråkiga. Med en önskan som mer kan ses som en order.

Med tanke på att det tycks finnas alltför många där ute som bara slentriansvarar på tävlingar utan att vare sig vara intresserad av bandet i fråga eller har någon som helst önskan att gå på konserten vill jag poängtera följande:

Är det så att du INTE har möjlighet att befinna dig i Göteborg på fredag eftermiddag klockan fem och INTE vare sig önskar träffa Massachusetts tuffaste metalcorecombo eller se dem live senare på kvällen på Brew House – skit i att delta i tävlingen.

Dylikt trollande gör att de fans som de facto ser fram emot ett högtidsstund med gruppen i fråga riskerar att gå miste om priset ett coolt pris och dessutom tar det tid och resurser från såväl mig som det skivbolag som har råddat fram tävlingen, vilket också snart riskerar att få den konsekvensen att jag de facto skiter i sådant här.

Vilket i sin tur i förlängningen även kan drabba dig, kära tangentbordstarzan, då det inte då heller blir några utlottningar som du är intresserad av. På riktigt.

Nåväl. Alla med på detta? Känns det som orimliga förhållningsönskningar är ni välkomna att in och hata på valfritt foliehattsforum. Ni andra är hjärtligt välkomna att delta i det som följer nedan.

Som framgår i rubriken ovan handlar det alltså om möjligheten att såväl träffa bandet före gig, som att se deras spelning på Brew House i Göteborg. Ett generöst erbjudande, som har råddats fram av ständigt tjänstvillige Darren Edwards på skivbolaget Roadrunners svenska kontor.

Själva upplägget innebär egentligen inga konstigheter. Jag ställer en fråga, du svarar till mig i ett mejl döpt till ”Killswitch Engage” på adressen mattias.kling@aftonbladet.se och som finns hos mig senast på torsdag den 18 april klockan 16.00. Därefter stänger utlottningen, utan undantag. Glöm inte att uppge namn, mobilnummer och adress!

Och frågan då. Inget större krångel där heller, utan den lyder som följer:

Nyligen släpptes gruppens senaste skiva, kallad ”Disarm the descent”. Den har fått ett officiellt Aftonbladet-betyg i plusform, levererat av yours truly. Därför önskar jag helt enkelt veta vad betyget blev. Vilket den vinnare som får ta med sig en vän på tilldragelsen säkert kan luska reda på.

Återigen: Låt samvetet vara vägledande. Stå inte i vägen för de som vill kamma hem en exklusiv mysstund med sina favoritmusiker.

Svårare än så behöver det inte vara.

VECKANS SKIVOR

Spiritual Beggars ”Earth blues” (InsideOut/EMI)

HÅRDROCK Utan att överdriva kan man kalla det här för ett skarvband. En konstellation som uppstår när så erbjuds, beroende på musikanternas andra (troligtvis mer lönsamma) heltidsjobb.

Med tanke på att det här är åttonde studiogiven sedan den självbetitlade debuten för 19 år sedan behövs det därför kanske ingen detaljpresentation av det Halmstadrotade bandet. Men det kan ändå vara på sin plats att påpeka att de spirituella tiggarna grundades av gitarristen Michael Amott då han precis hade lämnat brittiska Carcass och kände ett behov att rota vidare i en hårdrockshistoria som lika mycket stavas Deep Purple, Blue Cheer och även till en början den flummiga tyngd som brukar uppstå då överstyrt distade gitarrer möter THC-haltig fnisstobak.

Under åren som har passerat har soundet emellertid mer och mer renodlats i en Hammondmurrig retroform uppsmörad med tjusigt riffsmörj av ädlaste form. Det är mycket riktigt exakt det du hittar på ”Earth blues”, vilket också är andra plattan med Boråsfödde sångaren Apollo Papathanasio (Firewind, Time Requiem, Gardenian med flera). Jag gillar det. Vilket också poängterades i fredagens Aftonbladet/Nöjesbladet där plattan fick välmenande i betyg.

Uncle Acid And The Deadbeats ”Mind control” (Rise Above/Sound Pollution)

Ofta räcker det med en enkel bolagshemvist för att hypemaskineriet ska börja snurra på högvarv. Just en sådan skivettikett är Rise Above, Cathedral/Napalm Death-kände Lee Dorrians plattform för musik som ofta går väldigt långtsamt och lika ofta är väldigt knarkig och ”kvlt”.

Vilket så klart även gäller syrafarbrorn och hans musikanter. I likhet med tidigare kollegorna i Ghost fanns det från början en önskan om total musikeranonymitet, vilket nu emellertid har luckrats upp lagom till lanseringen av tredje skivan. Därför har Cambridgeensemblen låtit sig intervjuas av såväl kreti som pleti och då uttryckt sin beundran för Charles Manson, Hammer horror och Neil Young. Och ser samtidigt till att ge en välputsad känga till det scenfenomen som ofta brukar kallas ”ockult rock”.

– Jag hatar det, säger frontmannen i en intervju publicerad i Terrorizer.

– Det är ju knappast så att jag är besatt av djävulen och springer på svarta mässor hela tiden, för mig handlar det i stället om att intresset kommer från gamla filmer. Det handlar bara om hype och har noll substans, något jag verkligen inte vill vara en del av. De bästa banden i genren är sådana som gör något eget som Blood Ceremony och The Devil’s Blood.

Ändå är det paradoxalt nog också de som vill ha sin musik lite sofistikerat diaboliskt som kommer finna störst behållning i ”Mind control”. I sin utformning är soundet på skivan närmast antidigitalt och rörförstärkarvarmt. Snarare sakralt och hypnotiskt än det är hotfullt i någon gängse black metal-mening. Kan du din Rise Above-diskografi finns det med andra ord inget som helst skäl att att inte hänga med på den här syratrippen.

Annat hörvärt i veckan: Amorphis ”Circles”, Assaultery ”Life denied”, Colossus ”Wake”, Gama Bomb ”The terror tapes”, Heaven Shall Burn ”Veto”, Iced Earth ”Live in Ancient Kurion, Stahlman ”Adamant”.

VECKANS KONSERTER

Close-Up Båten (Silja Galaxy, 19–20/4)

Trots att bakfyllan efter förra veckans drabbning på Östersjön troligtvis inte har lagt sig är det bara att packa skepparkofferten igen nu till helgen.

För att fira att tidningen alldeles nyligen fyllde 150 nummer (och detta med bland annat en brutalfet special om ny svensk death metal) lägger Sveriges äldsta metalmagasin ut för 23 timmar på böljan den blå tillsammans med en tjock lineup av musikanter som på ett eller annat sätt känns kopplade till dess bevakningsområde.

Den här gången har man inte bara lyckats mönstra på svenska akterna Entombed, Grave, Scar Symmetry, F.K.Ü. och The Kristet Utseende – den coolaste bokningen är i stället den Dan Lilker-ledda grindformationen Brutal Truth som lär piska upp höga vågor på Ålands hav med sina tornadostycken hämtade från exempelvis ”Extreme conditions demand extreme responses”, ”End time” och ”Evolution through revolution”, för att nämna några höghastighetsinslag i dess fartglada skivprestation. Exakt hur detta kommer te sig i en rederikonstruerad kryssningsmiljö återstår att konstatera, men risken/chansen finns att det trillar av ett försvarligt gäng ”walking corpses” i Frihamnen i Stockholm på lördag kväll.

Mer info och biljetter hittar ni här.

Annat sevärt i veckan: Black Veil Brides (Stockholm 20/4, Brutal Truth/Sectu (Stockholm 18/4), Cough/Witch Mountain (Stockholm 15/4, Göteborg 16/4), Cult Of Luna/The Ocean/LO! (Göteborg 18/4), Hardcore Superstar (Jönköping 20/4), Horisont/Amaxa (Stockholm 19/4), Killswitch Engage (Göteborg 19/4), Köttgrottorna (Stockholm 18/4, Linköping 19/4), Midnight/Witchgrave (Göteborg 18/4).