• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Rob Zombie ”Dead city radio and the new gods of Supertown”

På sitt eget Hollywoodflådiga sätt är Robert Bartleh Cummings hårdrocksvärldens verklige superauteur. Vilket gör att han inte bara skriver och spelar in musik – han bildsätter den efter eget huvud också.

Ett rimligt och föga sensationellt drag, med andra ord. Inte bara för att 48-åringen på senare år har nått ganska så stora bioframgångar med exempelvis ”The devil’s rejects” och de båda omstuvningarna av ”Alla helgons blodiga natt”, utan också för att det är just som regissör han har känts mest intressant på senare år. Jag minns exempelvis att jag gäspade mig igenom ”Hellbilly deluxe” (2006) och var måttligt imponerad av 2010 års uppföljare till ”Hellbilly deluxe”, medan ovan nämnda filmer då kändes desto mer eggande och uppmärksamhetsvärda.

Kommer stundande albumet, den svindlande betitlade ”Venomous rat regeneration vendor” att ändra på detta? Det får jag be om att få återkomma till, då Robbans femte soloprestation finns överst på listan över möjliga recensioner i Aftonbladet/Nöjesbladet.

Och till dess går det ju bra att stilla nyfikenheten med videon till förstasingeln, som inte bara innehåller en tjusigt cigarrillpuffande huvudperson, utan även ett breakdansande skelett, en ballerina med jättestort Påsköhuvud och en Yetiliknande figur med en bergsprängare i högsta hugg.

Vad mer kan man önska sig, liksom?

The Resistance ”The serpent king”

Okej, jag gör det igen. Alltså frångår principen att de lite extra uppmärksammade snuttarna ska vara ett riktigt videoklipp. Vilket å andra sidan har sin rimliga förklaring. Ni är peppade – jag är peppad. På releasen av detta superprojekts debutfullängdare, alltså.

För nytillkomna läsare kanske det kan vara på sin plats med en presentation och motivation. Vilket egentligen räcker – i båda fallen – med att lite torrt konstatera att det här är ett halvnytt band där vi hittar In Flames-kända Jesper Strömblad och Glenn Ljungström, Marco Aro från The Haunted/Face Down samt Chris Barkensjö som tidigare har skött takthållningen i exempelvis Carnal Forge, Kaamos och Repugnant.

Releasen av jungfrualbumet ”Scars” ligger ungefär en månad fram i tiden, vilket gör att ovan presenterade textvideo är en skön försmak för dem som gick igång på ep:n ”Rise from treason” som släpptes tidigare i år. Speciellt för att kompositionen i sig är ett av de spår på skivan som påminner mest om Strömblads tidigare band, med sitt försiktigt ”Take this life”-nickande riff.

Warbeast ”Blood moon”

Detta fräna Texasgäng har haussats tidigare i detta forum, då de nyligen släppte en splitskiva med en viss herre vid namn Philip H Anselmo. En trevlig sak kallad ”War of the gargantus” som bjöd på thrash metal som den en gång gjordes av exempelvis Exhorder eller Dark Angel. Eller Gammacide och Rigor Mortis, för den delen.

Den senare duon är nämligen högst bidragande till krigsbesten, då bandets lineup inte bara kan räkna in de förstnämndas Scott Shelby på gitarr och Bruce Corbitt på sång – live förstärks kvartetten även av Casey Orr på basposition.

Spåret ovan har iscensatts med ett iögonfallande videoklipp som sägs handla om den plågade varulven Gnmanges allt annat än avslappnade vardag. Jo, det påstås vara ramhandlingen till denna kleggfest i skön lågbudgetanda. Precis den rysliga salut en skön fredag kan behöva.

Och, jo. Ta och kolla in nyligen släppta ”Destroy” också. Och påminns om att all retrothrash inte behöver låta Bay Area eller Ruhr.

***

Och med detta konstaterat är det dags att stänga butiken för den här veckan.

Men inte utan att först hänvisa till den fläskiga spellista jag har satt ihop på Youtube för att fira att livet har fått snurra vidare ytterligare ett par dagar. I kollektionen nedan hittar du exempelvis ett liveklipp från Jimmy Kimmels tv-show med Alice In Chains, nybakta promotionsnuttar med alla från Hatriot och In This Moment till  Arsis och norska Shining. Och därtill smakprov från stundande släpp från bland andra Immolation, Civil War och Orchid samt en kvartslång dokumentär om New England Metal & Hardcore Festival. Och mycket mer.

Ha en skön helg. Det ska banne mig jag ha.

Helt plötsligt finner jag mig sitta på jobbet och försöka utröna när jag egentligen senast såg tv-serien ”CSI: Crime scene investigation”, det vill säga det Las Vegas-original som senare har fått franchiseavläggare i såväl Miami som New York.

Är det tre år sen? Fem? Bara två? Spelar det egentligen någon som helst roll?

Anledningen till detta famlande efter ledtrådar i minnet har emellertid en rimlig förklaring. Precis som frontmannen Ozzy Osbourne gjorde med ”Let me hear you scream” för tre år sedan kommer Black Sabbath nämligen att premiärspela ”End of the beginning” i säsongsfinalen av ovan nämnda kriminaldrama.

Men – ärligt. Hur rätt känns detta drag?

Förvisso går det att förstå lanseringen ur en rent exponeringsmässig synvinkel. Med tanke på att serien lockar runt elva miljoner tittare varje vecka bara i USA finns det här en chans att nå ut till väldigt många hushåll utan att behöva anstränga sig så mycket.

Samtidigt: Det Sabbath som jag – och troligtvis många med mig – älskar är knappast synonymt med Las Vegas-flärd och Jerry Bruckheimer-gigantism. Det ligger liksom i gruppens själva kärnvärden, dess undergångsfyllda tyngd och dystra grundmission, att vara något vid sidan av den glittriga nöjesvärld som pumpas ut i HD-format på bästa sändningstid. Det passar sig liksom inte. Är lite som vispgrädde och rapsolja, det skär sig. En mer passande premiärarena hade väl därför i stället varit en sedan länge nedlagd fabrik i Aston, Birmingham, med en skock getter som enda publik.

”CSI” är helt enkelt inte så jävla metal. Även om jag så klart kommer kasta mig på diverse lagliga streamingtjänster efter visning för att få höra låten då säsongsfinalen av ”CSI”, kallad ”Skin the game”, sänds i USA den 15 maj.

Så kan det gå.

Källa: The Hollywood Reporter.

För vissa duger tydligen inte ett simpelt adjektivkonstaterande.

När pisktroppen från Waterford, Michigan, den 11 juni släpper sin sjätte studioprestation krävs det nämligen förstärkningsord för att presentera den färgrelaterade titeln. Det räcker liksom inte med svart. Översvart ska det ju vara. Scheissesvart, till och med.

Som varande en del av en kvällstidningsredaktion är jag knappast främmande med dylika überuttryck och godkänner därmed väldigt raskt ”Everblack”. Så som skivan, distribuerad till omvärlden via Metal Blade och vars omslag går att okulärbesiktiga här bredvid, de facto heter.

Första smakprovet därifrån heter ”Into the everblack” och lockar med galet trumspel från nyvärvningen Alan Cassidy (ex-Abigail Williams) och ett dödsrasslande sound som snarare bekräftar än ställer frågor om kommande skivans själva innehåll.

Snabbare än du hinner fyra av en stålkula i plungerrännan kommer du också snart att kunna spela ikonisk Bay Area-thrash i arkadversion.

Tillsammans med utvecklaren Stern Pinball (även ansvariga för en AC/DC-mojäng) ligger Metallica nämligen i slutfasen av arbetet med ett eget flipperspel, som förväntas lanseras samtidigt som bandets egna Orion Music + More-festival i början av juni.

Delar av prototypen går att se i filmklippet nedan. En trailer som tycks hinta en ganska så läcker spelplan som exempelvis rymmer den elektriska stolen från ”Ride the ligtning”-omslaget och andra detaljer från gruppens mer än 30-åriga historia och därtill ett passande soundtrack rymmande exempelvis ”Master of puppets”, ”For whom the bells toll”, ”Creeping death” och ”The end of the line”. För att nämna några.

Man kan ju få spelet för mindre än så, eller vad sägs?

Beskedet är väl i sig lika oväntat som att stora delar av högern ser det motiverat att hylla nyligen bortgångna Margaret Thatchers politiska gärning – men lik förbannat är det nog en lugnande hälsning till fansen. Även om det ställer vissa frågor.

För trots att Black Sabbath i juni planerar att avtäcka studioalbumet ”13” – det första med Ozzy Osbourne på sång sedan 1978 års ”Never say die” – så avslöjar basisten Geezer Butler att repertoaren på den kommande turnén mest kommer att bestå av redan etablerade fanfavoriter.

I en intervju med The Metal Forge lägger fyrsträngaren ut orden om legendarernas tankar om hur man ska möta publiken på den vända som når Sverige och Friends Arena den 22 november. Och det visar sig att dess snart 40-åriga diskografi alltså står högst i kurs.

– Eftersom alla våra album (sic) gjordes på 1970-talet är det också det årtiondet vi kommer ägna oss åt. Vi måste alltid spela stapelvaror likt ”Iron man”, ”Paranoid”, ”Black Sabbath”, ”War pigs” och ”Children of the grave” men det är alltid bra att slänga in lite mer obskyra prylar.

– Förhoppningsvis kommer vi att köra en eller två låtar från nya albumet.

Ett uttalande som i sig också förklarar rätt tydligt på hur doomarkitekterna från Birmingham ser på sin funktion och sin status. Och ett besked som så klart öppnar för spekulationer.

Jag resonerar så här: med tanke på att ovan nämnda comebackalster ännu har ett par månader kvar att nå allmän konsumtion torde det bästa vara att haussa dess förträfflighet – och det genom att säga att plattan har så starka låtar att de med lätthet kommer tränga undan de klassiker som gruppen i alla dess upplagor och Ozzy under sin solokarriär alltid har stöttat sig emot.

Det hade måhända varit på sin plats att poängtera att live-Sabbath inte ska vara någon nostalgiföreställning utan en grupp vars färska kompositioner kommer blåsa bort all ”Master of reality”-fixering ur publikens förhållningssätt och i stället peppa för någon av de färska kompositionerna snarare än önska sig ”Iron man” för femtielfte gången.

Det gör inte Geezer, vilket i sin tur kan tyda på två saker:

Antingen är han extremt ärlig och inser att inget spår på ”13” kommer att mäta sig med gruppens mest sönderkramade stycken.

Eller så är det bara så att materialet inte håller den klass som krävs för att ta större plats i repertoaren än som högst enstaka förströelse.

Vad som är sanningen bakom dessa spekulationer lär visa sig runt den 12 juni, då comebackalstret ska finnas i butik.

VECKANS SKIVA

Ghost ”Infestissumam” (Sonet/Rise Above/Universal)

POPHÅRDROCK Ett av djävulens bästa trick brukar sägas vara att övertyga mänskligheten om sin absoluta ickeexistens.

På så sätt kan man säga att den otroligt hypande Linköpingsrotade okultismsextetten gör sin läromästare en stor otjänst – genom att i stort sett varje textrad på uppföljaren till succédebuten ”Opus eponymous” lovsjunga Hin Håle och hans verksamhet.

Det här är troligtvis för de flesta av er ingen nyhet. Inte heller att bandet som sådant leds av en påve som sägs ha bytts ut inför lanseringen av nu aktuella albumet och som omger sig av namnlösa gastar till musikanter.

Det är sådant här du kommer få läsa om nu. Om bandets image och dess diaboliska agenda. Om hemliga identiteter och intervjuer där journalisten är osäker på vem det är han egentligen pratar med.

En uppmärksamhetsmässig jackpot med andra ord. Men som hade skramlat väldigt tomt om Ghost inte hade något att backa upp all hype med. Vilket ensemblen de facto har, oavsett hur man ställer sig till dess visuella lansering och ideologiska grund.

Att spektakeltruppen efter bara ett album nu kan se sig lanserad av nye managern Rick Sales (Bullet For My Valentine, Slayer med flera) och kan räkna in alla från James Hetfield till Phil Anselmo och Dave Grohl i beundrarskaran har gjort att deras andraalbum på många sätt tänder eld på debuten. Soundet – rattat av Foo Fighters/Rush-meriterade Nick Rasculinecz – är lyxigt och påkostat, låtarna skarpare och hittigare än på ”Opus eponymous” och rakt igenom förhåller sig slutprodukten till sin föregångare som en svindyr Hollywoodproduktion gör till en lågbudgetrulle filmad med glappande videokamera.

Det är P4-satanism för massorna i flådigaste möjliga technicolor, besvärjelser som är mer Beatles än Burzum, snarare ABBA än Abruptum och rakt igenom så imponerande som sig bör då musikredaktör Jocke Persson (under den briljanta genresignaturen ”bockfotsboogie”) fyrade av :++++:-kanonen i Nöjesbladet i fredags.

Så här gick det bland annat att läsa där:

”I spåren av succén hörs att det funnits helt andra ekonomiska förutsättningar den här gången och debutens råa ljudbild är uppstädad. Samtidigt har ännu mer svängigt 60-tal och ABBA letat sig in i ockultrocken. Med belsebugg som ’Jigolo har megiddo’ är det bara den förvridna satanistimagen som står emellan Ghost och P4.  Ryggplattekonnässörerna kommer förstås avfärda ’Infestissumam’ som en sellout. Själv hör jag ett band som breddat låtskrivandet lika mycket som produktionen och är redo att frälsa fler än bara hårdrockarna.”

Annat hörvärt i veckan: Anciients ”Heart of oak”, Deez Nuts ”Bout it”, Dark Sermon ”In tongues”, Dead Lord ”Goodbye repentance”, Device ”S/t”, Kadavar ”Abra kadavar”, The Levitation Hex ”S/t”, Memory Garden ”Doomain”, Motorpsycho ”Still life with eggplant”, Skogen Brinner ”1st”, Smash Into Pieces ”Unbreakable”, Warbeast ”Destroy”, Whitechapel ”Somatic defilement”.

VECKANS KONSERTER

Bleeding Through (Arena 29, Göteborg, 9/4)

För inte så länge sedan (i den mån man nu kan räkna ett decennium som en fluglort i sammanhanget) kändes det som att Orange County-gruppen var på väg.

Efter att den hade släppt albumet ”This is love, this is murderous” 2003 och dessutom fått ovationer som uppvärmare till veterantruppen Sick Of It All kändes tiden helt rätt för dess högenergiska fusion av energisk metalcore och misantropisk black metal alldeles rätt – ett omdöme som knappast förändrades då uppföljaren ”The truth” anlände tre år senare.

Men därefter har det inte riktigt velat lossna på allvar för sextetten, trots riktigt hyggliga skivutspel via bland andra 2010 års självbetitlade utgåva och förra årets ”The great fire”, varför man nu har aviserat nedläggning under 2013.

Bakom detta finns inget större drama, om man får tro frontmannen Brendan Schieppati. I stället tycks det handla om att verkligheten till slut även tycks hinna i fatt ett gäng vältrimmade metalatleter från Kalifornien.

– Vi har inte längre möjlighet att ägna Bleeding Through den uppmärksamhet som gruppen kräver för att existera. Personligen funkar det inte för mig att göra det halvhjärtat och det känns som att vi alltid har varit ett allt eller inget-band, har han tidigare berättat för Blabbermouth.net.

Giget i Göteborg tycks det enda på svensk mark under denna farvälrunda – vilket firas med att sättningen kompletteras av originalgitarristen Scott Danough. Befinner du dig i rätt riktnummerområde finns det med andra ord få skäl för frånvaro.

Kvelertak (Pustervik, Göteborg, 9/4)

Deltagare brukar beskriva det hela som svettigt. En kroppsvätskeskummande tillställning där det är helt okej att spela punkgitarr utan plektrum och stå stolt för sina trivselkilon med bar bringa och skvalpande mage.

I likhet med landsmännen i Turbonegro (såväl ideologiskt som soundmässigt bidragande) spelar den norska sextetten på ett sätt som ska skapa grundförutsättningar där allt ska vara tillåtet. En väldigt framgångsrik strategi, kan tilläggas.

För under de tre år som har gått har sedan den självbetitlade debutskivan släpptes har Kvelertak inte bara plockat hem inte mindre än två Spilleman-priser (den norska motsvarigheten till Grammis) och fått höra låten ”Mjød” skumma fritt i halvknäppa filmen ”Trolljägaren” – de har även blivit innebandet nummer ett bland alla urbana hipsters som tydligen tycks vara väldigt intresserade av försiktigt black metal-anstruken kravallpunk.

En uppmärksamhet som knappast kommer bli mindre nu när andraalbumet ”Meir” (recension här) föreligger och repertoaren därmed har fått elva färska stycken att utökas med. Exakt hur väl det tar sig ut går även att inspektera på KB i Malmö på onsdag eller på Debaser Medis i huvudstaden kvällen efter, aftnar då man likt i Göteborg även kan spana in förbanden Purified In Blood och Truckfighters.

Sweden Rock-kryssningen (Silja Galaxy 11–12/4)

Bautabaluns på böljan den blå – att det blir gungigt är nästan en garanti. Så som det brukar bli då en vanligtvis fastlandsförlagd festival för några timmar kastar loss och går till sjöss.

Mycket går att säga om liknande tillställningar. Det händer liksom saker. En strid ström av galenskaper som brukar kännas i kroppen långt in på nästföljande vecka.

Å andra sidan – med en god lineup av mer eller mindre spännande band behöver man ju inte ägna sjötiden åt att gå i däck med magsäcken full av taxfree-Minttu. Och där har vanligtvis Blekingeförtöjda hårdrocksfestivalen kammat guld när de har satt ihop repertoaren på uppvärmningsseglatsen inför huvudeventet om två månader.

Dagplåster på kryssningen är nämligen en av de två nu parallellt existerande upplagorna av Queensrÿche. På Östersjön får vi därmed se den version av Seattles progingenjörstrupp som frontas av Todd La Torre och i övrigt även består av Michael Wilton, Eddie Jackson, Scott Rockenfield och Parker Lundgren. Och detta med en repertoar som sägs bestå enbart av material från de fem första plattorna.

Därtill får de på Östersjön sällskap av återförenade 220 Volt, Bullet, Thyrfing, Bonafide, Seventh Wonder samt västkustgrooviga Plantera. Att det då blir bautabaluns får därmed ses som en självklarhet.

Övrigt sevärt i veckan: Dead Reprise (Örebro 12/4), Despite/Always War (Stockholm 10/4), Entombed + Nordiska kammarorkestern/Corroded (Sundsvall 12/4), First Blood (Gävle 12/4), Hardcore Superstar (Västra Frölunda 12/4), Killswitch Engage (Malmö 13/4), No Omega/This Gift Is A Curse (Örebro 12/4), Sister Sin (Karlstad 12/4), Skumdum (Stockholm 10/4), Smash Into Pieces/Misconduct (Örebro 13/4), Zonaria/Inevitable End (Luleå 13/4).

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Sebastian Bach ”18 & life”

Det som kan tyckas vara ett ögonblicksdokument är ganska ofta inte riktigt så spontanfångat. Tänk på Thin Lizzys ”Live and dangerous” – knappast den autentiska konsertdokumentation som den utger sig för att vara. Samma sak med Slayers ”Live undead” och flertalet andra utgåvor som lanseras under liveflagg men som egentligen har putsats och fixats till studioperfektion i efterhand.

Detta är grunden till att jag väljer just denna video, hämtad från utgåvan ”ABachalypse now”, att utveckla åsikter om. För självklart är det du hör och det du ser två separata upptagningar, med ganska så lite livekänsla men desto mer tonsäkerhet.

Som påpekats ovan är detta inget unikum i branschen. Det som i det här fallet i stället är mest iögonfallande är väl hur dåligt det är genomfört. Speciellt då det faktiskt handlar om en del av ett cd/dvd-paket som skivbolaget och Sebbe de facto anser att fansen ska betala pengar för.

Däri ligger alltstå blåsningen. Inte i att giget i sig bedömdes för dåligt för att kunna berika fansen i hemmets lugna vrå.

Deftones ”Be quiet and drive (far away)”

Man kan kanske härmed tycka att ovan valda video är aningen märklig. Vi pratar trots allt om ett stycke som iscensattes för hela 15 år sedan och släpptes som försäljningsargument för då aktuella albumet ”Around the fur” som släpptes året innan.

Men klippet ovan är en rartiet. En hittills osläppt akustisk videoversion av superlåten från Deftones andra album (originalet kan ni spana in här) som av naturliga skäl är ganska så lik originalet. Inte bara beroende på att det i grund och botten är samma låt, utan även för att båda klippen är filmade vid samma tillfälle.

Dess närvaro i veckans genomgång är likväl motiverad. Inte bara för att det har varit oförsvarligt lite Sacramentoemometal i dessa rader på sistone, utan även för att filmsnutten är väldigt aptitlig – med en tjusigt ung Chino Moreno i ständig fokus.

Terror ”The most high”

Efter retroinslaget ovan är det väl därmed hög tid att återvända till 2010-talet. Om än med en lätt nostalgisk touch av pionjäranda och tonårsminnen.

Los Angeles främsta moshcoreambassadörer är i dagarna aktuella med sjätte studioalbumet ”Live by the code”, vars titelspår tidigare har avhandlats under just denna fredagsvinjett vid Youtubereleasen för ett par månader sedan.

De som har följt mina inlägg här eller i andra forum genom åren vet att jag har en svaghet inför musik av detta slag. När hardcore och metal möts enligt väl beprövat New York-snitt fungerar det nämligen som ett positivt andetag i vardagens negativa malande. Något som Scott Vogel också tar upp i låten, som dessutom är öppningsspår på nu aktuella fullängdsgiv. Med nostalgisk uppriktighet sjunger han om en rörelse som öppnade famnen för en vilsen tonårspojke, en individ som därefter har hunnit bli man men som fortfarande jagar det rus som bara går att få genom en högljudd injektion punkbottnat mangel.

Garanterat bättre för hälsan än vilken fredagsgrogg du än kan tänka dig.

***

Och där har ni veckans granskningsurval. Men fly för den del inte över till något foliehattforum på Flashback eller Nyheter 24 – som jag lovade förra veckan skulle frånvaron av traditionellt FGIF-inlägg kompenseras just i dag.

Vilket gör att aprils första Youtubesamling är extra omfångsrik och disparat. Här går det nämligen att fördjupa sig i färska iscensättningar signerade Meshuggah, Hypocrisy, Stone Sour, Finntroll och Jungle Rot – för att nämna några – samtidigt som det ges tillfälle att bekanta sig lite närmare med smakprov från kommande släpp med Amorphis, Queens Of The Stone Age, Geoff Tate-upplagan av Queensrÿche och svenska moshmonstren i F.K.Ü.

Hela 32 bitar blir det. Underhållning nog att hålla öron och ögon sysselsatta en god stund.

Precis som det ska vara så här på fredagen.

Volbeat

Outlaw gentlemen & shady ladies

Universal

ROCK/METAL I de intervjuer som omger femtealbumet har frontmannen Michael Poulsen understrukit vikten av att lämna trygghetszonen. Om att bryta upp, omvärdera och granska elementära grundprinciper. På så sätt visar ”Outlaw gentlemen & shady ladies” upp en grupp som varligt har skruvat och spacklat – utan att för den skull slå ner några väggar på vägen.

Däri har Volbeat också lyckats med sin föresats, speciellt då den vitaminspruta som medproducenten och Anthrax-kände gitarristen Rob Caggianos pondus ger slutfinishen en metalliskt dundrande tyngdinramning.

Samtidigt är revolutionen jämfört med föregångaren ”Beyond hell/above heaven” så pass försiktig, och ofta aktsam i överkant, att det är först när King Diamond tillåts glänta på dörren till ”Room 24” som utvecklingen blir spännande på allvar.

Bästa spår: ”Room 24”. (Lyssna på Wimp, lyssna på Spotify)

VECKANS TWEET

För ungefär en vecka sedan ägnade jag en betydande del av detta utrymme på internet åt Queensrÿche.

Eller, ja, i alla fall den upplaga av gruppen som bildats efter skilsmässan med Geoff Tate som då presenterade sig för publiken med nye sångaren Todd La Torre (ex-Crimson Glory) och låten ”Redemption”.

Mer om detta och förvecklingarna som ligger till grund för att vi nu har belönats med två parallella upplagor av progmetalgruppen från Seattle förklaras i nämnda inlägg. Så ta och läs det här.

Svaret från ex-frontmannen har dock inte låtit vänta på sig. Varför vi i dag har den unika positionen att vi faktiskt sida vid sida kan granska samma grupp i olika upplagor – mer eller mindre samtidigt.

Snurrigt är bara förnamnet.

Bidraget från Tates trupp – även bestående av bland andra Rudy Sarzo och Simon Wright – heter ”Cold” men är inte så frostnupen som namnet tycks vilja signalera. Speciellt bra är den faktiskt inte heller, utan mer avvaktande och krypande på ett sätt som aldrig tycks lyfta.

Om den därför är representativ för kommande fullängdaren ”Frequency unknown” lär skivan därför inte bli mycket att hetsa upp sig över. Även om den, så klart, lär ha svårt att sänka sig till den pinsamma ickenivå som frontmannens soloalbum ”Kings & thieves” parkerade sig på.

Queensrÿche vs Queensrÿche = 1–0.

Okej, de har gjort oss vana vid låtar som handlar om drogmissbruk, krig och annat elände.

Det är så klart helt rimligt. Även i en introvert och föga uppsluppen Seattlescen har Alice In Chains alltid stått för ett av de mörkare inslagen. Vilket inte minst poängterades på 1992 års opiatsvettiga mästerverk ”Dirt”.

Lik förbannat – det gömmer sig ett gäng humorister bakom de svartklädda fasaderna. Vilket inte minst märks genom den nu presenterade fejkdokumentären ”AIC 23”, som går att njuta av i sin helhet nedan.

Själva grundstoryn är enkel: amatörfilmaren Alan Poole, till vardags lärare på en offentligt driven skola, reser runt och försöker göra en rulle om bandet. Utan att få tag på huvudpersonerna själva, måste tilläggas, varför det i stället blir andra musiker som får berätta hur de förhåller sig till bandet. I gästroller får vi därför se bland andra Rob Trujillo och Lars Ulrich från Metallica, systrarna Wilson från Heart, Pearl Jams Mike McCready, Kim Thayil från Soundgarden och Duff McKagan. För att nämna några.

Alice In Chains nya studioalbum ”The devil put dinosaurs here” släpps i slutet av maj. Skivan, gruppens femte, följer upp hyllade ”Black gives way to blue” som släpptes 2009 och belönades med rimliga av yours truly.