Arkiv för tagg cliff burton

- Sida 1 av 1

Varsågoda, Metallica – här är fem låtar ni ska köra i Sverige

av Mattias Kling
Snart på ett Stockholmsgärde nära dig.
Snart på ett Stockholmsgärde nära dig.

Jodå. Vi kommer väl med största sannolikhet att få höra en ”Nothing else matters” som feedbackar sig över i ”Enter sandman”. Skaka loss nackarna till ”Master of puppets”, ”Creeping death” och ”Sad but true”. Sådan stapelvara i setet vågar de fyra metalryttarna troligtvis inte pensionera när de nästa sommar snurrar vidare på europeiska scener i stället för att lägga full kraft på att göra en uppföljare till 2008 års ”Death magnetic”.

Men nu är det ju så att Metallica faktiskt har bjudit in fansen i leken med att välja repertoaren. Ett generöst drag som tidigare har nyttjats av System Of A Down inför återföreningsvändan härom året.

Exakt vad detta mynnar ut i lär visa sig. Om inte annat den 30 maj nästa år, då gruppen agerar dragplåster på festivalen Stockholm Fields på Gärdet i huvudstaden. Rimligtvis torde ovan nämnda publikfavoriter bli överösta med röster och därmed garanterade sina platser i setet, men nu finns ju möjligheten att kampanja för sina personliga favoriter av det lite mer exklusiva slaget.

Och ja. Det är ju precis det jag ämnar ägna mig åt precis här. För även om gruppens 2000-talsstrategi med en väldigt dynamisk och ombytlig inställning till det de väljer att spela har gjort att flera tidigare tycken har luftats vid ett eller annat tillfälle så finns det fortfarande högexplosiv ammunition i magasinen som de borde kunna skjuta ut över huvudstaden.

Här är fem favoriter jag anser mig ha anledning att kunna kräva i sammanhanget.

1. ”Dyers eve” (”…And justice for all”, 1988)

Jo, jag fick ju till sist höra den, en mysig natt i Hultsfred för lite mer än fyra år sedan. Enligt det berömda talesättet är det ingen gång. Speciellt inte när Lars Ulrich hade väldigt svårt att få till korrekt rapphet i baskaggarna och då chocken över att de faktiskt valde att framföra detta sorgligt ignorerade höghastighetsstycke gjorde att jag i fem minuter tappade fattningen och mest stod och gapade i stället för att fullt ut njuta av denna thrashpralin. Ett sånt misstag gör jag knappast igen. Så, Lars, se till att vässa vaderna lite extra nu.

2. ”Don’t tread on me” (”Metallica”, 1991)

Vi kan lägga det där tramspatriotiska anslaget därhän. Metallica är inte det första bandet i rockhistorien och troligtvis inte heller det sista. Textens lumparhurtiga omklädningsrumsrim skiter jag i för tillfället, för det här är ett musikaliskt guldstycke från den svarta skivan som borde få upplevas i levande livet oftare.

3. ”Trapped under ice” (”Ride the lightning”, 1984)

Lite periferikuriosa här: egentligen är låten baserad på en demo som Kirk Hammett gjorde till sitt gamla band Exodus under titeln ”Impaler” och var egentligen tänkt för gruppens debutskiva ”Bonded by blood”. Efter att gitarristen lämnat skutan skrinlades den emellertid och släpptes först på ”Tempo of the damned” från 2004 i en omarbetad version. Metallicas egna tolkning, hämtad från dess monumentala andra album, är däremot old school så det sjunger om det. Rappt spelad, tempostirrig och med en James Hetfield som sjunger precis där rösten tycks vilja spricka. En påminnelse om hur det lät i början, hur thrash metal lät i genrens själva avstamp.

4. ”Prince charming” (”Reload”, 1997)

Den cementerade sanningen bland ursprungsanhängarna brukar vara: ”Load” och ”Reload” suger och är i sig själva startpunkten för tiden då gruppen tappade fotfästet. Det stämmer förvisso, fast bara nästan. För visst finns det stunder på dessa tvillingalbum som visar att det är Metallica och inte vilken pruttorkester som helst i mängden som ligger bakom dem. ”Fuel”, ”The memory remains” och ”King nothing” brukar dyka upp i setet vid valda tillfällen även i modern tid och i somras slog de på stort i Roskilde och plockade fram surdegen ”Carpe diem baby” ur glömskans annaler. Jag säger som Brasse i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”: Fel, fel, fel! Ska det vara obskyrt arkivgodis röstar jag hellre på den här smällkaramellen, med tjusiga ”The four horsemen”-passningar i refrängen. Den har aldrig spelats live, vad jag kan tyckas utröna. Dags för en världspremiär i Stockholm? Det tycker jag minsann vore på sin plats.

5. ”To live is to die” (”…And justice for all”, 1988)

Ett bevis på Metallicas spänst i låtvalen på senare år är att de har mod att med jämna mellanrum har öppnat upp för sina progressiva och inte helt arenavältande instrumentalstycken. Tro mig, så fort jag hör ”The call of Ktulu” eller ”Orion” på monstervolym vill jag bara börja lipa, då intrikat vackra är de. Lite i bakgrunden befinner sig denna tiominuterskloss, som bland annat innehåller ett basriff som Cliff Burton skrev före sin bortgång. Däremot, den dikt som läses efter sju minuter och trettiofyra sekunder är hämtad från den tyske poeten Paul Gerhardt och inte basisten, vilket det felaktigt påstås på konvolutet. I vilket fall som helst, att få denna som 41-årspresent när klockan har slagit den 31 maj vore den finaste gåvan i världen.

Som utlovat – basister med hundar

av Mattias Kling

Jag vet att den här animaliska metaltrenden inte är ny. Faktum är att dessa humoristiska och snedrökta fotomontage har cirkulerat på nätet i över en månad vid det här laget, vilket dock inte får överskugga det uppenbara:

Att de faktiskt är rätt kul på ett sånt där lågstadiefnissigt kul. På ett fullkomligt harmlöst och ickeprovokativt vis, som gör att man kan ta det för vad det är: ett skämt. Som är gjort med både hjärta och finess. Och som därmed är riktigt kul.

Varsågoda – pudelrock som du kanske aldrig har sett det.

Phil Lynnot, Thin Lizzy.
Phil Lynott, Thin Lizzy.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Lemmy, Motörhead.
Lemmy, Motörhead.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgance.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgence.
Steve Harris, Iron Maiden.
Steve Harris, Iron Maiden.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Cliff Burton, Metallica.
Cliff Burton, Metallica.
Gene Simmons, Kiss.
Gene Simmons, Kiss.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Jay Bentley, Bad Religion.
Jay Bentley, Bad Religion.
Geddy Lee, Rush.
Geddy Lee, Rush.
Rob Trujillo, Metallica.
Rob Trujillo, Metallica.

Källa: Bass Dogs.

Video: Här spelar Baroness tillsammans igen efter bussolyckan

av Mattias Kling

Man kan ju lugnt säga att det var nära håret. En Cliff Burton-katastrof som nästan slog ner strax före elva på förmiddagen, en till synes helt vanlig sensommaronsdag.

Bara lite mer än en månad efter att Baroness firat sin färska dubbelgiv ”Yellow & green” med ett gig på Debaser Slussen i Stockholm såg det ut som att medlemmarna hade satt sina sista potäter då deras turnébuss var inblandad i en allvarlig olycka nära brittiska Bath som skickade sju personer – bandet och delar av deras entourage – till sjukhus.

Turligt nog klarade sig samtliga inblandade kraschen med livet i behåll, men bandets sångare/gitarrist John Baizley tvingades till en två veckor lång sjukhusvistelse i England där hans arm bland annat opererades i åtta timmar.

Hösten har därför av naturliga skäl mest bestått av rehabilitering för gruppen.

Vilket gör videon nedan till ett extra välkommet och lungnande besked. Den visar när Baizley och leadgitarristen Pete Adams jammar låten ”Stretchmarker” tillsammans i frontmannens konstateljé hemma i Philadelphia. En halvoffentlig återkomst till musiken som sångaren i ett pressmeddelande beskriver som ”en nödvändighet”.

– Musiken kan vara den bästa träning jag har just nu. Måhända är den såväl orsaken som botemedlet (till mitt tillstånd) men jag känner mig vilse utan den.

– Pete och jag har ägnat veckan åt att gå igenom våra musikaliska spillror och förvånande nog är det mycket som är intakt. Visst, det finns en rad hinder att övervinna innan vi kan skriva nya låtar, spela in eller uppträda igen men vi har allt vi behöver för att hoppa upp i sadeln igen.

I tidigare intervjuer, bland annat med tidningen Decibel i början av oktober, har sångarskägget uppgett att han beräknar med att Baroness ska vara tillbaka i livesvängen igen ”inom ett halvår”.

Foton: Avon & Sommerseth-polisen, Relapse

RIP, Cliff Burton

av Mattias Kling
Minnesstenen över Cliff Burton som står på den plats han dog.

I dag tar vi tillfället i akt och minns en av metalvärldens mest egensinniga och tongivande basister, som rycktes från jorden alltför tidigt.

Just den 27 september för 23 år sedan miste Metallica sin basist Cliff Burton i en bussolycka i Dörarp nära Ljungby och det slag fans världen över fick i magen känns än i dag.

Så, tänd ett ljus. Sätt på ”Orion” från mästerliga ”Master of puppets” och häpna över hur mycket som egentligen går att göra med fyra Rickenbacker-strängar. Och sörj att Cliff Burton blott fick 24 år i livet.

R.I.P.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB