Gitarristen Peter Adams – väldigt aktiv och headbangande i vänsterposition – ser ut som en trekant mellan High On Fires Matt Pike, Immolations Ross Dolan och ”Metal evolution”-skaparen Sam Dunn.

Detta är förvisso en visuell detaljbetraktelse, men den illustrerar ändå spännvidden i musiken. Den kan kränga likt Mastodon, arenariffa sig igenom några stycken som Foo Fighters och söka mod hos Smashing Pumpkins samtidigt som den ständigt är rotad i hemstaden Savannahs bördiga musikmylla.

Det är sensationellt i sig, en intrycksrik blandning som stundtals får en att kippa efter andan, men lika spektakulärt är ändå att kvartetten står där på Debaser Medis scen en tisdagkväll som mest tycks vänta på regn. Att den andas, ler och trotsigt sträcker gitarrhalsarna mot skyn, när dess kärnduo (förutom nämnde Adams även borstskäggige frontmannen John Baizley) nära nog rycktes bort från jordelivet i en bussolycka förra sommaren.

Men det gör den. På ett sätt som om vardagen bara är en omgivande illusion och som med lätthet rör sig mellan blått, rött, grönt och gult. Ett generöst utbud som är antivardag i all sin brokighet, men samtidigt väldigt jordnära och chosefri.

Något man vill minnas. Vare sig det handlar om ”Take my bones away”, ”Swollen and halo” eller ”Cocanium” och ”Isak” – kvalitet.

Det här var enda Sverigegiget på den här vändan. Skam och tragik på sitt sätt. Men troligtvis ett skäl för kvartetten att återvända fler gånger.

Den som lever får se.

Fotnot: Jag var lite för tagen av det erbjudna för att få till någon vettig mobilfilm inne från giget. Därför får gruppens senaste promotionklipp, en liveversion av ”March to the sea”, agera vaggvisa just i kväll. Väl bekomme.

Som ni kanske märker, och eventuellt struntar fullkomligt i, har fredagstraditionen bytt namn.

Och detta efter ett vaket påpekande från en läsare som uppmärksammade det motsägelsefulla i att inom den avhandlade genren brista ut i en lovsång – bara för att det är fredag. Konsekvens är viktigt, även i detta forum.

Därför blir det från och med detta en försiktig modifikation av banderollen. En bokstav byts ut och vad förkortningen står för … ja, det kan ni nog relativt enkelt gissa er till.

Tänkte även ta tillfället i akt och förklara veckans något sparsmakade uppdateringstakt. Det är helt enkelt så att den dagliga verksamheten, med jobb främst mot nyhetsdelen av Aftonbladets verksamhet, har fått stå i fokus. Detta inför en kommande uppdatering av arbetsredskapen vilket i sin tur har inneburit att jag i onsdags fick en ny datorlösning med dit hörande inkörningsproblem, plus att hela gårdagen ägnades åt kurs.

Därför har bloggandet fått stå tillbaka. Av den enkla anledningen åt att jag gör det här av intresse och en inneboende nödvändighet – och inte plockar ut någon extra lön för det heller. Vilket i sin tur får som konsekvensen att jag försöker göra så lite som möjligt utanför arbetstid. Detta kan låta snålt i överkant, men jag anser att det som berikar Aftonbladets varumärke och läsarnas upplevelse också ska få kosta pengar för beställaren. Kort sagt – jag jobbar inte gratis för ett företag som gör hundratals miljoner kronor i vinst varje år.

Men nog om detta just nu. Och i stället över till det väsentliga; nämligen veckans nya videoklipp. Denna blandning av sött, surt och salt som fyller godispåsen varje fredag och som tycks vara en ganska så uppskattad uppvärmning inför helgen.

Den här veckan kan vi med fördel spana in nykådade bullar från The Sword, Angelus Apatrida, Great White, All That Remains, Turbonegro, Hellyeah, Fulgora och Coheed And Cambria.

Och som extra bonus är det bara att oroas eller roas av ett proffsfilmat klipp med Nightwish (med vikariesångerskan Floor Jansen), en ganska poänglös videotrailer för kommande Kreator-videon ”Civilizations collapse”, en låtpresentation av Nuclear Blasts fynd Free Fall samt mitt egenhändigt filmade klipp från Parkway Drives spelning på Debaser Medis i onsdags.

Det får räcka för den här veckan. En rörig sådan, i en mediebransch i ständig förändringssnurr.

Kom ihåg – snart är det jul.

Bevisligen har det blivit några nummer sedan starten 2001. Snart exakt 100, närmare bestämt.

En respektabel siffra. Som bjuder in till fest, höga decibeltal och tempon som pendlar mellan doomsniglande till dödsmetallsnabbt.

Vilket också är precis vad som kommer att ske. Nämligen på Debaser Medis i huvudstaden den 26 januari 2013.

På scen denna speciella jubileumskväll hittar vi, av rubriken att döma, två disparata ändar av huvudstadens metalspektrum. Det hotfulla och krypande förkroppsligas av Candlemass, förstärkta av guldstrupen extraordinaire Mats Levén och Opeths tidigare tangenttalang Per Winberg. De får sällskap av hårt jobbande Entombed, som avbryter arbetet med sitt tionde studioalbum för att blåsa ut ljusen på födelsedagstårtan.

Sweden Rock Magazine nummer 100 finns i butik den 8 januari.

Nu är det slut. Finito. Jävligt över, på ett sätt som bara kan kallas värdigt och bra. De sista spadtagen har slutligen fyllt den grav som grävdes ut redan för snart åtta år sedan och de sörjande har fuktat dess mull med ärlig menade tårar.

På sitt sätt handlar det om Nasum, som i natt gjorde sin sista spelning någonsin på ett väldigt överfullt och crustsvettigt Debaser Medis, och på sitt sätt även om dess saligen saknade frontman Mieszko Talarczyk.

Vi vet vad som skedde. Annandag jul 2004 inträffade en jordbävning i Indiska oceanen, mätande 9,4 på richterskalan, och den efterföljande tsunamin krävde uppemot 300 000 människoliv i de drabbade områdena.

Ett av dessa var Nasums frontman, då precis 30 år fyllda. En tragedi bland hundratusentalet, och på sitt sätt inte större än någon annan.

För den hårdaste av hårdrocksavknoppningarna, om en begreppsglidande förenkling tillåts, innebar detta emellertid att en av dess mer notervärda profiler försvann för evigt. Samt att gruppen som i slutet av 1990-talet ansvarade för att återuppväcka grindcoregenren (och dessutom triggade föregångarna Napalm Death till att börja spela übersnabbt igen) tvingades till ett förtida slut.

Ett slut som just detta halvår har fått sin slutliga konklusion.

De ansvariga (främst trummisen Anders Jakobson) har varit benhårda och tydliga i sitt uppsåt. Det handlar inte om en återförening per se. Inget uppväckande av livekarriären som, à la At The Gates, tydligen kan pågå lite så som behagar. Missionen har från början varit att göra en handfull gig för att fira 20-årsjubileumet av bildandet i Örebro 1992.

Jag ska inte bli långrandig därom. Trumhinnorna känns fortfarande, så här tre timmar efter spelningen avrundats, väldigt tillplattade. Knäna skälver ännu en smula efter den vansinnigt tajta överkörningen som kvintetten – med Rotten Sounds Keijo Niinimaa som gästsångare – accelererade ut.

För det var ju så förbannat bra. Så otroligt väl sammansatt, där de minimala låtmellanrummen kändes matematiskt planerade, så otroligt lyckligt – den tragiska grundförutsättningen till trots. Det märktes i gitarristen Jon Lindqvists och basisten Jesper Liveröds ideliga bromancekramande, i frontmanvikariens respektfulla mellansnack och i den stund då Jakobson spontant lämnar trumposition för att omfamna Niinimaa.

Med detta finns bara två saker kvar att skriva:

RIP, Mieszko Talarczyk.

RIP, Nasum.

Ni kommer oss för alltid vara saknade.

Fotnot: Nasum spelade även på Metaltown i Göteborgstrakten i somras. Jag gav då deras framträdande i en recension som aldrig nådde nätet, utan bara publicerades i Hedenhösvaritanten kallad papperstidning.

Kyuss under det inte så glada 1990-talet.

Det kan vi ju kalla ett fetingbesked så här en måndag i november. Utan att lägga någon slags värdering i det.

Klart är i alla fall att ökenrockens mytomspunna ärketomtar kommer att besöka Stockholm och Debaser Medis den 13 mars nästa år. Och det med tre av fyra legendariska medlemmar i sättningen. I Kyuss Lives – som denna turnéensemble har valt att kalla sig – ingår förutom sångaren John Garcia även basisten Nick Olivieri och trummisen Brant Bjork, medan Bruno Fevery hoppar in för Queens Of The Stone Age/Them Crooked Vultures-upptagne Josh Homme på gitarrpositionen.

Den 13 mars nästa år var det. På Debaser Medis i huvudstaden.

Biljetterna släpps onsdag den 10 november här.

Suget efter soulpunkig bilåkarrock från New Jersey är tydligen större än väntat i Stockholm.

Därför har Live Nation valt att flytta upp The Gaslight Anthems framträdande på Debaser Slussen den 31 oktober till den mer rymliga systerlokalen vid Medborgarplatsen. Det innebär också att fler biljetter släpps till den annars väldigt utsålda spelningen.

The Gaslight Anthem släppte i våras sitt tredje studioalbum ”American slang”, en skiva som belönades med tre välvilliga plus av undertecknad i Aftonbladet med motiveringen att det är en bra sångsamling, men ändå inte lika stark som föregångaren ”The ’59 sound”.

December är för de flesta så klart luciafirande, julstress och förberedelser för att lägga ännu ett år åt handlingarna.

Men i år kommer ett synnerligen välkommet avbrott i helgstöket – då inte mindre än fyra hårdriffande grupper gör gemensam sak under parollen Thrashfest 2010 på Debaser Medis den 8 december.

På scen denna afton står grekiska Suicidal Angels, amerikanska veteranakterna Death Angel och Exodus samt nyligen Metaltown-aktuella germanerna i Kreator.

Biljetterna till denna helkväll släpps måndag den 28 juni via Debaser och Tickster.

Svårt att tänka på decemberdepp nu när sommaren står och knackar på dörren?

Det är förvisso fullt förståeligt, men förvissa dig om att det i år kommer att finnas att annat se fram emot än julstress, snöslask och dygnetruntmörker.

Den 18:e nämda månad ämnar huvustadens doomhjältar nämligen kalla till jublieumsmässa på Debaser Medis. Och det blir en exklusiv afton; för första gången kommer gruppens debutskiva ”Epicus doomicus metallicus” att framföras live i sin helhet tillsammans med originalsångaren Johan Längqvist. Dessutom finns så klart även nuvarande strupen Robert Lowe på plats för att detta ska bli en omfattande helaftonsföreställning.

Biljetterna släpps den 7 juni via Debaser och Tickster.

Doom!

Den kanadensiska trion, just nu aktuell med högst ändamålsenliga treplusalbumet ”Below the belt”, har aviserat en fullängdskonsert på egen hand i Sverige i oktober.

Den 9 nämnda månad äntrar tjuren från Toronto och hans mannar Debaser Medis scen. Biljetterna släpps på måndag den 31 maj och fixas exempelvis via Live Nation. Dessförinnan gör gruppen, som även i sommar öppnar för Guns N’ Roses på bandets arenadatum i bland annat Oslo och Ålborg, även ett framträdande före NHL-matchen mellan San José Sharks och Columbus Blue Jackets i Globen den 8 och 9 oktober.

Puck rock!

Ja, nu var recensionen inne i alla fall. Jag ger min egen insats två skraltiga plus, och lovar bättring till nästa gång.

Men, nu var det inte självspäkning det handlade om här.

I stället, här var låtarna som gruppen – för kvällen förstärkt av Terrorvisions Milly Evans som gitarrvikarie för Greg Mackintosh – spelade på Debaser Medis.

1. The rise of denial

2. Pity the sadness

3. Erased

4. I remain

5. As I die

6. The enemy

7. First light

8. Enchantment

9. Frailty

10. One second

11. No celebration

12. Requiem

Extranummer:

13. Faith divides us – death unites us

14. The last time

15. Say just words

Passar också på att bjuda på hyggligt färska videon till konsertöppnande ”The rise of denial”. Speciellt då mina iPhone-bilder blev så usla att de inte är lämpade för allmän konsumtion.

Enjoy.