Enligt BBC News vill Nile Plumb, student vid Staffordshire-universitetet, vill hedra sina rockhjältar lite extra.

Och hur då? Jo, han önskar resa statyer över legendarerna i Stoke-On-Trent. 

Plumb uppger att intresset för hans förslag har väckt mycket gillande och att en Facebookgrupp i ämnet har lockat drygt 400 medlemmar.

Motörheads Ian ”Lemmy” Kilmister är född i Stoke-On-Trent och nyligen Sverigeaktuelle Slash, mest känd för att ha producerat ett och annat klassiskt gitarrsolo i Guns N’ Roses, växte delvis upp i staden.

Förslaget får mig att tänka till en smula. Skulle det gå att göra något liknande med svenska rockrävar – och vilka skulle de då vara? Ska det resas en staty föreställande Europes Joey Tempest i Upplands Väsby? Yngwie Malmsteen utanför Systembolaget vid Hornstull i Stockholm? Vill du kika på en metallversion av Backyard Babies-Dregen i Nässjö? Dennis Lyxzén i Umeå?

Varsågoda att komma med egna förslag.

Det här var tydligen en ganska kontroversiell pjäs, på ett sätt som jag fortfarande inte riktigt begriper. Men förolämpningsattacken via mejlen har varit ovanligt hård och onyanserad och tydligen var anmälningen så upprörande att en välkänd svensk black metal-musiker kände sig tvungen att skriva och läsa lusen av mig efter noter.

Nåväl. Smaken är som baken och min uppgift har aldrig varit att stryka någon medhårs eller skriva ”vad alla andra tycker”. Det är ganska poänglöst. Och skulle sätta mig i en position där jag måste gissa, och därmed faller också hela recensionstanken.

För femtielfte gången, lite ordkunskap:

Recension = Subjektiv bedömning, ofta även med beskrivande passager som inte innehåller värderingar.

Referat = Ett objektivt beskrivande av ett skeende, fritt från bedömningar eller värdesättningar.

Jag pysslar med recensioner. Och då är det min bild som framförs. Vad ”alla andra” tycker får de uttrycka i sina respektive forum.

Men, nog om detta. Här kommer i alla fall min anmälning av ”The final frontier”, så som den publicerades i Aftonbladet fredagen den 13 augusti, förutom bonusdelen som här är oredigerad och längre.

++++

Iron Maiden

The final frontier

EMI

METAL ”Space: The final frontier. These are the voyages of the Starship Enterprise, its five year mission. To explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations. To boldly go where no man has gone before.”

Citatet ovan må vara hämtat från science fiction-franchisen ”Star trek”, men säger också mycket om den kreativa metalexpedition som Iron Maiden har befunnit sig på i över tre decennier.

Och nu kan detta äventyr vara framme vid vägs ände. Femton är det antal studioalbum bandets huvudvisionär och obestridlige ledare Steve Harris ofta har uppgett att det ska göra. Och ”The final frontier” prickar också mycket riktigt av detta nummer i kronologin.

Är det då ett verk som kröner en karriär som ståtar med försäljningssiffror som överstiger 80 miljoner och med framgångar som skulle kräva en egen bilaga för att redovisas? 

Jag får säga ja. Och nej. För även om skivan som helhet inte kan räknas till diskografins starkaste är den en utgåva som trotsar och trilskas – främst genom att undvika de enklaste vägarna mot målet.

Detta illustreras redan från start. Den inledande halvan av tvillingkompositionen ”Satellite 15… The final frontier” är kosmiskt utflippad på ett sätt som för tankarna mot 1970-talets experimentella rockscen, medan det därpå följande titelspårssegmentet är en mer traditionellt uppstudsig skivöppning. Faktum är att om dina Maiden-favoriter heter saker som ”The number of the beast”, ”Wasted years” eller ”Run to the hills” kommer du ha svårt att hitta nya älsklingar att lördagsskråla. Därtill är materialet ofta komponerat enligt en närmast symfonirockig mall där slagkraftiga refränger är underordnade den musikaliska estetiken. 

Några stycken – exempelvis rappt ”Aces high”-minnande ”The alchemist”, Bruce Dickinsons pilotskröna ”Coming home” och singelspåret ”El dorado” – följer en mer traditionell låtmall. Men det är ändå de stycken då matrisen lyfts och kompositionerna får spreta fritt som övertygar mest. 

Att fortfarande 30 år in i karriären uppvisa en sådan upptäckarglädje som genomsyrar ”Starblind”, ”Isle of Avalon” eller avrundningsbjässen ”When the wild wind blows” är en bedrift i sig. Och den kan låta oss förstå att den sista gränsen ännu inte har överskridits.

BONUS

BÄSTA SPÅR: Skriven av underskattade liveclownen Janick Gers och Steve Harris är ”The talisman” ett synnerligt dramatiskt stycke där folkviseton övergår i ett rullande metalstycke som hade trivts bra på ”Seventh son of a seventh son”.

VISSTE DU… …att äpplet ibland inte faller långt från sångarträdet? Bruce Dickinsons son Austin delar nämligen sin faders frontmansroll i hyllade gruppen Rise To Remain, som röstats fram som bästa nykomling av såväl Kerrang som Metal Hammer. Kvintetten släppte tidigare i år mini-cd:n ”Bridges will burn” och befinner sig just nu i studion med välmeriterade producenten Colin Richardson för att spela in fullängdsdebuten.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Utskällda av traditionalisterna – men så sprängfyllda av välryktad galoppmetal som gärna blandar Maiden med Metallica och Guns N’ Roses att detta avspisande känns orättvist. Slå gärna ett öra på ”M.I.A.”, avrundningsspår på Avenged Sevenfolds album ”City of evil”, och förundras över hur väl arvet förvaltas av fem tatuerade svajfrisyrer från soliga Kalifornien.

Ja, rubriken här ovan anger ju ganska tydligt vad det handlar om.

Det nyrenoverade Aftonbladetpriset, för året med mer livefokus än en belöning för prestationer på skiva, har fått fram de som kan knipa en nalle vid prisutdelningen på Djurgården i Stockholm den 1 september.

Som vanligt är det Aftonbladets läsare som har fått rösta och nominera finalisterna, vilka har fördelat sig på åtta kategorier. Flertalet av dessa torde vara ganska ointressanta för läsarna av just den här bloggen, men det finns ändå metalrelaterat godis som går att rösta på med start i morgon den 17 augusti på Nöjesbladets fina nätsida. 

Det handlar om In Flames, som är nominerade i kategorin ”Årets livegrupp”, samt ”Årets festival” där alla de potentiella pristagarna har mer eller mindre metalstämpel. Självklart är Sweden Rock med i matchen, liksom etablerade Metaltown i Göteborg, men även uppstickaren Getaway Rock i Gävle kan sälla sig till finalisterna tillsammans med Arvikafestivalen samt Peace & Love i Borlänge.

Den 1 september presenteras alla vinnarna på en stor gala i ett tält på Biskopsudden på Djurgården. Enligt inbjudan är den rekommenderade klädseln ”festival”, vilket i mitt fall skulle innebära långkalsonger, vantar, regnställ och mössa. 

Festligt värre, liksom.

Det här, mina damer och herrar, kan vara bland de konstigaste förstasidor jag har gjort på den här tidningen.

Ever. Utan egentlig konkurrens som närmar sig på allvar.

Så – nu föreslår jag att ni plockar fram elva kronor och köper skiten. Så att jag måhända har ett jobb att gå till då nästa skift börjar.

Plus, då får ni läsa min recension av nya Iron Maiden-skivan ”The final frontier” på papper. Det är ju en upplevelse i sig.

Ja, rubriken talar väl för sig själv.

Så vi kör väl då, helt enkelt.

Mikael Åkerfeldt (Opeth):

Anders Fridén (In Flames):

LG Petrov (Entombed):

Nedanstående topplista hittar ni i dag i Aftonbladet. Som vanligt, när det gäller dylikt rankande, inte alltför lätt att sätta ihop. För det är svårt att värdera och väga upplevelser mot varandra. Speciellt när det gäller så upplevelseintensiva saker som just konserter.

Men, chefen beställde. Och chefen fick det han bad om. Det här, som vi kanske kan kalla…

…KLINGS LIVEHÖJDARE 2010:

1. Watain

(Sweden Rock, Norje, 12 juni)

Förbannat snyggt iscensatt ondska utan förmildrande omskrivningar eller ursäkter. 50 minuter eget material, ett set med Bathory-tolkningar, brinnande treuddar och helvetsvända kors – en formidabel finsmakarhappening samtidigt som svennehårdrockarna trängdes på WASP.

2. Bad Religion

(Vega, Köpenhamn, 24 juli)

Kvällen före i Malmö var bra nog. Men den verkliga urladdningen kom inför 1 400 danskar några våningar över Istedgade. Just där och då blev 30-årskalaset äntligen så kul som förväntat.

3. Deftones

(Getaway Rock, Gävle, 8 juli)

Inte bara för att Chino Moreno återigen rörde sig som en ung man eller för att Max Cavalera gjorde ett oväntat gästspel i ”Headup”. Utan främst för att gruppen har lyckats resa sig ur askan och krävt revansch – starkare än på länge.

Övrigt jättekul i liveväg i år, hittills: In Flames (Sticky Fingers, Göteborg, 17 juni), Khoma (Debaser Slussen, Stockholm, 21 april), Opeth (Cirkus, Stockholm, 30 mars), Rammstein (Metaltown, Göteborg, 18 juni), Danzig (Sweden Rock, Norje, 10 juni), Hatebreed (Arenan, Stockholm, 3o januari), Entombed (Close-Up Båten, Östersjön, 26 februari), Dark Tranquillity (Getaway Rock, Gävle, 8 juli), Bleeding Through (Metaltown, Göteborg, 18 juni), Mustasch (Kafé 44, Stockholm, 5 juni), Europe (Getaway Rock, Gävle, 10 juni).

Är du på plats i Stora Skuggan i Stockholm i dag för att se bland andra Iron Maiden, Mötley Crüe, Anthrax och Alice Cooper?

Finemang. Då kan du även förgylla dagen genom att plocka med dig en skiva hem.

Jag hittade nämligen två paket på skrivbordet i arbetsrummet när jag kom hem från Smålandssemestern. Det ena innehöll tre exemplar av Kiss senaste album ”Sonic boom” (den utgångna varianten med bonus-cd och dvd) medan det i nummer två fanns inte mindre än fem Slayer-skivor titulerade ”World painted blood”.

Självklart tävlingspriser. Som ni ska få. Men i stället för att köra den vanliga varianten med mejl hit och post dit så plockar jag med skivorna till festivalen i dag. Och allt du behöver göra är att knacka mig på axeln och säga något snällt. Så bjuckar jag, i samarbete med Roadrunner/Warner och Sony, på lite schyst musik för att få festivalkänslan att räcka ända till allhelgona.

Så, först till kvarn gäller. Och för att göra det hela lite mer spännande och umbärligt så funkar det inte att hela ditt grabbgäng överfaller mig redan utanför entrén och snor åt sig alla plattor. En skiva per gäng – och när de delas ut är helt slumvis valt.

Orättvist? Struntar jag i. Det är ändå jag som bestämmer.

Ses om några timmar.

Tröttnat på ditt gamla exemplar av det numera elva år gamla ”Ed hunter”-spelet? Vill du peppa inför Iron Maidens spelning på Sonisphere i Stockholm i övermorgon samt albumet ”The final frontier” framför datorn?

Då kan du väl utbrista i ett rungande ”hallowed be my name” – och surfa in här.

Som ett led i marknadsföringen av sitt nya album, som släpps den 16 augusti, har Iron Maiden nämligen lanserat ett nytt äventyr i samarbete med Matmi (som även var ansvariga för bandets ”Flight 666”-lir) som garanterat innehåller laserkanoner, rymdskepp – och ett dundrande metalsoundtrack, så klart.

Om jag har provspelat? 

Nej, Slayers flipperspel för iPhone räcker bra för mig. Mer avancerade saker ger mig bara huvudvärk och tålamodskollaps. 

Så kan det gå.

Sajten Musiknyheter.nu uppger att inspelningen av videon till låten ”Turn it up” slutade ganska illa för Falkenberggruppens basist Karin Axelsson.

Albumaktuella ensemblens gitarrist Roger Sjunnesson berättar att olyckan inträffade under inspelningen av en scen där bandets medlemmar skulle mördas med en gitarr, som råkade träffa basisten. 

– Det såg så verkligt ut när hon träffades men snart insåg vi att det var på riktigt. Det var blod överallt, uppger Sjunnesson, som också har tagit bilden ovan med sin mobilkamera.

Förutom skärsår ådrog sig Axelsson, 24, även en hjärnskaking i olyckan.

– Det som skulle ha varit ett låtsasmord för en kul video blev nästan en snuff-film, rapporterar fyrsträngaren själv.

– Jag har fortfarande rejäl huvudvärk och jag vet inte om jag kan genomföra nästa konsert med bandet eftersom jag känner mig konstant snurrig. Men jag kommer att göra allt för att det ska se, fortsätter hon.

Sonic Syndicate släpper sitt fjärde album ”We rule the night” den 1 september. Skivan är fullängdsdebut för sångaren Nathan J Briggs och är producerad av meriterade Toby Wright, som även har jobbat med bland andra Slayer, Ozzy Osbourne, In Flames och Sonisphereaktuella Mötley Crüe. Ett så kallat e-card med reklam och annan marknadsföring går att kolla in här.

Förra året kröntes evenemanget av bland andra In Flames och Killswitch Engage. I år blir upplagan av kringresande minifestivalen Taste Of Chaos en riktig fest för er som gillar er metal amerikansk, lättlyssnad och föga krävande.

Den 17 november når turnépaketet – där vi kan se fram emot bland andra Disturbed, Papa Roach, Buckcherry, As I Lay Dying och Halestorm – huvudstaden och Hovet.

Känns som en rätt blek uppställning, om jag ska vara ärlig. Men jag får väl ändå ta och kolla in spektaklet. Speciellt för att se om Disturbeds frontman Dave Draiman lyckas pricka in några rena toner den här gången.

Nämnda band är förövrigt i slutet av denna månad aktuellt med sitt nya album ”Asylum”. Första smakprovet därifrån heter ”Another way to die”, och videon till denna lilla melodi hittar du nedan.