Tack för i går, Slayer – det här kommer jag minnas resten av livet
av
Så här 18 timmar senare känns allt annat rätt obetydligt. Som om tillvaron tappat lite färg, liksom blivit en bisak i kanten, vid sidan av det relevanta.
Jag har fortfarande lite svårt att sätta ord på det jag fick uppleva i går kväll. Är nog ännu lite för tagen för att kunna formulera ens den enklaste analys utan att armhåren reser sig.
Vad fan var det som hände? Ja, sannerligen, vad fan var det som hände?
Så känner jag nu. När öronen fortfarande är lite sargade efter Kerry Kings riffattack, huvudet aningen luddigt eftersom en galet entusiastisk ex-kollega tyckte att vi skulle fira konserten genom att shotta Fireball samtidigt som råddarna plockade ner scenen, en smula ömhet här och där efter några varv i moshen när allt annat kändes oundvikligt.
Ja. Jag är tagen. Slutkörd och överlycklig på samma gång. Ganska så ointresserad av att ta tag i de arbetsuppgifter som ändå bör överses.
Varför då, kanske någon invänder. Det var ju ändå bara en konsert med ett band jag såg så sent som för fyra veckor sedan och som jag kanske har upplevt live ett 20-tal gånger genom åren – de där klassiska kvällarna i Solnahallen på 90-talet, gig på festivalscener såväl i Sverige som utomlands, utmärkta framtränden såväl på Annexet och Hovet i Stockholm som på Ullevi i Göteborg. Ett band som alltid har varit där, liksom taget för givet.
Men, nej. Det här var inte bara en Slayer-konsert i mängden. Låt vara att skillnaden mellan över 50 000 människor på Gärdet i huvudstaden och 850 hyggligt medelålders människor på en Malmöklubb är tydlig – när det gäller upplevelsen så handlar det om två helt motsatta saker.
Det var tydligt redan före giget att alla på plats, i något slags outtalat samförstånd, var redo för något väldigt speciellt. Inte nog med att klubben på Bergsgatan var svettigt fullspikad och stämningen upptrissad, det är sällan jag har upplevt en förhandspepp som är så galet överladdad att publiken trissar upp sig genom att gasta ”SLAYER!” över tonerna av AC/DC:s ”Thunderstruck”.
Att stället därför exploderar så snart ”Hell awaits” mosar igång känns fullkomligt naturligt. Det finns många sätt att uppleva thrash metal på, men överlägset bäst blir det när bandet bara befinner sig några få meter från publiken. Det är en sådan intimitet som försvinner så fort ett band når en viss nivå, en direkt och fysisk intensitet som ingen läcker scenshow eller iögonfallande ljusrigg i världen riktigt kan ersätta. Här hamnar man så nära att det går att uppfatta varje nyans i ständigt leende Tom Arayas minspel, närmast känna hur Gary Holt och Kerry King vräker ur sig riff och solon och på ett mer granskande vis notera hur Paul Bostaph gör sitt bakom trumsetet.
Resultatet blir så jävla rått. Så rasande aggressivt och konfrontationssökande att det bränner till över näsroten. Speciellt då Slayer har den goda smaken att tonsätta denna unika kväll med ett set som är så old school att man nästan börjar lipa. ”Captor of sin”? ”War ensemble”? ”Necrophiliac”? ”At dawn they sleep”? ”Reign in blood”-trissen ”Postmortem”/”Altar of sacrifice”/”Jesus saves”?
Ja… ja … för helvete JA!
I höjd med ”Chemical warfare” tappar jag slutligen alla koncept. Lämnar över huvtröjan till mitt resesällskap (läs hans :+++++:-syn på kvällen här) och kastar mig in i det virrvarr av svett och kroppsdelar som utspelar sig nära scenen. Jag grabbar tag i håce-Christoffer (han ler) och kramar om SVT-Micke (han ler saligt) och hänger mig åt något som kan liknas vid överpeppad gubbmosh, så som det anbefaller en genrestofil på andra sidan 40-strecket. Jag ler. Svettas. Åker på en smäll. Blir puttad. Tom Araya ler överlyckligt. Jag råkar skalla en kille. Han ler när jag ber om ursäkt. Jag ler tillbaka.
Så här 18 timmar senare ler jag fortfarande. Fullkomligt salig och överlycklig över att ha fått uppleva detta unika tillfälle. Att slutligen få se Slayer med 850 andra diehards samtidigt som svett och andra kroppsvätskor tycks droppa från taket.
Tacka fan för att man måste le.
