Vid vårt första affärsmässiga möte, i januari i år, var det bitande kallt. Snön hade belägrat Stockholm och gjorde varje försök att beträda huvudstadens trottoarer till en utmaning.

Det var då, efter en fika på hotellet Rival vid Mariatorget, som fotografen Micke Johansson spände sin vakna blick i mig och yttrade de ord som på mångt och mycket kan sammanfatta de senaste månaderna:

– Du kommer inte att få det lätt.

Och det hade han ju väldigt rätt i.

Men då svårt sällan är detsamma som omöjligt finns det på tisdag, den 29 november, i handeln ett bevis på att envishet lönar sig. Att allt är genomförbart, bara man inte ger upp och låter sig sänkas av motgångar och svårigheter.

Då släpps min första bok ”Only young twice – historien om Europe”. Ett 400-sidigt dokument som avhandlar bandets karriär, från medlemmarnas första stapplande musikersteg i Upplands Väsby i mitten av 1970-talet till den sprakande comebacken 2004. Från de galna succédagarna runt ”The final countdown” till den ekonomiska härva som blev dess offentliga arv efter uppbrottet 1992.

Resan fram till att denna historia kan presenteras har varit lärorik. Utmattande. Fylld av hot om stämningar från managers, ett band som helst tycks vilja att det hela inte blir av till en rad möten med människor som generöst har bjudit på sina berättelser och erfarenheter om Sveriges genom tiderna största hårdrockband.

Detta är också anledningen till att den här bloggen har legat i träda det senaste halvåret. Jag har helt enkelt varit tjänstledig från Aftonbladet för att kunna ro projektet i land. Den 1 december är det emellertid slut på detta. Då återgår jag till mina positioner på tidningen, vilket gör att ordningen snart är återupprättad. Jag ska börja recensera igen, såväl skivor som spelningar, och gradvis kommer även bloggen att börja snurra igång som sig bör.

Men, fram till dess. Köp ”Only young twice…” och njut. Det är en fantastisk historia och enligt mig är det precis så här den ska berättas.

Även om det fan i mig inte har varit lätt få ner den mellan pärmarna.

Av vissa hyllas den som en av de bästa hårdrockskivorna genom tiderna. Som en klassiker som nått sin ikonstatus bara ett halvt decennium efter släppet 2005.

Här pratas det så klart om Hardcore Superstars nytändning till självbetitlad skiva, även känd som gruppens lilla svarta. Att den hyllas är förståeligt, speciellt som den ryckte upp gruppen från sin då nedåtgående spiral, och även om jag anser att uppföljarna ”Dreamin’ in a casket” och ”Beg for it” båda är såväl vassare som tuffare kommer jag att jubla då onsdagen nyss har blivit torsdag.

Göteborgsensemblen kommer nämligen att fira sina goda placeringar i Sweden Rock Magazines jubileumsomröstning (plats tre på skribenternas topplista och en hedrande tolfte plats på läsarnas dito) med att framföra albumet i sin helhet. Från ”Kick on the upper class” till ”Standin’ on the verge”, från riffresning till balladutlösning.

Fågel, fisk eller makrill?

Mer om detta läser ni så klart i Aftonbladet i morgon. Jag lovar att bedömningen blir hård men rättvis.

Jodå. I morgon är det dags igen. För fyra dygns rumlande och rullande nere i den blekingska strandlinjen.

Vissa kallar det himmelriket på jorden, andra för en dinosaurieföreställning som saknar relevans eller existensberättigande.

Var jag står vet ni nog. Annars går det bra att läsa på inför årets begivenhet och uppdateringsrace ifrån det vi mer korrekt kallar Sweden Rock Festival.

För det här är faktiskt min tionde festival som rapportör och recensent för Aftonbladet.

Ja, den tionde.

Fuckmejävlarvadmycket.

Exakt vad jag kommer att bjuda på där nerifrån i år återstår att se. Laddade batterierna med Grolsch och Heineken i Amsterdam i helgen så motorn är inte direkt i topptrim just nu. Men allt löser sig på plats. Så som det alltid gör. På något jävla vänster.

Planet går i svinottan i morgon, så för en gångs skull kommer Aftonbladets team – denna gång toppat med Christoffer Röstlund Jonsson förutom mig, Markus Larsson och Jocke Persson – vara på plats i god tid till att festivalgrindarna slår upp när solen står som högst.

Vad som händer? Det får vi som sagt se. Klart är i alla fall att det blir fyra dygn med många bokstäver i diverse kanaler, lite sömn i familjen Bondessons gäststuga, måhända en del skratt, möjligtvis lite gråt.

Fram till dess kan ni suga på den här smällkaramellen. En komplett betygsstatistik som visar hur de där åtråvärda plussen har fördelat sig under de nio festivaler jag hittills har bevakat.

Enjoy.

Och kom ihåg:

Det är aldrig för högt.

Det är bara du som är för gammal

At The Gates, 2008 (MG)

In Flames, 2004 (MK)

Aerosmith, 2007 (MG)

Amon Amarth, 2009 (JP)

Anthrax, 2003 (MK)

Anthrax, 2005 (MK)

Arch Enemy, 2006 (MG)

Bigelf, 2010 (JP)

Candlemass, 2002 (MK)

Candlemass, 2005 (MK)

Danko Jones, 2003 (MK)

Danzig, 2010 (MK)

Deep Purple, 2006 (MG)

Def Leppard, 2006 (MG)

Def Leppard, 2008 (MG)

Bruce Dickinson, 2002 (MK)

Edguy, 2006 (MG)

Europe, 2009 (JP)

Halford, 2002 (MK)

Hammerfall, 2005 (MK)

Hardcore Superstar, 2007 (MG)

In Flames, 2009 (JP)

Ministry, 2008 (MK)

Motörhead, 2002 (MK)

Mötley Crüe, 2005 (MK)

Nevermore, 2006 (MG)

Overkill, 2005 (MG)

Ratt, 2008 (MK)

Satyricon, 2008 (MG)

Sepultura, 2003 (MK)

Sonic Syndicate, 2008 (MG)

Testament, 2004 (MK)

WASP, 2006 (MG)

Watain, 2010 (MK)

Whitesnake, 2008 (MG)

Accept, 2005 (MG)

Sebastian Bach, 2005 (MK)

Blind Guardian, 2003 (MK)

Candlemass, 2009 (JP)

Children Of Bodom, 2004 (MG)

Alice Cooper, 2006 (MG)

Dark Tranquillity, 2007 (MG)

Death Angel, 2010 (JP)

Dimmu Borgir, 2007 (MG)

Dio, 2005 (MG)

Dream Theater, 2005 (MG)

Dream Theater, 2009 (MK)

Dundertåget, 2010 (ML)

Electric Boys, 2009 (JP)

Entombed, 2004 (MG)

Entombed, 2006 (MG)

Europe, 2004 (MK)

Lita Ford, 2009 (MK)

Foreginer, 2009 (MK)

Hardcore Superstar, 2006 (MK)

H.E.A.T., 2009 (MK)

Heaven & Hell, 2007 (MK)

Helloween, 2004 (MG)

Iced Earth, 2007 (MG)

Journey, 2009 (JP)

Judas Priest, 2004 (MK)

Judas Priest, 2008 (MK)

Marillion, 2009 (MK)

Michael Monroe, 2010 (MK)

Monster Magnet, 2004 (MK)

Gary Moore, 2010 (MK)

Motörhead, 2003 (ML)

Motörhead, 2005 (MK)

Motörhead, 2007 (MK)

Mustasch, 2008 (MK)

Nightwish, 2004 (MK)

Ted Nugent, 2002 (MK)

The Poodles, 2008 (MG)

Queensrÿche, 2003 (ML)

Sabaton, 2008 (MG)

Sabaton, 2010 (MK)

Saxon, 2005 (MG)

Sky High, 2003 (MK)

Slayer, 2010 (JP)

Rick Springfield, 2010 (ML)

Stone Sour, 2010 (MK)

Testament, 2008 (MK)

Tiamat, 2007 (MK)

Twisted Sister, 2009 (MK)

U.D.O., 2010 (JP)

Volbeat, 2009 (JP)

WASP, 2010 (ML)

Whitesnake, 2003 (MK)

Whitesnake, 2006 (MG) 

Aerosmith, 2010 (ML)

Anvil, 2010 (MK)

Avantasia, 2008 (MG)

Black Label Society, 2005 (MK)

Blind Guardian, 2007 (MG)

Carcass, 2008 (MK)

Cinderella, 2010 (MK)

CrashDïet, 2007 (MG)

Disturbed, 2008 (MG)

Guns N’ Roses, 2010 (ML)

Heaven & Hell, 2009 (MK)

Billy Idol, 2010 (ML)

Megadeth, 2005 (MG)

Scorpions, 2004 (MK)

Steel Panther, 2010 (ML)

Stormwarrior, 2008 (MG)

Twisted Sister, 2003 (ML)

UDO, 2007 (MG)

Uriah Heep, 2009 (JP)

Within Temptation, 2005 (MK)

Poison, 2008 (MG)

Jethro Tull, 2003 (MK)

Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)

Meat Loaf, 2007 (MG)

The Poodles, 2006 (MK)

Scorpions, 2007 (MG)

Status Quo, 2002 (MK)

Status Quo, 2005 (MG)

Uriah Heep, 2003 (ML)

Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML)

Electric Boys

And them boys done swang

Supernova/Cosmos

ROCK Premiärlyssningen i mars 2010 gav en indikation som här mynnar ut i en solklar slutsats. Att det har gått 17 år sedan ”Freewheelin’” tycks helt ovidkommande – comebacken är en naturlig förlängning av en karriär som snarare slumrade ett tag än la sig ner och dog. Därför blir det som det blir: en skiva som hellre önskar förvalta än överraska. Och bra så. När det gäller ekivokt utmanande funkadelica som gifter Hendrix med Beatles och yviga rockgester är gruppen så unik i sitt uttryck att det räcker långt. Även om några bidrag mer drar åt det kyskt musikskoleduktiga än det promiskuöst svängiga.

Bästa spår: ”Angel in an armoured suit”.

LADDA NER: Nöjesbladets Mattias Kling väljer fem grymma låtar

 

”IRON TUSK” 

Torture Division

Sveriges mest prisvärda dödsmetalltrio fullföljer sin mission att ge folket gratis mangel. Denna gång är det Mastodons väldiga ”Leviathan”-stycke som går genom vedflisen – med ett högst solvent resultat. (Lyssna)

”PERFECTION (CONCEALING FATE PART FOUR)”

Tesseract

Britterna låter Tools kosmiska harmonier kretsa i omloppsbana runt Meshuggahs perfekta rytmstation. Galaxer i mina braxer – det är ju närmast astronomiskt bra. (Lyssna)

 

”THE SIREN”

Graveyard

Inte ens en överdos paracetamol kan få mig att sluta febra om detta hypegäng. Men så länge frossbrytningarna når klimax likt dessa är de värda alla svettiga lakan i världen. (Lyssna)

 

”SURVIVING SELF RESENTMENT”

Insense

In Flames-fontmannen Anders Fridéns senaste satsning via Selective Notes må inte hålla någon Khoma-klass. Men håll i hatten – Oslokvartettens nittiotalssound är sturskt nog att stå på egna ben. (Lyssna)

”THE CEMETARY ANGELS”

Crowbar

Förvisso inte purfärsk. Men då större delen av svenskheten tycks ha missat exakt hur knäckande bra nyrehabiliterade Kirk Windsteins kängsludge är finns det läge att påminna om saken. (Lyssna)

Crowbar

Sever the wicked hand

Century Media/EMI

METAL/SLUDGE En minnesvärd – och talande – historia om bandledaren Kirk Windstein är då en av mina vänner senhösten 2004 skulle intervjua sångaren/gitarristen i Kenner, strax utanför New Orleans. 

Efter en pratstund över några öl på en bar var det dags för lyssningssession i huvudpersonens bil, då ”Lifesblood for the downtrodden” (2005) skulle spelas upp för den långväga besökaren. Windstein kände dock att uppladdningen på ovan nämnda vattenhål var i klenaste laget. Ett stopp på bensinstation gav mer bränsle i tanken i form av två sexpack Bud Light – som frontmannen hann dra i sig det mesta av innan han körde i väg och hämtade sin fru. Ännu en dag i NOLA, ännu några promille närmare den totala kollapsen.

Vad som sedan hände är allmängods och en historia som har berättats många gånger, vare sig det handlar om din granne eller om en rockstjärna som förutom egna bandet även ingår i Down och Kingdom Of Sorrow.

Mycket av det goda blev åt helvete för mycket. Livsexcesserna åkte ut genom fönstret och en tillnyktrad Windstein står extra stark på fullängdare nummer nio med sitt långlivade huvudprojekt. 

För denna skull är ”Sever the wicked hand” långt ifrån någon torrlagd historia. Mustigt blandas käng (titelspåret, ”The cemetary nagels”) med benkrossartyngd (”Let me mourn”) och introvert sludgemetal (”Echo an eternity”) på ett sätt som verkligen känns. Och som får extra innerlig glöd av ledfigurens självutlämnande lyrik, föga överraskande baserad på kampen mot alkoholberoendet.

Snart har ”Sever the wicked hand” funnits ute i handeln i två månader. Vad har du för ursäkt till att du inte redan har upptäckt och dyrkar? Jag finner få undanflykter godtagbara.

Lyssna på: ”The cemetary angels”, ”Liquid sky and cold black earth”, ”As I become one”.

Kent gjorde det för några år sedan. Och förra året var det brittiska boogiestofilerna Status Quo som kuskade land och rike runt på cirkusmanér.

I år blir det emellertid Upplands Väsby-bandet – Sveriges mest internationellt framgångsrika hårdrocksband genom tiderna – som krattar manegen i åtta städer i månadsskiftet juli/augusti. Premiär blir det i Göteborg den 28 juli, medan finalen äger rum i Malmö den 6 augusti.

Med sig på turnén har Europe även Ångebandet Takida. Som många säkert känner till. Men som jag väljer att inte uppmärksamma med mer än detta konstaterande.

Datumen är som följer:

28/7 Göteborg (Valhalla IP)

29/7 Varberg (Fästningshörnan)

30/7 Grebbestad (Tanumstrand)

1/8 Visby (Gutavallen)

3/8 Stockholm (Gärdet)

4/8 Linköping (Vid Cloetta)

5/8 Kalmar (Kalmarsundsparken)

6/8 Malmö (Vid Stadion)

Biljetterna, begränsade till 4 000 per kväll, släpps i övermorgon, torsdag den 31 mars.

Och på tal om Europe genomförde kvintetten en stor Englandsturné under februari. En av spelningarna på denna,  på 02 Sheperds Bush Empire i London den 19,  filmades för tänkt dvd/bluray-släpp i maj.

Kollegan Christoffer Röstlund Jonsson (före detta straight edge-basist och sur, numera småbarnsfar och surare) tipsar via Alltomstockholms blogg om ett upprop för att även vi svenskar ska få se konsertfilmen ”Let there be rock” på stor duk i Sverige.

En vädjan som är så jävla lätt att ställa sig bakom att ett toabesök känns som största prövningen i jämförelse.

Jag har redan undertecknat namninsamlingen som du hittar här.

Och nu gör du din förbannade plikt och gör detsamma. Ingen vädjan, bara en order.

Frågor på det?

Se så. Utför.

Whitesnake

Forevermore

Frontiers/Cosmos

HÅRDROCK Med en låtuppställning som närapå uteslutande avhandlar kärlek och lust befäster David Coverdale sin position som veteranrockens brunstigaste bamsebjörn. Låt vara för att det måhända inte görs med samma ståndaktighet som under det karriärsäkrande åttiotalet – ”Forevermore” är ändå så överstyvt amorös att dess blotta uppenbarelse torde få viagratillverkaren Pfizers aktiekurs att gå i backen. Soundet från comebackföregångaren ”Good to be bad” förvaltas härmed gott och med en kvalitet som räcker från start till mål. Men som också saknar några riktiga toppnummer som förvandlar myskvällen till ett riktigt kåtslag.

Bästa spår: ”All out of luck”.

Within Temptation

The unforgiving

Gain/Sony

GOTHROCK I och med sjundespåret ”Where is the edge” väcks, troligtvis högst omedvetet, en fråga som lämnas obesvarad. För det är ju precis det som saknas. Lite styrka och jävlar anamma. En helhjärtad ansats i känslostormarna, likt den som så hjärtevärmande verkningsfullt introducerades på de tidiga millenniesläppen ”Mother earth” och ”The silent force”. 

Här och var gör den grandiosa nerven sig påmind, som en svag vindpust gömd under gigantiska radioharmonier, mer eller mindre tydliga stölder från Chris Isaak (”Faster”) och Metallica (”Lost”) och arrangemang så feta att de skulle kunna avvärja en mindre hungerkatastrof. Men hur läckert utförandet än tycks vara och hur hänförande Sharon den Adel än må lägga fram serietidningskonceptet blir det sällan mer än snyggt på ytan. Inte ens vid de tillfällen då gitarrerna på allvar släpps igenom den ack så keyboardkompakta ljudmattan.

Allt är inte refrängguld som gnistrar. Även om det vid första anblicken kan tyckas så.

Bästa spår: ”Iron”.

Cavalera Conspiracy

Blunt force trauma

Roadrunner/ADA/Warner

METAL Om inte albumets dopnamn reder ut sammanhanget är det närmast övertydligt i och med titlarna ”Torture”, ”I speak hate” och ”Thrasher”. 

När bröderna Cavalera gör gemensam sak för andra gången sedan den familjära återföreningen med ”Inflikted” finns få stunder som talar till ditt vett eller förstånd. I stället är ”Blunt force trauma” en hårt kramad dos köttbullemetal som torde kunna mätta den mest brutalitetshungrige. Att det är ett format den forna Sepultura-duon behärskar till fullo torde det knappast råda någon diskussion om. I exempelvis Slayer-smockan ”Warlord”, ”Arise”-rappa ”Target” eller ”Lynch mob” (gästad av Agnostic Fronts Roger Miret) används lyssnaren konsekvent som slagpåse, vilket också gör att man lätt känner sig mörbultad då machojabbarna avlöser varandra med sådan envishet. 

Och därför är det extra trist att de andningspauser som erbjuds, ”Killing inside” och ”Genghis Khan”, också hör till de svagare (in)slagen.

Bästa spår: ”Lynch mob”.

Att Chicagokvartetten var nöjda med besöket i Stockholm i helgen är ingen större överdrift.

Och, varför skulle de inte vara det?

Ensemblen lockade runt 400 fans till skivbutiken Sound Pollution i Gamla Stan när de bjöd på skivsignering i lördags.

Och – inte minst – de sålde ut Annexet (kapacitet över 3 500 besökare) senare samma dag och fick ett rungande gensvar som belöning.

Glada blev de. Ja, faktiskt så överlyckliga att de beslutade att skicka en hälsning till er som härmed kan förmedlas.

Något säger mig att det inte är det sista vi har sett av dessa högst charmanta punkherrar här i Sverige.

Att bandledaren Peter Tägtgren har haft sina duster med liemannen är vida omskrivet och känt. Och dessutom tagit upp sin kamp bland annat på albumet ”Dancing with the dead”, som släpptes 2005.

Ändå tycks ämnet inte vara uttjatat. Den 3 juni släpps nämligen Pains nya album, ett verk som har döpts till ”You only live twice”. En titel som enligt Tägtgren inte har något som helst med James Bond att göra – och som inte heller har kopplingar till det uppenbara.

– Titelspåret handlar mest om att vi alla får kämpa för att bli nöjda. Önskar du inte du hade en andra chans? Vill du inte leva två gånger? Det är vad låten handlar om, avundsjuka mot människor omkring dig. Om att inte vara nöjd med vad du har, slår han fast.

Redan den 2 april är det världspremiär för singeln ”Dirty woman” på Bandit Rock Awards i Stockholm. Pain spelar även på här tidigare nämnda Rockstad Falun helgen den 3 till 4 juni.