Arkiv för tagg Rock

- Sida 2 av 17

Rockstad Falun spikar sin lineup

av Mattias Kling
Entombed
Entombed – här utan förra årets basistvärvning Victor Brandt – är till synes väldigt glada över att spela i Falun i juni.

Så här blir det nu på metalfesten i Dalarna den 3–4 juni:

Repertoaren är i och med dagens värvningar av bland andra Entombed (mer news om dessa snart – håll ögonen på detta utrymme), Sparzanza och Threadstone fullspikad.

Ovannämnda grupper gör sedan tidigare offentliggjorda bokningar – exempelvis Grave Digger, Pain, Freedom Call, Adept, Scar Symmetry och ständigt närvarande hemmatruppen Sabaton – sällskap denna helg, som med sitt läge i kalendern kan ses som en uppvärmning till nästföljande Sweden Rock.

Biljetterna till evenemanget går lös på estetiskt valda 666 kronor för tvådagarspasset och köps via Tickster.

Mer info om tilldragelsen i sig ger förslagsvis på festivalens hemsida.

På arbetsflykt med Sator

av Mattias Kling
Sator

Det finns många saker man kan göra i stället för det man egentligen ska och borde.

Och då det faller sig så att jag på måndagar är losskedjad från min plats på nyhetsredaktionen (oroa er inte, jag jobbar igen det under de andra dagarna) så är det ju en dag som klippt och skuren för att ägna uppmärksamheten helhjärtat åt veckans recensionsuppdrag.

Men ibland blir det ju inte så som det borde bli. De kommande skivorna med Whitesnake, Within Temptation och Cavalera Conspiracy ligger fortfarande kvar utan att ha fått sin utmätta mängd adjektiv, superlativ och invektiv. 

Och i stället sitter jag här – efter att ha bunkrat upp lunchmat för veckan i form av thaimarinerade sojabitar med sesamnudlar och senapsslungad blomkål – och lyssnar på Sator.

Alltså. Inte andra skivan efter comebacken häromåret med David Coverdale. Inte tillika andra plattan med återförenade brödraparet Max och Igor Cavalera (ex-Sepultura). Och inte heller den färska och hitlistepampiga plattan från Hollands största musikexport.

Nej, banne mig. Här är det i stället ”Under the radar” för hela slanten. Bara för att… den är så himla bra, helt enkelt. Och värd mer uppmärksamhet än den lär få.

Denna måndag, den 21 mars påstås det, är helt enkelt en dag som de stoltaste av dalkarlar gör lite gladare och glädjefylld. Att skivan är gruppens bästa sedan den makalösa ”Headquake” är inget förilat omdöme utan bara ett konstaterande som du kan lita på. Det märks redan i öppningsspåret ”Your up gets me down”, som har en av de största refränger som någonsin kan ha hörts i Borlänge, men även ”Drive through the nights” snygga återanvändning av Ramones ”We want the airwaves”, avsevärt mer oborstade ”You’ve got blood on your hands” och rifforamat ”When you lie down with dogs” är musik som behövs och som bör älskas. Det är vare sig punk, hårdrock eller pur powerpop. Utan snararare en utsökt avvägning av de tre stilarna på ett sätt som ofta kopieras men som aldrig lyckas efterliknas.

Det är troligvis en skiva du riskerar att missa i mediebruset. För Sator är inte coola. Sator är inte hajpade. Sator slår inte sönder hotellrum eller är med i stora tv-program som handlar om körer eller att åka skridskor.

De är bara ett mycket bra band. Som lär förgylla många arbetsskygga måndagar framöver.

Kolla därför in ”Under the radar” på Spotify. Diggar du inte är du faktiskt ingen jag är stolt över att kalla vän eller bekant.

Sator ”Under the radar”

Läs även Per Bjurmans utmärkta krönika från i helgen, som ägnades helt åt detta band. Det är inte ofta jag och Big Boy Bjurre är överens om saker och ting. Så bara det faktum att vi nu lyckas vara det är ett tillfälle att högtidlighålla.

En styck My Chemical Romance i recensionspåsen

av Mattias Kling

Och i och med denna rubrik är den här arbetsdagen (start vid tio på förmiddagen, målgång nu strax före ett på natten) avklarad.

En styck anmälning på My Chemical Romances gig på Annexet i Stockholm är överlämnad till nöjesredigerarnas varsamma händer, och jag får ta kväll. Eller, natt är det nog vid det här laget. Hur man än räknar, med eventuell dygnsförvirring.

Nåväl. Utrymmet var som vanligt tajt och texten blev därefter. På ynka 1 300 tecken, inklusive recensionshuvud och bäst/sämst, kan utfallet bli en smula onyanserat. Speciellt då det ofta finns mycket att säga om en konsert på 90 minuter. Tänkta formuleringar får strykas till förmån för huvudtesen, tänkta passager (exempelvis om Frank Ieros livliga rörelsemönster eller om Ray Toros frisyr) åker ut.

Och då blir det som det blir. Det resultat som ni om några timmar får läsa i tidningen eller, förhoppningsvis, på nätet.

Men, för er som inte var där eller ni som studsade bland hallondoftande flickor och tappade låtordningen så kan jag i alla fall bjuda på den kompletta och korrekta låtlistan.

Och den var då så här:

1. Intro: Look alive, sunshine

2. Na na na (na na na na na na na na na)

3. Thank you for the venom

4. Planetary (Go!)

5. Hang ’em high

6. Sing

7. Vampire money

8. Mama

9. The only hope for me is you

10. House of wolves

11. Summertime

12. I’m not okay (I promise)

13. Famous last words

14. Destroya

15. Welcome to the black parade

16. Teenagers

17. Helena

18. Cancer

Extranummer:

19. Bulletproof heart

Och så filmade jag lite. Som nedan visade snuttar. Som får bli mitt ”so long and goodnight” för denna gång. Om några timmar blir det nya tag, med Rise Against i samma Annexet som jag nyss lämnade.

Hörs vidare då.

Storsatsning på hårdrock – med extra tv-genans

av Mattias Kling

Äntligen, kan jag säga. Nu är det ute. Det officiella beskedet om att Aftonbladet inom kort vässar hårdrocksnärvaron på nätet.

Detta kommer innebära att allt dunderrelaterat material samlas på en speciell sajt (liknande Nöjetsbladets Spela!-satsning) där denna blogg av någon outgrundlig anledning ska vara ett av dragplåstren.

Dessutom – och desto mer skrämmande och för yours truly verkligen pinsamt – är det den 23 mars premiär för webb-tv-programmet ”Big rock show” på ovan nämnda bullersajt. Showen leds av Ryan Roxie (känd som gitarrist i Alice Coopers band) och åtta episoder kommer att sändas på lika många veckor.

Och det är liksom där det riktigt besvärande kommer in i historien. Ett stående inslag i programmet kommer vara avdelningen ”Mangel”, där jag och min musikredaktör Jocke Persson debatterar ett aktuellt ämne. Och för en snubbe som vanligtvis helst inte vill synas, höras eller ta någon som helst plats i etern så är det hela en prövning som kan liknas vid att streaka genom ett fullsatt Globen. Med en tokrolig hatt från Hultsfred 1993 på huvudet.

Jag menar – jag kan babbla vitt och brett om det mesta i parti och minut. Får jag en tv-kamera framför nyllet så blir det mental blockad. Helt svart i den inre rutan. Och så lägger vi på lite omedvetna kroppsryckningar så har ni lite extra fluffig genans på pinsamhetsmoset.

I alla fall. Härom veckan satte vi de två första episoderna. Och det gick väl… bättre än förväntat. Mest på grund av meriterade producenten Patrik Hambraeus tålamod och överseende. Men också för att det faktiskt tinade lite mot slutet.

Den 23 mars, onsdag nästa vecka, är det premiär för ”Big rock show”. Då får ni se vad jag svamlar om.

Till dess finns nedanstående trailer som ett smakprov.

Och – som tur är – slipper jag vara med i just den.

Mer om satsningen i allmänhet med kommentarer från Aftonbladets nöjeschef Klas Lindberg finns i denna artikel, signerad Dagens Media.

Sagostunder med dist och dunder?

av Mattias Kling
Jacks rockiga resa

Att en korrekt uppfostran är viktigt för ett lyckat liv råder det väl ingen mer hetlevrad diskussion om.

Järnet ska smidas medan det är varmt, det ska börjas i tid… ja, ni kan alla klyschor.

Och om drygt en månad finns den här – boken för alla föräldrar som så tidigt som möjligt vill föra in sina telingar på den dundrande banan.

”Jacks rockiga resa” heter verket i fråga och är skrivet av 29-åriga Therés Stephansdotter Björk. Hon har tidigare jobbat inom branschen med bland annat livefotografering och författande av låttexter och hon uppger att idén uppstod då hon ledsnade på att böcker som vände sig till de yngsta allför ofta handlade om hästar, bajs och fotboll.

Låt gå för det. Och storyn då?

Så här heter det i pressrelasen:

”…handlar om Jack som är hårdrockare och älskar bandet Dragonhearts. Jättemycket. En natt när han sover hos sin pappa blir drömmen om att få träffa hjältarna verklighet. Men inte som han tror. Metallien, det magiska land där alla rockers kan vila mellan gig och turnéer, har nämligen drabbats av en katastrof i form av den ondskefulla uppfinnaren Vridnérs maskin som tystar alla starka ljud. Och den enda som kan rädda landet är Jack.”

I samband med bokrelasen lanseras även en titellåt (kika på videon nedan) och det fiktiva bandet Dragonhearts har även fått sin egna sida på Myspace.

Den 15 april finns ”Jacks rockiga resa” i handeln. Bakom lanseringen står förlaget Kalla Kulor… som jag har en känsla av att ni får stifta närmare bekantskap med vad det lider.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
The Haunted

:++++:

The Haunted

Unseen

Century Media/EMI

METAL Om den introverta ”The dead eye” var en utmanande blinkning åt det okända är ”Unseen” en vansinnesblick som kan få den mest förståndige att tappa fotfästet.

För likt sin omdiskuterade syskonskiva (den kompromissartade ”Versus” framstår mest som en evolutionär reträtt i diskografin) är The Haunteds sjunde studioalster en utgåva som gräver djupa vallgravar mellan bandet och dess mer långlivade lyssnarskara.

Som bortblåsta är de ivriga thrashsmockorna som så förtjusande radades upp på 1998 års självbetitlade debut. Och lika bortgallrad är den prunkande dödsmetallaggression som fick spira fritt på ”One kill wonder”.

I stället möts åhöraren av ett band som känns lika distanserat från sin egen historia som det är från referenser till den svenska metalscenen. Att sångaren Peter Dolving i intervjuer sturskt har proklamerat att kvintetten börjat spela pop ska dock tas med en nypa salt. Materialet på ”Unseen” är lika påträngande intensivt som man vill ha det, även om ilskan inte längre är ett bärande fundament utan snarare kan skönjas i marginalerna.

I en helhet som lyckas förena progrock med dystopimetal och smäckra bolsterharmonier är det därför en skiva som känns. Som kryper in under huden. Som byter ut dina multivitaminer mot psykospiller.

Och du gör helt rätt i att tappa all eventuell reservationsbalans.

Bästa spår: ”Disappear”.

Rise Against

:+++:

Rise Against

Endgame

Interscope/Universal

POPPUNK I en samtida amerikansk scen där det mesta tycks handla om att tonsätta löst formulerade tonårstankar är Chicagoensemblen ett välkommet inslag. Liksom sina ideologiska förebilder Bad Religion skriver gruppen låtar som betyder något. Som lyckas förena tåga med harmoni och som inte räds en agenda som både ifrågasätter och irriterar. 

På så sätt spelar ”Endgame” också med väldigt säkra insatser. 

Skillnaden mot ”Appeal to reason” – skivan som lyfte combon till rollen som arenafyllare även i Sverige – är ytterst marginell och märks mest i att refrängerna har vässats ytterligare ett snäpp och att angreppet är aningen sturskare. Annars är det här ett Rise Against som gör vad de ska och som gör det på ett sätt som väcker få invändningar. Men som säkrar sin branschledarstatus mer beroende på den bleka konkurrensen än på sin egen förträfflighet.

Bästa spår: ”Disparity by design”.

Spotifylista för februari

av Mattias Kling

Ännu en månad in på 2011 – ännu lite god musik att ta del av.

I februarikollektionen hittar du smakprov på årets hittills starkaste släpp The Project Hate MCMXCIX:s makalösa ”Breeding the new apocalypse…”, typhädiskt dödsmangel från Deicide, tillnyktringssludge från Crowbar (kolla upp albumet ”Sever the wicked hand” genast) samt det första studiosmakprovet från återförenade Electric Boys.

Inte mycket mer att säga om det, va? Bara att kolla upp låtsamlingen på denna länk.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Mustasch

:++:

Mustasch

The new sound of the true best

Gain/Sony Music

HÅRDROCK Utgåvor likt denna gör recensionsuppdraget extra utmanande, då dess blotta existens är högst diskutabel. All gängse bedömningsstandard är nämligen obrukbar när det avyttrade, som i det här fallet, till största delen handlar om nytolkningar av redan utgivet material. 

Som sådant är genomförande också förvånansvärt dogmatiskt. Förutom en stråkförsedd ”I’m frustrated” petar Mustasch snarare försiktigt i detaljerna än tar tillfället i akt att göra om ett dussintal av sina mest välkända kompositioner. Nog för att bland andra ”Black city”, ”I hunt alone” och ”Monday warrior” låter några hårstrån bättre och grövre i de nya versionerna – då möjligheten att skapa ny spänning mitt i allt det välkända inte tillvaratas blir utfallet inte heller speciellt omtumlande.

På samma sätt är kollektionens enda grundexklusiva inslag inte heller något som får ens världsbild att skakas i grundvalarna. ”Angel’s share” är förvisso en behaglig liten kindklapp som låter mer The Cult än Ian Astbury och hans mannar har gjort sedan ”Sonic temple”, men stycket är likväl en bagatell som ligger en bra bit under högstanivån.

Bästa spår: ”Down in black”.

Dropkick Murphys

:+++:

Dropkick Murphys

Going out in style

Cooking Vinyl/Cosmos Music Group

FOLKROCK Ända sedan Bostongruppen under sent 1990-tal lät sin punkasfalt till fullo genomborras av irländsk grönska har den musikaliska linjen varit tämligen rak. Så långt är album nummer sju en del av denna konsekvens och därför lika trygg som en nyuppslagen pint vid arbetsveckans slut. 

En desto mer upphetsande insikt är då att septetten slutligen bryter den nedåtgående kvalitetstrenden som har präglat de senaste utgåvorna. På sina ställen skickar melodierna vänliga hälsningar till formtoppen ”Sing loud, sing proud” – vilket säger mer om helheten än att gruppen textrefererar till såväl NOFX som GBH och Agnostic Front. De muntra visorna studsar runt i kilt och Dr Martens-kängor, fiol och dragspel är lika viktiga som elgitarrer och hamnsjåarsmuts under naglarna när sekelnötta traditioner möter mer uppnosiga utmaningar. 

Låt gå då för att Guinessmagen skvalpar över byxlinningen i exempelvis ”Peg o’ my heart” och att ”Cruel” är överdrivet sentimental. Så länge som det goda humöret får skumma för fullt är några extra trivselkilon något man får räkna och leva med.

Bästa spår: ”The hardest mile”.

Veckans texter

av Mattias Kling
DevilDriver

:+++:

DevilDriver

Beast

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Producenten Mark Lewis hävdar att ”Beast” föder en helt ny genre, vilket förstås är total rappakalja. Mer sant är då snarare att djävulschaufförerna följer en redan utlagd konsekvens som snarare handlar om transpiration än om innovation. Inget fel med det. Gruppen bemästrar sin circlepitmetal till fullo och lyckas övertyga hela varvet runt. I längden blir skinkbankandet ändå aningen endimensionellt, vilket inte minst blir tydligt då skivans chockartade clou dyker upp i och med en oväntat lyckad 16 Horsepower-cover. Här byggs nya broar, som i framtiden kan leda till riktigt spännande territorier.

Bästa spår: ”Black soul choir”.

The Project Hate MCMXCIX

:++++:

The Project Hate MCMXCIX

Bleeding the new apocalypse

Season Of Mist/Sound Pollution

METAL Jodå. Gissa om det blir tjong i kastrullen då kulinariskt finkänslige exkocken Lord K Philipson slevar upp sex bastanta skopor dödsmetallstuvning som torde smörja kråset på såväl mangelsugen som Guide Michelin-finsmakare. Och att bidragen till den lilla röda denna gång är av det mer organiska slaget gör dem knappast sämre. Balansen mellan Jörgen Sandströms raspiga sälta och nytillkomna Ruby Roques vokalsyrlighet är precis lagom len mot gommen, och med några kryddmått Candlemass (Leif Edling) och King Diamond (Mike Wead) råder det ingen tvekan om vilken festmåltid som erbjuds

Bästa spår: ”They shall all be witnesses”. 

LADDA NER: MATTIAS KLING SKICKAR 5 LÅTHÄLSNINGAR FRÅN NEW YORK

Glamour Of The Kill

LOST SOULS (GLAMOUR OF THE KILL)

Branschsiarna på hemmaplan spår ett Bullet For My Valentine-genombrott under året. Jag är lite mer skeptisk, men lyckas ändå inte undgå att suga lite för länge på denna sötsleazekaramell.

Graveyard 

HISINGEN BLUES (GRAVEYARD)

De Universalkontrakterade göteborgarna kan med gott samvete stava hype med väldigt högresta versaler. Fog för hyllningarna? Det hittar du här.

Desultory 

THIS BROKEN HALO (DESULTORY)

Även om 2011 snart fyller två månader finns det få anledningar att inte återupptäcka ett av förra årets starkaste death metal-släpp. Om du missade första rundan, det vill säga.

Minora

JÓGA (MINORA)

Visst går det att ifrågasätta originaliteten. Men debutanternas finkänsliga filantropirock, mellan Katatonia och Deftones, är rena välgörenheten för din själ då februarivindarna viner.

Scarpoint

BURNING IN HELL (SCARPOINT)

Minnesstarka kommer säkert ihåg Sweden United-spåret ”Open your eyes” från i höstas. Här är dess mer hetlevrade lillebror. Med samma dna, men en avsevärt kaxigare attityd.

Veckans texter

av Mattias Kling
Sparzanza

:++:

Sparzanza

Folie à cinq

Spinefarm/Universal

HÅRDROCK På den blankpolerade ytan uppvisas få brister. Därtill är värmlänningarnas femte studioprestation alltför kompetent utförd, med fräsig studiofetma i gitarrstunsen och med refränger som smidigt hittar position utan att väcka alltför mycket anspråk eller uppmärksamhet. Men den lättuppskattade metoden är emellertid inte enbart en tillgång. Trots en ovanligt tillbakahållen speltid blir den presenterade portionen måttlighetsmetal efter en stund lätt tradig och tillrättalagd, vilket inte ens några förtjänstfullt utspridda inslag av slentrianthrashiga riff lyckas råda bot på. Till nästa gång – våga leva ut lite mer. Satsa större. Så ser ni att det blänkande inte alltid är det mest strålande.

Bästa spår: ”Hell is mine”.

Turbonegro 

ÅTERBLICKEN: TURBONEGRO RESER SIG IGEN

För massorna är Hans-Erik Husby Dyvik nu känd som tolkare av Cornelis Vreeswijk på bio och skiva.

Åt Helvete med det. Hälsa på Hank i stället.

VAR? Hultsfredsfestivalen.

NÄR? Juni 2002.

VARFÖR? Hösten 1998 tycktes Hank von Helvete ha valt drogdimmorna före rocken. Utmattad och psykotisk hoppade han av den norska deathpunkensemblen efter en kaosartad turné.

Och så var det med det.

Fram till fyra år senare – då den Alice Cooper-sminkade mikrofondomptören och gjorde comeback under en legendarisk natt i Småland. Utlösningen var total i nummer som ”I got erection” och ”Rendezvouz with anus”, frontmannen ylade om fingerpullning med ett gnistrande tårtljus i baken och framför Pampascenen föll jeansklädda pojkar och flickor i gråt.

Konserten blev också startskottet för en andra karriär som gjorde Turbonegro större än någonsin. Genom tre skivor chockmatades publiken en hälsovådligt skabrös, men samtidigt livsbejakande herdestund, mellan The Stooges, Kiss, AC/DC och Ramones som den bara görs av ett gäng norska hedonister.

Och så var det med det. Eller? Framtiden får utvisa. Gruppen ligger nu i alla fall återigen på is och i sommar gör Dyvik Husby i stället svenska festivaler med nya projektet Doctor Midnight & The Mercy Cult.

Hur många erektioner det framkallar återstår att se.

Sida 2 av 17
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB