Måndagsmackan: Satan’s Wrath
av
Minnesgoda kan säkert erinra sig att jag för ganska exakt ett år sedan febrade rätt mycket om detta band. Så pass mycket gillade jag debutverket ”Galloping blasphemy” – en supercoolt välvald titel i sig – att det inte bara blev anmälningar i tidningen via bidrag till Spellistan (då fortfarande under den lite missvisande rubriken Ladda ner) utan även med ett salivdrypande hyllningsinlägg i just detta forum.
Ja, precis så peppad var jag angående Satan’s Wraths förstlingsverk. Laddade referenskanonen full med hänvisningar åt såväl Iron Maiden och Mercyful Fate som Possessed och Celtic Frost. Applåderade dess åttiotalistiska hädelseharanger och tände eld på ett gethuvud lagom till Samhain.
Okej, något överdrivet kanske. Men ännu i dag känns den galopperande blasfemin som ett fräscht inslag i old school-kompotten. Kanske just för dess uppenbara fixering vid redan nämnda Possessed, en grupp man borde börja var dag med men som blott finns representerad på Spotify och Wimp via en väldigt muggig liveskiva. (Jo, jag har ”Seven churches”, ”Beyond the gates” och ”The eyes of horror” på både vinyl och cd men i dessa streamingtider ligger ofta Iphonen eller datorn oftare nära till hands än den fysiska skivsamlingen. Trist nog. Får jag aningen skamset erkänna.)
Och vad blev då belöningen av denna kärleksförklaring från undertecknads sida. Ja, inte så förbannat mycket faktiskt. Lika snabbt som de dök upp försvann Tas Danazoglou (ex-Electric Wizard) ner i någon gudsförgäten krypta i stället för att värma sig på uppmärksamhetsbrasan. Så som det kan bli då man är så verklighetsfrånvänd att man inte nedlåter sig till att dunka upp en officiell Facebooksida eller i egen regi på något sätt sprida sin svavelosande gospel i sociala medier.
Tack hin håle då för att gruppen – nu tycks en fullskalig kvintettsättning ha formerat sig runt Danazoglou – har samma nonchalanta inställning till sin huvudsakliga verksamhet: musiken. Vilket gör att jag och alla andra inom jättekort, knappt ett år efter jungfruresan redkan kan utropa det uppföljardags i och med ”Aeons of Satan’s reign” (Metal Blade/Border).
Ska jag vara ärlig har väl nyhetens behag lagt sig en smula vid det här laget. Vilket kanske också är anledningen till att album nummer två inte känns lika glödhett som det första. Så länge vredestruppen pressar gasen i botten, likt i öppnande ”Only Satan is lord” och ”All of us witches”, håller plattan vad den utlovar men samtidigt känns en rad spår något tillbakahållna. En låt som ”Archfiend” snuddar exempelvis vid något riktigt mästerligt, men hade samtidigt tjänat på att arbetas om så att hela kompositionen höll samma klass som dess avrundande minut och ”Satan’s blood, Lucifer’s fire” känns lite väl tydligt måttad med Bathorys ”Enter the eternal fire” som förebild.
Dessa petimeterinvändningar till trots – det här är en skiva du inte får missa. Som av någon skribent har beskrivts låta så som hen trodde att Ghost skulle göra då hen först fick höra talas om ett gäng maskerade gastar från Sverige.
Vilket faktiskt inte är en helt tokig sammanfattning av Satan’s Wrath.
