POPPUNK/ROCK Man kan med rätta kalla det megalomani, alternativt en kreativ utlösning för stor att begränsas av en strikt albumform.
Oavsett preferens och inställning är det flertalet band som har försökt sig på syskonskivor med ett väldigt blandat resultat. Exempelvis System Of A Downs ”Mezmerize”/”Hypnotize” och Guns N’ Roses ”Use your illusion”-dubbel hör till de mer lyckade, medan inte ens Metallica mäktade med utmaningen på ”Load” och ”Reload”.
Sådana petitesser tycks tydligen inte oroa de forna punkspolingarna från Berkeley, som fram till januari nästa år ämnar skjuta ut inte mindre än tre fullängdare.
Uno, dos … loco!
Lika tokigt är i sammanhanget emellertid att satsningen, i alla fall på installation nummer ett, tycks fungera riktigt bra. Med några undantag, vill säga. Ansatsen att göra discofunk i rakt nedstigande Arctic Monkeys-led i ”Kill the DJ” är aptrist medan den ogenerade riffkopian på The Hives ”Main offender” (här kallad ”Troublemaker”) torde kunna få upphovsrättsadvokater att fila på en väldigt motiverad stämningsansökan.
Men det är mest sådant som acceptabelt får passera i periferin. Som får bubbla till insprängt mellan polerat powerpopguld som tycks placera trions refrängideologiska rötter i Ramones, Buzzcocks och The Who på piedestal. Det är ljudet av genombrottsalbumet ”Dookie”, filtrerat genom ytterligare 18 års livserfarenhet och slipande på färdigheter.
Som album betraktat förvisso inte helgjutet, som anslag för en hel skivtriptyk ganska svårbedömt, men ändå potent nog att spruta melodipåsen full.
HÅRDROCK Ett konsumentråd: väcks nyfikenhet enbart på grund av 56-åringens oavlåtliga roll som kreativ motor i Iron Maiden finns risk för besvikelse. Liksom i fallet med sidosysslande kollegorna Adrian Smith och Bruce Dickinson befinner nämligen ”British lion” sig mestadels i en annan galax än huvudsysslan. Inget fel i det – speciellt inte då det stundtals plockas influenser från såväl UFO som Thin Lizzy och Deep Purple. Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (”The chosen ones”), segt funklunk (”Karma killer”) och FM-rock (”Eyes of the young”) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.
Tänk så snabbt tio år kan gå. Vi pratar om i runda slängar 3 650 dagar som springer förbi likt en försenad pendlare, en hastig blinkning i mänsklighetens historia, ett kort andetag i det stora sammanhanget.
Så lång tid har i alla fall förflutit sedan Connecticuts hårdaste släppte sin andra fullängdare, även känd som ”Perseverance”. Ett jublieum värt att fira i sig (vilket gruppen gör just nu under sin pågående turné i USA), men också en händelse som bör uppmärksammas med tanke på att det är en av blott fyra skivor som jag under ett decennium som avlönad tyckare har gett full pott i Aftonbladet.
Fem jävla plus. Rent grafiskt ser det ut så här: :+++++:.
Ett betyg som därefter bara har utdelats till The Haunted (”One kill wonder”, 2003), System Of A Down (”Mezmerize”, 2005) samt Khoma (”The second wave”, 2006). Hedersbetygelser och entusiastiska hyllningar som jag, med bara ett undantag, står för även så här flera år i efterhand.
Ska jag vara självkritisk angående just Hatebreed är anmälningen ni kan läsa ovan, publicerad i den då högst aktiva Puls-bilagan, fredagen den 18 oktober ingen njutbar läsning i dag. Det märks att jag rent stilistiskt försöker finna mig i Aftonbladet-formen men utan att vara riktigt bekväm i den. Famlar efter en ”röst” som det tar mycket tid och övning att kunna kalla sin egen. Självspäkningsbetyg: :++:.
Anledningen till detta inlägg och orerande är emellertid inte att kokettera över min tidigare oduglighet eller nuvarande förträfflighet – utan i stället det faktum att ovan nämnda moshfantomer hälsar att de har slutfört inspelningarna av sitt nya album, det första sedan 2009 års självbetitlade utgåva.
Det var då sannerligen på tiden, kan tyckas. Ett besked som funkar bättre än en intravenös laddning dunderkoffein denna gråregniga fredag – speciellt då frontmannen Jamey Jasta avslöjar att det kommande materialet är väldigt präglat av exempelvis Cro-Mags, Killing Time, Obituary, Slayer, Bolt Thrower och Entombed.
Skivan, som är producerad av bandet tillsammans med Josh Wilbur och Chris ”Zeuss” Harris, släpps troligtvis tidigt nästa år – samtidigt som kvintetten ämnar headlina Persistence-turnén i Europa tillsammans med bland andra Agnosic Front.
Sverigebesök på gång? Det förutsätter jag presenteras inom kort.
ALTERNATIVMETAL Den gängse bilden av System Of A Down-eklektikern brukar tecknas med tämligen toleranta penseldrag. Det fästs stor vikt vid hans brott mot gängse normer genom att ofta pynta kompositionerna med österländskt tingeltangel, att han har ett känsloregister som spänner bortom primitiv ilska och att han är så tokig.
Förvisso sant. Det finns svårundvikliga skäl till att den Libanonfödde 44-åringen brukar kallas metalscenens Frank Zappa, liksom att han kommer undan med att rimma ”past time” med ”gonorrhea overtime”. Däri finns den gycklande galenskapen, likväl som i hans kvicka förmåga att klä ens den beskaste samhällskritik i humor och ironiska sarkasmer.
I likhet med de två tidigare soloskivorna ”Elect the dead” och ”Imperfect harmonies” går detta igen på ”Harakiri”. Man känner liksom igen Serj Tankian i varje formulering och harmonikrängning. Lika säregen som lättidentifierad hämtar han inspiration från massjälvmord bland djur till titelspåret och låter dessa fenomen stå grund för en handfull attacker mot allt som är ruttet med det moderna samhället.
Det svingas vilt mot tv-mediet, fastläggs att även tystnad kan vara öronbedövande och att företagsledare är sjukdomar. Och detta bottnat i en musikgrund som tillfredsställande nog ligger mer i linje med debutens rockiga anslag än uppföljarens orkestrerade skrud.
Ändå är en försvårande omständighet alltjämt svårfrånkomlig, ett tolerant synsätt till trots:
En Tankian utan en Daron Malakian som kreativt bollplank är likt kaos utan kosmos, starkt kaffe utan mjölk och Crocket utan Tubbs.
Lite vrickad. Ganska så genomintressant.
Men knappast lika fantastisk som han kan bli i den ursprungliga gruppinramningen.
Just som denna så smått tokiga metalsommar redan kändes uppskruvad till max kommer beskedet som drar åt nitbältet ytterligare.
Och de rykten som har florerat i metalvärlden det senaste året visar sig stämma.
Thrashens fantastiska fyra – Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax – gör Sverige i sommar.
Den 3 juli gör dunderkvartetten gemensam sak på Ullevi i Göteborg. Det vill säga, bara två kvällar efter att Iron Maiden har uppträtt på samma arena. Och blott två veckor efter att Metaltown (med dragnamn som System Of A Down, Volbeat, Avenged Sevenfold och At The Gates) har invigt sin nya festivalplats på Göteborg Galopp.
Det är mycket nu?
Det är väl bara ett så kallat mellannamn med extra riffgrädde på toppen.
Men samtidigt kändes det oundvikligt att turnépaketet (som gjorde några utvalda spelningar i Europa förra året) i år skulle kunna missa Sverige. Och med detta morgonbesked finns det nog ingen utväg:
Det är bara att skrota vårt landsnamn och ansöka inträde i världssamfundet som Metalnation.
Biljetterna till rumlarfesten släpps på måndag den 7 mars klockan 09.00 via bland andra Live Nation på webben samt Ticnet (077-170 70 70) och Got Event Biljett Scandinavium (031-81 10 20).
Så ställ klockan. Och gör dig redo för en rejäl laddning metal upp i rumpan den första söndagen i juli.
2008 gjorde death metal-legendarerna från Göteborg ett framträdande på Sweden Rock som fick vanligtvis betygsparsamme kollegan Marcus Grahn att plocka fram den grovkalibriga pluskanonen på allvar.
”Vill inte använda andra beskrivningar än svordomar.
För det är fan så bra, det här.
Fan så privilegierat att få höra de stilbildande, de eviga riffen, att få se Tomas Lindbergs iver, tacksamhet och energi.
Det är sjuttio historiska minuter, om man hör till dem som blir entusiastiska av inräkningen bam, bam, bam, bam, bam … go!”, skrev Grahnen entusiastiskt men korrekt i tidningen fredagen den 6 juni om At The Gates livecomeback i Sverige efter en tolvårig träda.
Själv tog jag mig an bandet några månader senare på KB i Malmö med samma entusiasm, men med ett fyrplusbetyg som ändå kunde ha blivit en femma. Men som inte blev det.
”I ramadantider halalslaktar At The Gates sin gyllene kalv och serverar bitar till var och en som något förskrämt kysser det brinnande mörkret”, hette det i Aftonbladet den 4 september i samband med premiären på det som skulle bli bandets fyra sista spelningar i Sverige någonsin.
Men ibland blir det ju inte som det är tänkt. Och förbannat trevligt är ju det.
I dag presenterar Göteborgsfestivalen Metaltown att kvintetten, vars svanesång ”Slaughter of the soul” helt rättvist ses som en av de starkaste blågula metalskivorna genom tiderna, återuppstår ännu en gång nästa sommar. Framträdandet i hemstaden blir det enda på svensk mark under 2011. Vilket ju så klart inte gör peppen desto mindre.
Metaltown flyttar nästa år från den väl inkörda skådeplatsen i Frihamnen i Göteborg till galoppbanan nära Säve flygfält på Hisingen. Övriga hittills bokade band är System Of A Down, Raubtier, Cradle Of Filth samt Parkway Drive.
Den 17–18 juni nästa år är det… bam, bam, bam, bam, bam, go!
Ja, det här blev ju lite konstigt. Genom mina källor fick jag reda på nedanstående tilldragelse redan i mitten av förra veckan, men lovade att hålla på det till tidningen i dag.
Ändå publicerade bland andra Blabbermouth.net nyheten i går. Och lurade mig på egosmörjelsen att få berätta det först.
Men, skit samma, egentligen. En god nyhet är en god nyhet, oavsett leverantören av densamma.
Därför är det så: System Of A Down återförenas – och spelar på Metaltown i Göteborg nästa år.
Den 9 augusti blir det lyxigt värre på Trädgårns scen i Göteborg.
Då gör Serj Tankian (för de flesta någorlunda känd som sångare i saknade alternativmetalcombon System Of A Down) sitt enda Sverigebesök på kommande turnén. 42-åringen kommer då att göra en blandning av ett rockgig och det orkestrala framträdande som går att finna på senaste utgåvan ”Elect the dead symphony” (tre plus av undertecknad vid release i mars).
Biljetterna släpps i morgon, onsdag den 12 maj, och tjackas här eller på telefonnummer 0771/651 000.
METAL Det krävs bara några få toner på ett inledande titelspår för att det ska bränna till i magmunnen, svartna för ögonen och förvandla knäna till snabbnudlar. För denna högst oömma amalgamering av Slayer, Discharge, Black Sabbath, Motörhead och dåligt filtrerat fultjack är inte på något sätt bra för hälsan. Snarare tvärtom. Och därför helt oemotståndlig. Speciellt när High On Fire – under ledning av Metallica-meriterade Greg Fidelman – har fräst fram en sångcykel som förvandlar kroppen till gelatin samtidigt som den är trygg i sin roll som en knarkigt olydig lillebror till Mastodons ”Leviathan”.
Bästa spår: ”Frost hammer”.
+++
Serj Tankian
Elect the dead symphony
Serjical Strike/Reprise/Warner
SYMFONIROCK Här tar System Of A Down-croonern sin förvandling från metaldomptör till varietéfarbror till sin absoluta spets. Tillsammans med Aucklandfilharmonikerna kläs den altmetallistiska solodebuten plus två exklusiva kompositioner i en orkesterskrud så grandios att den låter som soundtracket till en James Cameron-film – dirigerad av Frank Zappa. Som bäst funkar transformationen då dramatiken i exempelvis ”Sky is over” och ”Feed us” accentueras med pukor och stråkar, medan material likt en Mr Bungle-spastisk ”Money” har svårt att trivas i de nya arrangemangen. Som mellanspel och pausmusik emellertid helt ändamålsenligt.
