Opeth
Pale communion
Roadrunner/Warner

PROGROCK Om ”Heritage” var albumet som fick fansen att tappa hakan är det här en skiva som kommer att få dem att förlora vettet. Fullkomligt rimligt när det gäller en sångcykel som hellre för tankarna åt Scott Walker, Crosby, Stills & Nash och King Crimson än Morbid Angel och som hyllar italienska Goblin genom ett skruvat instrumentalt stycke. Resultatet är snarare udda än chockerande, hellre ett naturligt nästa-steg från ett band som befinner sig i konstant utveckling och som touchar konventionell metal mest i ”Cusp of eternity”. Resten av materialet är i stället varsamt mångkolorerat, stundtals jazzigt och ofta mjukt balladvänligt och med en Mikael Åkerfeldt som gör sitt livs sånginsats. Så nog finns det anledning att förlora vettet över ett Opeth som vägrar vara något annat än sig själva.

Bästa spår: ”Voice of treason”.

Hammerfall
(r)Evolution
Nuclear Blast/Sony

METAL För att återbesöka det förflutna nöjer sig Göteborgsgruppen inte med en försiktigt inspirerande och eggande tillbakablick. Nej, här kröker den sig närmast dubbel för att återvinna publikens förtroende efter den orättvist svalt mottagna ”Infected” med ett pampigt konvolut signerat Andreas Marschall och ett maffigt Fredrik Nordström-ljud. Den som därför  förväntar sig en ny ”Renegade” eller ”Legacy of kings” har emellertid anledning till viss vaksamhet. Jämfört med nämnda alster är bandets nutida (r)evolution nämligen inte lika direkt eller uppsluppet refrängstark, vilket tydligast märks av försvårande svackor likt ”Tainted metal” och nonsensramsan ”Live life loud”. Likväl tycks sabbatsåret 2013 ha gett Hammerfall ett nytt klipp i slaget som lovar gott för den fortsatta utvecklingen.

Bästa spår: ”Origins”.

The Haunted
Exit wounds
Century Media/Universal

METAL I intervjuer har gitarristen Patrik Jensen liknat det nygamla The Haunted vid en passion snarare än ett lukrativt heltidsförvärv. Och av ljudet av döma på åttondeskivan handlar det inte direkt om något hålla handen-svärmeri med skogspromenader och trånande blickar över tekoppar – här är det vettlös rödglödgad förälskelse som gäller. Med återvändarna Marco Aro och Adrian Erlandsson i sättningen återkopplar gruppen i mångt och mycket till den karriärbyggande thrash som präglade dess tre första utgåvor, på både gott och ont. För även om jag var en av dem som hyllade alternativmelodiska ”Unseen” har jag också saknat gruppens mer burdusa sida. Den finns här. Arg, riffrubbad och envis. Konsekvent passionerad och intensiv, men samtidigt något enahanda och inte alltigenom övertygande.

Bästa spår: ”Infiltrator”.

VECKANS TWEET:

Raubtier
Pansargryning
Despotz/Playground

METAL Haparandatrions fjärde album fyrar av ett tendentiöst skri från vildmarken som hellre skjuter ripor med pilbåge än picklar gurkor och stickar Iphonefodral. Framförd av en sympatisk oängslighet och helhjärtad uppriktighet rimmar Pär Hulkoff ”torka väck ditt flin” på ”kadaverdisciplin” och får ”Opus magni” att låta som om Manowar hade spelat in Olle Adolphsons ”Trubbel”. Rent tematiskt är ”Pansargryning” ett instinktivt formulerat oppositionsinlägg som hyllar det jordnära och självförsörjande kontra civilisationens uppleva ytlighet – tonsatt av bubbliga eurosyntar, tuggiga thrashgitarrer och muntra trallpunkrefränger. Raubtier gör det förbehållslöst, upp till elva övermaxat och konsekvent. Uppblåst och helhjärtat. Och med en skorrig charm som gör att man headbangar även då analysen vacklar.

Bästa spår: ”Qaqortoq”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Spotifylyssna på de utvalda låtarna? Jajamensan, det går bra det. Klicka bara här och var god röj.

Först blev de fyra, sen tre och till sist var de bara två.

Tiden efter hyllade skivan ”Unseen” blev väl inte riktigt som alla hade tänkt sig. I stället för ännu en framgångsrik tid för The Haunted föll gruppen i stället i spillror tills blott gitarristen Patrik Jensen och basisten Jonas Björler kvar med ett svårt beslut framför sig:

Vad göra nu?

– Det är klart att tanken att lägga av fanns där, säger Jensen. Jag visste att det som hade varit kämpigt för bandet var att medlemmarna hade utvecklats musikaliskt åt olika håll, men samtidigt visste jag att Jonas och jag var de som delade musiksmak mest av alla i den sättningen. Skulle bandet fortsätta, så var det med just Jonas det skulle ske.

Det där är själva grunden. Anledningen till att combon kan se 2014 som en nystart – 18 år efter formationen. En relansering som dock inte är någon pånyttfödelse i sig. Speciellt inte då vi i The Haunted 2.0, om uppgraderingsliknelsen får tillåtas, hittar återvändarna Adrian Erlandsson (takthållare på gruppens självbetitlade debut från 1999) samt sångaren Marco Aro som stod för det vokala på ”The Haunted made me do it” (2000) samt ”One kill wonder” (2003).

En thrashig återförening som i sig kan ses som en motreaktion mot exempelvis ”The dead eyes” mer emotionella och introverta ångestmetal och ”Unseens” brokiga uttyckstombola, två skivor som bjöd på en musikalisk utveckling som inte riktigt tycks välkomnats av gruppens kärntrupper, och som mynnar ut i nu aktuella trespårssingeln ”Eye of the storm”. Trots att låtarna i sig fullkomligt kastar sig mot The Haunteds ursprung, anser Jensen inte att de ska ses som en reaktion mot den senare delen av diskografin.

– Inte alls. Plattorna är alltid summan av var bandet befinner när de skrivs. Konstigt vore annars. ”The dead eye” är en fantastisk platta – mörk och tung, men samtidigt med ett tydlig tanke. Däremot kan jag i dag tycka att ”Versus” och ”Unseen” känns splittrade och saknar en tydlig tanke och målsättning?

– Det har aldrig varit frågan om att nån medlem kör över nån annan i The Haunted. Alla hade, och har, stor respekt för vad de andra gillar att spela och gillar att skriva. Därför blev det aning splittrat med fem ”generaler” i bandet med växande skillnader i musiksmak. Det sound som man idag hör från The Haunted är summan av de ingående medlemmarna. Adrian var med på första plattan och Marco var med på plattorna därefter. Hur hade det inte kunnat låta hårt? En omöjlighet, tror jag.

Enda egentliga nykomlingen i truppen är gitarristen Ola Englund. Något av en doldis i den svenska metalscenen, men en superbegåvad musiker som bland annat har lånat ut sina tjänster till amerikanska Six Feet Under och som följs av över 61 000 personer på Youtube. En flink strängfantom, som klippt och skuren för att träda in i det hålrum som Anders Björler lämnat i truppen.

– Ola är helt rätt man för oss. Tajt som ett skruvstäd, kan vara både melodisk och brutalriffig spelmässigt och i sitt skrivande, samt är jävligt driven och målmedveten som person och musiker. Sen så gillar han att spela solon. Det är bra. Jag vägrar att spela solon, så Anders var tvungen fastän han heller egentligen inte ville.

Hur resonerade du och Jonas runt att plocka med Adrian och Marco igen?

– Först och främst så är de jävligt bra människor och därtill det är de fruktansvärt bra musiker. Jonas och jag kände att vi både ville ha med personer som var kul att hänga med och som ville spela samma slags musik som vi ville spela. Det är en bonus att de har varit med i bandet tidigare och skänker en större The Haunted-kredd åt sättningen, men det var inte därför vi valde att fråga dem.

När Marco lämnade gruppen förra gången, strax efter releasen av ”One kill wonder”, kämpade han bland annat mot sitt drogmissbruk. Vad är skillnaden att samarbeta med honom i dag?

– Ärligt talat visste jag inte om att han kämpade med det. Jag trodde hans skäl för att lämna bandet var att han inte ville vara ifrån sin familj så mycket. Jag visste att Marco slutade ”cold turkey” med droger inför en turné och att han grejade det bra, men det är först nu när han är med igen som jag fått klart för mig hur jobbigt det var på vägarna för honom. Nu är alla lite äldre och kanske även lite klokare. Vi är mer taggade över att få en andra chans att spela ihop igen och fokuserar mer på det än på allt annat runt omkring.

Samtidigt innebär det här att ett upptaget gäng som ska samsas i The Haunted. Marco är ju dessutom sångare i The Resistance, Ola har Feared medan Adrian bland annat sköter trummorna i Paradise Lost och At The Gates. Hur kommer detta påverka era turnéer i framtiden?

– Överlag så har alla bandmedlemmar åtaganden utanför bandet. Vi märkte av ett stort ekonomiskt tapp när nedladdning av musik slog igenom på allvar, och vi ville inte tvingas turnéra i åtta, tio månader om året bara för att få det att gå ihop ekonomiskt. Jag pluggade exempelvis till systemvetare och jobbar nu som IT-konsult medan Jonas jobbar som revisor. Vi kommer med andra ord inte att ligga ute på längre turnéer eller kanske spela så ofta som vi har gjort tidigare. Vill folk se oss live så får de ta sig dit där vi spelar.

En singel i all ära – men när kommer fullängdaren?

– Nya plattan kommer att spelas in i februari och släpps nån gång i sommar. Vi bollar fortfarande med albumtiteln, men låtarna från singeln ger definitivt en försmak av vad man kommer kunna vänta sig av plattan.

Och med detta sagt finns väl bara en sak kvar, nämligen att lyssna på ”Eye of the storm”. Varning för styv kuling är utfärdad.

Förvisso har det inte varit någon större hemlighet. Skivan som sådan och dess förträfflighet har det pratats om i branschen sedan i våras och också om dess radikala avsteg från det sound som har präglat gitarristens tidigare karriär i At The Gates och The Haunted.

Men nu står det klart att även vi dödliga snart får ta del av resultatet. Eller, ja. Snart och snart – närmare bestämt den 6 november.

Då släpper Anders Fridén-ledda Razzia Notes Anders Björlers solodebut, en skiva som kryptiskt nog har döpts till ”Antikythera” (enligt Wikipedia en grekisk ö där man 1901 hittade en uråldrig mackapär som beräknar astronomiska positioner). Det låter ju skruvat i sig. Och desto snurrigare blir det då man inspekterar de musiker som har bidragit till skivans uppkomst.

Okej, håll i er. Trummorna hanteras av Morgan Ågren (Mats & Morgan Band/Kaipa och har även spelat med Frank Zappa och Tony Iommi), basen trakteras av Dick Lövgren (Meshuggah) medan The Spotnicks (!) gamle pianist Peter Wiberg står för klaviatur. Dessutom medverkar även gitarristen Carl Svensson och saxofonisten Anders Gabrielsson.

Något säger mig att det inte kommer att låta som ”Slaugter of the soul”, direkt. En tanke som bekräftas av den korta trailer som har publicerats och som går att syna närmare nedan.

Skivan är i alla fall mixad av The Haunteds gamle reglageansvarige Tue Madsen och beskrivs som ”cineastisk”, med influenser från såväl italienska skräckfilmssoundtrack som progrock, jazz och folkmusik.

– Även om det inte handlar om någon metalplatta ville jag ha en levande produktion med stor dynamik. Det finns också en trygghet i att jobba med någon som jag har samarbetat med tidigare. Jag kan lita på honom, säger Björler om sin danske kollega.

– Det här är skivan jag har velat göra hela tiden. Också i At The Gates och The Haunted fanns de melankoliska och progressiva inslag som jag har valt att utveckla vidare på ”Antikythera”.

Som sagt. Den 6 november får vi facit i hand.

Ut med det gamla – och in med det ännu äldre.

När de svenska dödsthrasharna relanserar sig med en ny lineup har de återstiftat bekantskapen med tidigare medlemmar, på såväl frontmansplats som trumposition.

Det innebär att den nya upplagan av The Haunted är en riktig retrobonanza, som gräver sig tillbaka till gruppens själva formation under det sena 1990-talet. I den fräscha uppställningen ingår nämligen inga mindre än Adrian Erlandsson (som höll i taktpinnen i gruppen under dess formationsår och dessutom spelade på den självbetitlade debuten från 1998) och sångaren Marco Aro som stod för det vokala på ”The Haunted made me do it” (2000) och ”One kill wonder” (2003). Som andregitarrist kliver även Ola Englund (Six Feet Under/Scarpoint) som därmed gör kvarstannarna Patrik Jensen och Jonas Björler sällskap i sättningen.

– Vi är supertaggade över att ha fått ordning på The Haunted igen och vi är supertaggade att ge oss ut på vägarna igen och spela för våra tålmodiga fans, säger Jensen i ett pressmeddelande.

Enligt samma bulletin avslöjas det även att den nylanserade gruppen jobbar på en ny skiva. När denna kan tänkas nå marknaden sägs det dock inget om.

2012 var ett väldigt turbulent år för The Haunted. Under våren meddelade frontmannen Peter Dolving att han hoppade av gruppen för andra gången, enligt uppgift till viss del beroende på tvillingarna Björlers sidoknäck med At The Gates, medan Anders Björler och trummisen Per Møller Jensen aviserade sina avgångar från truppen under hösten.

Om värvningen av exmedlemmarna Erlandsson och Aro innebär en återgång till den stilbildande dödsthrash som präglade ensemblens tidiga skivor är så klart för tidigt att säga något bergsäkert om. Men tankarna går ju ändå åt det hållet. Speciellt då The Haunteds tre senare skivor – de emotionellt utmanande men inte helt beundraromfamnade ”The dead eye”, ”Versus” och ”Unseen” – har visat på en viss velighet när det gäller vilken utveckling bandets sound egentligen ska ta.

Med detta konstaterat, dags att lämna över ordet till medlemmarna själva. Som i klippet nedan får presentera sig själva för nytillkomna intressenter.

Vid det här laget har vi kunnat dregla över The Resistances skivdebut – ep:n ”Rise from treason” – i någon månad.

Det har nog blivit en ganska så försvarlig pöl vid hakan hos många. Så som det torde bli då medlemmar som har fostrats i exempelvis Grave, The Haunted och In Flames gör gemensam moshsak.

Vid uppsnacket inför ovan nämnda jungfrurelease snackades det rätt mycket om att Hatebreed med största sannolikhet varit väldigt bidragande till dess sound, men nu avslöjar gitarristen Jesper Strömblad att mycket inspiration i stället hämtats från Stockholm snarare än New Haven, Connecticut.

– Lyssnar du på Entombeds ”Left hand path” i dag så kör den fullkomligt över allt annat – och den har mer än 20 år på nacken, kommenterar den tidigare In Flames-profilen soundet på den kommande fullängdaren ”Scars”.

Nämnda album – vars omslag går att inspektera här bredvid – är aviserad till allmän konsumtion den 10 maj via Ear/Edel och med svensk distribution via Playground.

Enligt ett inlägg på sin Facebooksida är de ärrade upphovsmännen, på ett föga förvånande vis, väldigt stolta över resultatet av sina ansträngningar i studion och kallar skivan för ”ett monster”.

Här är den kompletta låtlistan:

1. Clearing the slate

2. Your demise

3. To the death

4. Expand to expire

5. Imperfected

6. I bend – you break

7. The Serpent King

8. Eye for an eye

9. My madness

10. Warmonger

11. Scars

12. (I will) die alone

Låten ”Eye for an eye” har tidigare presenterats i demoversion. Hur den då lät kan ni spana in nedan.

Länge var brutalistspåret ”Eye for an eye”, släppt förra året, den enda officiella studiosmakprovet från Jesper Strömblads musikaliska huvudsyssla efter avhoppet från In Flames.

Därtill kom några strögig här och där. Jag såg själv livedebuten på Kulturhuset i Stockholm förra hösten, ett framträdande som gitarristen själv var väldigt missnöjd med. Men som faktiskt inte var så tokigt.

Sedan dess har metalvärlden febrat och girigt krävt mer musik från The Resistance – där vi även hittar The Haunteds förrförre frontman Marco Aro, Glenn Ljungström som även han har ett förflutet i exempelvis In Flames och Dimension Zero samt före detta Kaamos-trummisen Chris Barkensjö – vilket har varit förgäves, har det visat sig.

Fram till nu. I dag gick Ear Music nämligen ut och bekräftade att kvartetten och bolaget har kommit överens om en lanseringsplan, vilket innebär att den Hatebreed-minnande gruppen under första halvåret 2013 blir aktuell med inte mindre än två releaser. Redan i januari släpps ep:n ”Rise from treason”, medan en ännu odöpt fullängdare väntar i april.

Det första smakprovet från nämnda utgåvor kallas ”Slugger” och svingar ganska så fint. Och just denna rallarsving kan du lyssna på här nedanför.

Hör ni hur det plaskar en smula i den där berömda ankdammen igen?

Jomenvisst, så är det.

Den här gången är det den inflytelserike Digby Pearson, grundaren bakom det en gång så stolta mangelbolaget Earache, som tar bladet från munnen och luftar sina åsikter om de artister som han har jobbat med under sina 27 år i branschen.

Skivmogulen gör det i bloggform på ettikettens hemsida. Ett rakt igenom underhållande inlägg som bör läsas i sin helhet, men som innehåller en del godbitar som går att svenskvinkla utan att må dåligt på kuppen.

Som hans åsikter om Peter Dolving (nu soloartist samt medlem i bland andra Rosvo). De båda parterna drabbade samman under 1990-talets senare hälft när frontmannens dåvarande grupp The Haunted släppte sin debutskiva på bolaget. Med ett mindre lyckat personkemiskt resultat, om man får tro Earachegrundaren.

I översatt form skriver han så här, i en passage som följer på en magsur attack på Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway:

”Jag kom aldrig riktigt överens med Peter Dolving (The Haunted) heller. Han är en galen person, som snackar först och tänker efter sen. Ännu en gång, orsaken till upprördheten beror på att Earache aldrig aktivt valde att signa snubben, och han valde heller aldrig att jobba med oss – tvärtom var han starkt emot det. Precis som i fallet med Barney fick Peter ärva At The Gates kontrakt efter att de hade splittrats och återuppstått som The Haunted. Således, eftersom vi aldrig aktivt valde att jobba med varandra drog vi heller aldrig jämt.

Under Dovlings första sejour i gruppen uppmanade han publiken att spöa mig på ett gig med The Haunted som jag besökte i London. Som tur var lydde ingen hans påstötning. När jag senare konfronterade honom angående hoten vägrade han be om ursäkt och fick i stället sin manager att anmäla mig till svensk polis för olaga hot. Det blev även lite hallå i svenska tidningar om det hela, så det var väl ett bra sätt att få lite publicitet under några veckor, antar jag.”

Pearson svingar även mot Entombed i ett stycke där han hävdar att gruppen utsåg sin merchförsäljare till manager och vägrade att kommunicera med bolaget på annat sätt än genom honom eller advokater.

”Det är ett löjligt sätt att göra affärer på och det ledde till att vår relation blev rejält frostig. Han (merchkillen/managern) trodde att han hade vunnit högsta vinsten på Lotto. En snubbe vars tidigare uppgift var att stå i ett mörkt hörn och kränga t-shirts krävde ett förskott på 2 000 000 dollar för Entombeds kommande skivor. Det här hände verkligen.”

Allt är emellertid inte urin och vinäger när det kommer till svenskar och Earache. Pearson passar på att hylla Tompa Lindberg (ex-At The Gates med flera) och Johannes Persson (Cult Of Luna/Khoma) som ett par av de trevligaste musikanterna han har haft nöjet att jobba med.

”De är väldigt smarta, tillmötesgående och sansade personer. Från bolagets synvinkel orsakade de aldrig någon huvudvärk eller något drama. Om några problem uppstod tog de upp dem på ett moget sätt och var empatiska nog att ta bolagets inställning i beaktning så att vi kunde arbeta tillsammans för att hitta en lösning som passade alla parter, utan stress eller svårigheter. De var, och fortsätter att vara, ett rent nöje att jobba med.”

Som sagt. Läs hela inlägget. Det är öppenhjärtigt på ett underhållande sätt, måhända aningen magsurt på sina ställen. Men ändå en värdefull insikt i huvudet på en av den extrema metallens mest betydelsefulla personer.

Entombed tidigt 1990-tal.

Johannes Persson (Cult Of Luna/Khoma)

Tompa Lindberg (At The Gates, med flera)

”Byt namn!” ”Lägg ner!” ”Avgå alla!”

Upprördheten i scenen har varit stor sedan det i veckan bekräftades att The Haunted tappar ytterligare två medlemmar – Anders Björler och Per Møller Jensen – och därmed står utan såväl sångare och gitarrist som trummis.

En rimlig slutsats: Det torde vara kris och panik. Ett väl serverat tillfälle att omvärdera karriären och måhända göra det rakryggat korrekta och omgruppera styrkorna under annan flagg.

Om detta händer är så klart för tidigt att sia om, det enda de kvarvarande medlemmarna Patrik Jensen och Jonas Björler har aviserat är att de önskar att fansen visar tålamod medan duon utvärderar hur framtiden ska se ut.

Hur mycket det än kan tyckas vara så behöver emellertid inte svängdörrarna i truppen (även sångaren Peter Dolving lämnade skeppet tidigare i år) innebära dödsstöten för ett av Sveriges stoltaste thrash metalskepp.

Låt mig förklara varför.

När det gäller att definiera en grupps kärna begår många misstaget att likställa dess största offentliga profiler med själva förutsättningen för dess existens. I många fall är dessa förvisso synonyma med varandra, men det behöver inte nödvändigtvis vara så – vilket The Haunted bevisar.

Rent historiskt är nämligen den nu kvarvarande duon gruppens enda konstant. Även om tvillingbroder Björler har varit närvarande på alla skivorna har han under det tidiga 2000-talet tagit en paus från den, Møller Jensen kom med först 1999 efter att originalbatteristen Adrian Erlandsson hoppat av för att ta värvning i Cradle Of Filth och Dolving har vid det här laget hunnit med sitt andra avhopp.

Under dessa förhållanden har Jensen och basist-Björler alltid stått kvar. Gjutit lugn i all oro och sett till att The Haunted åter har rest sig, om inte på tio så i alla fall just när dess skötebarn har stått och hängt på repen.

Med andra ord finns det inget som säger att det inte skulle kunna bli så ännu en gång. Att den kris som bandet nu uppenbarligen tvingas genomgå innebär en nystart och nytändning för den combo som under 1990-talets mest metalfientliga år gjorde det hett att spela tvåtaktsthrash igen.

På något sätt är det dit jag önskar att ett nyuppväckt The Haunted återvänder. Till sin själva kärnkompetens och historiska grundförutsättningar.

Att lägga ner är som jag ser det verkligen inget alternativ.

…och så var de bara två. Helt plötsligt. En femtioprocentig decimering av truppen, på bara en eftermiddag.

Nu går gitarristen Patrik Jensen nämligen ut via gruppens hemsida och meddelar att även gitarristen Anders Björler har hoppat av det hyllade bandet.

Vilket innebär att The Haunted just i dag, den 16 oktober 2012, i alla fall officiellt blott består av två medlemmar, förutom nämnde sexsträngare även basisten Jonas Björler.

Det är så klart en utveckling som väcker vissa frågetecken. Att Peter Dolving hoppade av tidigare i våras kan inte ses som någon supersensation. Det har han gjort tidigare (det gjorde han även strax efter att det självbetitlade debutalbumet släppts 1998) och att Per Møller Jensen söker nya utmaningar är inte heller så förvånande, räknat till den jazzälskande trummisens kompetens.

Och ska man vara riktigt petig så har faktiskt även gitarrist-Björler tidigare begärt avsked ur truppen, för att satsa på filmstuder 2001–2002. Men att 39-åringen nu ännu en gång väljer att lämna det band han var med och grundlade efter At The Gates implosion, och detta i ett läge som bara kan betäcknas som aningen kritiskt känns ganska illavarslande.

Samtidigt är det ingen större hemlighet att The Haunted länge har kämpat med interna stridigheter angående den musikaliska riktningen. Dels har det funnits en falang som har kämpat för att den ska behålla de thrash-rötter som präglade karriärens fyra första skivor, medan den andra sidan har gjort att senare års diskografi har präglats av såväl den introvert becksvarta ”The dead eye” som den sounddifferentierade ”Unseen”.

Vilken falang som nu återstår? Ja, det kan ni ju fundera på.

Så här skriver Patrik Jensen i alla fall bland annat i det officiella meddelandet:

”Ingen fientlighet ligger bakom det inträffade, och inte heller några andra känslor än att de (Anders och Per) kommer att bli väldigt saknade. Vi önskar dem all lycka i vad de än må göra.”

Han tillägger också att han och Jonas ämnar fortsätta bandet och ber om tålmodighet från fansen när det gäller mer konkreta framtidsplaner.

Anders Björler:

”Det känns som att jag har nått vägs ände när det kommer till The Haunted. Det är vare sig ett förhastat eller plötsligt infall, utan något jag har övervägt de senaste åren.

Peters avhopp tidigare i år stärkte bara min förvissning om att jag hade uppnått mina personliga mål med The Haunted och att det var hög tid att lägga av.”