VECKANS RECENSIONER

Hatebreed

The divinity of purpose

Nuclear Blast/ADA/Warner

METALCORE Det uttalade syftet är ”all pit, no shit” – oj, vilken dunderhit. Du hör det i biffriffen i ”The language” (hela låten känns som ett enda långt crescendo). Känner det via texter som manar till integritet och självtillit. Lever med en känsla av upprymdhet i elva låtar som bemöter hårt med en näve i pannan. Den som under dessa premisser ondgör sig över bristen på oväntade inslag har inte riktigt greppat poängen. Äventyrligheten avverkades på den förra självbetitlade utgåvan, nu är det bara knogarna i parketten som duger. På så sätt framstår ”The divinity of purpose” närmast som en Wikipediaförklaring över metalcoregenren i stort. En muskulös duell mellan Slayer, Obituary, Agnostic Front och Cro-Mags. En urladdning med tyngd och finess. Gudomligt, kan man också kalla det.

Bästa spår: ”Before the fight ends you”.

Helloween

Straight out of hell

Columbia/Sony

METAL Galaxer i mina braxer! När Hamburgtruppen i exempelvis ”Far from the stars” och ”Burning sun” lämnar stratosfären blir följden nästan överjordiskt bra, ett superlyft som emellertid bara kommer ibland. På så sätt är detta förfarande typiskt för power metal-veteranernas mer aktuella karriär; då den till fullo skickar upp bullrande refrängraketer låter den som en uppgraderad version av sitt eget banbrytande ”Keeper”-jag, medan de mer jordnära inslagen mest tycks hålla den kvar på marken. Därför är ”Straight out of hell” också en del av denna konsekvens. Fjortonde albumet tar förvisso ett något mer sorglöst grepp om uttrycket än exempelvis ”7 sinners” eller ”Gambling with the devil”, men aningen för många färglösa inslag hindrar ett riktigt stjärnsprakande resultat.

Bästa spår: ”Make fire catch the fly”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Veckans spellista går väldigt bra att fördjupa sig i via Youtube. Som det ganska så sublima skivbolaget Relapse en gång uttryckte det: Point, click, grind.

Tänk vad snabbt tiden kan gå.

På sitt sätt är det svindlande att det just i dag är tio veckor sedan jag startade den här fredagstraditionen. Vilket är förvånande i sig. Alltså, inte att tiden har gått utan att jag har lyckats få ihop tvåsiffrigt utan att tröttna på vägen och startat med någon annan kortlivad följetong.

Därför ska jag för en gångs skull inte vara långrandig. Utan i stället fira jubileumet under TGIF-banderoll med att gå direkt på det centrala. Nämligen veckans nyjästa videodegar.

Och på så sätt har ju del 46 av 52 varit ovanligt stjärnsprakande. Vilket innebär att vi just denna fredag kan spana in snuttar med nyligen Sverigeaktuella Devin Townsend Project, The 69 Eyes, Bullet For My Valentine, Destruction, Cadaveria, Hatesphere, Heartist och Drowning Pool.

Bland bonussnuttarna hittar vi dessutom Led Zeppelins ”Black dog” från utmärkta ”Celebration day”-rullen, ytterligare ett klipp från Hammerfalls Dalhalla-föreställning, ett av de färska spåren på Cryptopsys nya samlingsutgåva, en snutt från spelet ”Call of duty: Black ops II” där Avenged Sevenfold medverkar samt en repris på Hatebreeds nya textvideo.

Ett matigt jubileum, med andra ord. Som får signalera att det är dags att packa ihop verksamheten för den här veckan.

Och, kom ihåg – snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=xuWgUmDZ-_Q

Länge var brutalistspåret ”Eye for an eye”, släppt förra året, den enda officiella studiosmakprovet från Jesper Strömblads musikaliska huvudsyssla efter avhoppet från In Flames.

Därtill kom några strögig här och där. Jag såg själv livedebuten på Kulturhuset i Stockholm förra hösten, ett framträdande som gitarristen själv var väldigt missnöjd med. Men som faktiskt inte var så tokigt.

Sedan dess har metalvärlden febrat och girigt krävt mer musik från The Resistance – där vi även hittar The Haunteds förrförre frontman Marco Aro, Glenn Ljungström som även han har ett förflutet i exempelvis In Flames och Dimension Zero samt före detta Kaamos-trummisen Chris Barkensjö – vilket har varit förgäves, har det visat sig.

Fram till nu. I dag gick Ear Music nämligen ut och bekräftade att kvartetten och bolaget har kommit överens om en lanseringsplan, vilket innebär att den Hatebreed-minnande gruppen under första halvåret 2013 blir aktuell med inte mindre än två releaser. Redan i januari släpps ep:n ”Rise from treason”, medan en ännu odöpt fullängdare väntar i april.

Det första smakprovet från nämnda utgåvor kallas ”Slugger” och svingar ganska så fint. Och just denna rallarsving kan du lyssna på här nedanför.

Jaha, ja. Ännu en vecka då nätredaktionen inte mäktat med att lägga upp cd-recensionerna från Nöjesbladet.

Nåväl, jag gör det själv.

Bara för att ni älskar mig så mycket.

+++

Pearl Jam

Backspacer

Island/Universal

ROCK I ett av skivans starkaste spår liknas textens begärliga kvinna vid en naturkraft, en beskrivning som också skulle passa Seattlegruppen till punkt och pricka.

För Pearl Jam är en ensemble som står lite för sig själv, som vägrar låta sig styras av vare sig trender eller utomstående förutsättningar. En akt som hellre lierar sig med agendatyngda organisationer som Earth First och Wild Salmon Center än som njuter av sin stjärnstatus på ett mer extrovert och självförhärligande vis.

Det är helt enkelt ett band som drivs snarare än som bara existerar och flyter ovanpå. 

Denna energi visar sig redan från start på ”Backspacer”, gruppens nionde studio-cd efter debuten för 18 år sedan. Initiationstrion ”Gonna see my friend”, ”Got some” och singeln ”The fixer” plockar raskt upp den punkrockigt uppkäftiga laddningen från det föregående albumet medan Eddie Vedder sjunger från tårna om att kämpa för det som en gång gått förlorat. Efter denna intensiva öppning blir därför en standardrumlare likt ”Johnny guitar” eller en långsamt crescendobyggande ”Unthought known” rena bagateller som vare sig väcker egentlig entusiasm eller upprördhet.

Desto bättre är då de stycken då gruppen helt släpper allt vad elektricitet heter och i stället gräver i hemlandets bördiga countrymylla. ”Just breathe” skulle ha gjort sig bra på frontmannens utmärkta soundtrack till likaledes utmärkta filmen ”Into the wild” och ”The end” framförs med nervknutarna utanpå huden. 

När den sistnämnda abrupt utmynnar i gastkramande tystnad är det som att för några sekunder befinna sig i känslostormens öga. 

Bästa spår: ”Got some”.

Mattias Kling

+++

Muse

The resistance

Warner

ROCK I den musikaliska bredden finns en oförutsägbarhet som nästan blir övermäktig. Muse plockar intryck från ABBA och parar ihop Queen med Rachmaninov, medan ”Guiding light” framstår som en oväntat lyckad korsning av Ultravox ”Vienna” och ”Anthem” från ”Chess”. Med en sådan spännvidd är det nästan självskrivet att allt inte faller lika väl ut. Det bombastiska anslaget blir på sina håll översvallande pompöst, vilket blir extra tydligt när avslutande ”Exogenesis: Symphony”-sviten tillåts svälla ut i tre passager. Ambitiöst och modigt, ja visst, men det är de mer melodidrivna styckena som väcker minst motstånd.

Bästa spår: ”Resistance”.

Mattias Kling