Ett konstaterande så självklart att det nästan är onödigt: Cancer är bajs. En riktig skitsjukdom, om uttrycket tillåts, som har den elaka vanan att rycka bort folk från livet alldeles för tidigt.

En av dessa är självklart, Ronnie James Dio, metalsmurfen med superrösten som genom karriären sjungit upp bland andra Black Sabbath, Rainbow och egna gruppen till svindlande höjder.

Den 16 maj 2010 tystnade han för evigt, efter att i ett halvår ha kämpat mot magcancern. Han drog sina sista andetag klockan kvart i åtta på morgonen – och lämnade ett öppet sår efter sig i hårdrocksvärlden. Ronnie James Dio blev bara 67 år och han fattas oss alla, än i dag.

Ett extra tydligt tecken på Ronald James Padovas betydelse för musikvärlden är den stjärnparad som nu ställer upp för att hylla honom på kommande skivan ”This is your life”. Scorpions? Check. Motörhead med Saxons Biff Byford? Check, check. Corey Taylor, Anthrax, Halestorm och Tenacious D? Checkcheckcheckelicheck. Men störst av alla på plattan, som ämnas vara tillgänglig den 1 april via Rhino/Warner, är måhända att Metallica bidrar med ett medley bestående av låtar hämtade från Rainbows fullkomligt magiska ”Rising”-skiva (släppt 1976). En kombination som i alla fall på pappret låtar som något att dregla över.

Den kompletta uppställningen på ”This is your life” ser ut som följer:
1. ”Neon knights” (Anthrax)
2. ”The last in line” (Tenacious D)
3. ”The mob rules” (Adrenaline Mob)
4. ”Rainbow in the dark” (Corey Taylor, Roy Myorga, Satchel, Christian Martucci, Jason Christopher)
5. ”Straight through the heart” (Halestorm)
6. ”Starstruck” (Motörhead, Biff Byford)
7. ”The temple of the king” (Scorpions)
8. ”Egypt (The chains are on)” (Doro)
9. ”Holy diver” (Killswitch Engage)
10. ”Catch the rainbow” (Glenn Hughes, Simon Wright, Craig Goldy, Rudy Sarzo, Scott Warren)
11. ”I” (Oni Logan, Jimmy Bain, Rowan Robertson, Brian Tichy)
12. ”Man on the silver mountain” (Rob Halford, Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson, Scott Warren)
13. ”Ronnie rising medley” (Metallica)
14. ”This is your life” (Dio)

Överskottet från försäljningen av skivan kommer att gå till Ronnie James Dio Stand Up And Shout Cancer Fund.

Avenged Sevenfold

Hail to the king

Roadrunner/Warner

METAL För att fullt ut kunna övertygas av gruppens sjätte fullängdare krävs förnekelse av hårdrockshistorien. Som lyssnare tvingas man ignorera att ”Shepherd of fire” går till sängs med ”Enter sandman”, att ”This means war” i versen rumlar runt med ”Sad but true” och att ”Heretic” är väldigt fäst vid Megadeths ”Symphony of destruction”.

Vi kan kalla det inspiration, hyllningar till förebilderna, men lika mycket är dessa inslag rena plagiat som väcker flera frågetecken. Var är det begåvade gäng som fick mig att tatuera in sin maskot rakt över bröstbenet? Hur ska man hitta Avenged Sevenfold i det här sammelsuriet av Metallica, Guns N’ Roses (”Doing time”) och Iron Maiden (”Coming home”)? Vad har hänt med talangen, det unika?

Vi får hoppas att svaren inte är att allt dog med ex-trummisen Jimmy ”The Rev” Sullivan.

Bästa spår: ”Acid rain”.

VECKANS TWEET

Det finns tre tungt vägande orsaker till att det i dag inte blir något traditionsenligt FGIF-inlägg.

1. Det är röd dag, vilket innebär ledigt för yours truly.

2. När dessa rader publiceras befinner jag mig i Berlin för lite påskmys på betryggande avstånd från huvudstaden.

3. Jag har en exklusiv överraskning av äggstra äggande gott snitt i stället.

I samarbete med Nuclear Blast och dess svenska medarbetare på Warnerkontoret har jag i dag nämligen det stora nöjet att överse världspremiären av den nya videon från Växjös främsta rotrockrumlare.

”Rolling home” är hämtad från senaste albumet ”Full pull”. En ganska trevlig utgåva som imponerade på undertecknad vid release i september och belönades med i en recension som går att läsa här.

Men nog tjafsat om detta nu. Kolla in den världsexklusiva långfredagspremiären nedan och var förvissade: nästa fredag återgår jag till vanlighetsupplägg med ett rykande hett och extrafett FGIF-inlägg.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/musik/musikvideor/article16500162.ab

(A special thanks to Darren Edwards for setting this one up)

”Hey you!”

”Who, me?”

”Yeah, you! Wanna come and see us this sunday in Stockholm?”

Så kanske Mark Tornillo säger, med just dig i åtanke, på bilden här ovan.

Han och de andra polarna i Accept vill gärna bjucka dig och en polare på inträdet till gruppens gig på Göta Källare i huvudstaden under veckans sista skälvande timme. Bara för att det finns få anledningar att inte dyka upp och skråla med i såväl gammalt godis som ”Princess of the night” och ”Balls to the wall” som färskare bitar från de imponerande starka återföreningsplattorna ”Blood of the nations” samt ”Stalingrad”.

Dessutom får vinnarna – två till antalet som dessutom får ta med sig varsin polare som också går in gratis – en signerad vinylsingel att plocka med sig hem som extra minne för kvällen.

Superdeal, va?

Jag kräver en liten motprestation också – tänkte ju av förklarliga skäl inte bara slänga ut erbjudandet i cyberrymden och se var den fastnade.

Fem enkla punkter att rätta sig efter:

1. Svara på frågan vilken grupp frontmannen Mark Tornillo ingick i under 1980- och 1990-talet.

2. Dra iväg ett mejl med svar på frågan, namn och telefonnummer till mig på adressen mattias.kling@aftonbladet.se senast torsdag kväll (obönhörlig stängning när klockan har slagit midnatt och därmed fredag). Döp mejlet till ”Accept-tävling” så ser jag klart och tydligt vilka som hör av sig i vilket syfte.

3. Läs instruktionerna ovan.

4. Se så, läs en gång till.

5. Allt klart och begripligt? Bra. Därmed vill jag inte ha mejl utan korrekt döpt namnfält. Inga inlägg som saknar vare sig svar på frågan, namn på personen som önskar stå på listan eller telefonnummer. Och, för helvete, svara inte genom en kommentar här på bloggen.

Om man tror att det skulle vara en accept-abel väg att vinna var nog läsförståelse inte den starkaste grenen på lågstadiet.

Lycka till.

Fotnot: Ett stort tack till Darren Edwards på Warner/Nuclear Blast som har roddat ihop den här tävlingen i elfte timmen.

Att kalla den för en av höstens mest emotsedda releaser är ingen provokativ underdrift. Och nu har den även fått en högst klädsam kostym, som går att syna nedan.

Planerad till release den 13 november via Reprise/Warner är nämligen uppföljaren till 2010 års högst finkänsligt kreativa höjdpunkt ”Diamond eyes” en utgåva att planera kalendern runt. Speciellt då de provlåtar som har släppts till förhandslyssning – ”Tempest” och ”Ladders” – hintar att Sacramentotruppen fortsätter att plocka välljudande frukter från skapandeträdet.

Liksom ovan nämnda skiva är ”Koi no yokan” producerad av begåvade reglagefantomen Nick Raskulinecz (Foo Fighters, Rush, Danko Jones med flera) och likaledes skiva nummer två med ständige vikarien Sergio Vega (ex-Quicksand) på stort leende basistposition.

– Vi har förstås tagit oss igenom en ganska så tuff tid och vårt mål var att renovera allt vi har åstadkommit. Det kändes som att vi hade mycket att bevisa. Tidigare har det tagit så lång tid mellan våra skivor, vi har kämpat med inre slitningar och utgåvorna tenderade att bli snarare ihopplockade i stället för skapade som en grupp. Nu hade vi fler låtar än någonsin (att välja mellan), massor av idéer, har frontmannen Chino Moreno tidigare berättat om färdigställandet av albumet.

Det har varit ganska så tyst om den finska hjärta och smärta-truppen efter releasen av ”Screamworks: Love in theory and practice” för snart två och ett halvt år sedan. Vi har berikats med ett besök på festivalen Pier Pressure sommaren 2010 (en halvljummen konsert jag recenserade men vars anmälning aldrig letade sig ut på nätet. Därför – faksimil nedan). Det har blivit ett remixalster kallat ”SWRMXS”, där materialet från nämnda album omtolkades av dansanta reglagefantomer som Tiësto, Houratron och Diamond Cut.

Och därtill … inte så mycket mer.

På mer än två år.

Under trädosäsongen har gruppen bland annat hunnit säga upp samarbetet med (fått sparken av) skivbolaget Sire/Warner och påbörjat arbetet på det som ska bli deras åttonde album, för tillfället döpt till ”Tears on tape”. Men resultatet av detta lär ju dröja. Typ till nästa år, om inte längre. Varför HIM nu i stället presenterar ännu en samlingsskiva med till stora delar redan släppt material.

”XX – Two decades in love metal” firar mycket riktigt att det är 20 år sedan formationen i Helsingfors. Skivan, som exponerar 20 spår, bjuder även på en småmysig ny låt titulerad ”Strange world” men är i övrigt ungefär lika trist och icketillförande som dylika arkivrensningar brukar vara.

Låt gå för att det bjuds på så kallade radioversioner (snark…) av bland andra ”The funeral of hearts”, ”In joy and sorrow” och ”When love in death embrace” – av skivans repertoar finns alltså 19 spår tidigare tillgängliga, varav 12 av dessa (i en eller annan version) redan presenteras på 2004 års ”And love said no…”.

Det skriker ju inte oumbärlighet om den här utgåvan, minst sagt.

Jag framför inte detta för att jag på något sätt avskyr HIM, om nu någon skulle få för sig det. Tvärtom är jag väldigt förtjust i deras romantiska depprockstrofer, så till den milda grad att jag faktiskt länge har haft allvarliga tankar på att tatuera in ett heartagram någonstans på kroppen.

Något fyrverkerignistrande jubileum är det ju ändå inte. Något som får mig att ana skivbolagsprodukt,  tvång och existensupplysning.

Må så vara. Här är i alla fall låtuppställningen på ”XX – Two decades in love metal”:

1. Strange world

2. Join me (In death)

3. Heartkiller

4. Wings of a butterfly

5. The kiss of dawn (radio edit)

6. The funeral of hearts (radio edit)

7. Right here in my arms (radio edit)

8. Pretending

9. Buried alive by love (radio edit)

10. Gone with the sin

11. Your sweet six six six

12. The sacrament (radio edit)

13. Wicked game

14. Killing loneliness

15. Bleed well (radio edit)

16. In joy and sorrow (radio edit)

17. Poison girl

18. Scared to death

19. When love and death embrace (radio edit)

20. Heartache every moment

Den 31 oktober finns kollektionen i handeln via Sony music.

Mustasch tillsammans med Gains Markus Tagaris och Magnus Lundbäck.

Efter att ha släppt skivor på såväl EMI-lierade Majesty som Warner/ADA Nordic-anknutna Regain är det dags för den Grammisbelönade rockensemblen att söka nya jaktmarker.

Nyundertecknat ligger då ett kontrakt med Göteborgsbolaget Gain (som bland annat har skänkt världen skivor med Hardcore Superstar och CrashDïet) som även garanterar distribution i Norden via Sony Music. Första frukterna av detta samarbetet kommer att se dagens ljus tidigt nästa år, då Mustasch ämnar släppa en samling nyinspelningar av sina mest populära stycken för att markera gruppens tioårsjubileum.

– Detta känns helt rätt. Gains know-how med Sonys muskler. Nu har vi kvalat in till VM i hårdrock, kommenterar frontmannen Ralf Gyllenhammar det nya avtalet.

Närmast på schemat för Mustasch står en spelning i Globen i samband med NHL-matchen mellan San José Sharks och Columbus Blue Jackets, ett framträdande som tv-sänds världen över med en potentiell publik som överstiger 100 miljoner tittare. Bandet har även lånat ut sin låt ”Double nature” till Volvo, som använder den i reklamfilmen som lanserar nya modellen V60. Hur det ser ut kan ni kolla in här nedan.

+++

Kiss

Sonic boom

Loud & Proud/Roadrunner/Warner

HÅRD ROCK För att kunna ge ett någorlunda rättvist omdöme om ”Sonic boom” krävs en klar separation mellan rockbandet Kiss och den lukrativa affärsrörelsen med samma namn.

Detta konstaterande är nödvändigt med tanke på en fara i att det förstnämnda glöms bort i ett geschäft som innefattar såväl drinkbord och vin som till synes evighetslånga avskedsturnéer.

Samtidigt är det med största sannolikhet just affärsmännen som gör att skivan – gruppens första riktiga studioalbum sedan 1998 års ”Psycho circus” – överhuvudtaget ser dagens ljus. För även om kvartetten fortfarande överfyller sportetablissemang varhelst den så önskar krävs det nytt bränsle om nostalgihjulen ska orka snurra ännu några varv.

Därför känns skivan också framställd likt efter en marknadsundersökning med de mest trogna fansen. Att omslaget har designats av Michael Doret (ansvarig för paketeringen av ”Rock and roll over” 1976) är bara det ett lugnande besked för de som ogillat försöken till förnyelse av soundet som kärnduon Paul Stanley/Gene Simmons ägnat sig åt på exempelvis nittiotalsutgåvan ”Revenge” samt de som hissat varningsflagg inför trinda kraftballader likt ”Forever” eller ”God gave rock & roll to you”. Dessutom har galjonsfigurerna lanserat det färska materialet med försäkringar om att detta är gruppens bästa utgåva sedan ”Destroyer” (1976) samt dragit paralleller till både nämnda ”Rock and roll over” och ”Love gun” (1977).

Nåväl. En liknande översvallande kvalitetsförsäkring är svår att ställa upp på, samtidigt som det märks tydligt vilken era som har fått agera rättesnöre för de elva spåren. ”Sonic boom” är nämligen en ytterst försiktigt nutidsanpassad dos av typiskt potent hård rock (mellanslaget är väldigt medvetet) som för trettiotalet år sedan gjorde fyra sminkade trynen från New York till superstjärnor.

Även om låtmaterialet sällan är sensationellt är den genomgående känslan så trygg att den kan kallas hemtam. Det plockas friskt med inslag från det antika i bland andra ”Never enough”, den Tommy Thayer-sjungna ”When lightning strikes” eller i en opulent medelåldersboggie som ”Yes I know (Nobody’s perfect)”, medan Simmons ”Russian roulette” inte skulle ha varit helt malplacerad på ”Creatures of the night”.

Allt i allt ett oväntat vitalt uppvaknande av bandet Kiss. Ingen egentlig triumf, långt ifrån någon katastrof. Bara bränsle nog att hålla pengahjulen rullande även under 2010-talet.

Mattias Kling

BONUS

Bästa spår: ”Say yeah” hämtar versinspiration från ”I was made for loving you” och kryddar med en refräng som låter som om den framställts med tidigare hitleverantören Desmond Child. Håll särskild öronkoll på tvillinggitarrerna i mittstycket. Den som inte tänker Thin Lizzy kan somna om.

Utökat format: Marginellt dyrare än i grundutförandet saluförs ”Sonic boom” också med en bonus-cd där den nya sättningen omtolkar klassiker likt ”Deuce”, ”Love gun” och ”Lick it up” (ursprungligen släppta på cd i Japan som ”Jigoku-Retsuden”) samt en dvd med sex spår från ”Kiss Alive 35”-föreställningen i Buenos Aires.

Dödscoolt?: De som verkligen är nere med Kiss, så långt som sex fot till och med, kunde fram till 2006 köpa egna begravningskistor med gruppens emblem. Till det facila priset av i dryga slängar 33 000 kronor fick burgna beundrare även möjligheten att kyla vald dryck i inkråmet innan det var dags att sparka hinken. ”Kiss Kasket” är numera emellertid slutsåld.

++++

Alice In Chains

Black gives way to blue

Virgin/EMI

ROCK/METAL Det krävs ballar av stål att ens försöka ersätta en sångare som Layne Stayley. Huruvida William DuVall har metall i kulpåsen må vara osagt, men 42-åringen har likväl en så omedelbart förtjusande röst att den utan motstånd bildar par med Jerry Cantrells nerviga harmonier. Den musikaliska positionen rakt emellan ”Dirt” och gitarristens sologiv ”Degradation trip” känns helt naturlig då ”Check my brain” bjuder en refräng att bygga köpcentrum ovanpå eller när ”A looking in view” är föredömligt psykedelisk pop med Sabbath-tyngd. Det är rakt igenom en comeback som är mer stjärnsprakande än nattsvart. Och som i varje ton är fullkomligt fängslande.

Bästa spår: ”Acid bubble”.

Mattias Kling

++++

Paradise Lost

Faith divides us – death unites us

Century Media/EMI

DOOM/GOTH METAL Det känns på många sätt hedrande att två svenskar lyckas få den urbrittiska deppmaskinen att hitta hem. Nu ska väl inte trumslagande Adrian Erlandssons bidrag i leken överdrivas, men den mörkt balanserade ljudskrud som stjärnskottsproducenten Jens Bogren klär styckena i är närmast sensationellt effektiv. Under närkingens ledning har Paradise Lost återupptäckt de dunkelt medryckande känslorna från exempelvis ”Shades of God” och ”Icon” och pumpat dem överfulla med såväl eleganshormoner som teatraliska steroider. Resultatet är både ambitiöst, vackert och dödligt effektivt. Tro fan det.

Bästa spår: ”Last regret”.

Mattias Kling