Som vi skrev redan i dagens tidning blev det Kim Källström bredvid Rasmus Elm på det centrala mittfältet, inte Pontus Wernbloom som alternerade med Anders Svensson på platsen jämte Elm under onsdagens taktiska träning.

Varför detta dribblande? Ja, sådant blir man aldrig riktigt klok på.

Hela elvan här…

Andreas Isaksson
Mikael Lustig, Jonas Olsson, Andreas Granqvist, Oscar Wendt
Sebastian Larsson, Kim Källström, Rasmus Elm, Alexander Kacaniklic
Zlatan Ibrahimovic, Johan Elmander

…att Sverige har övergett 4-2-3-1 hymlar nu inte ens förbundet med, den taktiska 4-4-2-formationen ovan är kopierad från svenskfotboll.se. Det är bra, Zlatan ska inte befinna sig för långt från målet som han gjorde i den där nummer tio-rollen. Eller som Erik Hamrén sa på en presskonferens i veckan:
– En av våra forwards får droppa ner så att vi kan stänga av motståndaren centralt, annars får vi det jobbigt. Vem som gör det beror på situationen eller vem som har mest ork. Zlatan är otroligt viktig för vår offensiv, därför är det godtagbart från de övriga att han får vila lite mer i defensiven. Johan eller Ola eller vem som nu spelar tar ett väldigt stort jobb där så att vi kan använda Zlatan offensivt så mycket som möjligt. Han har tillåtelse att vila lite mer än de andra.

När det gäller spelarvalen har förbundskaptenen gått från att laborera och mixtra till att söka kontiuitet. I princip är det så här det har sett ut ett tag nu. Elm/Källström spelade centralt senast mot Irland, testet med Elm/Wernbloom mot Tyskland föll inte särskilt väl ut. Hamrén sa också i tisdags:
– Jag tror att alla tränare helst spelar med samma elva hela tiden. Då kan man göra saker utan att tänka.
– Vi har många jämngoda mittfältare med lite olika plus och minus. Rasmus är den som är mest komplett både defensivt och offensivt, och även fysiskt att täcka upp ytor. Det är en enorm kravbild på spelarna på centralt mittfält.

Tack och lov ingen Nisse Johansson i startelvan, inget ont om Nisse men att starta med femtevalet på vänsterbacken (om ens det räcker) i en tuff bortamatch i ett VM-kval är det ingen som önskar.

Sammanfattningsvis: Förbundskaptenen har gjort sitt, Oscar Wendts sambo väntar med sitt, nu är resten upp till spelarna och svaret vi i första hand vill ha är förstås – håller defensiven?

Jag har en hyfsad känsla och kastar in två bättre schnitzlar på 1-1.

…och glad nationaldag på dig.

Hoppas det svänger var du nu befinner dig.

Jag skulle vilja tipsa om en bra läsning från min kollega Simon Bank, han har räknat ut att en femtedel av talangerna i de svenska ungdomsfotbollslandslagen har rötterna på Balkan.

Eller eftersom du gillar siffror: 31 talanger med rötterna på Balkan.

31 spelare där alla eller ingen eller någon blir en ny Zlatan.

Givet att svenska ungdomsledare gör sitt jobb, bygger Sverige sin landslagsframtid på spelare med rötter utanför den gräns du helst tycks vilja stänga.

Givet att svenska ungdomsledare gör sitt jobb, hade det du förespråkar inneburit att Sveriges fotbollslandslag på sikt blivit sämre.

Om svenska ungdomsledare hade lyssnat på dig och ditt favoritord assimilering skulle de uppmuntrat dessa spelare att överge de kvaliteter som deras fotbollskultur berikat dem med: Ambitionen, kärleken till bollen, tekniken, viljan att bli bäst.

Jag räknar inte med att du kan översätta detta till det vanliga samhället, för då hade du inte fört den politik du för.

Men du kanske fattar följande: Med din politik blir Sverige en fattigare och sämre fotbollsnation.

Som fotbollsälskare kan jag inte acceptera det.

Du får gärna höra av dig när du firat nationaldagen färdigt. Jag publicerar ditt svar här i bloggen, så länge det inte är främlingsfientligt, rasistiskt eller fascistiskt.

Landslaget tränade på Söderstadion i dag, näst sista träningen inför VM-kvalet mot Österrike på fredag och Press-Kenta hade i enlighet med önskemålen skickat fram bland annat Pontus Wernbloom till pressen (det pratas nu om Bodelleffekten på sportredaktioner landet över).

Wernbloom, som alltid på gott humör, fick en fråga om utvisningen i den ryska cupfinalen. Han gjorde inga ansatser att förklara bort det röda kortet:
– Det var blodrött.

Sedan avslutade Wernbloom frågestunden med ett ”Ha det bra, media” och joggade in på planen.

Den som såg Zlatan Ibrahimovics presskonferens i går noterade att Zlatan mår bra. Efter dagens träning går det att fylla på med att landslaget mår bra. Kanske hänger det ihop.

Apropå Zlatan: Åtminstone två gånger under passet föll han ut i spontana ”Olé!”.
– Han fick med sig något från året i Barcelona, skrockade Bank där vi satt och njöt i solskenet på Bajens ståplatsläktare.

Lika nära till skrattet tycks en del av Sportbladets läsare inte ha. Jag gjorde en klackis på Zlatans klotter från gårdagens presskonferensen, bad konstnären Carl Johan De Geer göra en lättsam analys och skrev en humoristisk text om det hela.

Att läsa kommentarerna under artikeln, vissa reaktioner på Twitter och en del mejl är fascinerande. Människor är upprörda – på riktigt!

Jag brukar inte använda utropstecken men här kommer ett till!

Jag förstår att det mest handlar om 16-åriga grabbar men ännu mer häpnadsväckande är att även fullvuxna karlar hör av sig och utstöter bittra läten.

Herregud, ta det för vad det är, en klackis bland hundratals landslagsartiklar under en samling som handlar om spelsystem, passningsvägar och defensiva omställningar. Men de orkar ni kanske inte läsa?

Klaga gärna på humorn, klaga inte på publiceringen. Det är inte elakt mot någon, gör ingen skada och balanserades upp fint av Banks djupare dokument om svensk fotbolls Balkandominerade framtid (bara att tugga i sig, Jimmie). Högt och lågt, precis som det ska vara i en kvällstidning. Ibland får man helt enkelt konstatera att det är läsarna som har fel, åtminstone vissa av dem.

Då tycker jag att Fröken Frändéns farsa – han som kallas ”Groggen” – har en mer relevant poäng:
– Bra! Bildning behövs det mer och mer av. Nu när skolan misslyckas tar vi tacksamt emot hjälp från sportjournalisterna, skriver Groggen som är lärare till yrket.

Jag fick också mejl från Moderna Museet apropå min egen jämförelse med konstnären Hans Hartung. De skickade med en bild på ett av Hartungs mer berömda verk och helt snett på det är jag väl inte…

Hartung

Ibrahimovic

I morgon flyger vi till Österrike, sedan smäller det på fredag. I torsdagstidningen skriver jag att en svensk förlust faktiskt kan ses som något positivt.

Till sist: Dagens bästa citat kommer från Tord Grip i Krokodilens artikel om att Grip inte får hänga med ”Svennis” på Kina-äventyret:
När ska du prata med honom? frågar Krokodilen.
– Snart. Bara jag får reda på var fan han är, muttrar Grip, 75, som inte förefaller helt nöjd med att ha ställts åt sidan den här gången.

Häromveckan presenterades en kandidatuppsats i journalistik gjord av Christian Naumanen och Fredrik Stjernström vid Göteborgs universitet – ”Klacken utan röst”.

Den handlar om hur fotbollssupportrar beskrivs i medierna, och författarnas allvarligaste kritik av sportjournalister är att fansen sällan får komma till tals i frågor som berör dem själva. Så här skriver Naumanen och Stjernström:

…jag skriver under på det. Tyvärr saknas naturliga kontaktytor mellan medier och supporterorganisationer i många fall (även om det har börjat förbättras). Dessutom kommer klubbledare alltid till tals, klubbledare som är tillsatta av en styrelse som är vald av medlemmarna på demokratisk väg. Med det sagt: Kontaktytorna mellan medier och supporterorganisationer bör förbättras.

Vidare konstateras i uppsatsen att det inte är särskilt anmärkningsvärt att våld på idrottsevenemang anses ha ett stort nyhetsvärde…

…jag köper det också men tycker – tvärtemot många supportrar som diskuterat uppsatsen – inte att det bör införas någon ”Bruce Springsteen”-fansjournalistik på sportsidorna. Däremot ska vi fortsätta att ta upp supporterfrågor som engagerar, exempelvis om ståplats eller 51-procentsregeln.

Mest kontroversiellt i uppsatsen är uträkningen att i 56 procent av de 700 undersökta artiklarna framställs kollektivet som ansvarigt för handlingen snarare än de individer som begått den…

…samtidigt påpekar författarna att siffran inte är helt pålitlig…

…jag hade lite problem med att förstå det här så jag kontaktade Christian Naumanen och bad honom skicka artiklar som exemplifierar, på vilket sätt menar han att tidningsartiklarna håller kollektivet ansvarigt?

Naumanen svarade med ett antal exempel på formuleringar som hamnade bland de 56 procenten:

1. ”Det retade upp AIK-fansen bakom Millers mål, och i turbulensen efter utvisningen så small plötsligt ett knallskott tätt intill den assisterande domaren Daniel Wärnmark. Denne tog sig för öronen och flydde in på planen, och Martin Strömbergsson kallade då omedelbart samtliga aktörer av planen när knallskotten fortsatte att smälla.” (GT)

2. ”Det var som vanligt vid ett kvällsderby på Råsunda. Boxning mellan fansen på vägen dit, stopp i tunnelbanan och väl inne på arenan bjöd klackarna på en uppvisning i alla möjliga lag- och regelöverträdelser.” (TT)

Dessa artiklar kan sägas utgöra exempel på artiklar som får underkänt medan följande anses beskriva verkligheten på ett tydligare sätt:

3. ”Cirka 100 Bajen-fans sparkade in en grind och smet gratis in på arenan.” (GT)

4. ”För två supportrar bakom tränarbänkarna blev underläget mot serieledarna för mycket att hantera. I den 59:e minuten gick de fram bakom tränarbåset och den ena började skrika på Hammarbytränaren Gregg Berhalter som snabbt vände sig om och gav svar på tal.” (AB)

Det är värt att ta till sig av, att formulera sig tydligare. I exempel 1 borde det skrivits ”ett antal AIK-fans” i stället för ”AIK-fansen”. Samma i exempel 2 där skribenten kunde använt sig av ”ett antal personer i klackarna”.

Samtidigt undrar jag om det har någon avgörande betydelse för publiktillströmningen. Alla som någon gång har varit på fotboll vet att majoriteten av fansen sköter sig. För folk som inte är intresserade av fotboll, och därmed inte besöker matcher, gör det knappast någon större skillnad om det står ”fansen” eller ”ett antal fans” i den snabba nyhetsrapporteringen. Den som är nyfiken på fotboll och planerar att se en första match undersöker rimligen mer noggrant hur det förhåller sig.

Tänk att du planerar att resa nånstans men läser i medierna att där både rånas och mördas folk, vad gör du? Jo du undersöker resmålet i detalj. Jag har aldrig läst en fotbollsjournalist som beskriver det som generellt farligt att besöka en allsvensk fotbollsmatch.

Men vad som är farligt är i grunden väldigt individuellt. Vissa tycker det är farligt att hoppa i vattnet från bryggan, själv har jag hoppat från den 23 meter höga klippavsatsen ”Enen” ner i kanalen i Jonsered upprepade gånger utan att få så mycket som en skråma. Jag har gått på fotboll i 30 år och bara känt mig otrygg någon enstaka gång men har den största förståelse för människor som upplever obehag och rädsla när de hamnar i flaskregn och annat stök.

Men rätt ska vara rätt, sportjournalisterna bör formulera sig tydligare.

Eller f’låt…de sportjournalister som inte formulerar sig tydligt bör formulera sig tydligt.

Sammanfattningsvis är min bedömning att kandidatuppsatsen inte tillför särskilt mycket nytt. Den föranleder enligt min mening inte heller medierna att förändra journalistiken om supportrarna utöver på de punkter jag redan har nämnt.

Här kan ni läsa hela uppsatsen och bilda er en egen uppfattning.

Fick ett mejl av Jan Mak, tidigare i Elfsborg och Gais, nu förbundskapten för Seychellerna, som hade läst gårdagens blogginlägg om hur förbundet straffar klubbar ekonomiskt när de själva erkänner att det inte går att garantera säkerheten.

Mak tycker sig ha en lösning på problemen och föreslår samtidigt att utvisningar (rött kort) bör avskaffas samt att fotbollen ska pröva ett nytt straffsparkssystem – håller ni med honom?

”Hej Robert!

Med facit i hand inser alla att det var en ganska harmlös händelse. Ett par kids rusar in på Swedbank i Malmö för att få en kram av Zlatan Ibrahimovic.

Men det spelar ingen roll.

Min poäng är att om det hade hänt i allsvenskan skulle den arrangerande föreningen fått böter.

Hur mycket? Ja, det vet vi aldrig riktigt men 50 000 kronor kanske. Eller 100 000. Jag vet inte, Disciplinnämndens tariffer är inte offentliga. Var pengarna går vet jag inte heller, det vill förbundet inte avslöja.

Jag tog upp det här i en krönika redan för några år sedan, jag skrev: ”Allsvenska fotbollsmatcher vilar på en grund där det inför alla matcher hålls ett säkerhetsmöte. Om inte säkerheten är tillfredsställande – ingen match. Ändå bestraffas föreningar för saker som händer under och efter matcher som de inte kan råda över”.

När SvFF för tredje gången på kort tid är inblandade i en arrangörsskandal (vi får väl kalla det så även om det som sagt var väldigt harmlöst) tänker jag att deras bestraffningssystem för allsvenska föreningar och klubbar blir allt mer ohållbart. Speciellt när säkerhetschefen Anders Sigurdson kommenterar det hela så här:
– Jag vet inte hur man ska göra. Det enda sättet är att sätta stängsel runt arenan så ingen kan komma in. Och det tror jag varken vi eller ni vill.

Tja, man kan alltid börja med att sluta bestraffa klubbar ekonomiskt som vidtagit alla överenskomna säkerhetsåtgärder på förhand.

Däremot vill jag vara tydlig med följande: Regelverket måste vara fortsatt stenhårt vid inkastade föremål. Det ska aldrig gå att ostraffat skrämma motståndarspelare eller domare genom att kasta skadliga föremål. I de fallen måste kollektiv bestraffning accepteras som det minst dåliga alternativet, precis som ett rött kort på planen straffar laget som får spela med en man mindre.

Nog om det.

Om matchen mot Makedonien:

* Sverige höll nollan för tredje gången i rad. Jag inbillar mig att det betyder något. Erik Hamrén har slutat att experimentera och det finns en hyfsat tydlig startelva att luta sig emot (även om förändringar lär ske på centralt mittfält). Om förbundskaptenen har dragit i nödbromsen i tid vet vi däremot inte förrän på fredag, det är mot Österrike allt ska klaffa.

* Alexander Kacaniklics intåg i landslaget påminner mycket om Fredrik Ljungbergs. Då tänker jag inte bara på positionen till vänster på mittfältet. ”Alex” har på kort tid och i ung ålder kommit in väldigt fint i Blågult, precis som ”Freddie” gjorde. Han är att betrakta som en helt ordinarie landslagsspelare nu, och det finns förstås mer att ta av.

* Det mest glädjande beskedet var ändå att Johan Elmander håller. Visst, han var ringrostig men bidrar med så mycket annat som kanske inte alltid syns. Johan skapar ytor och tar löpningar som ingen annan svensk forward klarar. Då kan jag leva med att alla bolltoucher inte var hundra i kväll.

* Mest oroande? Tja, jag litar inte på Andreas Granqvist, jag gör tyvärr inte det. Men att byta mittlås nu…nja, det vete fan. Men när ska i så fall någon ny spelas in bredvid Jonas Olsson? Och vem?

I gårdagens krönika, direkt efter skandalen på Friends Arena, skrev jag vad jag såg, kände och tyckte.

Nu har jag hunnit tänka och lyssna på andra också.

Det finns anledning att titta på ett par påståenden som cirkulerar. Det första gäller arrangörens ansvar (SvFF). Det påstås att arrangören alltid har ansvaret. Det är fel. Tänk såhär: Om det hade varit en allsvensk match på låt säga Stockholms Stadion med Djurgården som arrangör, och IFK Göteborgs supportrar skulle ha misskött sig, hade Djurgården då hållits ansvariga? Nej, självklart inte, så har det aldrig fungerat. Föreningarna är ansvariga för egna supportrarna. IFK Göteborg hade fått ta smällen för vad fansen ställt till med i denna hypotetiska liknelse.

Samma sak nu: Förbundet stod som arrangör för cupfinalen men föreningarna ansvarar för egna supportrarna, alltså är det Djurgården och IFK Göteborg som riskerar böter och bestraffning.

Det kan man förstås tycka vad man vill om men det är ganska glasklart enligt regelverket, åtminstone.

Med det klarlagt är det relevant att ställa frågan till polisen och SvFF som jag ställde redan i gårdagens krönika: ”Hur kunde IFK Göteborgs fans få ta sig hela vägen över planen utan att det ens gjordes försök att stoppa dem? Och vad blir konsekvenserna?”.

Som läget är nu skyller alla på alla: Djurgården skyller på SvFF som skyller på IFK Göteborg som tycker att de gjorde allt rätt – trots att det inför matchen hade bestämts att vinnande lag skulle stoppas vid halva planen. Det är inte acceptabelt om det blir sista ordet, och SvFF måste medverka till att reda upp sörjan, räta ut frågetecknen, ta sin del av ansvaret om de vill behålla någon form av trovärdighet i sådana här frågor. Förslagsvis genom att låta den fristående Disciplinnämnden granska eventuella arrangörsbrister. Hur ser man exempelvis på den uppenbart bristfälliga visiteringen som faller under SvFF:s ansvar?

Straffade blir SvFF redan, indirekt, eftersom detta får ringar på vattnet. Återigen såg vi att de inte klarade att hantera ett inhemskt arrangemang vilket försämrar chanserna att arrangera internationella stormatcher och söka mästerskap vilket är förbundets ambition.

Samtidigt finns uppgifter om att den bengalkastande brottslingen är identifierad. Därmed väntar en rättslig process och han kan stängas av från svensk fotboll under överskådlig framtid, och från IFK Göteborgs matcher i tre år.

Sedan återstår att även identifiera, lagföra och stänga av den kastare från Djurgårdsklacken som slungade en stol i skallen på en ordningsvakt.

Då har vi åtminstone två rötägg mindre på svenska fotbollsarenor den närmaste tiden.

Men det avgörande problemet i hela den här soppan – utöver de kriminella individernas brottsliga handlingar – är att så många IFK Göteborg-fans inte firade på läktaren eller åtminstone höll sig på den andra planhalvan, och att när mobben bestämde sig för att försöka provocera fram vad som kunde slutat i en riktig katastrof, gjordes inga försök från någon i den ännu icke utredda ansvarskedjan att stoppa dem.

Det stolta, svenska journalistlandslaget i ett sprillans nytt matchställ tog fjärde raka segern mot Finland som besegrades med 6-2 på Stadshagens konstgräs.

Förbundskapten Kalle Karlsson mönstrade en diskutabel startelva och tvingades till ett tiotal korrigeringar under matchen (lågt räknat).

Sveriges lag var långt och slött vilket gjorde att finländarna var på väg i kapp i andra halvlek men Johan Larssons 5-2-mål tio minuter från slutet avgjorde.

Sverige-Finland 6-2 (3-1)
Målskyttar: Marcus Sennewald 2, Simon Bank, Robert Laul, Ludvig Holmberg, Johan Larsson.
Domaren: ++
Publik: Tio personer på Stadshagens stora läktare (hälften gick i samband med avsparken).
Matchen: ++ Många mål, uslare spel än vanligt.

BETYGEN

Tobias Rosvall +++++
Hur det gick till väntas bli föremål för framtida idrottsforskning, tills vidare konstaterar vi att räddningen på ett finskt närskott i andra halvlek ensam är värd fem plus.
–
Per Bohman ++
Förstörde en välplanerad offsidefälla vid Finlands kvittering.
Christoffer Glader ++
Bytte upp sig till en mittfältsplats ganska omgående. Prestationen lyfte tyvärr inte i samma utsträckning.
Niclas Holmgren ++
Hade tagit cykeln till matchen och kom aldrig av sadeln riktigt.
Anton Boström ++
Gick på ”peta och spring”-finten tio gånger innan bloggen tappade räkningen.
—
Robert Laul (C) ++
Om det flyger in en grönvit Puma-boll boll på planen under derbyt på Friends är det bara att skicka tillbaka den – det är Lauls frilägesavslut från första halvlek som landat.
Joakim Ulvebrand ++
Ingen lyckad dag på centralt mittfält för ”Ulven” från Södertälje. Inte särskilt lyckad på nån annan position heller, för den delen.
—
Marcus Sennewald +++
Två mål får anses bra. Men borde gjort fem.
Niclas Kindvall ++
Lite längre från landslagsklass än normalt.
Ludvig Holmberg ++
Uppträdde som en äkta gentleman mot Finlands kvinnliga ytterback.
—
Johan Larsson ++
Avsluten höll ett par divisioner lägre klass än de brukar.

ERSÄTTARE:

Kalle Karlsson +++
Säg så här: två plus för insatsen, ett plus för startelvan. Det blir tre plus.
Simon Bank ++++
Ett mål och en assist, båda poängen i viktiga skeden av matchen, dessutom som mittback. Kvalar in som Banks bästa insats för journalistlandslaget.
Robert Tennisberg +
Hängde inte med Finlands snabbe högerytter.

SKADOR:
Emil Karlsson
Har problem med hårfästet och åt en pizza på bänken i stället.

Per-Mathias Høgmo, där har ni 53-åringen som ska rädda Djurgården kvar i allsvenskan.

Att tf sportchef Anders Grönhagen landar ett så tungt tränarnamn är imponerande. Med tanke på förutsättningar och bakgrund är det ett väldigt bra val på papperet. Sedan ska kemin fungera också, det är alltid vanskligt att sia om.

Høgmo är respekterad i Norge, både i förbundskorridorerna och bland klubblagen. Han nämns som efterträdare på förbundskaptensposten efter Drillo och bakgrunden påminner en del om Tord Grips, med både damlandslaget, flera U-landslag och förbundsuppdrag. Finns dock inga uppgifter om att Høgmo spelar dragspel, och någon norsk Svennis existerar ju inte heller. Jag ringde upp Tord och frågade vad han visste om Høgmo, och han bekräftade att det är en ansedd tränare.
– Han har nog mest och bäst utbildning i hela Norge. Det finns bara gott att säga om honom. Han är god vän med Tommy Svensson och har varit i U21 och jobbat med damlandslaget. Han är lite som jag, sa Tord och skrattade.
Det var faktiskt den rubriken jag tänkte sätta – men spelar han verkligen dragspel?
– Nä, det undrar jag. Det är inte så många som gör det. Men i Norge finns faktiskt ett par stycken, menade Tord utan att utveckla närmre.

Vi talar om en 4-4-2-teoretiker som doktorerar i fotboll vid universitet i Tromsø och som varit fotbollschef i norska förbundet (den roll Lasse Richt har i Sverige) men för den sakens skull ingen Lars Lagerbäck-kopia (även om de är goda vänner), åtminstone inte att döma av reaktionen vid det här målet.

På minussidan hittar vi att han brände ut sig under åren i Norges enda storklubb Rosenborg där han figurerade i olika roller. Høgmo var sjukskriven från jobbet som huvudtränare när ligaguldet 2006 säkrades, och där fungerade det aldrig riktigt – å andra sidan var det inte lätt att jobba i skuggan av Nils Arne Eggen. Men hur hanterar han pressen och trycket i Djurgården?

2009 klev han in i Tromsø och byggde snabbt en stark defensiv och hade ett par hyfsat framgångsrika år tillsammans med bland annat mittbacken Fredrik Björck (i dag i Häcken). 2012 slutade han tvärt för att ägna mer tid åt familjen och fotbollsstudierna, när han nu hoppar på Djurgården har han antingen fått snuskigt bra betalt eller att han funnit korttidskontraktet över 2013 mycket utmanande. Förmodligen en kombination.

Tyngre titlar saknas förutom OS-guldet med norska damerna 2000 men det är inte att plocka titlar som är hans huvudsakliga uppgift i Djurgården – den är att sätta defensiven och ta tillräckligt med poäng för att lämna det bottenträsk där laget egentligen inte hör hemma. Och kanske ett cupguld som en skön bonus på det.

Zlatan Ibrahimovic har på tolv år vunnit tio ligatitlar i fyra länder och med sex olika klubbar.

Det är imponerande. Eller, det är inte bara imponerande, det är ganska fantastiskt. Det kommer att ha en framskjuten plats i historieböckerna hundra år framöver. Åtminstone 50.

Zlatan är en av våra största, förmodligen den störste, men han blev det inte den här kvällen.

Att PSG vinner franska ligan är inte särskilt mycket att hetsa upp sig över även om det nu var 19 år sedan sist. Med Qatars statskassa i ryggen borde de avgjort den kvalitetsmässigt halvmediokra serien långt tidigare.

Jag gjorde misstaget att driva runt på sociala medier där ett överraskande stort antal färska (får man väl anta?), svenska PSG-fans jublade över ligatiteln som om de inte gjort annat än följt detta lag år ut och år in.

Det gjorde mig irriterad utan att jag har rätt att bli det.

Kanske är deras lycka äkta och innerlig. Kanske var det mest kul att skriva något på Twitter eller Facebook som många andra också skrev. Kanske hejar de på Zlatan och det får man förstås göra. Förr eller senare slutar han att spela fotboll. Var tar intresset då vägen? Det är intressant att fundera på. Vad ska den här kvällen då placeras bredvid? Ett gripande biobesök? En minnesvärd konsert? Eller bleknar den bort likt en festkväll bland andra?

Jag tänker att det är lite som med barn. De hejar på den som ligger överst i tabellen. Själv hade jag en period kring 1980 då jag hejade på Öster. Öster! Men Öster var bra då. Innan Blåvitt tog över vann Öster allsvenskan ett par år.

Zlatan har vunnit tio ligatitlar i fyra olika länder. Men han har aldrig vunnit allsvenskan. Här varken kan eller vill shejker från Qatar köpa några titlar. Ju mer jag tänker på det, desto mer sympatiskt framstår det systemet.