I går skrev jag att utvecklingen i Turkiet är ett argument mot att Sverige skulle gå med i Nato och utbyta ömsesidiga försvarsgarantier med landet.

Här på bloggen beskrev jag också hur Nato i praktiken backat upp Turkiet i vad som inte går att beskriva som något annat än ett anfallskrig mot kurderna.

Jag ifrågasätter starkt att Sverige skulle kunna vara en självständig röst och kritisera Turkiet på det sätt vi behöver göra om vi samtidigt går in en militärallians med Turkiet.

Jag ifrågasätter även om Turkiet i dag överhuvudtaget lever upp till de värderingar om demokrati, frihet och rättsstat som Nato säger sig vila på. Utvecklingen sker snabbt i allt mer auktoritär riktning.

Att Natos förespråkare inte inser att detta är ett allvarligt problem oroar mig, då väljer man bort en viktig del av verkligheten i sin analys.

Jag har fått svar av den kloke försvarsbloggaren Wiseman som, sammanfattningsvis, inte håller med mig alls.

Här tänkte jag lite kort redogöra för varför han för en gångs skull har fel.

Det han svarar på är vad han kallar det ”implicita budskapet” i min text som han tolkar är att Sverige kan dras in i ett krig mot vår vilja.

Detta oroar mig dock mindre än de politiska konsekvenserna av ett medlemskap.

Däremot kan detta självfallet inte helt avfärdas. Turkiet gränsar till Syrien, Irak och Iran, i en region som präglas av kaos och stora politiska växlingar. Att Turkiet i en framtid skulle kräva hjälp av Nato i någon form är självfallet inte uteslutet, men som sagt är detta inte min främsta oro.

Den andra viktiga invändningen Wiseman kommer med är att min oro att ett Natomedlemskap skulle tysta Sveriges röst i utrikespolitiska frågor är felaktig. Som belägg går han igenom Natos beslutsprocess.

Men det är inte formella beslut av Nato om vad Sverige ska tycka i olika frågor jag oroar mig för. Medlemmarna i alliansen är självständiga stater.

Men Nato är inte bara en försvarsallians, det är även en politisk gemenskap men ett starkt inre tryck på att medlemmarna inte ska ställa till det för varandra.

I en så viktig fråga som Turkiets angrepp på kurderna tror jag toleransen för offentlig kritik från andra medlemsstater är mycket liten.

Tystnaden från Natoländerna i dag om Turkiets övergrepp är tyvärr öronbedövande och i takt med att läget för de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstaten försämrats har detta blivit ett större och större problem.

Turkiets sak är inte din heller, Wiseman. Tvärtom är utvecklingen i landet en stor huvudvärk för hela Nato.

Nu är Turkietfrågan inte mitt främsta argument mot Nato men den problematiska utvecklingen i landet går inte att bortse ifrån. Mitt främsta argument är att jag tror Sverige bättre bidrar till fred och säkerhet, både i närområdet och internationellt, genom samma politik som vi bedrivit framgångsrikt i drygt 200 år. Nämligen den militära alliansfriheten.

Därmed inte sagt att jag är mot samarbete med andra, tvärtom anser jag att säkerhet bäst byggs gemensamt. Men för mig krävs mycket goda argument för att vi ska byta säkerhetspolitisk linje och kasta oss ut i det okända.

Anders Lindberg

I dag skriver jag om Peje Emilssons Kreab och om hur Markus Uvell öppnat dörren åt SD till de fina salongerna.

Men Dagens industris avslöjande om näringslivets hemliga möten med SD bör inte komma som en chock. En liten krets personer kring den borgerliga tankesmedjan Timbro och i den yngre opinionsbildande borgerligheten har förberett detta länge.

En möjlig startpunkt är restaurang Gondolen.

I oktober 2009 samlades gräddan av liberala opinionsbildare på denna klassiska plats för att äta lunch och träffa det norska Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen på tu man hand.

”Siv Jensen är en medryckade, engagerad och garvad politiker.” skrev Dick Erixon på sin blogg i en genomgång av mötet.

”Men skulle man avfärda alla partier som har en annan uppfattning i invandringsfrågan blir det svårt att bilda koalitioner.” skrev Fredrik Segerfeldt på sin blogg innan mötet.

På liberala Expressens ledarsida kritiserade Isobel Hadley-Kamptz att svenska liberaler flirtade med ett parti som Fremskrittspartiet.

Några dagar efter valet 2010 skrev redaktörerna för de borgerliga tidningarna Axsess och Neo ett upprop på DN Debatt: ”Vi efterlyser en debatt om invandringens problem”

Tillsammans med den borgerliga tankesmedjan Timbro ägnade sedan dessa tidningar flera år åt just detta. Markus Uvell ägnade mycket kraft åt stt försöka få de demokratiska partierna att bjuda in SD till samtal.

Det blev en ganska livad debatt.

I juni på nationaldagen 2011 skrev vi en genomgång av Timbros kampanj, som de vid denna tid förnekade, under rubriken ”Vi firar mångfald i dag – inte enfald”.

Det blev ganska dålig stämning.

Vi följde upp med en uppmaning i Almedalen: ”Snälla, sluta SD-flörta nu”

Den sommaren mördade Anders Behring Breivik 77 människor i en högerextrem terrorattack och det offentliga samtalet tog en ny vändning.

Men arbetet för att normalisera SD och deras världsbild fortsatte och i oktober ställde vi frågan ”Hur mycket rasism klarar demokratin?”

I april skrev vi om hur hatet bara fortsatte flöda ”Breiviks hat mot en sexmånaders bebis” och att det var ”Dags att välja sida” för Sveriges liberaler eftersom delar av borgerligheten var på väg in i en väldigt otäck tankevärld.

I juni 2012 skrev Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg på DN debatt ”Sluta generalisera om invandrarna”.

Det var precis den typ av liberala röster vi hade efterlyst och deras text och modiga ställningstagande ändrade förutsättningarna för debatten.

De texter jag länkat till ovan är axplock från 2010 till 2012.

Men efter detta lugnade debatten ner sig några år, valet kom och många av nyckelpersonerna fick nya jobb. En av dem var Markus Uvell, som blev ny Sverigechef på Kreab. Han har hittills misslyckats med att få borgerligheten att öppna dörren för SD och har nu istället lyckats övertyga näringslivet om samma sak.

På kort sikt handlar det om pengar, vinstuttaget ur välfärden ska räddas.

På längre sikt handlar det om regeringsmakten. Utan SD blir det svårt att forma en stabil borgerlig regering inom överskådlig tid.

Men strategin kommer också att förändra Sverige och vårt offentliga samtal i en riktning jag inte tror de flesta liberaler vill se.

Under sommaren har det bränt till ordentligt. Många borgerliga ledarskribenter och debattörer tog ut svängarna rejält mot flyktingar, ensamkommande barn och tiggare.

Samtidigt har de liberala motkrafterna tagit strid på allvar. Särskilt efter att den rasbiologiska bloggaren Julia Caesar startade drev mot två journalister och vissa borgerliga opinionsbildare ställde sig på hennes sida.

”Om min väns vänner är de värsta kräk som finns är de inte längre mina vänner.” Så skrev den liberale författaren Johan Norberg på Twitter.

I en krönika i Metro utvecklade han sina tankar.

”Här och nu måste den som vill ha ett öppet samhälle och pressfrihet ta ställning.” skrev Sofia Mirjamsdotter i Sundsvalls tidning.

Tidigare under sommaren skrev Per Svensson i Sydsvenskan:

”Men jag misstänker att många debattörer också menar något annat när de argumenterar för vikten av ny integration, att de frågor de i själva verket ställer är: Hur ska Sverigedemokraternas utanförskap brytas? Hur ska SD integreras i ett borgerligt regeringsunderlag?”

Han har självklart rätt.

Det tvångsäktenskap som funnits mellan liberaler och konservativa i debatten håller på att sluta i skilsmässa.

Men drömmen om en svensk version av Fremskrittspartiet, som vinner arbetarväljare men stöder en borgerlig regering, hägrar allt närmare.

Och Siv Jensen är numera norsk finansminister i en högerledd regering.

Det behöver inte bli så, men då krävs att ännu fler inom borgerligheten och näringslivet sätter ner foten och höjer rösten. Och att fler inom vänstern är beredda att sträcka ut en hand över blockgränsen. Det vi står inför är en gemensam strid.

Och det är nog ganska bråttom.

Anders Lindberg

I dag ifrågasätter jag klokskapen i ömsesidiga försvarsgarantier med Turkiet.

Svaren på twitter mm är de förutsägbara. Att Sverige minsann visst kan bedriva en aktiv utrikespolitik och kritisera Turkiet som medlemmar i samma försvarsallians som dem.

Men fakta talar ett annat språk. Nato har inte alls motsatt sig Turkiets anfallskrig mot kurderna. Natoländer har inte alls protesterat i någon högre utsträckning.

När Margot Wallström tog emot Selahattin Demirtaş från pro-kurdiska HDP och hade pressträff på Rosenbad var det en kraftfull signal om att Sverige ser HDP som en viktig faktor för fred och samförstånd.

Turkiets oberäknelige president Recep Tayyip Erdoğan ser däremot HDP som förrädare och det är inte omöjligt att de grips om de inte kommer in i parlamentet.

Situationen i Turkiet just nu är alltså ett test för de gemensamma värderingar Nato säger sig ha.

För några dagar sedan hade Nato pressträff i frågan med bland andra General Hulusi Akar, chef för turkiska generalstaben.

As you know from the very beginning we are very close, coordination, cooperation with NATO and the NATO authorities and the, as they did so far, you know they always emphasizing the support while we were fighting against the terrorist activities and the border security.

Man kan tro att det är IS han pratar om, men faktum är att huvuddelen av den militära aktiviteten sker mot kurderna.

Vilka värderingar står då Nato för?

Enligt preambeln till Nato-stadgan är det:

… principles of democracy, individual liberty and the rule of law

Hur stämmer det med Turkiets agerande mot kurderna, angreppen på pressfrihet och yttrandefrihet, avvecklingen av demokratiska kontroller på presidentmakten och landets allt mer Putinistiska styre?

Svar: sådär.

Anders Lindberg

I dag försvarar S-kommunalrådet i Lidköping sin rätt att inte kalla en chokladboll för chokladboll.

Detta är tydligen en viktig fråga för honom.

Man får lite intrycket av att han bott i en skokartong de senaste, säg, 70 åren och helt missar betydelsen av vad han säger. Å andra sidan påstod han förra året att bostadsbristen beror på ”massinvandring” så han har promenerat runt i klaver förut.

(I år består denna ”massinvandring” av 36 personer, en knapp tredjedel av vad Lidköping borde ta emot)

Kjell Hedvall har varit kommunalråd i över 20 år och borde faktiskt veta bättre. Han har suttit i kommunfullmäktige sedan 1974 och är en lokal profil.

Han uppfattar säkert det han säger som ”folkligt” och får troligen många ryggdunkningar från jasägare i sin närhet. Men genom sitt agerande kränker han oerhört många människor och om han inte ber om ursäkt blir han en belastning för Socialdemokraterna och Stefan Löfven.

Anders Lindberg

Jag skrev i onsdags en krönka baserad på psykologen Paul Piffs beteendevetenskapliga forskning kring hur människor påverkas av ökad rikedom. De påverkas sammanfattningsvis inte i positiv riktning.

Symptomen av rikedom påminner om personlighetsstörningen narcissism.

Eftersom rika människor oftast röstar borgerligt kan vi alltså dra slutsatsen att det finns en intressant koppling här.

Borgerligheten har varit sur hela veckan över krönikan och därför har jag för att fira Moderaternas dag en liten uppföljning: Paul Piff själv.

I filmen ovan (från 2013) redovisar han sin forskning på ett vansinnigt roligt sätt. Don´t miss 😀

Vill man läsa lite mer fakta och bakgrund finns det här.

Go wild kära höger.

Anders Lindberg

I Aftonbladet morgon-TV hade vi en diskussion om föräldraförsäkrningen efter helgens kongress. Enligt min uppfattning gick ombuden på en liten blåsning eftersom partistyrelsen egentligen bara gick med på saker som redan beslutats tidigare.

Varför tycker jag så?

Jo, på partikongressen 2005 i Malmö vid förra stora bråket slog man fast (sid 17 i Politiska riktlinjer):

Målet är tydligt. Vi socialdemokrater vill ha ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

Vägen dit var att ”att knyta en större del av föräldraförsäkringen till respektive förälder.”

På partikongressen 2009 i Älvsjö skärptes skrivningen till (sid 36 Politiska riktlinjer):

För att öka jämställdheten i samhället behöver föräldraförsäkringen delas lika mellan föräldrarna. (min fetning)

Vägen dit var att ”ytterligare månader knyts till respektive vårdnadshavare”. Man sa även att ”Som ett steg på vägen vill vi att föräldraförsäkringen delas i tre lika delar.”

På partikongressen 2013 i Göteborg beslutade man (sid 19 Framtidskontraktet):

Socialdemokraternas kongress 2015 är slut. Ombuden reser och regeringen åker till Rosenbad för att förverkliga den demokratiska socialismen, fast med förnuft.

Vi började kongressen med att skriva en interaktiv grafik över hur en S-kongress fungerar komplett med falanger och 26-manna.

Vi har recenserat gästlistan och kulturinslagen samt berättat hur S-ombuden gör för att vinna över sin partiledning. Dessutom har vi klagat på Expressens skruvade vinkel om invandring.

Vi har gjort en podd om bland annat efterfester.

I tidningen har vi skrivit att S-kongressen måste hjälpa Löfven av med tvångströjan och att ett bedrägligt lugn härskar inom S.

Vi har recenserat Stefan Löfvens inledningstal. Konstaterat att hans strategi är att återuppbygga pappapartiet, eller kanske betongpartiet, Socialdemokraterna.

Stefan Löfven och Åsa Romson måste lära sig kramas om de ska vara på scen ihop. Och att det inte räcker för Löfven att nu ställa krav på andra, han behöver även ställa ett och annat krav på sig själv.

Tack och hej. Leverpastej.

Karin Pettersson
Eva Franchell
Daniel Swedin
Ingvar Persson
Anders Lindberg

När klubban slog i bordet var vi många som inte riktigt trodde det var sant.

Söndagen 30 oktober 2005 kastade den socialdemokratiska partistyrelsen in handduken i frågan om könsneutrala äktenskap. Föredragande Jens Orback tvärvände efter en intensiv debatt och yrkade bifall till motionerna G3, G4 och G5:1.

Det var jag och Åsa Westlund som skrivit G3 och skickat till vår S-förening ett år tidigare. På den tiden var jag aktiv gräsrot i socialdemokratiska partiet.

Rubriken på motionen var det numera otidsenliga ”Homoäktenskap” och att-satsen löd ”att äktenskapslagstiftningen ändras så att även samkönade par kan ingå äktenskap med varandra.”.

Det som hände är en ganska bra studie i hur folkrörelsedemokrati och en S-kongress fungerar i praktiken.

Göran Persson och partistyrelsen ville ”besvara” motionen, vilket innebar att inget skulle hända.

I utlåtandet skrev partistyrelsen:

”När den allmänna debatten och tidens värderingar förändras är ofta lagstiftningen det sista ledet i en sådan process.”

Sen hänvisade de till en utredning.

När vi skrev motionen skickades den till vår arbetarekommun, alltså Socialdemokraterna i kommunen. Sedan skickades den vidare till Stockholms läns partidistrikt som godkände den och sände den vidare till partikongressen.

Där fick den sällskap av motion G4 från Norrbottens partidistrikt och G5 från Stockholms kommun.

Stockholms län är landets näst största partidistrikt, Stockholm är tredje största och Norrbotten är det ledande distriktet i norra Sverige. Så när Göran Persson sa nej började fotarbetet bland ombuden för att få partiledningen på fall.

Så här är det ofta. Delegationerna utser ansvariga för olika frågor som sedan pratar runt med övriga partidistrikt, räknar röster och i vissa fall kompromissar med partistyrelsens föredragande, i detta fall dåvarande jämställdshetsminister Jens Orback.

Det som hände var att allt låste sig. Trots att de som ville driva igenom motionerna samlade många ombud sa partistyrelsen nej.

Då blåste Stockholms län, Stockholm och Norrbotten till strid för sina förslag. Även ombud från Skåne, Östergötland, Södermanland, Göteborg, Skaraborg och Blekinge yrkade bifall. Liksom SSU och S-studenter.

Fotarbetet hade fungerat.

Det finns 350 ombud på en S-kongress. Hemligheten med att vinna är att bygga allianser och kunna räkna till 175.

När partistyrelsen insåg att de läst kongressen fel var det försent.

Votering var begärd och skulle verkställas.

Innan debatten ens var avslutad gav Jens Orback upp.

Många av de beslut som fattades på kongressen 2005 är idag genomförda. Antingen av S själva eller i samarbete med andra. Och om tio år kommer mycket av det som diskuteras i Västerås idag att vara verklighet. Det som sägs här, i korridorer och från talarstolen kommer att få betydelse för miljontals andra människor.

Varje röst kommer att räknas och minnas.

Oftast kommer partistyrelsen att vinna, de är också ganska bra på att räkna till 175, men då och då kommer ombuden att sätta ner foten och peka ut en annan färdriktning.

När partistyrelsen inte lyssnar på rörelsen brukar rörelsen vara ganska bra på att höja rösten.

Anders Lindberg

En partiordförandes första uppgift är att kunna lyssna till rörelsen.

Så sa Olof Palme i sitt avslutningsanförande på den socialdemokratiska partikongressen 4 oktober 1969. Rådet var Tage Erlanders och sammanfattar väl kärnan i socialdemokraternas organisationskultur: makten kommer underifrån, från de du representerar.

Det betyder att den verkliga makten inom Socialdemokraterna inte ligger hos Stefan Löfven utan hos partikongressen. Vi tänkte försöka reda ut vad kongressen är för filurer, varför de påstår att det inte finns några falanger och vem som egentligen bestämmer.

Vi börjar med falangerna, de som inte finns.

Här behövs det en färgnyckel, för att förstå var de står. Rosa ska läsas som höger, lila är mittenhöger/betongsossar, rött är mittenvänster, mörkt rött ska läsas som vänster (tryck på zoom för att se Stockholms kommun).

Klicka på respektive partidistrikt för en beskrivning.

I partihögkvarterets hiss på Sveavägen 68 står några rader av den store poeten Gunnar Ekelöf:

När min tid blir
skall jag ta min plats
på förligaste bänken
tills nästeman avlöser mig:
Då flyttas jag akteröver.

Den fina tanken är nog att människor ska sluta sina uppdrag i tid och lämna över makten till nästa generation. Detta händer dock inte så ofta vilket gör att ungefär samma människor sitter på ungefär samma stolar stora väldigt länge.

Det gör, på gott och ont, att oerhört mycket sitter i väggarna. Här är några av dessa eviga företeelser.

Verkställande utskottet, VU

VU är S verkliga maktcentrum. Benämns alltid ”det mäktiga VU”. Består av 15 personer, sju ordinarie och åtta ersättare. Att det är just åtta beror på att man utökade VU 2013 för att ge plats åt Urban Ahlin. Nu är Ahlin borta med posten är kvar.

LO:s ordförande är självskriven. VU brukade vara stabilt men sedan 2009 har det varit kaos. Då kom sex personer in som nyvalda – ett svårslaget rekord. 2011 rensades sen ”Monas folk” ut och Håkan Juholt valdes till ny ordförande. Carin Jämtin blev ny partisekreterare och valdes in med tre nya personer. På kongressen 2013 valdes fem nya, inklusive LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson.

Nu är det bara ett fyllnadsval som ska göras, Margot Wallström ska få Urban Ahlins plats, alltså den som egentligen inte fanns.

Ofta är även de adjungerade med på mötena. Där ingår de fyra ”sidoorganisationerna” SSU, S-studenter, Tro och Solidaritet och S-kvinnor. Nytt för i år är att även HBT-sossarna blir en sidoorganisation och blir adjungerade till VU.

Partistyrelsen, PS

Partistyrelsen har 33 ledamöter, varav sju är de ordinarie i VU. Partistyrelsen har även 15 ersättare. Där ingår även VU:s sju ersättare, alltså tillsammans 55 personer. Dessutom är en stor grupp adjungerade. Träffas enligt stadgarna minst fyra gånger per år.

Valberedningen

Ett krav för att leda valberedningens arbete var tidare att man hette Berit. Först Berit Andnor, sedan Berit Högman. Sedan 2013 finns en kongressvald valberedning som leds av Ilmar Reepalu.

26-manna

Här hittar vi försteombudsmännen från varje partidistrikt. I tjugoxexmanna har man av tradition diskuterat personfrågor och andra viktiga frågor både mellan och under kongressen. Är för organisationen på många sätt viktigare än partistyrelsen. tjugosexmanna träffas fem-sex gånger per år.

Redaktionsutskottet

På kongressen finns ett ”redaktionsutskott” dit man skickar frågor som det går att kompromissa ihop sig kring. Vid konflikter är det ett praktiskt sett att reda ut skillnader.

Temagrupper

Temagrupper hålls på fredagen och är ett forum där partistyrelsen känner av stämningar bland ombuden, kompromissar och löser blandade småkonflikter så diskussionen i själva kongressalen kan handla om de stora frågorna.

Delegationer

Varje partidistrikt har en delegation, från Gotlands 2 ombud till Skånes 35. Delegationen fördelar ansvar för olika frågor inom sig och förhandlar med andra delegationer och partistyrelsens föredragande.

Delegationerna har olika kongresskultur, vissa röstar helt enhetligt, andra som de vill. En erfaren, och möjligen något elak, kongressordförande jämförde en gång Stockholms läns delegation med en nordkoreansk danstrupp och Stockholm med en loppcirkus. När delegationerna satt bredvid varandra såg det väldigt roligt ut…

Regioner

Delegationerna samarbetar inom regioner som följer partiets indelning. Regionerna driver ofta kandidater och ibland frågor ihop.

Regionerna är ”Skogslänen” som är allt norr om Dalälven, ”Mälardalen” som är Östergötland, Sörmland, Uppland, Västmanland och Örebro, ”Väst” som är Västra Götaland plus Värmland och Halland, ”Skåne” som är… tja, Skåne. ”Stockholm” är Stockholms län och stad, ”Sydost” är Kalmar, Blekinge, Koronberg, Jönköping och Gotland.

Den tyngsta regionen är Skogslängen, eller ”skogen” med över 80 ombud.

Falanger

Det finns inga falanger, som sagt.

Detta är bisarrt nog sant, om man med ”falang” menar den typ av organiserade strukturer som finns i många socialdemokratiska partier runt om i världen.

Men det finns däremot stora skillnader i åsikter mellan olika partidistrikt, höger och vänster är i högsta grad levande. Släng in vinstfrågan, TTIP eller bråket om investeringar så kommer ombuden troligen fördela sig ungefär efter vår interaktiva karta ovan.

Kongress, mellankongress, extra kongress

Den ”riktiga” kongressen hålls nästa gång 2017. Det som börjar i dag är en kortare kongress med mer begränsat  tema, i detta fall jobb och folkrörelse. Denna kortform kallas ibland mellankongress men heter inte så enligt stadgarna.

På mellankongress kan partistyrelsen skjuta upp alla frågor som ligger utanför temat till den ”riktiga” kongressen vilken man också gjort med ett hundratal motioner.

Extra kongress kan utlysas vid speciella tillfällen som för att välja ny partiordförande.

Vem bestämmer?

Svaret är: det beror på. Är kongressen på gott humör bestämmer partiledningen, surnar den till kan vad som helst hända.

Traditionen är att partiledningen genomför de beslut som fattas. Argumentet att partikongressen beslutat något väger oerhört tungt vid en diskussion i riksdagsgruppen eller i regeringen.

Anders Lindberg

I en huvudledare i tidningen Flamman, men starka band till Vänsterpartiet, går tidningens redaktör till frontalangrepp mot Jonas Sjöstedt. Varför? Eftersom V-ledaren inte ställde upp för Venezuela vid en utfrågning i Agenda.

Tidningen skriver:

”Ställd inför att välja mellan ett land som sått krig, blod och död i Mellanöstern och norra Afrika under de senaste decennierna och ett land med stora problem med ekonomi och demokratisk utveckling, men med ambitiösa sociala ambitioner och en demokratiskt vald regering, väljer Jonas Sjöstedt i Agenda krigsmaskinen och imperiet. Att välja USA före Venezuela – där går gränsen för vad en vänsterledare kan säga utan att utplåna sin egen rörelses tankegods. Där går taktik över gränsen till opportunism.”

Uh uh…

”Stora problem med ekonomi och demokratisk utveckling” är nog en underdrift.

Enligt Freedom house index över friheten i världen har utvecklingen i Venezuela princip varit negativ de senaste tjugo åren.  

Trenden är även nu negativ och särskilt lyfter Freedom House fram att ledare för oppositionen fängslats, att antalet politiska fångar ökar och att fredliga demonstrationer 2014 slogs ner med omfattande övervåld.

När det gäller pressfrihet rankas Venezuela som ”Not Free”, alltså samma kategori som Saudiarabien.

Enligt ITUC – världens fria fackföreningar där LO, TCO och SACO är med – kränks fackliga rättigheter i Venezuela. Man skriver exempelvis:

”According to the UNETE trade union, murders of trade union members and leaders continued to occur in 2012 and 2013. In September 2012, a human rights organisation recorded 65 murders of trade unionists (Report by the Observatorio Venezolano de Conflictividad Social).”

Enligt Human Rights Watch finns problem på i stort sett varje område vi förknippar med demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.

Massivt våld har använts mot fredliga demonstranter.

”Security forces used excessive force and arbitrary detentions to disperse anti-government demonstrations after the April elections, according to local groups. For example, the Forum for Life, a network of 18 Venezuelan human rights organizations, reported that security forces had arbitrarily detained at least 62 individuals and injured 38 others in demonstrations (min fetning) in the state of Lara on April 15 and 16. The detainees reported that they were severely beaten, threatened with sexual violence, and deprived of food for more than 24 hours.”

Rättsväsendet är inte oberoende:

”Since President Chávez and his supporters in the National Assembly conducted a political takeover of the Supreme Court in 2004, the judiciary has largely ceased to function as an independent branch of government.”

Oppositionell media har begränsats dramatiskt:

”The government has taken aggressive steps to reduce the availability of media outlets that engage in critical programming.”

Bland andra människorättsorganisationer som får stöd från utlandet hotas av åtal om ”förräderi”:

”In 2010, the Supreme Court ruled that individuals or organizations that receive foreign funding could be prosecuted for “treason.” In addition, the National Assembly enacted legislation blocking organizations that “defend political rights” or “monitor the performance of public bodies” from receiving international assistance.”

De fackliga rättigheterna begränsas i lag:

”Labor legislation adopted in April 2012 includes provisions that limit the full freedom that unions should have to draft their statutes and elect their representatives.”

Enligt Amnesty International pågår omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna:

Några exempel från deras årsrapport:

”The security forces used excessive force to disperse protests. Among the measures deployed were the use of live ammunition at close range against unarmed people; the use of inappropriate firearms and riot equipment that had been tampered with; and the use of tear gas and rubber bullets in enclosed areas.”

”Lawyer Marcelo Crovato and human rights defender Rosmit Mantilla were detained in April and May respectively, in relation to the protests. More than eight months after their arrest they remained in pre-trial detention, in spite of the lack of solid evidence to support the charges against them.”

”Student Daniel Quintero was beaten and threatened with being burned alive while in detention. He was arrested on his way from an anti-government demonstration in February in Maracaibo, Zulia State. ”

”Leopoldo López, leader of the opposition Voluntad Popular (Popular Will) party, remained in detention, despite the lack of evidence to support the charges against him, which appeared to be politically motivated.”

(Mina fetningar)

Och så där fortsätter det.

Av Flammans ledare kan man få intrycket att ”ambitiösa sociala ambitioner” på något sätt kan uppväga denna terror mot oppositionella, fackliga aktivister, media och vanligt folk.

Det är ett oacceptabelt resonemang. 

Vänsterpartiet behövs i svensk politik, både för att de har många viktiga idéer om välfärd, om makt och omfördelning. Men även som blåslampa på en just nu ganska trött rödgrön regering. Då kan inte partiet vrida klockan tillbaka till en tid då gränsen mellan demokrati och diktatur var suddig i de interna diskussionerna.

För en modern vänster måste frågor som fri media, fackliga rättigheter, oberoende domstolar och demokratiskt statskick vara självklara både på pappret och i praktiken.

Det får inte finns några ändamål som helgar medlen.

En ideologi som kräver att man knäcker ägg för att göra omelett hör hemma på historiens sophög.

Anders Lindberg