I morgon är det första omgången i valet till ny ärkebiskop i Svenska kyrkan. Om ingen kandidat får över 50 procent av rösterna blir det en andra och slutlig valomgång 29 oktober mellan de två kandidater som fått flest röster.

Valet är spännande, för första gången har en kvinna verklig chans att bli vald. Biskop Antje Jackelén från Lunds stift fick över 50 procent i nomineringsvalet och hon är en av fem kandidater i morgondagens val.

När man frågar personer inom kyrkan lyfter de fram flera orsaker till det breda stöd Antje Jackelén har.

Hon är en respekterad teolog med stor ekumenisk erfarenhet. Viktiga egenskaper för att Svenska kyrkan ska kunna behålla sin starka ställning och vara relevant för människor i ett värld som präglas av förändring och mångfald. Hon har även en bred internationell erfarenhet och sitter i styrelsen för Lutherska Världsförbundet sedan 2010.

Hon beskrivs som en bra chef med stor personlig pondus vilket är nödvändigt i en stor och hierarkisk organisation som Svenska kyrkan med dess över sex miljoner medlemmar.

Men det som verkar vara viktigast är hennes förmåga att kommunicera. Hennes närvaro på Twitter har blivit en snackis långt utanför kyrkan och hon är erkänt skicklig på att nå ut i media.

För kvinnoprästmotståndarna inom kyrkan spelar detta dock ingen roll. Kampanjen mot Jackelén har tagit sig märkliga proportioner. Särskilt på bloggar och på nätet ser det inte så trevligt ut.

När hennes biskopskollega, Åke Bonnier, på sin blogg tog upp och svarade på en del av kritiken som framförts i debatten blev resultatet en diskussion i kommentarsfältet där personangrepp och otidigheter haglar.

Den ledande kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl är kritisk mot Jackelén. På sin blogg skriver han ett långt inlägg med insinuationer kring att att hon ursprungligen kommer från Västtyskland.

I kommentarsfältet står att läsa: ”Frågan är inte OM biskop Jackalén varit knuten till Stasi, utan tvärtom.” En kommentar som Dag Sandahl låtit stå kvar sedan i lördags morse.

Detta är så långt under nivån för ett värdigt samtal att man häpnar. Särskilt i Svenska kyrkan.

I morgon, tisdag, klockan 14 kommer de första preliminära resultaten av valet. Då får vi veta om valet skriver historia.

Ingen har väl missat att statsminister Fredrik Reinfeldt i helgen kom ut som stridshingst. Se där, ja.

Men vad är det?

Till Aftonbladet säger historieprofessorn Dick Harrison att en stridshingst är en ”häst som är väldigt, väldigt dyr att föda upp”.

En sökning i mediearkivet Retriever ger vid handen att ordet ”stridshingst” tycks förekomma i svensk press för första gången i februari 1993 då Dagens Nyheter citerar Virginia Woolfs ”Orlando”:

Orlando beklagar att hon när hon kommer hem till England inte längre får ”stoltsera på en stridshingst utanför Whitehallväl har satt foten på engelsk mark är att servera te och fråga mina herrar hur de önskar det. Använder ni socker? Behagas det mjölk?” Hennes tanke föder ett svar: ”Fan ta dom!”

Andra som beskrivits som stridshingstar i svensk press är, för övrigt, det norska EU-motståndet (Expressen 931101), arbetarförfattaren Ragnar Jändel (SvD, 970907), diplomaten Lakhdar Brahim (SDS, 011214) och hockeyspelaren Magnus Wernbloom (TT, 040215).

I veckan skrev jag ett blogginlägg där jag redovisade hur Aftonbladets ledarsida engagerar jämfört med de andra stora tidningarna.

I blogginlägget redovisade vi öppet hur vi hade gjort. Vi jämförde delningar i sociala medier, och vilket verktyg vi använt, Linktally.

Jag argumenterade också för att engagemang hos läsarna är ett viktigt mått för opinionsjournalist

I går publicerade Andreas Johansson Heinö, medarbetare på högerns tankesmedja Timbro, en debattartikel på SVT Debatt där han vill problematisera vår redovisning.

Kanske är själva publiceringen av en debattartikel som svar på ett blogginlägg med delningsstatistik det bästa måttet på att Aftonbladets ledarsida engagerar. Oavsett vilket, lyfter Heinö en del intressanta frågor som är värda att fundera kring.

1. Johansson Heinö insinuerar att vi inte redovisar schysst eller öppet

”Men frågan är om inte siffrorna är lite för bra för att vara sanna. En närmare granskning visar att Aftonbladets siffror drivs upp av läsarkommentarer och andra läsares gillande av dessa kommentarer.”

Kommentar: Det stämmer att Facebook-delningar räknas på det sättet. Det är så alla gör. Det är ingen hemlighet för någon. Vi har dessutom mycket tydligt redovisat hur vi har räknat. Det är lätt för var och en som är intresserad att gå tillbaka och gå igenom detta, precis som Johansson Heinö gjort.

2. Det finns obehagliga åsikter i Aftonbladets kommentarsfält, och detta räknas in i statistiken

Kommentar: Diskussionen om öppna kommentarsfält är stor och svår. Min egen hållning är att det bästa är om man klarar av att hålla dem öppna. Detta utifrån en liberal princip att diskussion i grunden är något bra. Dock finns det risker med en sådan strategi. Om extrema åsikter får stå oemotsagda, kan det leda till att de legitimeras. Ledarsidans kommentarspolicy är att försöka hålla fälten öppna så mycket vi kan, och i möjligaste mån själva delta i diskussionen. Denna kommentarsfältspolicy handlar inte om att klickmaximera. Det finns inget kommersiellt värde i klick från rasistiska kommentatorer. Policyn grundar sig i en uppfattning att läsarna ska ha möjlighet att tycka om vårt material. Jag tror att former för läsarmedverkan och att möta engagemang på olika sätt är en av mediebranschens stora utmaningar och att framgångsrika medieföretag behöver utveckla olika sätt att interagera med läsarna. Tills vidare lever vi med det system vi har.

3. Johansson Heinö tycker att Aftonbladet borde använda ett annat system för kommentarer

”Eftersom Aftonbladet är den enda större dagstidning i Sverige som använder Facebooks kommentarsfältsfunktion på den egna hemsidan får detta av allt att döma dramatiska effekter på detta redan uppblåsta mått, samtidigt som redaktionen tillskriver måttet stor vikt.”

Kommentar: Aftonbladets bedömning är att det bästa system för läsarkommentarer just nu är Facebook. Det är absolut inte optimalt, och hur läsarmedverkan ska se ut är som sagt en stor diskussion.

4. Johansson Heinös slutsats är att ”de siffror Aftonbladet hänvisar till för att bekräfta sin enorma dominans i sociala medier saknar tillförlitlighet.”

Som sagt, siffrorna har vi fått fram genom att använda analysverktyg tillgängliga för alla.

En som okritiskt slukade Johansson Heinös argumentation var SvD:s ledarskribent Sanna Rayman som bloggade att ”det är dessutom rätt pikant att ingen tänkte tanken att de enorma skillnaderna kunde dölja ett systematiskt mätfel”.

Man förstår önskan att klänga sig fast vid Heinös halmstrå när man tittar på SvD:s delningsstatistik.

För att glädja Sanna Rayman och den samlade Timbrohögern har vi därför sammanställt lite kompletterande statistik via Sharedcount.com. Vi har gått igenom förra veckans FB-statistik rensat från kommentarer. Denna graf visar bara ”rena” delningar för oss och SvD.

Vi har också redovisat delningar för alla stora ledarredaktioner via Twitter, Google+ och Linkedin.

Se och döm själva.

Slutligen:

Trodde folk att vi menade att allt engagemang kring texterna var glada sossar som tycker att vi har en fantastisk argumentation och omvända moderater som tackar för upplysningen?

Det är engagemang som delningarna visar, inte nödvändigtvis medhåll, det utgick jag från att folk förstår. Jag är exempelvis jätteglad att Timbros medarbetare varje dag twittrar ut våra länkar och bemöter våra texter på olika sätt.

Diskussionen om kommentarsfält är intressant och svår. Jag håller med Johansson Heinö om att vi – och alla andra med öppna kommentarsfält – behöver bli bättre på att hålla rent.

Ändrar det något i bilden av Aftonbladets ledarsida jämfört med de andra?

Nej. Oavsett hur man räknar: Aftonbladets ledarsida väcker mer engagemang än någon annan opinionsjournalistik i Sverige.

Det är jag väldigt stolt över.

Läs också: Massiva avhopp skakar Moderaterna (di.se), Pengaproblem pressar Moderaterna (di.se), M:s interna strider kletar på Reinfeldt (Aftonbladet ledare), ”Det finns inget förtroende kvar” (aftonbladet.se), Intern kritik mot Moderatledningen (sr.se), Di:s avslöjande skakar Moderaterna (di.se), Hon kan bli Reinfeldts kronprinsessa (di.se)

Jag kom till Aftonbladet för tre år sedan. Bara på den korta tiden har enormt mycket hänt i mediebranschen. Strukturomvandling är här på allvar, det är allt tuffare tider för journalistiken.

Den fråga jag ställde mig när jag kom till Aftonbladet var: vad händer med ledarsidan när papperstidningen långsamt dör?

För tre år sedan kändes det inte så muntert. Utmaningen var att hitta sätt att på nätet matcha ledarsidans historiska privilegium – den dagliga placeringen på sidan två i Sveriges största tidning.

I dag är det väldigt annorlunda. Det framgår allt tydligare att opinionsjournalistik fungerar väldigt bra i det nya medielandskapet. Ledarsidor som orkar tycka och förmår engagera har potential att nå fler läsare än någonsin.

Särskilt roligt är det så klart vi på Aftonbladets ledarredaktion verkar klara uppdraget att nå ut.

Förra veckan gjorde vi en genomgång av antal delningar i sociala medier på vårt ledarmaterial jämfört med SvD, DN, Expressen och GP.

Genomgången är gjord en helt vanlig vecka i oktober, och vår nivå på antal delningar är ungefär som vanligt. Metoden är enkel – vi har jämfört huvudtexterna på ledarplats, dag för dag.

Det är svårt att mäta och värdera journalistik. Visst finns en stor risk att jakten på klick och delningar skymmer uppdraget – att skriva om det som är viktigt på riktigt.

Min egen åsikt är att just förmågan att engagera kännetecknar god opinionsjournalistik. Den egna redaktionella bedömningen om vilka frågor som är viktiga går alltid först. Men i vårt uppdrag ingår att nå ut och att driva opinion. Därför är det glädjande att så många människor väljer att dela våra texter. Det blir ett kvitto på vår förmåga att formulera en åsikt, att orka tycka.

Att faktiskt stå för något.

I samband med det norska regeringsavtalet mellan Høyre, Fremskrittspartiet (Frp), Venstre (V) och Kristelig folkeparti (Krf) har många – däribland den här ledarsidan – särskilt uppmärksammat Fremskrittspartiet och hur det partiet kan förändra Norge.

Men det är inte bara Frp som oroar. Som regeringsunderlag finns även, som sagt, det förmenta mittenpartiet Kristelig folkeparti. Och de har i ett särskilt avtal med Høyre och Fremskrittspartiet kommit överens om att norska husläkare ska få något de kallar ”reservationsrätt”.

I praktiken innebär det att läkare ska ges möjlighet att vägra att hänvisa kvinnliga patienter till abortkliniker.

Redan i dag kan norska lägare vägra att utföra vissa medicinska ingrepp – som abort – om det strider mot läkarens religiösa eller moraliska övertygelse.

Liberala Venstre var det enda borgerliga partiet som lät bli att signera avtalet. Men Krf, Høyre och Frp har tillsammans majoritet i Stortinget.

Till NRK säger Krf:s partiledare Knut Arild Hereide att den nya regeringen ska sätta sig med den norska läkarförening och förhandla fram en reservationsrätt i frågor som rör liv och död. ”Abortfrågan är en av frågorna som är viktiga för oss”.

Ändra länder som har samvetsklausuler i sin abortlagstiftning är Polen och Italien.

Tidigare redaktören för Axess Johan Lundberg har nyligen kommit ut med boken ”Ljusets fiender” på Timbro förlag.

I kapitlet ”De judiska barnen som försvann” skriver han att nästan ingen ville diskutera terroristen Mohammed Merahs antisemitiskt motiverade barnamord i Toulouse i mars 2012. Han går till hårt angrepp mot mig och skriver:

Anders Lindberg i Aftonbladet var ett undantag. Han tog upp Mohammed Merah i en ledare 23 mars 2012. Men Lindberg hade där inte ett ord att säga om vare sig att det var judar som hade dödats eller att morden tycktes ha antisemitiska, eller rasistiska, motiv (dagen före hade han dock en passant påpekat att Merahs attentat var riktat ”inte bara mot Frankrikes judiska befolkning utan mot hela Europa).

Detta är fullständigt vilseledande. Ovan ser ni en skärmdump av ledaren som enligt Johan Lundberg skrevs en passant (i förbigående) Det är Aftonbladets huvudledare 22 mars 2012. Bilden föreställer en liten barnkista med en Davidsstjärna (klicka för större bild). Jag skriver:

”Motivet är inte helt klarlagt men ­verkar vara politiskt, möjligen finns en koppling till terrornätverket al-Qaida. Det påstår han i varje fall själv.

Det var en attack, inte bara mot Frankrikes judiska befolkning utan mot hela Europa. Fruktansvärda minnen väcks till liv. Antisemitismen tar sig visserligen nya former och hittar nya motiv men Europa har sett detta förut.”

Johan Lundberg skriver vidare:

”Anders Lindberg valde emellertid att ägna sin ledare åt att varna för att Merahs mord på fyra judar skulle kunna leda till ökad rasism mot muslimer.”

Den ledare han syftar på är en ledare dagen efter ovanstående text med titeln ”Terrorn utnyttjas av extremhögern”. Den kritiserade att den franska extremhögern försökte utnyttja terrorn politiskt. De föreslog bland annat en folkomröstning om dödsstraff.

Ett par dagar senare, den 25 mars 2012 skrev jag ett ytterligare inlägg, denna gång på Aftobladets ledarblogg med rubriken ”Ta hotbilden mot judar på allvar”. Den inleds med orden:

De tre barnen och den man som mördades i terrorattacken vid den judiska skolan Ozar Hatorah i Toulouse förra veckan dödades på grund av att de var judar.

I texten instämmer jag i kritik framförd av Judiska centralrådet i Sverige, genom Lena Posner-Körösi, om att myndigheterna inte tar terrorn mot judar på allvar. Jag kritiserar även specifikt Malmö och Ilmar Reepalu.

Det Johan Lundberg beskriver som ”De judiska barnen som försvann” ägnades alltså under fyra dagar två huvudledare och ett längre blogginlägg på ledarplats i Nordens största tidning med nästan tre miljoner läsare. Förutom en omfattande nyhetsbevakning.

Lundberg har alltså inte bara valt bort innehållet i två av tre texter under de aktuella dagarna för att få sin analys att gå ihop, han har helt bortsett från det politiska budskap som vi hade och tillskriver oss i stället ett annat som han bygger ett helt kapitel på.

Hade Timbro varit ett riktigt förlag skulle detta knappast passerat normal källkritisk kontroll.

Agerandet brister dessutom i anständighet eftersom frågan är så viktig. 

***

Nedan följer ett kortare urval om andra texter vi skrivit om antisemitism.

Terror mot judar hotar allas frihet (efter terrordådet i Bulgarien)

Judehatare i Europas mitt (efter Judiska världskongressens möte i Budapest)

Reepalu trampar runt i klaveret (efter hatbrott i Malmö)

Per Sandberg är förste vice partiordförande i norska Fremskrittspartiet och har suttit i Stortinget sedan 1997.

Han är en av Frp-politikerna som förhandlat fram samarbetsavtalet med de borgerliga partierna och ska se till att få fram en ny regering med Høyre.

Sandberg satt fram till valet i september som ordförande i Stortingets justitieutskott och kommer sannolikt få en tung post – kanske som justitieminister – i den nya regeringen.

Han har nyligen lovat att man ska rensa fängelset Ullersmo på norska fångar och i stället samla alla utländska fångar där. Fångarna på Ullersmo ska inte få permission eller dagpenning och inte längre få titta på tv.

I våras föreslog han att romer ska förbjudas i Norge.

Han vill stänga gränsen mellan Grekland och Turkiet.

Han vill också förbjuda muslimska huvudplagg på Norges alla universitet och högskolor.

Tidigare har han föreslagit att alla asylsökande ska id-märkas elektroniskt.

Han har också slagit fast att kulturer och raser inte kan blandas om Norge ska vara ett fortsatt harmoniskt samhälle.

Sandberg har också hävdat att de tidigare statsministrarna Bondevik och Stoltenberg är indirekt ansvariga för varje mord som någon med ”fremmedkulturell bakgrunn” begår i Norge.

Han har föreslagit att föräldrar ska kunna utvisas om deras barn begår brott.

Per Sandberg har också dömts för att i slutet av 90-talet ha skallat och slagit en asylsökande man från före detta Jugoslavien.

• Antalet väljare som sammanlagt riksdagsröstade på Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet i Stockholms stad 2010. 
• Antalet partimedlemmar i Kristdemokraterna. 
• Antalet åskådare som får plats när Tele 2 Arena är fullsatt. 
• Antalet invånare i Lidköping, Alingsås och Piteå. 
• Antalet getter i Sverige.

Läs också: 80 000 – för ett annat Sverige (AB Ledare), Kämpa, Aftonbladet (SvD:s ledarblogg)

Vilgots tecknare på bokmässan (8)