I valrörelsen 2010 lovade Moderaterna att de under mandatperioden skulle bygga 56 777 nya bostäder i Stockholmsregionen. Moderaterna i Stockholm har lovat 4 400 studentbostäder. Inget av löftena är infriade. Inför höstens val har Moderaterna i Stockholm lovat 100 000 nya bostäder.

Och under de senaste dagarna i Visby har nu alliansregeringen och Moderaterna återigen lovat att de 100 000 nya bostäderna ska byggas ihop med 20 000 studentlägenheter. Hur det ska finansieras är fortfarande småhemligt.

Hur kommer det gå? Sedan alliansregeringen tillträdde hösten 2006 har bostadsbyggandet minskat med nästan 74 procent. Mellan hösten 2010 och hösten 2012 minskade byggandet med 45 procent, enligt en granskning i tidningen Byggindustrin.

Fredrik Reinfeldt har under Visby-vistelsen fått svara på varför det inte byggs – som utlovat. Det är tydligen de rödgröna partiernas fel. De röstar nämligen emot liberaliseringar av alla regleringar som finns kring byggande och markanvändande, enligt statsministern.

I fjol fanns 71 800 byggklara bostäder där planprocesserna var helt färdiga, enligt en granskning av 25 svenska kommuner som SKL gjort. Men ändå har det bara byggts 13 600 lägenheter i genomsnitt de senaste åren.

Varför? Beror det på att planprocesserna tar så lång tid, som bostadsminister Stefan Attefall (KD) har hävdat? Nä, Sveriges Arkitekter har visat att genomsnittstiden för ett planärende i Stockholm bara är 19 månader. 

Det finns många svar, men SKL landar bland annat i att de stora byggbolagen faktiskt inte vill bygga i snabbare takt. De avvaktar för att hålla bostadspriserna uppe. De undviker också att bygga hyresrätter eftersom lönsamheten är sämre, trots att efterfrågan på dem ökar.

När den borgerliga regeringen pratar om att ”enklare processer” för att bygga så gör man det med förbud mot kommuner att gå före med förbättrade byggnormer, har Per Wirtén skrivit i Dagens Arena. De stora byggbolagen vill ha bort kommunala särregler, så de försvinner.

I rapporten ”En radikal och progressiv stadspolitik” från Arena Idé slås det fast att det finns stora marginaler för rationaliseringar av bostadsbyggandet. Byggkommittén har konstaterat att 30 procent av de totala byggkostnaderna – cirka 50 miljarder kronor per år – är rent slarv och enligt Boverket är det möjligt att sänka byggkostnaderna med 40 procent.

När staten drog sig tillbaka från ­bostadspolitiken ersattes det av – ­ingenting.

Här finns en lösning på bostadsbristen. Staten bör tillsammans med kommuner och bostadsbolag hitta former för att investera i billiga hyresrätter. Men en politik för att bygga bra och billigt är Fredrik Reinfeldt ointresserad av.

Den här ungen:

Den här fulla ryssen:

Den här sengångaren:

Den här iskungen:

Den här röda saken:

Moderaterna och deras samarbetspartier har under de senaste veckorna jobbat stenhårt på att slipa av alla kanter som sticker ut. Planen verkar ha varit att göra dem så lika socialdemokraterna som möjligt. Det ska finnas minimalt av frågor att reta sig på för väljarna som snart ska till valurnorna.

Den ena fråga regeringen vill att valet ska handla är vem som är bästa på att regera – Reinfeldt eller Löfven?

Denna strategi verkar fungera allt sämre. Fredrik Reinfeldt verkar ha allt större problem med att hålla kursen för sin regering. De framstår som allt mer odugliga på att regera Sverige.  Det märks i förtroendemätningarna. Igår kunde vi läsa i Dagens Nyheter att det nästan är jämnt mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Alla andra partiledare på den rödgröna sidan har dessutom fått ökande förtroendesiffror. Snabbast har förtroendet för vänsterpartiets Jonas Sjöstedt ökat. Alla högerpartiers partiledare hade däremot ett förtroende som har backat.

Den andra konfliktytan som regeringen vill ha med socialdemokraterna är rabatten på arbetsgivaravgifterna för unga och momssänkningen för restaurangbranschen. Det är genom att sätta dessa förslag mot socialdemokraternas politik de tänker sig vinna valet. Idag lanserade moderaterna en samlad offensiv mot socialdemokraterna.

Moderaternas styrka när de vann valet 2006 var att de gick i takt med forskningen. Med facit i hand visade det sig att både forskning och moderaterna hade fel på vissa avgörande punkter. Men det visste väljarna inte då. Läget inför detta val är sämre.

Momssänkningen har utvärderats av

Institutet för arbetsmarknadspolitisk och utbildningspolitisk utvärdering,

Konjunkturinstitutet,

Finanspolitiska rådet,

Ekonomistyrningsverket,

Arbetsförmedlingen,

Riksrevisionen,

Institutet för Social Forskning och

Finansdepartementet.

Alla kommer till samma dystra slutsats. Den har ingen positiv effekt.

Rabatten om arbetsgivaravgifterna har också blivit utvärderad. Det snällaste man kan säga om den är att den är ett mycket dyrt sätta att skapa jobb till unga. Enligt tidningens Arbetets beräkningar, som baserar sig på olika utvärderingar från expertmyndigheter visar det sig att varje jobb som sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga har skapat kostar 2 750 000 kronor.

Det är inte så konstigt att det blir så. Avgiften sänks inte bara för unga arbetslösa som har svårt att få jobb. Den sänker kostnaden lika mycket för den unga juristen som klarat utbildningen på rekordtid, för plåtslagaren som arbetsgivarna rycker i redan under utbildningstiden eller för Bill Skarsgård och Anton Hysén.

Den summa som läggs på ungdomsrabatten hade kunnat användas till annat – mer yrkesutbildning, riktade satsningar för långtidsarbetslösa ungdomar eller mer resurser till högskolan. Alla dessa satsningar skulle antagligen gett betydligt fler jobb.

Moderaterna anser tydligen att det här är deras bästa case. Det får en att fundera kring vilka idéer de ratade innan de bestämde sig .

Ni har kanske också tyckt att det är något vagt bekant med Borg och Reinfeldts nya favorituttryck. I intervju efter intervju säger de att  det är slut på stimulanser – allt regeringen vill göra de kommande åren måste nu finansieras ”krona för krona”.

Vad detta betyder är i och för sig oklart. Sverige kommer enligt deras egna prognoser fortfarande ha underskott i budget varje år fram till slutet av nästa mandatperiod. Statens utgifter kommer alltså inte ”krona för krona” finansieras med några skatter.

Aftonbladets ledarredaktion har emellertid fördjupat sig uttryckets historia. Den visat sig vara både lång och intressant. Det som är gemensamt är att man tar till det i trängda lägen, när en obehaglig medicin ska pressas i den stackars patienten.

Redan inför valet 1985 använde Olof Palme utrycket för att försvara obehagligheter. Efter att de borgerliga hade ökat budgetunderskottet från 3 miljarder kr 1976 till 87 miljarder fick socialdemokraterna ”krona för krona” rätta till deras politik.

Göran Persson använde också flitigt detta utryck för att försvara impopulära åtgärder. Genom ”strikt budgetprövning och att gneta sig fram, krona för krona” skulle budgetunderskottet pressas tillbaka under 1990-talet.

Pensionärerna hävdade dock att Göran Persson hade lovat att de skulle kompenseras ”krona för krona” för de sänkta pensionerna. Ett löfte som Persson uppenbart helst ville förtränga.

Dessutom sänktes skatter efter samma princip. Göran Persson sa att ”när krisen var över betalade vi tillbaks till dem på samma sätt som vi höjt skatten. Vi betalde tillbaka krona för krona.”

Men denna retoriska innovation för att ta sig ur trängda lägen spred sig också till andra partier. När Bo Lundgren blev pressad på hur kommunernas ekonomi skulle drabbas av deras förslag på  skattesänkningar sa han att de skulle ”kompenseras av staten, krona för krona.”

Detta tog uppenbart Reinfeldt med sig när han blev ny partiledare. De ville ”skapa förtroende genom att finansiera skattesänkningar krona för krona”.

”Politiken ska också gå ihop, alla förslag ska betalas krona för krona.” Hävdade de med samma emfas.

Symptomatiskt nog så var det de rödgröna som använde uttrycket flitigast under valet 2010.

Mona Sahlin var uppenbart på defensiven och  hävdade att ”allt är finansierat krona för krona. Dessutom ska varje ny krona som regeringen föreslår till välfärden matchas av oss.” En retorik som  också Lars Ohly föll in i.

Nu är det alltså Borg och Reinfeldt som återigen behöver drämma till med ”krona för krona”-argumentet. De måste vara ett uttryck för hur svårsmält och obegripligt de själva anser att detta budskap är.

Socialdemokraterna verkar ha bestämt sig för att utmana Fredrik Reinfeldt och Anders Borgs trovärdighet när det gäller ekonomisk politik. Mikael Damberg fokuserade i partiledardebatten på att den samlade budgetbalansen för den offentliga sektorn har gått från att vara +65 miljarder till att vara -87 miljarder. Att Reinfeldt blev irriterad på detta utspel gick inte att ta miste på.

Men  frågan om man ska tolka irritationen som ett bevis på att det var ett lyckad utspel. Att Reinfeldt blev sur behöver inte vara ett bevis för att man har rätt – även om S-ledningen verkar vara övertygad om att man fått in en politisk poäng. Dagen därpå följde Magdalena Andersson upp utspelet med en presskonferens om budgetunderskottet. Lockelsen i att återanvända Göran Persson retorik om att den som är satt i skuld inte är fri verkar vara oemotståndlig.

Men som PM Nilsson riktigt påpekar i onsdagens ledare i Dagens Industri så är 1990-talet över. Sverige skulle kunna underbalansera budgeten på en måttlig nivå i åratal framåt utan att det skulle skada svensk ekonomi. Det finns tvärtom mycket som pekar mot att det skulle vara ansvarsfullt att göra det. Om dessa resurser används till investeringar som är viktiga – till exempel i infrastruktur och bättre utbildning  – kan det långsiktigt vara bra för Sverige.

De flesta europeiska länder måste föra en åtstramande ekonomisk politik för att minska sina rekordstora underskott. Då blir det ännu viktigare att de länder som har möjlighet att föra en mer expansiv ekonomisk politik också gör det.  OECD  har rekommenderat Sverige att föra en mer expansiv ekonomisk politik för att bidra till att arbetslösheten minskar.

Det finns en risk att socialdemokraterna målar in sig i ett hörn i sin ambition att verka trovärdiga på det ekonomiska området och inte skrämma bort några skatteskygga medelklassväljare. Om budgetunderskotten ska utraderas och nästan inga skatter höjas under nästa mandatperiod riskerar en kommande socialdemokratiskt ledd regering att tvingas till nedskärningar istället för satsningar.  Det är inte 1990-talets politiska lösningar som är svaret på 2010-talets problem. Det en framtida regering behöver hantera är hur Sverige ska kunna göra  investeringar som båda är långsiktigt bra för Sverige, men samtidigt ger jobb till de som är arbetslösa. Det är svårt nog.

Ja, säger Hanne Kjöller på DN:s ledarredaktion.
Nej, säger DN:s politiska kommentator Ewa Stenberg.

Är Fredrik Reinfeldt Karl-Bertil Jonsson?

I dag ska statsminister Fredrik Reinfeldt jultala igen. Har ni längtat? Det har vi och har därför gått igenom vad moderatledaren har pratat om under de tre jultal han hunnit hålla den här mandatperioden.

2010 talade Fredrik Reinfeldt om trygghet:

För tre år sedan var Fredrik Reinfeldt en statsminister som hyfsat nyligen fått förnyat förtroende av väljarna. Han hade vunnit sin andra raka seger över Socialdemokraterna och passat på att flytt till jultal från en krog i Stockholm till Högloftet på Skansen.

Omgiven av råkonservativ bygderomantik berättade Reinfeldt att Sverige hade klarat krisen riktigt bra (och låtsades inte om att Volvo försvunnit till Kina, att 50 00 industrijobb var borta och att 100 000 förlorat jobbet) och att han och hans allianskompisar var de enda man kunde lita på.

2011 talade Fredrik Reinfeldt om kvinnofrid:

Varje år dödas omkring 17 kvinnor av sin make, pojkvän eller exman. När statsministern jultalades i december 2011 lovade han en ordentlig satsning mot mäns våld mot kvinnor samt ökat stöd till kvinnojourer.

Har det hänt nåt?

När Socialstyrelsen i fjol kartlade skyddade boenden drevs hela 71 procent i ideell regi. Och trycket på dem ökar, år för år. Enligt riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer, Roks, går många av jourerna redan i dag på knäna.

Många av Roks-jourerna oroas dessutom av att de ekonomiska bidragen från kommunerna inte längre hänger med. En del jourer får minskade bidrag och på andra ställen ligger bidragens nivåer kvar på samma nivå, år efter år. Många jourer tvingas dessutom säga nej till kvinnor som söker skydd – man har helt enkelt inte resurser att ta emot dem.

2012 ändrades dessutom systemet för hur de statliga bidragen till landets kvinnojourer fördelas. Länsstyrelserna förlorade uppdraget och Socialstyrelsen tog över. Sedan dess har det har det blivit svårare för jourerna att få pengarna.

Kommunerna ställer hårdare krav, pengarna måste sökas om varje år och måste gå till att utveckla verksamheten. Ofta är utbetalningarna helt beroende av att man driver verksamheten i projektform. Stabil finansiering saknas, enligt jourerna själva.

I Sverige har Moderaternas ­politik gett män större inkomstökningar än kvinnor samt försämrat den sociala tryggheten – vilket främst slår mot ­kvinnor. Att Moderaterna – med undantag för Sverigedemokraterna – är det parti med högst andel manliga väljare i Sverige är nog inte så konstigt.

2012 talade Fredrik Reinfeldt om skolan:

I fjol berättade Reinfeldt att han var sugen på att ta över Jan Björklunds roll som landets ledande skolpolitiker. Någon duktig M-tjänsteman hade nämligen kommit på att skolan nog blir en valfråga och att Jan Björklund är ett sänke för alliansregeringen.

Alltså tog Reinfeldt tillfället i akt att berätta att han kan tänka sig att ge betyg ännu tidigare än Björklund. Sedan berättade han, i myndig och refererande ton, att läsförståelsen sjunker, att det är viktigt med duktiga lärare och att ”skolan är nyckeln till en möjlighetsutjämning” och ”nyckeln till ett inkluderande samhälle”. Till detta, meddelade Reinfeldt, är Moderaterna beredda att tillföra mer resurser.

För två veckor sedan kom så resultaten från Pisa-undersökningen. Ingen rolig läsning för Sverige eftersom vi är det land i OECD-området där kunskapsresultaten sjunker snabbast. Det politiska ansvaret för det kanske man i huvudsak ska kräva från Jan Björklund (Reinfeldt har över huvud taget inte sagt något om Pisa-kollapsen), men det finns en detalj som blir pikant i ljuset av Reinfeldts juliga skollöften från i fjol.

Regeringen storsatsar aldrig på skolan. Sänkt krogmoms och sänkt bolagsskatt har 2010 och 2011 varit viktigare prioriteringar än skolan för statsministern. I år – i den sista budgeten innan valet – lägger Reinfeldt 20 gånger så mycket pengar på skattesänkningar som på skolan.

Klockan 13.30 i dag börjar Reinfeldts jultal. Vad han kommer att prata om? Vi vet inte. Men han kommer med största sannolikhet vara precis lika obekymrat skenhelig som alltid.

Fredrik Reinfeldt är jättearg på LO och Socialdemokraterna. Ja, det är väl inget ovanligt men hans ilska i dag är faktiskt ganska intressant.

Så här är det: LO och S presenterade i onsdags en rad gemensamma krav som som de menar ska leda till schysta villkor på svensk arbetsmarknad, däribland riva upp Lex Laval.

Det där gillade inte Reinfeldt och till Aftonbladet säger han att han är ”bekymrad” och tror att LO- och S-förslaget ”riskerar absolut att landa i att försöka stoppa grupper från att komma in, protektionism och risken av att hamna i ett ’vi och dom’- tänkande.”

Och till Expressen säger Reinfeldt så här:

Sverige är där ett intressant avvikande exempel där en center-höger-regering har liberaliserat och öppnat upp för mer av rörlighet både för arbetskraft och för medborgare både inom EU men också utanför.

Nu till det intressanta i den reinfeldtska ilskan. Det är nämligen så att statsministern själv har varit ganska engagerad i det här med ”vi och dom”-tänkande.

När Polen och de baltiska länderna blev medlemmar i EU skrev Fredrik Reinfeldt en motion i riksdagen där han kände stor oro för att ”den fria rörligheten kan öppna för ett utnyttjande av de svenska bidragssystemen på ett sätt som inte har varit avsikten med bidragen.”

I motionen skriver Reinfeldt också:

Enligt rådets direktiv 68/360/EEG skall en EU-medborgare beviljas uppehållstillstånd om han kan uppvisa ett giltigt identitetskort samt en bekräftelse på anställning från arbetsgivaren eller ett anställningsintyg. När det gäller de aktuella åtta nya medlemsländerna förordar Moderaterna att Sverige därtill skall ställa krav på att arbetstagaren kan försörja sig och eventuellt medföljande anhöriga genom eget arbete.

Dessutom tycker Reinfeldt i motionen att ”inga socialbidrag skall utbetalas till EU-medborgare som söker arbete i Sverige”.

Se där! ”Vi och dom”-tänkandet finns visst hos statsminister också, åtminstone om han fruktar att skattepengar kan hamna hos en polack.

Läs också: Jobbinvandring är inte ett hot (Aftonbladet ledare)

Det var en gång ett rött oppositionsparti som tyckte att Stockholm skulle ha fler bostäder och fler tunnelbanestationer.

Det där tyckte inte deras politiska motståndare om. Finansministern klagade att den röde partiledaren var ”oseriös” och inte hade räknat ut hur utbyggnaden skulle finansieras. Statsministern å sin sida menade att det inte är ”staten som bygger tunnelbana i det här landet, det är landstinget”.

Nu har det gått några år och i tidningen kan man läsa att statsministern nu menar att staten minsann ska bygga både tunnelbana och bostäder.

Den röde partiledaren säger ingenting, för han är inte partiledare längre. Men ett annat oppositionsparti – ett grönt – låter meddela att statsministerns tunnelbaneförslag suger och att han inte räknat ur hur utbyggnaden ska finansieras.

Snart är det val.

Läs också: Tunnelbanecitaten Reinfeldt och Borg verkligen ångrar idag (Alliansfritt Sverige), Så blev rödgröna förslag blå (Södermalmsnytt)