Du är på mingelfest. Du känner inte riktigt någon, alla är bekantas bekanta. Plötsligt får du syn på en kompis i vimlet och du blir så glad, så LÄTTAD, att du rusar mot honom. Han står med en person du inte känner alls. Du hälsar på din vän och din vän introducerar dig för främlingen. Ni står och språkar alla tre. Det är otvunget, du får feeling, det känns bra. Plötsligt avviker din vän till baren för att ta ett till glas vin och kvar står du med främlingen.

Allt förändras. Det blir plötsligt väldigt stelt. Där står du med en fullständig främling och mannen som band er samman är försvunnen. Och han säger ”jaha” och blickar ut mot folkmassan och du säger ”jaha” och smuttar på din drink. Och det är så stelt och hemskt och det enda du tänker är HUR LÅNG TID KAN DET TA ATT HÄMTA ETT TILL GLAS VIN!?

Och så börjar ni kallprata med varandra på ett fullständigt fasansfullt sätt. Du mår fysiskt illa av den stela atmosfär som plötsligt infunnit sig.

Exakt precis på pricken den känslan får jag när jag ser Anders Lundin utföra de så kallade mellansnacken med artisterna under ”Allsång på Skansen”.

Förstår ni vad jag menar?

Har ni sett vad jag har på min barnvagn? En latte-hållare! Det innebär att jag med mina båda händer kan utföra en avancerad manöver med barnvagnen och sekunden senare andas ut, fundera över vad jag gjorde bra och vad jag gjorde dåligt över en slurk kaffe. Jag är väldigt glad över denna hållare. Dessutom utgör den ett mycket uppskattat skämt bland mina lite mer ”killiga” killkompisar då jag pekar på den och säger: ”Det är fint med en bärsahållare ändå.” Alltid samma succé. Gapskratt, hajfajvs och någon som säger ”skön där”. Sådana är vi killar. Vi kräver inte mycket för ett skratt. Härligt. Okej. Det var det. God natt då, vänner. 

Jag bråkar med Patrick Ekwall på mejl. Han skrev på Twitter om att han hade ”ett rosérace på Kallis” på Gotland och det tyckte jag var så utomordentligt fånigt av en vuxen man att skriva att jag retades lite med honom om det. Nu har Ekwall gått i taket och tycker att jag är ”elak”. Och jag å min sida tycker att det är lite väl magstarkt av den elakaste sportjournalisten i Sverige att beskylla andra för att vara just elaka. Begriper mig inte alls på honom. Han delar ut sin skit till höger och vänster och anser sig själv vara fridlyst.Och jag skriver det och han svarar och jag svarar och han svarar.

HERREGUD, tänker jag till slut.

Det är PRECIS det här jag INTE vill tillbaka till i Stockholm. Det är precis den här typen av GEGG som gör att jag vill stanna kvar här på Gotland året ut. Jag orkar inte bråka med någon Ekwall eller någon alls om rosérace på Kallis. Det känns inte värdigt. Jag är på Gotland. Jag grillar Gotlandslamm. Jag klipper gräs. Jag kissar i gräset. Jag lagar en eker i cykeln. Jag gör bröstmjölksersättning till min dotter. Jag köper baguette på bageriet. Jag fiskar kräftor. Jag hänger tvätt. Jag dricker kaffe med kron, som i Calle Schewens vals. Jag sopsorterar. Jag hytter med näven år förbipasserande bilar som kör för fort. Jag sätter an planta i marken.

Allt detta känns 2000 procent viktigare än att bråka med Patrick Ekwall om hans rosérace på Kallis.

Jag vaknade och lade mig på en solstol med Charlie. Charlie tycker inte om att sova i barnvagn. Hon tycker bara om att sova med kroppskontakt. Vi har därför små härliga stunder, jag och Charlie, då vi ligger och snusar tillsammans.

Så kom Bengan och skulle tafsa och pussas och infektera Charile med sitt sjuka skägg. Inget att göra. Bara att gila läget, gilla-la-la-la-läget.

Sen kom Mats och hälsade på. Jag köpte en tavla på loppis häromveckan bara för att pojken på porträttet såg exakt ut så som man kan tänka sig att Mats såg ut som barn. När Mats kom bad jag honom sätta sig bredvid. Är de inte lika varandra? Titta på håret! Ögonen!

Sen hade vi tid hos barnmorskan. Charlie är perfekt! ljuvlig längd, utomordentligt huvudomfång och strålande vikt. Charlie är helt enkelt en otrolig bebis.

Sen kom vi hem och Amanda piffade till sig för sin tjejkväll. Hon frågade om vi skulle klara oss. Jag sa att hon inte skulle behöva oroa sig. Hon sa att hon inte ville ha något ”spring” bort till henne, för det var faktiskt en tjejkväll. Jag sa ”självklart inte”. Sen gick hon.

Tjejerna märkte ingenting, men jag smög ganska mycket i buskarna. Jag såg dem och ibland hörde jag vad de sa också. Jag ägde dem så hårt!

Sen gick jag hem och titta där då! Egenfångade kräftor! Jag ska inte gå in på hur jag fiskade dem, för jag är lite osäker på vem som ägde vattnet, men det var ett äventyr. Sedan – koka i vatten, salt, öl, krondill och några sockerbitar och där har vi den – sommarens första kräftor.

Att äta kräftor som man dessutom fångat och kokat själv. Jag vet inte om det finns något härligare på jorden. Jag var så lycklig.

Sen kom Amanda och Charlie hem och vi nattade henne. God natt, Charlie. Och jag och Amanda tog ett glas vin. Det var en härlig dag.

Amanda ska på tjejmiddag. Hon ska lämna Charlie här hos mig. Hon säger att hon kanske blir sen. Att jag får klara mig själv. När hon gått går jag fram till Charlie. Hon sover nu. Men vad händer när hon vaknar? Jag känner mig så maktlös utan mjölktuttar. Jag kan vyssja och fylla och gunga och sjunga, men om hon är hungrig så är hon hungrig. Och vad gör jag då? Jo, då går jag med henne till Amanda. Tur att tjejmiddagen är hos hennes syster som bor 15 meter bort. Men tills vidare leker vi att Amanda är långväga borta och att det bara är jag och Charlie och en lada. Och den leken leker vi tills att charlie utstöter den första vokalen i ett långt tjut. Då går hjälplösa jag med Charlie till tuttarna.  

När Charlie var nyfödd var hon, ja.
Hur ska man beskriva det?
Hon var lite luden om ryggen!

Det såg faktiskt ganska märkligt ut med en så söt liten tjej och så en gubbrygg med en massa hår. Amanda frågade om jag tyckte att Charlie hade mer hår än vanligt på ryggen, om jag hade tänkt på det, och då sa jag “nej, nej, det har jag inte tänkt på”. Men inom mig funderade jag redan på laseroperationer. Jag tyckte så synd om Charlie. Tänk vad retad hon skulle bli för allt hår på ryggen! Jag bestämde mig för att det där håret skulle bli min och Charlies hemlighet. Jag skulle ALDRIG visa någon människa hennes rygg. Så fort vi får besök – lägg Charlie på rygg och låt henne ligga så tills de går hem!

Det där håret har nu försvunnit helt och hållet och jag fick först idag veta att det är fullständigt normalt att bebisar har hår på ryggen som sedan försvinner. Men de där dagarna i skräck. Charlies och min mörka hemlighet. Och jag såg framför mig hur håret blev allt längre, hur jag gick upp i smyg om natten och rakade bort det. Nej, det var inte roligt. Det har varit fruktansvärda dagar.

Det är väldigt många som föder barn just nu. Man träffar dem på middagar, kvinnor med stora magar tillsammans med sina förväntansfulla män. Man småpratar och kommer i regel alltid in på namnfrågan. Vad ska barnet heta? Och då händer det allt oftare att pappa börjar flina lite och mamman himlar med ögonen och så säger de ett helt befängt namn, ett namn som låter som ett skämt. Föräldrarna ger sina barn namn på ren ironi. De skrattar gott, föräldrarna, tycker att de kommit på något hellattjo. ”Barnet ska heta Moonboot!”. Gud vad crazy. Men hur kul är det för barnen egentligen? Jag har funderat en del på det här. Jag tycker så här. Man ska ge sina barn den typen av namn som man själv skulle kunna tänka sig att ha. Om man inte gör det så är man en inte särskilt härlig förälder. Ett namn ska inte vara ett stående skämt bland vuxenbordet. Det är något som kommer att följa barnet tills han eller hon dör.

Jag har utvecklat en ny gångstil. Jag gungar fram. Eller, det är inte rättvist att säga att jag gungar fram. Tänk er en halt hiphoppare – så vandrar jag omkrig här på norra Gotland. Det är Charlie som kräver det av mig. Hon kräver inte bara rörelse när jag håller i henne, hon kräver en speciell typ av gungande rörelse. Ibland provar jag att sätta mig ner. Man måste ju ta en paus från detta gungande. Det ska man inte försöka sig på. Charlie känner på en gång att det är något som inte står rätt till. Och så öppnar hon ögonen, plirar till höger och sedan vänster, får något mycket OROAT i blicken. Varför gungar det inte? Så blundar hon hårt, öppnar munnen, sitter sedan tyst på det viset i två sekunder och så gallskriker hon utav bara helvete.

Jag måste hela tiden röra på mig. Får inte sitta still. Så fort jag sitter still blir jag straffad. Det känns lite åt tortyr- och terrorhållet. Inte vet jag, men det känns som att det här skulle kunna vara något de körde med i Guantanamo.

Här har vi den nya generationens Schulman. Min dotter Charlie Schulman och min brorsdotter Signe Schulman. Det var härligt att introducera dem för varandra. Signe var så rädd om henne. Behandlade henne som en skör skatt. Hon frågade om man kunde klappa Charlie och jag sa att det fick man. Hon klappade Charlie så försiktigt. Närmade sig långsamt, vidrörde hennes panna och avlägsnade handen blixtsnabbt. Hon klappade Charlie som man klappar en het platta på spisen. Om man nu skulle komma på en sådan ide.  

Jag älskar att hänga glödlampor utomhus. Jag tycker det blir så fint när de dinglar i träd som glödande äpplen. Jag blir så go och fin i hela kroppen när jag tänder utelamporma nere i vår trädgård. Varje gång tänker jag: låt inte den här kvällen ta slut. Jag sörjer att den är över redan innan den har börjat.  Det här är en uteplats som säger: Kom! Här kan ni vara hela natten!