Arkiv för kategori Fulham

- Sida 2 av 3

Fyra slutsatser efter helgen

av Kalle Karlsson

Tottenham är på väg att göra ”en Tottenham”
Det såg ju så bra ut när laget besegrade Arsenal i derbyt och ökade avståndet till grannen till sju poäng.
Nu har de förlorat tre raka matcher.
Förlust borta mot Liverpool är ingen katastrof, även om laget slängde bort en 2–1-ledning. Förlust borta mot Inter när mötet egentligen var ”avgjort” är inte heller någon katastrof, även om de var ett Cambiasso-skott precis utanför stolpen ifrån att åka ur turneringen.
Men det var ett tecken på att lagets formkurva inte längre pekade uppåt.
Och torsk med 0–1 hemma mot Fulham är en katastrof.
Dimitar Berbatov gjorde segermålet (så klart), men jag fastnade på André Villas-Boas.
Han gick bort sig taktiskt borta mot Inter och nu gjorde han det igen. Två gånger inom loppet av tre dagar.
Med Aaron Lennon skadad flyttades Gylfi Sigurdsson till högerkanten. Till vänster användes istället Benoît Assou-Ekotto som en form av wing-back.
Experimentet blev ingen succé.
Alla pratar om Gareth Bales betydelse för Tottenham – förståeligt med tanke på hans målproduktion – men faktum är att Aaron Lennon har visat sig extremt viktig för Tottenham. Utan honom i startelvan har Spurs tre raka förluster och hans frånvaro har gett en domino-effekt som tydliggjort bristerna i truppen. Lewis Holtby har ännu inte blivit den förstärkning som många trodde.
Den där sjupoängsledningen över Arsenal som såg så komfortabel ut är inte längre det. Nu väntar landslagsuppehåll, sedan står Tottenham inför fyra riktigt tunga matcher: Swansea (b), Everton (h), Chelsea (h), Manchester City (h).
André Villas-Boas har hyllats för sitt arbete med Tottenham sedan nyår, men den kommande månaden kommer att bli det riktiga testet för portugisen.

Hazard återigen en av ligans stjärnor
Eden Hazard har haft en fin, ojämn debutsäsong i England. Hans inledning i Premier League var magisk. Av Chelseas åtta första ligamål var han direkt inblandad i sju.
Sedan kom hösten och belgaren tappade gradvis.
France Football publicerade statistik som visade på hans formsvacka. Han hade lägre passningsprocent, utmanade inte lika ofta och hade lägre andel lyckade dribblingar.
Vissa menade att Eden Hazards start i engelsk fotboll var en chimär, att han inte alls var så bra som andra antytt.
Men senaste tiden har Hazard börjat röra på sig igen. Han har inte bara gjort klassmål, han har framför allt fått tillbaka det där flytet. Drivet i steget, förmågan att ta sig förbi försvararna.
Igår mot West Ham var 22-åringen bäst på plan. Ständigt i rörelse, ständigt attackvillig. Han slog inlägget som ledde fram till Frank Lampards 1–0 (dennes 200:e mål i Chelsea), han gjorde 2–0-målet med en fin individuell prestation.
När Hazard är på spelhumör lyfter han parhästen Juan Mata. Spanjoren håller en imponerande lägstanivå, men sina bästa matcher gör han när han kan agera i symbios med Hazard, en spelare som talar samma språk på fotbollsplanen. Duons fantastiska samspel mot West Ham måste ha gett Sam Allardyce gråa hårstrån.
Chelsea-fansen har upplevt några turbulenta månader, men potentialen i samarbetet mellan Eden Hazard och Juan Mata ger dem anledning att se ljust på framtiden.

van Persie iskall
Robin van Persie bar länge Manchester Uniteds offensiv på sina axlar, men de senaste månaderna har han hamnat i en formsvacka.
Hans facit: Ett mål på de senaste elva matcherna.
Holländarens insats mot Reading i lördags (1–0) demonstrerade tydligt att han inte längre surfar fram på framgångsrus.
Han tar sig till färre målchanser, ger bort fler bollar och är inte lika klinisk när läget väl dyker upp.
RvP:s formsvacka har inte fått några konsekvenser för United i ligaspelet. Laget fortsätter vinna, nu mest tack vare ett vattentätt försvarsspel där man hållit nollan i fem raka ligamatcher (ingen slump att nollorna kommer sedan Nemanja Vidic spelat kontinuerligt).

Förödande förlust för QPR
Jag valde att se det hyperviktiga bottenmötet mellan Aston Villa och QPR i lördags.
Det var trots allt en match där framtiden för dessa klubbar stod på spel.
QPR förlorade, en förödande förlust eftersom Villa nu ökade avståndet till sju poäng, men ändå var det svårt för Harry Redknapp att vara upprörd.
Hans lag gjorde en så bra match som man kan kräva.I första halvlek var de klart bättre än Villa som räddades av storspelande Brad Guzan.
När Andros Townsend kvitterade till 2-2 med kvarten kvar såg det ut som QPR skulle få med sig en välförtjänt poäng. Men med nio minuter kvar slappnade laget av, lät Andreas Weimann rinna igenom och servera Christian Benteke som gjorde 3-2 för Villa.
Åker QPR ur kommer man att kunna peka på den här matchen som en referenspunkt. De hade chansen att krympa avståndet till en poäng. Nu är det sju poäng upp till säker mark med åtta matcher kvar.
Snacka om definierande.

Rooneys formbesked

av Kalle Karlsson

Det kändes som en déja vù. Samma burgavel, samma typ av avslut – samma tyngd.
För nästan exakt sex år sedan, den 24 februari 2007, krigade Manchester United om titeln. Chelsea jagade bakom.
På Craven Cottage var ställningen oavgjord med fem minuter kvar när Cristiano Ronaldo satte fart, lurade ett par Fulhamspelare innan han tryckte in bollen lågt i bortre hörnet.
Igår kom Manchester United till Craven Cottage med den knappa 2–1-segern över Southampton i ryggen.
Det såg mörkt ut i andra halvlek. Inte riktigt lika becksvart som ett par minuter före paus då elljuset slocknade, men matchen stod och vägde, tempot hade gått ned. Fulham, där Dimitar Berbatov saknades och där Urby Emanuelson och Alexander Kacaniklic satt på bänken, hade överlevt anstormningen i första halvlek och jämnat ut spelet.
När drygt tio minuter återstod var ställningen otroligt nog mållös (i första halvlek hade United tre träffar i målramen och Fulham hade en). Då slog Jonny Evans en chansboll djupt ned på egen planhalva. Philippe Senderos missbedömde bollbanan och klev med en mötande Javier Hernández i rygg. Wayne Rooney snappade upp bollen, drev framåt och skruvade in ett lågt skott i bortre hörnet.
Tio poängs ligaledning inför Manchester Citys möte med Liverpool idag.
Känslan var densamma som när Ronaldo avgjorde på den här arenan för sex år sedan. Manchester United har spelare som kan kliva fram i de avgörande lägena.

När Robin van Persie hamnat i en måltorka (med hans mått mätt) har Wayne Rooney tagit över ansvaret. Efter nästan en månads skadefrånvaro har 27-åringen gjort fem mål på fem matcher (fyra starter).
Hans formtopp är bästa tänkbara besked för sir Alex Ferguson. Rooney betydelse för laget är fortfarande enorm. Av hans starter i ligan den här säsongen har United vunnit alla matcher utom två (Everton, b, och Swansea b).
Han har haft en ojämn säsong, sönderryckt av skadan i höstas. Samtidigt som han har hittat ett fint samarbete med Robin van Persie och producerat mål och assist har han även gjort plattmatcher. Hans bästa insatser har varit som defensiv rollspelare mot Chelsea och Manchester City.
Men igår på Craven Cottage såg vi den gamle Wayne Rooney; den rappe, skottvillige anfallaren som bubblade av spelglädje. Förutom målet hade han fyra avslut (flest av samtliga spelare), varav ett i stolpen. Dessutom tog han som vanligt ett enormt jobb defensivt när han flyttades ned som vänsterytter för att försvara ledningen (förutom vid ett tillfälle då han tappade bort sin markering).
Manchester United har, trots den svaga defensiven, varit svåra att bemästra när Robin van Persie har producerat mål i massor.
Nu har försvarsspelet förbättrats sedan Nemanja Vidics comeback. Rio Ferdinand har stigit fram och gjort matchavgörande insatser. Med undantag för ett kritiskt bolltapp i andra halvlek var han lysande igår i par med Jonny Evans. David De Gea agerade förtroendeingivande.
Om Wayne Rooney kan konservera toppformen har United fått ytterligare ett blytungt vapen.
Då talar mycket för att Alex Ferguson lyfter sin 13:e Premier League-titel i maj.

***
Läs mer:
11 dec: ”Taktiken som sårade Man City”.
30 okt: ”Rooneys förvandling till defensivspecialist”.

Därför är Berbatovs sort (tyvärr) utdöende

av Kalle Karlsson

Värvningen av Dimitar Berbatov skulle ta Manchester United till en ny nivå.
Istället blev det ett köp som gav oss en insikt:
Hans sort fungerar inte i ett topplag och är på utdöende.

Det blir det ett kärt återseende idag för Old Trafford-publiken. När Manchester United tar emot Fulham i lördagens sena FA-cupmatch gör Dimitar Berbatov, 32 år nästa vecka, sitt första besök på arenan sedan flytten till Fulham i somras.
Bulgaren kommer att få sina applåder från Stretford End. Han var högst bidragande till ligatiteln 2011 då han delade segern i skytteligan. Och han uppträdde alltid proffsigt när han ställdes över. Han yppade aldrig ett ont ord i media som kunde skada laget.
– United-fansen uppskattar alltid en talang och Berba har utan tvekan talang, säger Ryan Giggs till officiella hemsidan inför matchen.
Det där var ett understatement. I mina ögon är Dimitar Berbatov en av fotbollsvärldens mest talangfulla spelare. Hans naturliga begåvning är hisnande. Jag vet ingen annan spelare som lika behärskat kan dämpa en målvaktsutspark på foten samtidigt som han håller ifrån sig en motståndare.
Om någon tvivlade på hans kapacitet efter att ha suttit i Alex Fergusons frysbox förra säsongen har han tystat sina kritiker i Fulham.

Under Martin Jols ledning har Berbatov upplevt en ny vår. Han har fått frihet att röra sig över stora ytor, hämta bollar djupt, dribbla, sticka i djupet. Han har svarat med att göra en kanonhöst; i flera matcher har han varit dominant.
Det som är slående är hur han kan bära ett helt lag på egna axlar när han får en skräddarsydd roll.
Den här hösten har han sprungit, förlåt joggat, runt i ett tämligen svagt Fulham och skapat det mesta på egen hand (framför allt när Bryan Ruiz varit skadad).
–  Kanske passar det honom att vara i Fulham där han är referenspunkten och ”the main man”, säger Ryan Giggs.
– Allt går via honom. Det bekymrar inte honom. Han vill vara ”the main man” och göra alla målen och få rubrikerna.
Däri ligger själva essensen. Dimitar Berbatov har talang i överflöd, men han måste få en roll som passar hans styrkor.
Andra spelare måste löpa för honom för han kommer knappast att löpa för någon annan.

Dimitar Berbatov-köpet är intressant. När han hämtades för stora pengar sommaren 2008 hade Manchester United precis vunnit Champions League.
De var världens just då bästa klubblag och hade en offensiv som på många sätt var en våt dröm: Cristiano Ronaldo, Wayne Rooney, Carlos Tévez.
Det var inte bara det att trion tillhörde skaran av världens bästa spelare, de erbjöd Alex Ferguson enorm flexibilitet. Rooney och Tévez kunde växeldra mellan vem som skulle ligga längst fram. När det krävdes kunde Cristiano Ronaldo spelas som striker och Rooney på kanten för att få en mer defensiv prägel (som i semifinalen mot Barcelona).
I det läget, med de alternativen, tyckte Alex Ferguson att det var klokt att lägga 30 miljoner pund på en 27-årig anfallare som gjort som mest 15 ligamål under en säsong för Tottenham.
Det var lätt att ana vad han såg för möjligheter. Han ville ha en plan b, ungefär som Barcelona sökte en alternativ väg med värvningen av Zlatan Ibrahimovic.
Men trots Berbatovs odiskutabla kvalitet blev det inte som Alex Ferguson tänkt sig.
Affären medförde att Carlos Tévez föstes ut från startelvan. Han lämnade sommaren efter för grannen Manchester City.
Jag såg en klar nackdel med Berbatov i Uniteds spel. Parallellt med hans magiska ögonblicksverk passade han inte in i lagets omställningsspel.
Säsongen 2007/08 hade Manchester United Europas vassaste kontringar. Med Berbatov, som ofta ville ta två och tre och fyra tillslag, fick man inte samma effekt.
Cristiano Ronaldo led av Berbatov. Säsongen 2008/09, deras enda år tillsammans, var portugisen som bäst i matcherna då han spelades som striker (och Berbatov satt på bänken).

Dimitar Berbatovs problem i Manchester United var inte att han var dålig. Tvärtom var hans individuella kvaliteter fullt i klass med lagets största stjärnor.
Hans problem var att hans spelstil inte fungerade i stormatcherna. Och då passar man inte heller i ett titeljagande storlag.
Han var spelaren som kunde vara fullständigt briljant mot på pappret lättare motstånd (jag tror aldrig jag har sett en proffsspelare vara så överlägsen på en fotbollsplan som han var i ett FA-cupmöte med Southampton), men så fort det vankades en toppmatch så ratades han.
I mötena med Milan i Champions League-åttondelen 2010 spelade han totalt 25 minuter. I mötena med Bayern München i kvartsfinalen började han på bänken. Den enda toppmatchen han startade var den titelavgörande matchen mot Chelsea. Då blev det förlust med 1–2.
Även året efter, när han vann skytteligan, var han petad stora delar av våren (han måste vara den enda skytteligavinnaren som avslutat en säsong på avbytarbänken)?
I Champions League-finalen 2011 fick han inte ens plats på bänken. Ferguson valde Michael Owen (!) istället.
Varför fanns det ingen given plats för honom?
Min teori är denna:
En av de delar av fotbollen som utvecklats mest de senaste tio åren är presspelet över hela plan.
Förr hade fotbollslag råd att ha en-två snålåkare, spelare som stod och tittade på när motståndarna hade bollen.
Det fungerar inte längre, åtminstone inte hos lagen som vill slåss om ligatitlar. Idag krävs att alla utespelare deltar i försvarsspelet.
Dimitar Berbatov var inte den typen.
Kontrasten blev total under säsongen 2010/11 när Javier Hernández lade beslag på platsen i startelvan. Danny Welbeck fyllde samma funktion förra säsongen när han höll Berbatov utanför elvan.
Från att ha spelat i numerärt underläge i försvarsspelet fick United anfallare som var beredda att springa livet ur sig för att dra isär offensivt och för att pressa och stressa en back till misstag i defensiven.

Om vi tittar på hur strikerrollen har förändrats de senaste åren kan vi se en tendens.
Tidigare – när lag spelade 4-4-2 – var det vanligt att kombinera en targetspelare med en djupledslöpande spelare. En big man och en little man.
Berbatov klarade aldrig att spela ensam på topp. Han behövde någon som löpte åt honom. Det där blir extra viktigt i ett topplag som möter låga och samlade motståndarförsvar.
Idag när strikern är ensam krävs mer kompletta spelare. Spelare som både kan agera bollmottagare, hota i djupled och besitter målsinne.
Men lika viktigt är att ha en anfallare som är beredd att ta jobbet i defensiven.
Barcelona skulle inte kunna använda sin helplanspress om en spelare föll ur ramen.
För ett lag som Manchester United kostade det för mycket att ha en fripassagerare på plan i matcher när små, små detaljer kunde bli avgörande i de stora matcherna.
Jag är glad att det finns en plats för honom i Fulham där han fortfarande smakar mer i offensiven än han kostar i defensiven.
Det här, anser jag, är orsaken till att Dimitar Berbatov inte blev den klockrena värvningen som Alex Ferguson drömde om den där augustidagen när han satte sig i bilen på väg ut till Manchesters flygplats och baxade in den långe anfallaren under en jacka i baksätet till Manchester Citys stora förtret.
– Jag tycker inte att Dimitar misslyckades hos oss. Vissa vill se spelare som springer på genomskärare hela tiden. Han är inte den spelartypen. Han är väldigt talangfull men hade ett bra målfacit här, säger Alex Ferguson, enligt The Guardian inför dagens match.

Jag är inte säker på att det finns plats för en Dimitar Berbatov i framtidens fotboll. Idag ser vi hur klubbar mer och mer söker efter speed. Ikväll satt jag och såg ett kvickt, rappt Dortmund spela skjortan av Nürnberg och vinna med 3–0. Marco Reus, Mario Götze och ”Kuba” firade julafton. Universalspelaren Robert Lewandowski behärskade alla delar i sin roll som striker. Ingen spelare ”fuskade” i det defensiva arbetet.
Är fart framtidens framgångsrecept? Ja, delvis. Om tio år kommer fotbollen vara ännu snabbare och ännu större vikt kommer att läggas på minutiöst försvarsarbete.
Det här betyder inte att jag inte uppskattar Dimitar Berbatov. Tvärtom.
Få spelare i Premier League är lika sevärda som bulgaren när han är på humör. Han suger in bollar, slår yttersidor, gör mål – och får allt att se så enkelt ut.
Det är som om han gör allt i slow-motion. Han har förmågan att skapa tid åt sig själv och sina lagkamrater.
I ett lag som Fulham är det guld värt.
Det får vi inte glömma.

Analys: Lagarbetet bakom Suárez mål

av Kalle Karlsson

Steven Gerrard hyllades med rätta för sin utsökta passning som betydde 3–0 mot Sunderland.
Men situationen innehöll så mycket mer.
Här bryter vi ned målet i detaljer.

I ett highlights-svep från den här matchen är det lätt att fastna på Steven Gerrards svepande 60-metersboll eller Luis Suárez mottagning och avslut. Lyfta på hatten för dessa två stjärnor och sedan stanna där.
Jag fastnade för det här målet eftersom det säger en hel del både det anfallande och det försvarande laget.
Och för att det visar det mest effektiva sättet att använda Luis Suárez och Steven Gerrards kvaliteter – stick i stäv med Brendan Rodgers filosofi.
Här kan ni se målet innan vi granskar det.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/premierleague/article16011135.ab

Analys/Luis Suárez mål mot Sunderland


Här ser vi upprinnelsen. Lucas Leiva spelar en kort passning i sidled till Steven Gerrard.
Notera först och främst hur Liverpool formerar sig i anfallsspelet. Ytterbackar som trycker upp längs kanterna. De två sittande mittfältarna (Gerrard och Lucas) går ned djupt och deltar i uppspelsfasen.
Yttrar (Sterling och Downing) som rör sig inåt i plan.
Här kan vi se den första viktiga rörelsen som skapar yta. Jordan Henderson, som hade en offensiv mittfältsroll i matchen, möter och drar med sig en av mittbackarna (Matt Kilgallon).
Lägg märke till hur Sebastian Larsson, på grund av Downings smarta rörelse, har hamnat i ett ”ingenmansland”. Det är inte bara tack vare Downing. Det faktum att Glen Johnson flyttat upp har gjort det diffust för Larsson vem han egentligen markerar. Johnson som nu är vänstermittfältare eller Downing som är närmast? Är det Downing är Larsson på fel sida.


Stewart Downing fortsätter sin diagonallöpning. Sunderlands mittback Carlos Cuéllar upptäcker det och hänger med. Jag har ringat in Sebastian Larsson för att visa hur han nu befinner sig än mer i ”ingenmansland”.


Bollen har lämnat Steven Gerrards fot. Downings löpning har dragit med sig Cuéllar och öppnat ytan för Luis Suárez. Notera det enorma avståndet mellan Cuéllar och högerbacken Craig Gardner.


Passningen har nått Suárez och i det här läget är det för sent för Gardner att förhindra baklängesmålet.

Slutsats 1: Underbar passning, bra mottagning, tillräckligt bra avslutning – men fantastiska löpningar utan boll, framför allt av Stewart Downing, som öppnade ytan.
Slutsats 2: Bollar i djupled är det mest effektiva sättet att använda Luis Suárez kvaliteter. Det är då han är som vassast. Snabba omställningar, en mot en-lägen. Tänk målen mot Newcastle: Den långa bollen in bakom backlinjen från José Enrique, nedtagningen, avslutet. Båda målen mot Sunderland var efter snabba attacker, direkt spel. Samtidigt fick Steven Gerrard utnyttja sin spetskvalitet: Crossbollarna.
Brendan Rodgers förespråkar ju en annan sorts fotboll, mer possession-baserad, men det här målet visar att Liverpool gör klokt i att variera sig.

Hur skulle Sunderland ha agerat?


Till att börja med ser vi faran med att ”tappa” spelare högt upp i planen. Anfallarna Fraizer Campbell och Steven Fletcher har hamnat på fel sida om bollen. Mittfältet står högt, men de har inte press på bollhållaren (Gerrard) som kommer att få tid att både fundera och sikta in sin passning.
Matt Kilgallon och Carlos Cuéllar borde förstås ha sett faran, tagit större djup eftersom hotet, som alla kan se, finns bakom backlinjen – samtidigt som bollhållaren är opressad.
När Kilgallon har tagit steget upp är avståndet mellan Danny Rose och Cuéllar på tok för stort.
Cuéllar och högerbacken Craig Gardner borde direkt ha centrerat. De kan strunta i att Liverpool vänsterback Glen Johnson lämnas omarkerad; han är ofarlig i det här läget. Försvarsspel handlar alltid om att värdera och täcka de farliga ytorna.
Sebastian Larssons ansvar? Minimalt, om ens något. När Downing drog sig in i plan borde Craig Gardner insett faran och flyttat över på bollsida. Då hade Cuéllar kunnat flytta över utan att lämna luckan till Suárez.
Att Gardner visar bristande positionsspel som högerback är dock inte förvånande. Han är normalt mittfältare, men har fått vikariera eftersom Sunderland saknat ett klockrent alternativ.

Berbatovs uteblivna försvarsspel
Ni minns säkert att jag hyllade Wayne Rooney för hans monstruösa defensiva löpning i derbyt mot Manchester City.
Därför är det intressant att jämföra med hur andra spelare agerar. Den är situationen, som läsaren Tomas uppmärksammade mig på (enligt honom tack vare min Rooney-analys), visar Dimitar Berbatov mot West Bromwich.


Passningen är på väg mot Fortuné. I det här läget har Alexander Kacaniklic satt in pressen på WBA:s försvarare. Dimitar Berbatov (inringad) har hamnat i positionen som vänsterytter. Vid ett sånt här positionsskifte bör man som spelare ”överta” lagkamratens uppgifter – i det här fallet följa med högerbacken Billy Jones.


Om Berbatov tar defensivt ansvar och följer med ”sin” gubbe?


…nej. Billy Jones får fullfölja sin löpning ostört.


…och kan några sekunder senare spela fram Lukaku till kvitteringen.

Var det Dimitar Berbatovs fel att det blev mål? Nej, inte enbart. Dels är han anfallare och kan inte förväntas ta en sådan defensiv löpning. Dels var passningen upp mot en felvänd Fortuné till synes ofarlig. Fulhams Karagounis sålde sig för enkelt och Fortuné kunde vända med sig bollen.
Men det är värt att fundera över sådana här detaljer.
Vill man försäkra sig om att inte släppa in mål, möter man skickliga motståndare, är det exakt den här sortens detaljer man måste bemästra. Det kostar i energi, men det är då man har minskat risken för baklängesmål.

Baines misslyckade offsidefälla
Den sista taktikbiten handlar om Papiss Cissés mål för Newcastles mot Everton. Eller snarare om Leighton Baines försvarsspel.


En långboll är på väg mot Newcastles Shola Ameobi. Evertons mittbackar Sylvain Distin och John Heitinga går upp mot bollen. Till höger i bild ser Leighton Baines hur Papiss Cissé är på väg att ta löpningen i djupet in bakom mittbackarna.


I det läget väljer Baines (inringad) att försöka ställa Cissé offside. Men bollen seglar över mittbackarna…


…landar hos Cissé som lobbnickar över Tim Howard i mål.

Vems ansvar? Leighton Baines som misslyckas kapitalt med att ställa offside? Mittbackarna som förlorar nickduellen.
Jag lägger skulden på mittbackarna här. När den första bollen kommer mot Ameobi bör en av dem (Distin?) gå på boll medan den andre faller in bakom. Nu går båda på boll – och båda missar nickduellen.

Situationen bakifrån.

Baines måste ta ett snabbt beslut. Han ser att han inte ligger i linje med sina övriga backar och har chansen att ställa offside. Vinner Ameobi nickduellen är Cissé offside. Vinner Distin/Heitinga nickduellen är faran ändå över. Det sista han räknar med att är att Evertonförsvararna ska missbedöma bollbanan och låta bollen passera.
I 99 av 100 agerade Baines rätt i den här situationen. Det här var det 100:e fallet.

Fotnot: Tack till redigerare Mattias Andersson som hjälpte till att rita pilar. Ska försöka få till bildstorleken på de bilder som av någon anledning blev mindre.

***
Läs mer:
20 nov: Analys: ”Stokes läckra hörnvariant”.
11 dec: Analys: ”Taktiken som sårade Man City”.
14 dec: Analys: ”Därför kan Benítez bli ett lyft för Torres”.
18 dec: Analys: ”Walcott som striker”.
21 dec: Analys: ”Newcastles smarta hörnvariant”.

Tre slutsatser efter tisdagen

av Kalle Karlsson

Berbatov en unik slow motion-lirare
Den tidiga matchen på nyårsdagen mellan West Bromwich och Fulham var ingen tempotillställning.
Man skulle kunna tro att spelarna kommit direkt från nyårsfesten. Fulhams tränare, den sympatiske Martin Jol, berättade efteråt att hans spelare påverkats av oljudet. Fulham bodde på ett hotell som låg mitt i Birmingham – ett dåligt val.
– Förmodligen var de värsta smällarna vid tolvslaget utanför mitt hotell. Det var störande. Jag sa att vi behövde ett tyst hotell men det var otroligt. Det var 2000 människor utanför mitt fönster. Först tänkte jag att det var fans, men det var det inte. Det höll mina spelare vakna vilket gjorde mig oroad.
– Det var typiskt engelskt. Fantastiskt firande i 15-20 minuter sedan går alla hem och så är det helt tyst efter 30 minuter. Jag bodde i penthouset på Hyatt Hotel. Nästa gång bor vi på Moat House där jag bodde i sju månader när jag var ung, sa Martin Jol, som har förflutet som spelare i West Bromwich.

Den sömniga tillställningen passade en spelare extra bra. Dimitar Berbatov.
Han är unik på flera sätt – mig veterligen finns det ingen i fotbollsvärlden som kan göra nedtagningar med samma ackuratess som bulgaren – men igår demonstrerade han den där andra dimensionen han har.
Det finns ingen annan anfallare som kan dominera en match i slow motion-tempo som Dimitar Berbatov (jag skrev ”anfallare” eftersom Catanias Sergio Almiron kan dominera ett mittfält i slow motion-tempo).
Berbatov flöt runt på The Hawthorns. Han sög in bollar, lugnade ned, fördelade. Det såg ut som han mest joggade omkring som man gör under en värmning.
När han väl satte fart med en 70-meterslöpning i första halvlek tog han emot ett fint inspel snett bakåt från Ashkan Dejagah och placerade in 1–0 för Fulham.
Pigge Romelu Lukaku gjorde sitt bästa för att driva upp tempot, Berbatov lyckades gång på gång sänka det igen.
Efter att Alexander Kacaniklic gjort 2–1 för Fulham (underbar förstatouch, underbar passning från Bryan Ruiz) var Berbatov ovärderlig med sin förmåga att hålla i bollen. Den enda gången han nådde maxpuls var när han skällde ut Steve Sidwell efter noter sedan han fått en för sen passning och vinkats av för offside.
– Jag måste sluta prata om Berbatov hela tiden för de andra spelare kommer säkert bli sura. Han är annorlunda. Om laget förlorar kommer han få kritik, förmodligen för hans sätt och för sitt kroppsspråk, men vinner du kommer alla säga att han var fantastisk.
Om Dimitar Berbatov spelar som igår tror jag att lagkamraterna kan köpa en och annan utskällning ibland.

Agüero skadad – när han väl hittat formen
Manchester City har haft svårt att hitta det ”flow” som gjorde laget ostoppbart i inledningen av förra säsongen.
Men de senaste två matcherna har vi sett tecken på att offensiven har börjat fungera.
Jag trodde Citys styrka hade ett samband med anfallsuppsättningen. I de matcher då Roberto Mancini startat med Carlos Tévez-Sergio Agüero hade Manchester City vunnit samtliga. Men den teorin sprack på annandagen när laget föll borta mot Sunderland.
De senaste två matcherna har Edin Dzeko istället fått chansen. Då har Sergio Agüero visat sig från sin bästa sida. Han var planens bästa spelare borta mot Norwich i helgen och igår gjorde han en sån där insats som gör att man undrar varför han inte gör tre mål i varje match.
Han tvingade Asmir Begovic till en jätteräddning, han sköt tätt över ribban, han nickade i stolpen. Och då var det fortfarande bara första halvlek.
Det blev till slut ett mål och en assist från argentinaren, men dagen slutade ändå dystert. I den 73:e minuten haltade han av planen med en sträckning i baksidan. FA-cupmatchen nästa helg mot Watford lär vara utesluten. Frågan är om han är fit till mötet med Arsenal helgen efter. Annars är det förstås ett tungt avbräck för regerande mästarna.

Citys smarta drag mot Stokes inkast
Manchester City tog till en smart taktik mot Stokes inkast igår. De flyttade fram reklamskyltarna närmare plan än normalt.
Inte första gången det händer, men det är förstås smart. Får man göra så? Självklart. Det är inte konstigare än att vissa tränare låter gräset växa lite mer inför ett möte med Barcelona.
Nu behövdes inte reklamskyltarna göra ”nytta” eftersom ingen av långkastarna, Rory Delap eller Ryan Shotton, fanns på plan.

Sju slutsatser efter lördagen

av Kalle Karlsson

Downing firade julafton
Liverpool krossade Fulham med 4–0. Vid sidan av en stark kollektiv insats – den kommer Brendan Rodgers ändå att framhålla – var det framför allt två prestationer som stack ut:
Steven Gerrard var gamle Steven Gerrard.
Stewart Downing var gamle Stewart Downing.

Om Downing fick utstå spott och spe under fjolåret har han varit kallare än någonsin under hösten. Ibland har han suttit på läktaren, ibland har han fått spela vänsterback. En gång spelade han vänsterback när (ordinarie vänsterbacken) José Enrique spelade yttermittfältare.
Så ratad har han varit.
Engelska tidningar har rapporterat att Brendan Rodgers vill göra sig av med Downing i januari, men spelar han som på lördagen kanske managern borde tänka om.
Idag såg vi den där snabbe, lurige yttern som var en nyttig spelare för Aston Villa och som fick Liverpools ägare hosta upp 200 miljoner kronor sommaren 2011.
Var det en sista marknadsföringsåtgärd inför januarifönstret?
Vet inte, men jag vet att det var Stewart Downings bästa insats i Liverpooltröjan hittills.
Han började med att göra sin första Premier League-assist för Liverpool, den första på 45 matcher. Det var inte vilken passning som helst. Jag skulle vilja påstå att det var en av de smartaste, läckraste passningarna den här säsongen. Stewart Downing såg Steven Gerrards löpning i djupet, sedan trädde han in passningen med millimeterprecision förbi tre-fyra Fulhamspelare.
I andra halvlek fortsatte han med att sätta 3–0 med ett riktigt klassmål. Han fick ut bollen på sin högerkant, rundade en passiv John Arne Riise och tryckte i väg ett stenhårt skott vid första stolpen.
Det är möjligt att Stewart Downing flyttar ändå – Daniel Sturridge som kan användas på högerkanten ska ju läkarundersökas på söndagen – men den här matchen visade 28-åringen att det går att locka fram de gamla takterna.

Formsvaga Fulhamförsvarare
Brede Hangeland har varit en av de spelare som alltid burit stämpeln ”undervärderad”. Norrmannen har varit en klippa i Fulham i många år. Det har snackats om intresse från större klubbar.
Därför är det på sin plats att påpeka att 31-åringen inte är i närheten av den formen nu.
Nästan varje gång jag sett Fulham den här säsongen har Brede Hangeland gjort misstag. Det har inte lett till baklängesmål jämt, men det har varit förvånande hur slappt han har agerat. Som mot Arsenal på Emirates där han var chockerande passiv vid ett av målen.
Därför var det symboliskt när det var Hangeland som missade totalt vid Liverpools 1–0-mål idag. När Martin Skrtel dunkade in bollen i nät låg Fulhamkaptenen på marken och tittade på.
Han har förstås inte hjälpts av det faktum att annars så pålitlige Aaron Hughes också hamnat i en formsvacka, liksom John Arne Riise, som inledde hösten så lovande.
Roy Hodgson byggde en försvarsmur under sin tid i Fulham.
Den är raserad.

Redknapps avslöjar QPR:s spenderande
Harry Redknapp åkte på sin första förlust som tränare för Queens Park Rangers. Hans lag hade stått emot ett pressat Newcastle under 80 minuter – framför allt duktige mittbacken Ryan Nelsen – men när Shola Ameobi fick chansen med tio minuter tvingades Robert Green kapitulera.
Matchen är inte så mycket att säga om, precis som på andra håll verkade spelarna ha drabbats av julfrossa.
Det var mer intressant på presskonferensen efteråt. Då avslöjade Harry Redknapp detaljer om lönenivån i hans nya lag. Gamle ’Arry fick frågan om det kommande transferfönstret och svarade:
– Jag vill inte spendera ägarnas pengar egentligen. Jag måste vara ärlig mot er och det är en hel hög med spelare i den här klubben som tjänar avsevärt mer än de förtjänar, inte alla men många.
Redknapp berättade att han bötfällt en spelare (José Bosingwa?) som ”tjänade mer än någon spelare gjorde under min tid i Tottenham”.
– De (QPR) har en arena som tar 18000 åskådare. Man ska inte spendera enorma löner när du har 18000 på matcherna, eller? Den här klubben (Newcastle) har 55000. Jag kan slå vad om att deras spelare inte är i närheten av att tjäna lika mycket.
Säga vad man vill om Harry Redknapp, men han är inte rädd för att säga sanningen.

Nyttig seger för Arsenal
Det var inte snyggt och straffen kändes billig. Men det var precis en sådan seger Arsenal behövde.
I måndags vann de över Reading efter en klang- och jubelförställning som fick supportrarna att andas optimism. Men det laget har haft problem med är ju att vinna sådana här matcher. När spelet inte fungerar, när det känns trögt och taffligt och matchen står och väger och sedan tippar över åt ”fel” håll.
Det är sådana segrar som Manchester United genom åren varit experter på att säkra.

Wigan var inte sämre än Arsenal på lördagen. Däremot hade de marginalerna emot sig. Det räckte med att för dagen misslyckade Jean Beausejour klumpigt satte en arm i ryggen på Theo Walcott som fick en anledning att falla. Domaren pekade på straffpunkten och Mikel Arteta förvaltade den.
Det var ett sådant domslut som Wigan, eller något annat bottenlag, aldrig skulle ha fått med sig på Emirates eller Old Trafford.

För Arsenal var det förstås oväsentligt hur vinsten såg ut. Laget har nu tre raka segrar i ligan och har klättrat till tredje plats i tabellen.
Den där KRISEN som fick supportrarna att slita sitt hår för ett par veckor sedan känns plötsligt rätt avlägsen.
Åtminstone tills nästa förlust.

Stoke tråkade ut Tottenham
Jag besökte farsan igår – hemma för julfirande – och då fick man inte välja match på tv:n.
– Bara så att du vet: Jag ska se Tottenham–Stoke, sa pappa, Spurs-fan sedan 1960-talet.
Så jag fick genomlida en match mellan ett Tottenham som försökte anfalla och ett Stoke som ville spela 0–0. Det var så segt att jag somnade (!) under några minuter i inledningen av andra halvlek.
Stoke lyckades med målet – att ta en poäng – även om det krävdes en svettig räddning av Asmir Begovic på tilläggstid när Gylfi Sigurdsson nickade.

Stoke har släppt in minst antal mål i ligan (13) och det är förstås en prestation värd att framhålla. Men jag förstår om motståndarna blir uttråkade av att möta Tony Pulis gäng.
Det finns inget lag i ligan som spelar lika defensivt som Stoke.

Reading tog på livremmen
Det räckte inte ända hem, men det var ändå hälsosamt att se att Brian McDermott gjort sin läxa.
Readingtränaren fick se sitt lag falla sönder i bitar i måndags hemma mot Arsenal (förlust, 2–5).
Då sköt han sig själv i foten genom att spela 4-4-2. Idag på Etihad valde han att ta på hängslen och livrem och sjunka ned i ett 4-5-1.
Istället för att göra laget vidöppet centralt använde han tre centrala mittfältare, utan någon utpräglad ”tia”: Jay Tabb, Jem Karacan, Mikele Leigertwood.
Alex Pearce var tillbaka i mittförsvaret istället för Kaspars Gorkss.
Tack vare dessa ändringar fick McDermott se sitt lag göra den bästa defensiva insatsen på mycket länge.
Nu blev det förlust ändå, men det dröjde tills 94:e minuten innan Gareth Barry käkade upp Nicky Shorey i luftrummet och nickade in 1–0.
Det var ingen champagne-fotboll från gästerna, men jag är rätt säker på att det här spelsättet ökar deras chanser att klara kontraktet.

Anita har hittat formen
För några veckor sedan utnämnde en läsare Newcastles Vurnon Anita till årets flopp i bloggens kommentarfält.
Det var inget galet påstående eftersom den förre Ajax-spelaren under hösten hade svårt att anpassa sig till tempot i Premier League.
Men de senaste veckorna har han börjat hitta formen.
Han var en av lagets få ljusglimtar borta mot Fulham, han var mycket bra mot Manchester City förra helgen. Idag, i segermatchen mot QPR, skapade han sex målchanser. Flest av samtliga spelare som var i farten under lördagen.
Kan Vurnon Anita hålla i den här nivån kommer han vara allt annat än en flopp.

***
Har ni tid över mitt i julstöket kan ni alltid läsa del 15 i min artikelserie om Premier League-legendarer. Denna gången om David Ginola (plus-låst).

Tre slutsatser efter Arsenal-Fulham

av Kalle Karlsson

Berbatov fortfarande en av ligans bästa anfallare
Förra säsongen hade Dimitar Berbatov degraderats till tredjeanfallare i Manchester United. Efter att ha delat segern i skytteligan 2010/11 hamnade han bakom både Danny Welbeck och Javier Hernández i kön till startelvan (och till viss del Wayne Rooney som dock spelades som tillbakadragen striker).
Det var alltså ingen överraskning att United ville göra sig av med en stor lönepost i somras.
Det blev Fulhams stora lycka.
Dimitar Berbatov, 31, har gjort en stark säsongsstart och igår mot Arsenal visade han att han är en av ligans bästa  anfallare. Åtminstone i rätt miljö; när han får förtroende och kärlek av sin manager.
Berbatov gjorde reduceringen till 2-1, spelade fram Alexander Kacaniklic till 2-2 och slog in 3-2 på straff när Fulham höll på att fullborda säsongens mest sensationella vändning.
Ändå var det inte de två målen eller framspelningen som imponerade mest. Det var bulgarens sätt att ständigt suga in bollen och ge sitt lag tid att flytta upp. Hans förmåga att aldrig stressa upp, att ha en försvarare i ryggen och ändå se till att behålla bollen inom laget.

Dimitar Berbatov är en av fotbollsvärldens coolaste spelare. Jag tror aldrig att han når mer än vilopuls. På gott och ont.
I en landskamp för några år sedan sprang han blott två kilometer. Det var den, låt oss kalla det ”latheten”, som gjorde att han aldrig passade in Manchester United.
I en mindre klubb, där han får spela sitt spel och fuska i defensiven utan att bli utbytt, får han ut hela sitt offensiva register. Och då kan han vara ruskigt bra.
Jag minns en FA-cupmatch borta mot Southampton i januari 2009 sedan när Berbatov fick motståndarna att se ut som korpenspelare. Så överlägsen var han.
När det handlar om ren begåvning är han en av de främsta i Premier League.
Det fick vi ännu ett bevis för igår.

Klassinhopp Kacaniklic
Alexander Kacaniklic började på bänken för Fulham igår borta mot Arsenal. Efter den fina inledningen på säsongen har han inte varit lika given i elvan. En match var han inte ens med i matchtruppen.
Men när Kieran Richardson blev skadad i den 23:e minuten kastades Kacaniklic rakt in i hetluften.
Då hade Arsenal redan skaffat sig en 2-0-ledning tack vare mål av för dagen glödhete Olivier Giroud och Lukas Podolski.
Kacaniklic blev direkt en injektion. Efter att Dimitar Berbatov nickat in 2-1-reduceringen (efter chockerande svagt försvarsspel av Arsenal) dök svensken upp i straffområdet och nickade in 2-2 i den 40:e minuten.
I andra halvlek var Kacaniklic än mer imponerande. Med sin speed var han ständigt villig att utmana, ständigt på hugg i djupled. Dessutom hade han förmågan att värdera när han skulle hota framåt och när han skulle spela säkert och behålla bollen inom laget. Hans beslutsfattande var exakt det en tränare önskar av en spelare vid ledning 3-2 på Emirates (motsatsen fanns på andra kanten i Ashkan Dejagah).
Att den 21-årige Helsingborgssonen presterar på den här nivån i en så stor match bådar gott inför framtiden.

Giroud hittar målet
Olivier Giroud ser ut som den nye Marouane Chamakh”, sa förre storspelaren Tony Cascarino nyligen.
Den franske skyttekungen fick ingen lysande start i Premier League, men någon Chamakh har han aldrig varit. Nu verkar han dessutom blivit varm i kläderna.
Åtminstone är det vad Arsenalfansen hoppas på mitt i all övrig bedrövelse.
Giroud gjorde ett superinhopp i Ligacupen förrförra veckan när Arsenal vände 0-4 till 7-5 mot Reading.
I går gjorde han två nickmål mot Fulham och hade varit den stora hjälten om bara Mikel Arteta slagit in straffen på tilläggstid.
Det finns fortfarande mer att kräva av Giroud spelmässigt – i vissa matcher blir han för enkel att neutralisera – men som striker är hans jobb främst att göra mål.
Därför var målen igår det bästa besked han kunde ge.

Och nej, jag tycker inte att det var konstigt att han inte slog straffen. Har man en straffordning håller man sig till den.
Om Giroud slagit straffen och missat hade alla istället undrat: ”Varför slogs inte straffen av ordinarie straffskytten Arteta?”.
Alla lag har en straffordning och det ska till extraordinära omständigheter för att man ska gå från den. Att Mikel Arteta hade en ”svag dag på jobbbet” är inte en sådan. Jag är säker på att spanjoren var så sugen på att revanschera sig och nio gånger av tio hade han gjort det. Det här var den tionde gången.

Två slutsatser efter West Ham-Fulham

av Kalle Karlsson

Allardyce och Carroll – en perfekt kombination
Tänk vad ett klubbyte kan betyda. Andy Carroll köptes till Liverpool för 35 miljoner pund för ett och ett halvt år sedan. Men sedan Brendan Rodgers tog över som tränare i somras och ville införa kortpassningsspel har Carroll knappt varit värd vatten.
Under sommaren uppfann Rodgers alla möjliga diplomatiska sätt att säga att den engelske landslagsanfallaren inte ingick i hans planer.
Igår blev Andy Carroll klar för West Ham. På lån.
Det kändes som en klok värvning eftersom Sam Allardyce är en tränare som förespråkar ett längre spel (hans största bedrift är när han ledde Bolton till Europaspel med skogshuggarfotboll).

I debuten idag mot Fulham behövde Andy Carroll knappt en minut för att visa exakt hur bra och nyttig han kan vara – om han används på rätt sätt.
Andy Caroll vann en nickduell mot Brede Hangeland (en bedrift i sig), Ricardo Vaz Te stack i djupled och nån sekund senare hade Kevin Nolan borrat in 1-0 för West Ham.
Resten av första halvlek var en demonstration av hur man utnyttjar en targetspelare på bästa sätt. Vid varje West Ham-uppspel sökte man Andy Carroll. I varje nickduell gick han mer än gärna upp och stångades.
Som några minuter senare när han nickade ned till Mohamed Diamé som träffade ribban.
Som i den 29:e minuten när han parkerade vid den bortre stolpen, tog upp markering från Fulhams bäste huvudspelare (Hangeland), vilket öppnade för Winston Reid som nickade in 2-0.
Som i den 41:a minuten där Carrolls förlorade nickduell, ändå gav en andraboll som Matty Taylor förvandlade till 3-0.
Andy Carroll slog 23 passningar i matchen, varav 15 till rätt adress.
Inte speciellt involverad i spelet? Det är lätt att tro det när man studerar siffrorna, men West Ham använder inte sin striker för att överbelasta mittfältet. Nix. Vid nära nog varje uppspel siktar man istället på Andy Carrolls hjässa. Det var därför han gick upp i 15 nickdueller under matchen (9 vunna).
När 23-åringen haltade av i den 68:e minuten med en lårskada fick han stående ovationer.
Sam Allardyce och Andy Carroll är helt enkelt en match made in heaven.


På den här passningskartan från StatsZone över Andy Carrolls mottagna passningar idag kan vi se hur West Hams taktik fungerade. Av 28 passningar som Carroll fick var 20 långbollar.

Försvagat Fulham
Ni har inte glömt från Fulham i våras? När Martin Jol väl fick ordning på sitt nya gäng, när Clint Dempsey öste in mål och när Moussa Dembélé funnit sig tillrätta som ”sittande” mittfältare såg Fulham ut som ligans mest stabila mittenlag.
Klubben kunde smida planer på att etablera sig som ett lag för övre halvan.
Tyvärr kom en sommar emellan.
Clint Dempsey ville bort, det gick så långt så att han strejkade sig bort från klubben, och Tottenham lade ett saftigt bud på Moussa Dembélé.
Fulham har tappat sina två bästa spelare.
Steve Sidwell är en habil mittfältare (han var som bäst i Reading innan flytten till Chelsea), men han får svårt att fylla ut skorna efter Dembélé.
Dimitar Berbatov, som hoppade in i paus idag, kommer förstås vara briljant i vissa matcher (han serverade lagkamraterna ett par gånger som hade kunnat lett till reducering i andra halvlek), men jag ser ändå Fulham som rejält försvagat efter senaste dagarnas utveckling.

Fem slutsatser efter Manchester United-Fulham

av Kalle Karlsson

Rafael är en dubbelnatur
Ett mål, ett bortdömt mål, fyra avslut, mängder av offensiva löpningar, fem av sex lyckade tacklingar.
Rafael da Silva gjorde en av de bästa offensiva insatserna jag sett av en högerback på många år.
Han höll sig framme på returer, han nickade (!) in 3-1, han drog till distansskott som aldrig förr.
Defensivt är han fortfarande ojämn. Ena stunden delar han ut en klockren brytning, i nästa blir han grundlurad av Alexander Kacaniklic.
Fulhams 1-0-mål var förstås en fin frisparksvariant (den har vi sett förr från andra lag!), men i upprinnelsen var Rafael da Silva i allra högsta grad delaktig. Han gick in i en närkamp med Kacaniklic, vann bollen, men istället för att spela sig ur tryggt valde han att försöka spela riskfyllt. Brassen tappade bollen, Michael Carrick drog på sig en frispark och sedan låg bollen i nätet bakom David De Gea några sekunder senare.
Det är som om han då och då glömmer bort att han inte är wing-back längre som under ungdomsåren hemma i Brasilien. Som wing-back har du råd att chansbryta eftersom det finns en extra mittback som täcker upp. I en fyrbackslinje är det katastrof.
Rafael har varit en jättetalang sedan han slog igenom hösten 2009, men de här underbara offensiva kvaliteterna hade han redan då (minns drömmålet på Emirates). Om han ska bli en världsback måste han jobba på att tvätta bort de här defensiva skönhetsfläckarna.

Dembélé snart i en storklubb
När jag rankade Premier Leagues 50 bästa spelare förra säsongen var Moussa Dembélé självskriven på listan.
Trots det starka fjolåret har det varit relativt tyst om Dembélé i sommar. Visst har det varit lite rykten, men mest sånt där vanligt silly-snack. Att ingen klubb gått ”all in” på den här briljanta mittfältaren – som dessutom bara ett år kvar på kontraktet – är märkligt. Dembélé är skicklig, snabb och stark som en oxe. Han har den ack så viktiga egenskapen att han kan skapa chanser från ”open play”, av ingenting.
Att United letar en central mittfältare är ingen hemlighet. Deras problem är att spelaren de letar efter inte har funnits på marknaden; de som finns skulle inte automatiskt vara bättre än nuvarande alternativ.
Moussa Dembélé visade i den här matchen att han faktiskt skulle vara en förstärkning – även för en klubb som Manchester United.

Kagawa – ett jättefynd
Jo, så mycket vågar jag slå fast redan efter två matcher. Manchester Uniteds sommarvärvning från Dortmund kommer att bli guld värd.
Jag skrev ju om Shinji Kagawa redan efter premiären mot Everton. Han var lagets bästa utespelare då, men det krävdes kanske ett skarpare fotbollsöga för att upptäcka det i den matchen. Han hittade ytor och visade sina kvaliteter på små ytor. Hans problem i den matchen var delvis att lagkamraterna inte hittade honom på grund av alltför riskminimerande passingsspel.
Idag, hemma mot Fulham, fick han spela ut hela registret.
Shinji Kagawa är en sån där bollbegåvning som har så mycket mer. Hans spel utan boll är ”top class”. Han är ständigt i rörelse och hittar ständigt fria ytor. Dessutom har han förmågan att avgöra när det är läge att spela kort och när det är läge att sätta en avgörande passning.
I nuläget är han definitivt för bra för att hållas utanför laget. Idag gick det ut över Wayne Rooney.
Den sistnämndes skada (borta cirka fyra veckor) besparar Alex Fergusonen del så kallade ”descicion dilemmas” närmaste tiden.

De Gea har fortfarande problem i luften
Ni minns säkert inledningen av ligan ifjol. David De Gea var skakig och flög som en vante i premiären borta mot West Bromwich.
Sedan lärde han sig av misstagen. Han jobbade hårt med luftspelet och klarade mandomsprovet borta mot Stoke.
Men frågetecknet kring spanjorens auktoritet i luftrummet finns kvar. Hans agerande vid Fulhams 2-3-reducering idag var samma sorts valpighet som vi såg i början av förra säsongen.

van Persie kan göra mål även i den här tröjan
Ny tröja – samma straffområdesspecialist. Robin van Persies 1–1 var ett klassavslut.
– Det symboliserar vilken skicklig målgörare han är, sa Alex Ferguson till Sky efteråt.
Ungefär så.
I övrigt var holländaren inte så involverad i spelet, men det vi minns om ett par år kommer att vara hans sätt att vrida in sitt debutmål för Manchester United.

Mina spelarbetyg, Manchester United-Fulham:
United: De Gea 5 – Rafael 8, Carrick 6, Vidic 6, Evra 7 – Valencia 7, Cleverley 7, Anderson 6, Young 6 – Kagawa 8, van Persie 7.
Avbytare: Rooney 6, Welbeck 6, Giggs -.

Fulham: Schwarzer 5 – Riether 6, Hangeland 5, Hughes 6, Briggs 5 – Diarra 6, Dembélé 8 – Duff 7, Ruiz 6, Kacaniklic 5 – Petric 6.
Avbytare: Rodallega 6, Sidwell 6, Baird -.

Säsongssummering lag för lag, del 3

av Kalle Karlsson

Efter en dags paus kör vi vidare med säsongssummeringen där vi granskar lag för lag.
Här är del 3.

Jag var upptagen av fotbollsspelande igår – en klang och jubelföreställning mot Finland – därav uppehåll i säsongssummeringen.
Men i dag kör vi vidare. Får se om jag hinner publicera sista delen senare ikväll eller imorgon.

6) Chelesa, 64 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 4/5. Ligasäsongen var en stor besvikelse. Laget prenumererat på topp tre-placeringar sedan Roman köpte Chelsea 2003. Segern i Champions League gör dock att det undermåliga ligaspelet är bortglömt.
Tränaren: André Villas-Boas: 1/5. Pojken med guldbyxorna kom, sågs och – sparkades. Lyckades inte alls hantera hierarkin i Chelseas omklädningsrum. Roberto Di Matteo: 5/5. Ligaspelet under Di Matteo var inte så bra som folk tror. Chelsea låg femma i tabellen när han tog över, man slutade sexa. Men cupframgångarna – inte minst segern i Champions League – kan inte ge annat än högsta betyg.
Mest positivt: Drömmen om Champions League blev verklighet.
Mest negativt: Herrar som Terry, Lampard och Drogba kan inte lira i evighet.
Vilka spelare kan säljas: Didier Drogba (redan lämnat), Branislav Ivanovic, José Bosingwa, Florent Malouda
Vilka spelartyper skulle behövas: En ny högerback om Ivanovic lämnar.
Rimliga värvningar: Eden Hazard (redan klar), Kevin De Bruyne (redan klar), Marko Marin (redan klar), Hulk.
Säsongens spelare: 1) Juan Mata. Har kreativitet i överflöd. 2) Branislav Ivanovic. 3) Ramires.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Ligatiteln.

7) Everton, 56 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. Började som alltid trögt på hösten för att sedan klättra under våren. Starka insatser av herrarna i de bakre leden: Baines, Heitinga, Distin, Hibbert.
Tränaren: David Moyes: 4/5. En sjunde plats, före värsta rivalen Liverpool, med det här materialet där man dessutom tappade Mikel Arteta sent i augusti är mer än godkänt. Moyes lyckades dessutom få in fynd som Steven Pienaar och Nikica Jelavic i januari.
Mest positivt: Nikica Jelavics intåg i januari blev succé. Äntligen fick Everton den målgörare man saknat så länge.
Mest negativt: Sjundeplatsen brukar betyda Europaspel, men inte den här gången.
Vilka spelare kan säljas: Marouane Fellaini, Tim Cahill, João Silva.
Vilka spelartyper skulle behövas: En kreativ mittfältare som kan fylla tomrummet efter Arteta/Pienaar.
Rimliga värvningar: Steven Pienaar, Jonas Olsson.
Säsongens spelare: 1) Leighton Baines. Bör få chansen i en större klubb. 2) Marouane Fellaini. 3) John Heitinga.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Europaspel.

8> Liverpool, 52 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen: 
Betyg: 
Spelarna: 1/5. En åttonde plats är långt ifrån godkänt för en klubb som Liverpool. Flera har underpresterat, inte minst några av senaste årets storköp.
Tränaren: Kenny Dalglish: 1/5. Cupframgångarna (seger i Ligacupen, final i FA-cupen) var en fjäder i hatten. Men Kennys misslyckade mercato och taktiska inkonsekvens under säsongen lade grunden till den misslyckade ligasäsongen.
Mest positivt: Ligacuptriumfen gjorde slut på en sex år lång titeltorka. Ligacupen väger inte så tungt, men den får iallafall slut på snacket om uteblivna titlar.
Mest negativt: Att sommarens värvningar inte presterade bättre. Jordan Henderson, Stewart Downing och Charlie Adam kostade en förmögenhet, men floppade. Lyfter de under nye Brendan Rodgers?
Vilka spelare kan säljas: Dirk Kuyt (redan lämnat), Fabio Aurélio (på gång till Brasilien), Charlie Adam, Maxi.
Vilka spelartyper skulle behövas: En högerytter av klass, en defensiv mittfältare med playmaker-egenskaper för att komplettera Lucas.
Rimliga värvningar: Gylfi Sigurdsson (Hoffenheim).
Säsongens spelare: 1) Martin Skrtel. En klippa hela hösten. 2) Luis Suárez. 3) Daniel Agger.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Champions League-plats.

9) Fulham, 51 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. Fulham började säsongen tungt, men hittade formen och avslutade ligan riktigt starkt. Clint Dempsey var den lysande stjärnan.
Tränaren: Martin Jol: 3/5. Den sympatiske holländaren var pressad under hösten, men fick sedan Fulham att kombinera fin fotboll med en dos pragmatik. Ska bli spännande att se vad Jol kan göra nästa år om han får behålla stommen av det här materialet.
Mest positivt: Clint Dempsey.
Mest negativt: Bobby Zamora såldes i januari, Pavel Pogrebnyak var bara ett lån. Nu måste Fulham träffa rätt när man shoppar en striker i sommar.
Vilka spelare kan säljas: Clint Dempsey, Moussa Dembélé.
Vilka spelartyper skulle behövas: En anfallare, en högerback.
Rimliga värvningar: Mahamadou Diarra (redan skrivit på), Besnik Rustemaj.
Säsongens spelare: 1) Clint Dempsey. 17 mål från mittfältet (bara en straff). 2) Moussa Dembélé. 3) Brede Hangeland.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Övre halvan.

10) West Bromwich, 52 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. En plats på övre halvan är mer än godkänt för West Bromwich. Mittfältaren James Morrison var en överraskning, Jonas Olsson minst lika stabil som ifjol.
Tränaren: Roy Hodgson: 4/5. Byggde vidare på den fina våren ifjol. Fick till ett vasst anfall med Peter Odemwingie som släpande bakom Marc-Antoine Fortuné.
Mest positivt: WBA har etablerat sig i högstaligan efter att ha varit ett jojo-lag under 00-talet.
Mest negativt: Roy Hodgson lämnar, Jonas Olsson väntas flytta. WBA kommer att få byta tränare och bygga på nytt igen.
Vilka spelare kan säljas: Jonas Olsson, Youssouf Mulumbu.
Vilka spelartyper skulle behövas: En mittback av kvalitet som kan ersätta Olsson om han flyttar. Vassare ytterbackar.
Rimliga värvningar: Mariano Pavone (River Plate).
Säsongens spelare: 1) James Morrison. Begåvad mittfältare som blommade ut. 2) Jonas Olsson. 3) Ben Foster.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Mittenplacering.

Sida 2 av 3
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Patric Hamsch
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB