Förra säsongen:
Premier League: 11.
FA Cup: Fjärde rundan.
League Cup: Kvartsfinal.

Två år i rad har man slutat i mitten av tabellen.
Nu har Norwich gjort ett ambitiöst försök att flytta fram sina positioner ytterligare.
Chris Hughtons lag är en av vinnarna den här sommaren.

När det nya tv-avtalet säkrades förra sommaren var det väntat att det skulle gynna många av mittenlagen.
De som tidigare inte kunnat handla för mer pengar än de gjort av med har nu en rejäl, innestående, utbetalning som väntar vid årets slut.
Norwich har gått all in.
Redan i mars säkrades Ricky van Wolfswinkel på pre-contract.
Det var en hint om att Norwich var berett att lägga om kursen. Från att konsekvent leta fynd i lägre divisioner till att hitta prisvärda köp i fotbolls-Europa. Det var inte så länge sedan som van Wolfswinkel ryktades vara på väg till avsevärt större klubbar.
Efter det följde Gary Hooper från Celtic, Leroy Fer från Twente, Martin Olsson från Blackburn och Nathan Redmond från Birmingham.
Totalt har nyförvärven kostat €28,5m samtidigt som spelare sålts för cirka €3m. Ägaren, Delia Smith, har uppenbarligen gett vd:n David McNally och managern Chris Hughton klartecken att spendera.
Det har till och med snackats om försök att värva Juventus Fabio Quagliarella.
Även om jag är tveksam till att det vore ett smart köp så vore ett anfall med van Wolfswinkel och Quagliarella, rent namnmässigt, ett anfall utöver det vanliga.

Det är svårt att veta var man har Norwich. Under en period över tio matcher förra hösten var de ligans hetaste lag. De besegrade både Manchester United och Arsenal och såg ut att kunna hota om Europaplatser.
Det var efter det att Hughton hittat rätt med en 4-5-1-uppställning med Wes Hoolahan bakom Grant Holt. Det fungerade ett tag, men sedan dalade formen och under våren fick Norwich ändå kämpa om kontraktet.
Laget slutade elva, men det var tack vare en uppryckning under slutomgångarna. Det målar inte över det faktum Norwich under stora delar av säsongen såg ut som en nedflyttningskandidat.

Offensiven var ett stort problem. När Grant Holt inte producerade mål i önskvärd utsträckning (8 på 34 matcher) fanns det ingen annan som gjorde det.
Nu har klubben åtgärdat det. Istället för begränsade ersättare som Kei Kamara, Simeon Jackson och Harry Kane har Norwich dels hämtat in Ricky van Wolfswinkel, dels Gary Hooper. 25-årige Hooper gjorde 63 mål på 95 matcher för Celtic. Bakom dessa finns Luciano Becchio.
Det blir intressant att se om Chris Hughton övergår på ett tvåmannanfall för att foga in båda dessa herrar. Under försäsongen har han spelat 4-4-1-1 med Fer eller Hoolahan som offensiv mittfältare.
van Wolfswinkel och Hooper ska lösa offensiven nu när Grant Holt dessutom skrivit på för Wigan.
Det andra finns redan på plats.

Målvakten John Ruddy missade en stor del av förra säsongen på grund av skada. Han känns nästan som ett nyförvärv.
Försvaret var starkt ifjol och har blivit än bredare med Martin Olsson som kommer konkurrera med Javier Garrido om vänsterbacken.
På mittfältet finns flera underskattade krigare som Alexander Tettey och Bradley Johnson. Lägg till Jonny Howson, nye Leroy Fer och begåvade Wes Hoolahan och man inser att Norwich har rätt bra bredd.
Nathan Redmond, länge ansedd som en supertalang, kan för övrigt bli en överraskning. Han debuterade under Chris Hughton i Birmingham som 16-åring. Nu är han 19 och får chansen i Premier League.

Många ser nog Norwich som ett möjligt skrällag som kan hota om en topp åtta-placering. Jag sätter fortfarande ett frågetecken för lagets bortaspel där man förra säsongen var tredje sämst i ligan.
Managern Chris Hughton säger att målet är nytt kontrakt. Supportrarna skulle vara överlyckliga över en ny elfteplats.
Om Chris Hughton får allt att stämma – om Ricky van Wolfswinkel och/eller Gary Hooper blir den målgaranti laget behöver – då kan det gå ännu bättre.

Tänkbar startelva:
Ruddy – Russell, Turner, Bassong, Olsson – Snodgrass, Tettey, Johnson, Pilkington – Fer – van Wolfswinkel.

Transfers In: Ricky van Wolfswinkel (Sporting Lisbon, £8.5m), Martin Olsson (Blackburn, £2.5m), Nathan Redmond (Birmingham, £2.2m rising to £3.2m), Javier Garrido (Lazio, £1.275m), Carlo Nash (Stoke, Free), Leroy Fer (FC Twente, undisclosed), Gary Hooper (Celtic, £5m).
Out: Leon Barnett (Wigan, Undisclosed), Grant Holt (Wigan, £2m), James Vaughan (Huddersfield, £1m), Tom Adeyemi (Birmingham, Free), Olumide Durojaiye (Falkirk, Free), George Francomb (AFC Wimbledon), Chris Martin (Derby, Free), Korey Smith (Oldham, Free), Jed Steer (Aston Villa, Free), Marc Tierney (Bolton, Free), Elliott Ward (Bournemouth, Free), Declan Rudd (Preston, Loan).
Released: Lee Camp, Simeon Jackson, Ramil Sheriff.
Nyckelspelaren: Ricky van Wolfswinkel.
Håll ögonen på: Robert Snodgrass.

Förra säsongen:
Premier League: 16.
Europa League: Kvartsfinal.
FA Cup: Tredje rundan.
League Cup: Tredje rundan.

Efter succén 2011/12 var det tänkt att Newcastle skulle bygga vidare och etablera sig i toppen.
Det blev inte så. Det blev en total missräkning och en återgång till en plats betydligt längre ned i hierarkin.
Kan laget ta sig tillbaka och utmana de stora klubbarna igen?

Det var så nära, men ändå så långt ifrån.
Säsongen 2011/12 fick Newcastle nästan alla bitar att falla på plats samtidigt. Det gav en femte plats i tabellen och hopp om en ljusnande framtid.
Men Newcastle kan fungera som exempel för hur svårt det är att etablera sig i toppen.
Såvida man inte har backning från en snuskigt rik ägare räcker det inte med att ta ”steg för steg”, säkra Europa League-spel och sedan spänna bågen än högre.
Europaäventyret förra säsongen försämrade snarare Newcastles chanser att lyckas.
Den tunna truppen var inte lämpad för att fajtas på flera fronter. Att laget tog sig till kvartsfinal och där pressade Benfica var överraskande, men det påverkade tveklöst resultaten i ligan.

Hela hösten var ett svart kapitel där Newcastle slogs runt nedflyttningstrecket.
I januari såldes Demba Ba, på grund av en utköpsklausul, vilket skapade nya problem för Alan Pardew.
Lösningen blev en fransk revolution där Newcastle i januari hämtade in ett gäng spelare från Ligue 1: Moussa Sissoko, Yoann Gouffran, Mathieu Debuchy, Mapou Yanga-Mbiwa, Massadio Haidara.
Starten blev lovande med seger borta mot Aston Villa den 19 januari. Den följdes upp av 3–2-segern hemma mot Chelsea där Moussa Sissoko blev matchvinnare.
Var en renässans på gång? Nja.

Newcastle gjorde bättre resultat under våren, men det blev ändå en kamp för att klara kontraktet, snarare än att blicka uppåt.
Efter den tunga säsongen fanns det röster som ville göra sig av med tränaren Alan Pardew, som bara ett år innan valt till ”årets manager”.
Men Pardew skrev ju på ett åttaårskontrakt förra hösten så det var inte aktuellt. Dessutom hade han förtroendekapital efter den lyckosamma säsongen dessförinnan.
Den här säsongen blir lite av en vägvisare. För Newcastle och för Alan Pardew.
Hör laget hemma i toppen eller var den gångna säsongen ett bättre mått på lagets egentliga kvalitet? Sanningen ligger förmodligen någonstans mittemellan.

Jag har svårt att se att Newcastle ska kunna hota om Champions League-platserna eller ens Europa League, men truppen är på tok för bra för att slåss i botten.
Där finns fortfarande målvakten Tim Krul, som hade en sämre säsong. I backlinjen finns Fabricio Coloccini kvar, trots allt. Där finns Yanga-Mbiwa som borde kunna etablera sig nu när han blivit varm i kläderna. Debuchy och Santon har högre kapacitet än de visat hittills.
På mittfältet finns massor att plocka ut av Cheick Tioté som gjorde ett uselt 2012/13. Yohan Cabaye var skadedrabbad, men inte heller lika vass som året innan.
Detsamma gäller för Hatem Ben Arfa. Moussa Sissoko tappade fart under våren, där finns också mer att få ut.
För att inte tala om Papiss Cissé. Efter det att han anslöt i januari förra året var han en av ligans hetaste strikers under våren. Förra säsongen var de ljusa stunderna sällsynta.
Newcastle borde rimligen ha många revanschsugna spelare.

Det mest akuta inför transferperioden var att få in en striker av hög klass som kunde fylla tomrummet efter Demba Ba.
Newcastles drag att rekrytera Joe Kinnear som sportchef var ett av sommarens märkligaste. Fansen, som fått tåla mycket under åren, var inte så imponerade. Under försäsongen hördes ramsor som ”Stand up if you hate Kinnear”.
Kinnear hade ingen lycka i början på det nya jobbet, men för en vecka sedan lyckades han i alla fall säkra Loïc Rémy från QPR på lån.
För Newcastle är det en oerhört viktig värvning. Dels för att sätta press på Papiss Cissé, dels för att laget behöver ett bättre alternativ än Shola Ameobi. Rémy kan dessutom spelas på kanten, vilket ger Pardew fler möjligheter.
Det har raljerats lite efter värvningen eftersom Newcastle, med Rémy, har inte mindre än tio fransmän i truppen. Utöver det finns (fransktalande) Cissé och Tioté. Upplagt för problem? Rimligtvis borde det vara mindre risk för det nu än i januari när de nya spelarna anlände. Pardew har beordrat spelarna att lära sig engelska.

Alan Pardew har förändrat träningsupplägget till den här säsongen. Efter att ha drabbats av många muskelskador anställdes Faye Downey som fitnesscoach. Hon har arbetat med rugbylandslaget och spelarna uppges vara mäkta nöjda med uppbyggnadsträningen. Pardew själv ska dessutom vara mer involverad på träningsplanen efter att ha delegerat det under fjolåret.
Sådana små detaljer kan göra skillnad.
Hur som helst bör Newcastle nå en bättre placering än förra säsongen.
Utmana topplagen?
Det tåget har tyvärr gått.

Tänkbar startelva:
Krul – Debuchy, Coloccini, Taylor, Santon – Tioté, Cabaye – Ben Arfa, Sissoko, Rémy – Cissé.

Transfers In: Olivier Kemen (Metz, Undisclosed), Loic Remy (QPR, Loan).
Out: James Perch (Wigan, £750,000), Danny Simpson (QPR, Free), Steve Harper (Hull City, Free), Shane Ferguson (Birmingham, loan)

Released: Yven Moyo.
Nyckelspelaren: Yohan Cabaye.
Håll ögonen på: Hatem Ben Arfa.

Förra säsongen:
Premier League: 2.
Champions League: Utslaget i gruppspelet.  
FA Cup: Final.
League Cup: Tredje rundan.

Efter ett år av stagnation har spänt Manchester City musklerna igen.
Med en ny tränare och nyförvärv för närmare en miljard kronor ska de ta tillbaka ligatiteln.
Ändå har de sluppit favoritskapet.

Vid den här tiden förra sommaren var det mesta uppåt i Manchester City.
Klubben dansade fortfarande fram på minnena av Sergio Agüeros titelvinnande mål i slutsekunderna mot QPR, Carlos Tévez var tagen till nåder och revanschsugen och förväntningarna var redo att utmana i Champions League.
Men det blev inte så harmoniskt som det var tänkt.
När inte Carlos Tévez strulade skapade Mario Balotelli svarta rubriker. Agüero drogs med skadebekymmer, Joe Hart såg mänsklig ut och Champions League-äventyret blev ett massivt fiasko. City lottades visserligen, återigen, i en übertuff grupp, men att de skulle ge sig så lätt hade få trott på förhand.

Så det var ingen överraskning att Roberto Mancini fick lämna tränarstolen. Den försmädliga förlusten mot Wigan i FA-cupfinalen gav ägarna vatten på sin kvarn.
Manchester City behövde en förändring i ledarstaben.
Lösningen stavas Manuel Pellegrini, en chilenare med ett imponerande cv.
Han gjorde underverk med Villarreal och var en missad Riquelme-straff från att ta laget till Champions League-final 2006. Därefter tog han över Real Madrid, före José Mourinho, och ledde laget till poängrekord i La Liga. Det räckte dock inte till ligatiteln eftersom Barcelona tog ännu fler poäng i en liga som utvecklats till ett duopol.
Pellegrini fortsatte till Málaga där han med hjälp av stora investeringar förvandlade laget till en Champions League-klubb. I våras var de så när att slå ut Dortmund och nå semifinal.
Pellegrini är knappast någon rookie.

Efter att förra sommaren ha gått fel på en rad värvningar (Maicon! Javi Garcia! Scott Sinclair!) har City nu värvat mer klokt.
När de ordinarie landslagsspelarna inte är tillgängliga har Citys nya ledning med Txiki Begiristain och Ferran Soriano istället hämtat in den spanska b-uppställningen. Citys offensiv kan i vissa matcher bestå av David Silva, Jesús Navas och Alvaro Negredo.
Navas känns som en klockren värvning för ett lag som haft problem med spelbredden. Nu har de en ytter som ”slickar kanten” och drar isär motståndarna. Negredo är en perfekt backup till Agüero/Dzeko. När han har sin dag är han en striker av högsta klass.

Vid sidan av de spanska importerna från Sevilla lade City tidigt beslag på Fernandinho från Sjachtar Donetsk. Brassemittfältaren imponerade stort i Champions League förra säsongen och blir sannolikt ett bättre, mer rörligt, komplement till Yaya Touré än Javi Garcia.
Men den stora guldklimpen är ändå Stevan Jovetic. Den offensive mittfältaren är den hittills häftigaste värvningen till Premier League i sommar. Han bidrar främst med kreativitet, vilket lättar bördan för David Silva.
Manuel Pellegrini är inte nöjd där. Det ryktas om att City jagar Pepe från Real Madrid, vilket skulle förstärka backsidan avsevärt. Med Matija Nastasic skadad har den värvningen blivit än mer angelägen.

Manchester City känns avsevärt bättre än förra säsongen. Ändå har de inte fått bära favoritskapet hos experterna och spelbolagen. Många pekar istället ut Chelsea som favorit till ligatiteln.
Det måste bero på Pellegrini-faktorn, att den nye tränaren anses ”grön” i Premier League. Truppmässigt anser jag att City har det bästa och bredaste materialet i ligan.
Vad måste till för en ny ligatitel?
För det första måste Joe Hart hitta tillbaka till formen han höll 2011/12. Han vacklade stundtals förra säsongen, vilket skapade osäkerhet i backlinjen. Sedan vilar tungt ansvar på Yaya Touré.
Han kommer förmodligen få en mer defensiv roll den här säsongen. Hanterar han det? Eller ger han sig ändå i väg på offensiva utflyker som straffar laget?
Manuel Pellegrini har utlovat offensiv fotboll. Jag tror att vi får se ett mer sevärt City och samtidigt som defensiven blir tätare.
Det bör betyda en framgångsrik säsong.

Tänkbar startelva:
Hart – Zabaleta, Kompany, Nastasic, Clichy – Fernadinho, Touré – Navas, Jovetic, Silva – Agüero.

Transfers In: Fernandinho (Shakhtar Donetsk, £30m), Jésus Navas (Sevilla, £17m rising to £22.9m), Alvaro Negredo (Sevilla, £16,4m rising to £20.6m), Stevan Jovetic (Fiorentina, £22m).
Out: Carlos Tévez (Juventus, £10m rising to £12m), Jeremy Helan (Sheffield Wednesday, Undisclosed), Wayne Bridge (Reading, Free), Ryan McGivern (Hibs, Free), Roque Santa Cruz (Malaga, Free), Kolo Touré (Liverpool, Free), Maicon (Roma, Undisclosed), Reece Wabara (Doncaster, Loan).
Released: Filippo Mancini.
Nyckelspelaren: Yaya Touré.
Håll ögonen på: Stevan Jovetic.

Förra säsongen:
Premier League: 12.  
FA Cup: Fjärde rundan.
League Cup: Andra rundan.

Efter en 16 år lång framgångssaga går Fulham in i en säsong utan Mohamed Al Fayed.
Den nye ägaren har ännu mer pengar.
Men räkna inte med någon revolution på Craven Cottage.

Under Mohamad Al Fayeds ledning gjorde Fulham resan från tredjedivisionen till att bli ett etablerat Premier League-lag.
Ibland går det lite ”under radarn” att Fulham backats upp av en rik ägare. Medan Chelsea och Manchester City beskylls för att vara köpelag har Fulham fått arbeta ostört.
Det är väl naturligt när man håller till i tabellens mittenregion och aldrig hotar att slå sig in bland topplagen.
Men i sommar stod det klart att Al Fayed klipper banden till Fulham. Den förre Harrod’s ägaren kommer alltid att vara ihågkommen bland fansen. Mer än 1 300 supportrar skrev under ett upprop om att döpa om Riverside Stand till Mohamad Al Fayed Stand.

Efterträdaren heter Shahid Khan, ägare till NFL-laget Jacksonville Jaguars.
Khan föddes i Pakistan, men flyttade till USA som 16-åring för att studera. Hans förmögenhet är större än Al Fayeds, men det betyder inte att Fulham kommer att göra ”en Monaco” och handla spelare från höger till vänster.
Shahid Khan har haft en mycket mer reserverad approach. I sitt första tal till fansen talade han om att säkerställa att klubben spelar i Premier League, satsa på ungdomsverksamheten och ”community projects”. En annan plan är att bygga ut arenan så att den kan ta emot 30 000 åskådare.

Ägarbytet har inte lett till några större investeringar i spelartruppen. Martin Jol har gjort små, kloka köp. Målvakten Maarten Stekelenburg från Roma säkrades tidigt, liksom backfyndet Sascha Riether där man utnyttjade köpoptionen. Fernando Amorebieta ansluter på free transfer från Athletic Club och Adel Taarabt på lån från QPR. Taarabt är förstås spännande, en spelare som blandar insatser i världsklass med bottennapp.
Det blir kul att följa tidigare AIK-spelaren Derek Boateng, också en free transfer, från Dnipro. Det har ryktats om den flytten länge, nu får Boateng chansen att visa upp sig i Premier League. Centrala mittfältet drabbades av flera tapp inför förra säsongen (Danny Murphy, Mousa Dembélé, Dickson Etuhu) så den lagdelen känns som lagets svagaste. Kan Boateng bli lösningen?
Minst lika roligt blir att se om Alexander Kacaniklic är redo att etablera sig på allvar. Svensken gjorde en stark inledning på säsongen, men lånades (lite överraskande) ut till Burnley under våren för att få speltid. Bakom Kacaniklic lurar Kerim Frei, en 19-åring, vars karriär stagnerat något. Frei har placerats i turkiska klubbar, men än så länge är han kvar.

Managern Martin Jol väntas plocka in en ny striker. Det ryktas om Darren Bent som hamnat i frysboxen i Aston Villa. Ett anfallspar med Dimitar Berbatov och Darren Bent låter onekligen intressant.
Bents ankomst, även om det blir som bänkspelare, är välkommen då alltför stort målansvar vilade på Dimitar Berbatov förra säsongen. Mladen Petric, som skulle avlasta bulgaren, floppade och fick inget nytt kontrakt. Bakom Berbatov finns endast Hugo Rodallega, som knappast kan räknas som en pålitlig målkälla.
Martin Jol måste få in en striker och bör lyckas med tre veckor kvar av fönstret.
Frågan är vad en övergång till tvåmannaanfall (?) betyder för Bryan Ruiz, som trivdes utmärkt i rollen som släpande anfallare. Ruiz har dessutom fått konkurrens av Adel Taarabt som rimligen bör slåss om samma position. Av den anledningen är Taarabt-värvningen inte helt logisk. Eller kan Taarabt anpassa sig till en plats på kanten? En elva med Berbatov, Taarabt och Ruiz känns inte helt klockren i presspelet…

Fulhams slagstyrka känns som vanligt. Inte tillräckligt bra för att slå sig in bland topp sex, förmodligen inte ens bland topp åtta. Men alldeles för bra för att åka ur.
Det blir förmodligen en ny säsong i mittens rike.
Det har i alla fall en fördel.
Oavsett hur rik ägare man har, trampar man ingen på tårna.

Tänkbar startelva:
Stekelenburg – Riether, Hangeland, Amorebieta, Riise – Boateng, Sidwell – Duff, Ruiz, Taarabt – Berbatov.

Transfers In: Maarten Stekelenburg (Roma, £4.76m), Sasha Riether (Cologne, £1.27m), Fernando Amorebieta (Athletic Bilbao, Free), Derek Boateng (Dnipro, Free), Ange-Freddy Plumain (Lens, Free), Adel Taarabt (QPR, Loan).
Out: Mark Schwarzer (Chelsea, Free), Alex Smith (Swindon, Free), Dan Burn (Birmingham, Loan), Ryan Williams (Oxford, Loan)
Released: Chris Baird, Simon Davies, Mahamadou Diarra, Thomas Donegan, Corey Gamiero, James Musa, Richard Peniket, Mladen Petric, Csaba Somogyi.
Nyckelspelaren: Dimitar Berbatov.
Håll ögonen på: Adel Taarabt.

Förra säsongen:
Championship: 1.  
FA Cup: Tredje rundan.
League Cup: Första rundan.

Efter 51 år är Cardiff City tillbaka i högstaligan.
Man kan inte beskylla dem för att inte satsa.
I sommar har de slagit transferrekord tre gånger.

Cardiff-supportrarna har fått utstå en del de senaste åren.
Inte nog med att klubben snubblat på mållinjen i tre raka playoff där man ofta varit favorittippat. De har samtidigt fått snegla avundsjukt på rivalen Swansea som etablerat sig i Premier League.
Sedan kom dråpslaget: Ägaren Vicent Tan ville ”re-branda” klubben och bytte helt sonika färg på matchdräkterna från blått till rött.
Smeknamnet ”Bluebirds” var plötsligt lite…ovidkommande. 104 års historia av att spela i blått inget värt (läs Erik Nivas dokument för fördjupning).
Hur barockt det än kan låta har proteststormarna ebbat ut. Visst var det en hätsk stämning hos fansen när nyheten kom förra sommaren, men idag är det inget som tynger Cardiff City.
Kanske är det ett tecken i tiden, en bild av den moderna fotbollen:
Så länge man når framgångar på fotbollsplanen är det fritt fram att sälja sin själ.
Med Vincent Tan vid spakarna – kausaliteten kan förstås diskuteras – har Cardiff upplevt sin största framgång på decennier.
Och den malaysiske affärsmannen har stärkt sina aktier i sommar.

Efter den här mercaton bubblar nämligen fansen av förväntan. Cardiff City gör debut i Premier League och de har onekligen spänt bågen.
Till skillnad från de övriga nykomlingarna, Hull City och Crystal Palace, har man värvat mycket och tungt.
Det började med att man lade ut £7,5m på danska anfallaren Andreas Cornelius. 20-åringen gjorde 18 mål på 35 matcher för FC Köpenhamn förra säsongen.
Sedan slog man transferrekordet igen genom att värva Steven Caulker från Tottenham för £8m. Om Cornelius var en spännande framtidsvärvning var Caulker ett statement. Försvararen har debuterat i landslaget och många var förvånade över att Spurs släppte honom.
I dagarna gjordes ytterligare en rekordvärvning när Cardiff hämtade in Gary Medel från Sevilla. Prislappen: £10m.
Chilenaren blev en favorit för mig under VM 2010 och kommer garanterat att bli det på Cardiff City Stadium. Medel, ”Pitbull” kallad, är typen som man älskar att ha i sitt lag, men avskyr att möta.
Lägg till duktige högerbacken John Brayford från Derby så har Cardiff värvat för närmare 300 miljoner kronor. Och det är netto då samtliga spelare som lämnat under sommaren gjort det gratis.

Sedan tidigare finns Craig Bellamy, som blir viktig både spelmässigt och emotionellt, David Marshall, Ben Turner, Peter Whittingham och Fraizer Campbell. Där finns också sydkoreanen Kim Bo-Kyung som kan bli en sensation i Premier League.
En annan konkurrensfördel finns på bänken. Malky Mackay, 41 år, är en av de hetaste unga brittiska tränarna. Han var aktuell för jobbet efter David Moyes i Everton. Cardiff-supportrarna är tacksamma att så inte blev fallet.
Mackay och fitnesstränaren Martyn Pert har kört stenhårt på försäsongen. Om Cardiff åker ur är det åtminstone inte för att laget är för dåligt tränat.

Walesarna känns klart starkast av de uppflyttade lagen.
Målvakten David Marshall håller definitivt PL-klass. Försvaret har förstärkts rejält med Steven Caulker. Mittfältet med Gary Medel kan vara ligans mest aggressiva. Offensiva mittfältet med Whittingham, ”Kimbo” och Bellamy är starkt och framåt finns Andreas Cornelius, Fraizer Campbell och Nicky Maynard.
Supportrarna drömmer om att göra ”en Swansea”, överraska med en mittenplacering. Men de är samtidigt realistiska. Skulle de på förhand bli erbjudna en 17:e plats, precis ovanför nedflyttningsstrecket, skulle de flesta ta det med glädje.

Tänkbar startelva:
Marshall – Brayford, Turner, Caulker, Lappin – Bo-Kyung, Medel,  Whittingham – Noone, Cornelius, Bellamy.

Transfers In: Steven Caulker (Tottenham, £8m), Andreas Cornelius (FC Copenhagen, £7.5m), John Brayford (Derby County, £1.5m), Gary Medel (Sevilla, £10m).
Out: None.
Released: Jese Darko, Nat Jarvis, Stephen McPhail, Elliott Parish.
Retired: Heidar Helguson.
Nyckelspelaren: Steven Caulker.
Håll ögonen på: Kim Bo-Kyung.

Förra säsongen:
Premier League: 15.  
FA Cup: Fjärde omgången.
League Cup: Semifinal.

Det vänder fort.
Det fanns perioder under förra säsongen där man kände att Aston Villa var på väg ned i fördärvet.
Paul Lambert hade gjort sig osams med klubbens rekordvärvning Darren Bent, laget var på väg att ramla ur Premier League.
Ett räddat kontrakt och en spännande ungdomssatsning gör att optimismen är tillbaka på Villa Park.

Det fanns förstås ett orosmoln kring storstjärnan Christian Benteke. Skulle han lämna klubben efter succésäsongen?
När belgaren lämnade in en transfer request i somras talade mycket för det.
Men det dröjde inte länge innan Paul Lambert istället hade övertygat spelaren om att dra tillbaka sin begäran. Istället signerade Benteke ett nytt kontrakt – utan övergångsklausul – vilket avsevärt förbättrar Aston Villas slagkraft.
Christian Benteke hade direkt del i 49 procent av lagets mål förra säsongen, större andel är någon annan spelare i ligan.
Så Bentekes nya avtal var den bästa transferbusinessen som Aston Villa kunde göra den här sommaren.

Det här är för övrigt första gången på fyra år som Aston Villa spelar premiär med samma tränare som ledde laget säsongen dessförinnan.
Efter Martin O’Neills avhopp i början av augusti 2010 följde misslyckade försök med Gérard Houllier och Alex McLeish. Paul Lambert fick en kämpig inledning i klubben där laget fajtades runt strecket under en stor del av säsongen.
Hans satsning på unga spelare hade kunnat bli ödesdiger. Då hade han fått bära hundhuvudet.
Men skottens höga spel betalade sig till slut. Aston Villa klarade kontraktet och nu har spelare som Matthew Lowton, Nathan Baker, Andreas Weimann, Ashley Westwood, Yacouba Sylla och Fabian Delph blivit ett år äldre.
Ett år bättre? Det återstår att se, men i så fall bör Aston Villa klara kontraktet med marginal den här gången.
Under sommaren har Paul Lambert förstärkt med en rad intressanta namn. Det är ingen slump att klubben har lagt pengar på potential snarare än ”proven quality”.
Aston Villa har lagt om sin linje sedan Martin O’Neills fick lönerna att skena. Nu är det långsiktighet som förordas.

Jag är mest nyfiken på danska superlöftet Jores Okore, som imponerade stort i en Champions League-match mot Chelsea häromåret.
Att 20-åringen hittar ett effektivt samarbete med Ron Vlaar och/eller Nathan Baker blir fundamentalt. Förra säsongen släppte Villa in 69 mål – den sämsta noteringen sedan 1987.
Antonio Luna från Sevilla kan vara den efterlängtade lösningen på vänsterbacken. Nicklas Helenius, en annan dansk, ger alternativ i anfallet där Darren Bent förmodligen säljs under fönstrets sista veckor.
Vad krävs för att Aston Villa ska ta nästa steg? Dels att Brad Guzan visar att förra årets succé inte var någon engångsföreteelse, dels att Paul Lambert får ut mer av de etablerade spelarna.
Ungdomlig entusiasm i all ära, men det vore välkommet om Lambert kan locka fram det bästa ur spelare som Stephen Ireland, Gabriel Agbonlahor och Charles N’Zogbia. ”Gabby” Agbonlahor var bra i våras och bildade ett giftigt anfall med Benteke och Weimann, men det är dags att han levererar över tid. Kan han göra det över en hel säsong? Han är trots allt 26 år nu.
Sparkapital finns även i stagnerade löften som Marc Albrighton och Barry Bannan. Om sådana spelare tar nästa kliv har Aston Villa plötsligt en bred trupp.
Ett hyperspännande namn finns i egna led, 17-årige yttern Jack Grealish.

Villa fick en tuff start ifjol när man inte vann någon av de inledande tre matcherna.
Nu har man Arsenal (b), Liverpool (h) och Chelsea (b) som tre första matcher.
Paul Lambert kan mycket väl stå utan seger inför den fjärde omgången. Men den här gången behöver det inte leda till krissnack. Nu finns förtroendekapital från fansen att fortsätta den resan som har påbörjats.
Efter några svarta år blåser optimismens vindar över Villa Park.

Tänkbar startelva:
Guzan – Lowton, Okore, Vlaar, Luna – Westwood, Sylla, Delph – Agbonlahor, Benteke, Weimann.

Transfers In: Jores Okore (Nordsjaelland, £4m), Leandro Bacuna (Groningen £3m), Aleksander Tonev (Lech Poznan, £2.5m), Antonio Luna (Sevilla, £2m), Nicklas Helenius (Aalborg, £1.2m rising to £2m), Liam Prynn (Torquay, £50,000), Jed Steer (Norwich, Free).
Out: Courtney Cameron (Torquay, Free), Brett Holman (Al Nasr, Free), Eric Lichaj (Nottm Fst, Free), Jean Makoun (Rennes, Free), Derrick Williams (Bristol City, Free), Richard Dunne (QPR, Free), Graham Burke (Shrewsbury, Loan).
Released: Calum Barrett, Joshua Barton, Daniel Devine, Andrew Marshall.
Retired: Stiliyan Petrov.
Nyckelspelaren: Christian Benteke.
Håll ögonen på: Andreas Weimann.

___________________________________
Mejl: kalle.karlsson(at)aftonbladet.se Twitter: Kalle__Karlsson Instagram: kallekarlsson81

Förra säsongen:
Premier League: 4.
Champions League: Åttondelsfinal.
FA Cup: Femte omgången.
League Cup: Kvartsfinal.

Tre veckor kvar innan transferfönstret stänger.
Den stora frågan: Kommer Arsenal att värva?
Följdfrågan är given: Om de inte lyckas lösa någon tung värvning – hur långt räcker nuvarande trupp?  

Det här var sommaren det skulle ske.
Arsenalledningen har pratat i många år om hur klubbens strategi ska ge utdelning på längre sikt, om hur arenan snart är betald och hur man då kommer att sitta i en guldsits med Financial Fair Play-reglerna.
Men nu är vi snart halvvägs in i augusti och Arsenal har fortfarande inte lagt ut en enda sekin på nyförvärv. Det enda tillskottet är Bosman-spelaren Yaya Sanogo från Auxerre. En typisk Arsène Wenger värvning; en ung, lovande spelare med låg risk för en svidande ekonomisk affär.
Men var är de tunga köpen, de som fansen drömmer om?
Inte på London Colney iallafall.

Hur mycket pengar finns tillgängligt? Är det Arsène Wenger som fungerar som bromskloss igen? Ekonomibloggaren Swiss Ramble skrev djupgående om det ämnet.
Som jag ser det:
Arsenal har försökt den här sommaren. Tillräckligt? Nja, kan diskuteras i all evighet, men avsevärt med ambitiöst än tidigare år.
De var med i racet om Real Madrids Gonzalo Higuaín, men backade ur när budet nådde alldeles för höga nivåer. De har varit berett att spränga sitt tidigare transferrekord och sin lönestruktur genom att rycka i Luis Suárez.
Arsenals problem, vilket även andra engelska klubbar fått känna på i sommar, är att transfermarknaden har blivit rubbad. Barcelona och Real Madrid försöker som vanligt locka de allra största stjärnorna (Neymar, Bale). Men nyrika aktörer som Paris SG och Monaco lägger beslag på de som ligger snäppet bakom (Cavani, Falcao).
”Andraklassens stjärnor”, sådana som Gonzalo Higuaín och Roberto Soldado, spelare som Arsenal numera skulle kunna värva, har blivit dyrare.

Nu återstår tre veckor där Arsenal måste pricka rätt. Hetaste ryktet nu är Luiz Gustavo, en lojal, spelskicklig, mittfältare som blivit överflödig i Bayern München. Många är överens om att Arsenal behöver förstärka det defensiva mittfältet och Gustavo skulle lösa mycket. Det pratas om en prislapp på €20m.
Om Arsenal menar allvar kan de demonstrera det genom att lösa den här affären.

Hur står sig dagens trupp? Bra, men inte tillräckligt, enligt mig.
Arsène Wenger har visserligen ”förstärkt” truppen genom att skicka i väg överflödiga spelare som Sébastien Squillaci och André Santos. Man har samtidigt sålt Gervinho och Andrej Arsjavin och lånat ut Johan Djourou och Francis Coquelin. Ingen av dessa var ordinarie, men de gjorde sina inhopp då och då. Bredden har minskat.
Idag har man inte en trupp som kan slåss på alla fronter så 2-3 värvningar är inte bara önskvärt – utan nödvändigt.

Så frågan som håller vissa Arsenalfans vakna nu är: ”Hur långt räcker nuvarande trupp?”.
Förmodligen inte längre än de senaste åren, det vill säga kriga om Champions League-platserna.
Men uteblivna spelarköp kan även leda till att man tar ett steg tillbaka. Tottenham har gjort en stark värvningssommar och känns starkare. Liverpool, som verkar få kvar Suárez, bör bli bättre än förra säsongen.

Vad behöver Arsenal?
Målvaktssidan känns okej med Wojciech Szczesny och Lukasz Fabianski. Det hade förstås varit välkommet om Julio César hade anslutit, men det hade också kostat en saftig peng i lönekostnader.
Försvarsmässigt hittade Arsenal rätt i våras när Laurent Koscielny fick spela bredvid Per Mertesacker. Det samarbetet bådar gott, även om jag gärna ser att en slant läggs på en mittbacksbackup. Fyra bra mittbackar är minimum för en klubb som ska slåss om titlar.
Mittfältet är den starkaste lagdelen, framför allt om Jack Wilshere får vara skadefri och hittar tillbaka till formen han höll under vintermånaderna. Det vore, som nämnt, fint med en defensiv mittfältare (Gustavo?) som kan avlasta Mikel Arteta, men jag ser inte det som allra mest brådskande.
Det är istället att få in en striker i världsklass.
Jag tycker fortfarande att det saknas en anfallare för att Arsenal ska kunna hota om ligatiteln. Arsène Wenger måste ha känt samma sak när han jobbade så hårt för att locka över Luis Suárez.
Olivier Giroud är okej, men inte fantastisk. Arsenal behöver en målgaranti, en spelare som kan bära en anfallslinje och sysselsätta en hel backlinje.

Det är svårt att tippa Arsenals chanser i nuläget. Allt kommer att hänga på vad Ivan Gazidis och Arsène Wenger lyckas ro i land innan fönstret stänger 2 september.
Om man värvar Luiz Gustavo, vilket är troligt, och lyckas sätta den där anfallsvärvningen (vem nu det kan vara som är tillgänglig så här sent?) är Arsenal kanske till och med redo för att åtminstone utmana om titeln.
Om dessa värvningar inte går i lås, om Wenger gör som för två år sedan och löser ett gäng panikvärvningar under sista dygnet, då tippar jag att det återigen blir en fajt om Champions League-biljetterna.

Tänkbar startelva:
Szczesny – Sagna, Mertesacker, Koscielny, Gibbs – Wilshere, Arteta – Walcott, Cazorla, Podolski – Giroud.

Transfers In: Yaya Sanogo (Auxerre, Free).
Out: Gervinho (Roma, £8m), Vito Mannone (Sunderland, £1.5m), Martin Angha (FC Nuremburg, Undisclosed), Andrei Arshavin (Zenit St Petersburg, Free), Denilson (Sao Paulo, Free), Craig Eastmond (Colchester, Free), Kyle Ebecilio (FC Twente, Free), Elton Monteiro (Club Brugge, Free) , Sanchez Watt (Colchester, Free), Jordan Wynter (Bristol City, Free), Francis Coquelin (Frieburg, Loan), Johan Djourou (Hamburg, Loan), Reice Charles-Cook (Bury, Free), Andre Santos (Flamengo, Undisclosed), Ignasi Miquel (Leicester, Loan).
Released: Samir Bihmoutinel, Daniel Boateng, Zach Fagan, Sead Harjovic, Conor Henderson, Jernade Meade, Nigel Neita, Josh Rees, Philip Roberts, James Shea, Sébastien Squillaci.
Nyckelspelaren: Jack Wilshere.
Håll ögonen på: Santi Cazorla.

__________________________________________
Mejl: kalle.karlsson(at)aftonbladet.se Twitter: Kalle__Karlsson Instagram: kallekarlsson81

Dags för en ny säsong av Premier Manager.
Här är mina lag till tävlingen.

För en gångs skull är jag ute i god tid. I vanliga fall har jag fått stressa ihop de här lagen sista dygnet. Men nu kom ordern från chefen med lite framförhållning så då har jag funderat lite hit och dit.
Som alltid måste man väga kvalitet mot speltid. Helst hitta bra spelare i lite mindre klubbar som inte roterar lika mycket som storlagen. Alltså: Tom Cleverley är en bra spelare, men det är ingen garanti att han startar varje match.

I år ska man kunna utmana både mig och Glenn Hysén. Chefen har dessutom utlovat ett fint specialpris till vinnaren av denna interna liga:
Den som tar hem min och Glenn Hyséns liga vinner en Ipad Mini (anslut till ”Hysén och Karlsson league”).
Lycka till!

Mina lag i Premier Manager:

LAG I

Petr Cech, Chelsea 6,2 miljoner kr
José Mourinho är tillbaka i Chelsea och det betyder att försvarsspel kommer att ha hög prioritet. Cech har en stark säsong i ryggen och bör kunna hålla nollan ofta.

———————————————————–

Kieran Gibbs, Arsenal 3,3 miljoner kr
Risken finns givetvis att Gibbs drar på sig en ny skada (han har en tendens att göra det). Men det är en risk jag är beredd att ta. Tror ”uppsidan” är stor här; är han i form överlappar han på sin vänsterkant i varje anfall.

Robert Huth, Stoke 2,8 miljoner kr
Jag satsade på Huth i förra Premier Manager-tävlingen och fick inte den utvecklingen jag ville. Gjorde ett mål på hela ligasäsongen. Bör kunna göra fler nu.

Ashley Williams, Swansea 2,7 miljoner kr
En klippa i försvaret hos Swansea förra säsongen. Laget är strået vassare nu, vilket borde betyda färre insläppta mål.

———————————————————–

Juan Mata, Chelsea 7,5 miljoner kr
Motivering överflödig. En av ligans bästa spelare – en garanti för poäng i en sån här tävling.

Steven Pienaar, Everton 4,6 miljoner kr
Sydafrikanen började hösten urstarkt och jag håller tummarna för något liknande nu. Bidrar med både mål och assist.

Wilfried Zaha, Manchester United 2,6 miljoner kr
Det är oklart hur mycket speltid Zaha får, men han har sett vass ut på försäsongen och med Young skadad och Nanis framtid oklar kan Zaha rent av vara startman i första omgångarna. En matchvinnartyp.

Moussa Sissoko, Newcastle 3,3 miljoner kr
Magisk start i Premier League där han gjorde två mål mot Chelsea i sin hemmadebut. Tappade efterhand, men kvalitén finns kvar.

———————————————————–

Andreas Weimann, Aston Villa 3,5 miljoner kr
Energiknippe som avslutade säsongen starkt. Österrikaren gjorde sju mål på 30 matcher.

Daniel Sturridge, Liverpool 6,7 miljoner kr
Tog strikerrollen i Liverpool och gjorde det riktigt bra. Kommer att få bära ett stort ansvar i starten av säsongen.

Stevan Jovetic, Manchester City 5,1 miljoner kr
En av få superstjärnor som värvats till Premier League i sommar. Tillräckligt bra för att producera direkt.

Totalt kostnad: 48,3 miljoner kr.
___________________________________

LAG II

Tim Krul, Newcastle 3,0 miljoner kr
Holländaren var inte lika bra förra säsongen som 2011/12, men hade är given etta i Newcastle och med ett tryggare (?) försvar finns förutsättningar för att hitta formen.

———————————————————-

Laurent Koscielny, Arsenal 4,6 miljoner kr
Under våren tog Koscielny återigen klivet fram som Arsenals bäste försvarare. Bör kunna bidra med något mål framåt – precis som i våras då han såg till att laget tog Champions League-platsen via segermålet borta mot Newcastle.

Vincent Kompany, Manchester City 4,2 miljoner kr
Han gör inte så många mål, men han är fundamentet i ligans tätaste försvar. Det bör betyda att han drar in poäng på kontinuerlig basis.

Matthew Lowton, Aston Villa, 3,0 miljoner kr
Ung och lovande försvarare som tog enorma kliv under förra säsongen. Vem minns inte drömmålet borta mot Stoke?

———————————————————-

Eden Hazard, Chelsea 7,0 miljoner kr (kapten)
Kan Hazard inleda den här säsongen som ifjol blir det jackpott för mig. En säker källa till poäng.

Philippe Coutinho, Liverpool 5,5 miljoner kr
Brassen blev en stor succé när han anlände i januari. Har sett bra ut på försäsongen och kommer få nyckelroll i Suárez frånvaro.

Ryan Giggs, Manchester United 3,3 miljoner kr
Veteranen har blivit spelande coach och min gissning är att han får Moyes förtroende i inledningen av säsongen. Har förmågan att sätta sistapassningen, vilket kan ge några assistpoäng.

Jack Wilshere, Arsenal 2,9 miljoner kr
Undervärderad enligt mig och många fler (verkar det som eftersom så många tagit ut honom i sina lag), men frågan är om mittfältarens spelmässiga kvalitet betalar sig i det här sammanhanget. Wilshere gör inte så många poäng (mållös på 25 matcher i ligan förra säsongen). Hoppas det lossnar nu.

———————————————————-

Wilfried Bony, Swansea 5,7 miljoner kr
Skyttekung i Eredivisie förra säsongen och ni som såg mötet med Malmö FF kunde notera att ivorianen vet var målet är beläget.

Christian Benteke, Aston Villa 6,6 miljoner kr
Stor hit på Villa Park under debutåret. Lämnade in en transferbegäran i somras för att sedan ångra sig och skriva på nytt kontrakt.

Loïc Rémy, Newcastle 4,1 miljoner kr
Newcastle behövde en striker och med lånet av Rémy får de en spelare som både kan spelas längst fram och på kanten.

Total kostnad: 49,9 miljoner kr.
___________________________________

SE UPP FÖR
> Luis Suárez, Liverpool. Avstängd första fem matcherna.
> Glenn Murray, Crystal Palace. Missar en stor del av säsongen på grund av en knäskada.
> Yaya Touré, Manchester City. Har spelats i en mer defensiv roll på försäsongen.

TÄNKBARA FYND
> Andreas Cornelius, Cardiff. Värvats för stora pengar till nykomlingen och kostar ”bara” 3,3 miljoner kronor. Fynd?
> Moussa Sissoko, Newcastle. Kapaciteten finns där och för priset (3,3 miljoner kronor) är han värd en chansning.
> Gaston Ramirez, Southampton. Ojämn förstasäsong. Slår igenom i år? I så fall är han prisvärd (3,2 miljoner kronor).
> Mohamed Diamé, West Ham. Målfarlig mittfältare som handlas för 2,9 miljoner kronor.

Här hittar du Premier Manager på Sportbladet.

***
Vilka är dina bästa fynd i Premier Manager?

Luis Suárez är beredd att dra Liverpool till skiljenämnd för att tvinga fram en flytt till Arsenal.
En ytterst kontroversiell övergång kan bli verklighet.
Här har jag tittat på affären från tre perspektiv: Liverpools, Arsenals, Luis Suárez.

Ur Liverpools synvinkel
Hela våren visste alla att risken fanns. I takt med att Luis Suárez radade upp stormatcher för ett Liverpool som var långt ifrån toppstriden ökade risken för en flytt.
Hur länge kan Liverpool behålla Suárez, undrade jag i februari.
Det var uppenbart att uruguayarens talang hörde hemma på den allra högsta nivån. Det pratades om intresse från Real Madrid och Bayern München. Fansen, åtminstone en del, antydde att Suárez gjort sig förtjänt av en flytt till en av de största klubbarna i Europa.
I början av sommaren gav Luis Suárez en intervju med medierna i hemlandet där han antydde att han ville lämna Liverpool. Supportrarna ville inte lyssna på det örat. Intervjun analyserades i minsta detalj – kunde han ha blivit felciterad? Hur man nu blir det i en radiointervju?
Klubben har kategoriskt understrukit att spelaren inte är till salu. Men den där klausulen då? Den som betyder att han får flytta om någon klubb lägger med än 40 miljoner pund.
Inga problem, enligt Liverpools ledning. Den betyder bara att vi måste informera spelaren om budet, inte att vi måste acceptera det.

I början av sommaren tror jag att Liverpool var tämligen lugna med situationen. Visst, risken fanns att Luis Suárez skulle be om en flytt, men att sälja till Real Madrid eller Bayern München skulle inbringa en enorm övergångssumma som skulle kunna läggas på nya spelare. Real Madrid var intresserat, det hade ju stått i Marca. Bayern skulle säkerligen ge sig in i budgivningen. Laget skulle ju tränas av Pep Guardiola, bror till Suárez agent.
Men nu står vi här, en vecka in i augusti, och kan konstatera att situationen är en annan. Liverpool har fått två bud på Luis Suárez. Båda från Arsenal.
Arsenal?!
Det som till en början viftades bort med raljant ton av vissa är nu ett högst tänkbart scenario: Liverpool säljer sin bästa spelare till Arsenal.
Just däri ligger problemet för Liverpool.

Att sälja Luis Suárez till Real Madrid, Bayern München eller, rent av Manchester City, hade inte varit något större problem. Det hade inte lett till massdemonstrationer. Dessa klubbar är på en helt annan nivå, kvalitetsmässigt och/eller ekonomiskt.
Arsenal är inte på en helt annan nivå.
Och det är det som smärtar mest.
Londonklubben ligger onekligen ett eller ett par steg framför Liverpool i och med att man har chansen att nå Champions League i höst. Inte historiskt, men här och nu. Arsenal når CL varje år. Men man har samtidigt inte vunnit en titel på över åtta år.
Arsenal framstår i nuläget som Liverpools främsta rival. Om Brendan Rodgers gäng ska ta den där CL-biljetten kan kampen mycket väl stå mot Arsenal.
Att då förstärka sin konkurrent genom att låta bästa spelaren gå dit vore katastrof. Ett gigantiskt självmål.
Dels skulle det avsevärt försämra chanserna att nå fjärdeplatsen den här säsongen, dels skulle det sända ut budskapet att Liverpool inte längre kan konkurrera ens med Arsenal.
£40m är mycket pengar, men vad är kostnaden för en förlorad trovärdighet? Om Luis Suárez säljs och laget blir sämre finns risken att Coutinho – om han utvecklas i önskad takt – kräver en flytt nästa sommar.
Då har Liverpool hamnat i en ond spiral. Sånt är svårt att ta sig ur.
Tajmingen är olycklig. Liverpool fick en tuff inledning under Brendan Rodgers, men under våren fanns tecken på att laget är på rätt väg. Daniel Sturridge och Coutinho har lyft klubben. Fansen tror att laget ska kunna slåss om fjärdeplatsen den här säsongen.
En försäljning av Luis Suárez skulle betyda att Brendan Rodgers bygge tar två steg tillbaka.

Liverpool har blivit inträngt i ett hörn, precis som Arsenal blev förra sommaren gällande Robin van Persie. När pressen har frågat har de varit tvungna att säga att spelaren inte är till salu, att han ska stanna, av den enkla anledningen att motsatsen automatiskt hade sänkt priset. Det är en del av spelet under silly season.
Samtidigt har löftena gett fansen förhoppningar. Nu kan dessa slås i spillror.

Vi vet fortfarande inte vad som står i kontraktet. Liverpool känner sig trygga med att de inte behöver sälja för bud på över £40m, endast att de måste informera spelaren. Luis Suárez hävdar att han fått löften och att det visst står i kontraktet. Om hans case var vattentätt hade han knappast behövt lägga fram det på det här sättet. Min känsla är att det är luddigt, att löftet från Brendan Rodgers är muntligt och att ord står mot ord.
Turerna kan bli smutsiga.

För Liverpools del har Luis Suárez efter gårdagens intervju, gjort sig omöjlig i klubben. Fansen, som hyllade honom i dagarna i samband med Steven Gerrards testimonial, har vänt sig emot honom.
Att behålla en spelare mot sin vilja och som supportrarna inte heller vill ha blir svårt.
Drömscenariot är att Real Madrid värvar Gareth Bale och inkluderar Alvaro Morata i affären. Då behöver Carlo Ancelotti en ny striker och Liverpool skulle gladeligen skeppa i väg Suárez till La Liga för £40m. Säkert för £35m också.
Säljer man till Arsenal är ju risken stor att man sålt bort sina chanser att slå sig in i toppen.

Ur Arsenals synvinkel
Tänk hur olika man kan känna inför händelser som är snarlika varandra. Vid den här tiden ifjol våndades Arsenals fans. Manchester United jagade Robin van Persie. Det som från början framstod som otänkbart blev mer och mer sannolikt.
Parallellen är enkel att dra. Skillnaden är att den här gången är det Arsenal som sitter i förarsätet. Det är deras fans som konstaterar att en klubb måste kunna stå för sina löften, deras fans som visar förståelse för en spelare som vill ta ett steg uppåt i karriären.

Det kan möjligen tyckas märkligt att Arsenal är berett att gå så långt för att värva en spelare med så många skandaler i bagaget.
Men det är samtidigt väldigt enkelt. Luis Suárez är liraren som kan förändra Arsenal som klubb.
Vi talar om en klubb som år efter år har tittat på när de andra storklubbarna lagt ut stora pengar på stora stjärnor. Vi talar om en tränare, Arsène Wenger, som fått utstå enorm kritik från supporterhåll för att han inte har öppnat plånboken. ”Spend some fucking money”, har Arsenalfansen skanderat med jämna mellanrum.
Nu kan allt vara förlåtet.
Skulle Arsenal värva Luis Suárez har man inte bara brutit klubbrekordet för övergångar. Man har brutit nya barriärer. Gjort ett statement inför fotbolls-Europa. Visat att snacket om att den betalda arenan ska löna sig inte bara är snack.
Fansen skulle älska det. De skulle vara så lyckliga att de skulle glömma bort att spelaren som värvats varit enormt hatad på alla arenor i England, inklusive Emirates.
Fotbollen har inget minne. Älskad ena dagen, hatad nästa. Och vice versa. Det är så det fungerar.

Men Luis Suárez är inte en populistisk värvning för att blidka fansen som vädjar om att spendera pengar. Den detaljen är en tacksam synergieffekt.
Uruguayanen är framför allt den bricka som Arsenal behöver för att ta titlar.
Med vårens uppryckning i minnet, där Laurent Koscielny och Per Mertesacker blev ett tryggt mittbackspar, har Arsène Wenger de flesta bitar på plats. Vad de inte har är en striker i världsklass. En anfallare som kan sysselsätta en hel backlinje och garanterar +20 mål.
Luis Suárez skulle ge den dimensionen.
Hans entré skulle direkt föra upp Arsenal som en utmanare till ligatiteln. Större än så är inte skillnaderna under en säsong där topptrion Chelsea, Manchester City och Manchester United bygger nytt.

Brendan Rodgers har beskyllt Arsenal för att ”sakna klass”, men jag kan inte se vad Arsenal gjort för fel. De har spelat efter konstens alla regler och är det någon klubb som fått känna av dessa ”regler” är det väl Arsenal efter de utdragna transfersopporna med Cesc Fábregas, Samir Nasri och Robin van Persie.
Arsenal fick förstås vetskap om klausulen från Luis Suárez agent. De lade ett bud på £40 000 001 eftersom de fått information om att bud över £40m skulle utlösa klausulen.
Vad skulle de ha lagt extra? £10? £100? £10000? £1m? Ingen lägger väl mer än man behöver?

£40m är mycket pengar för en spelare som framstår som ett riskfall. Suárez har varit avstängd sammanlagt 18 matcher under sin Liverpoolkarriär, hans labila karaktär innebär att det kan bli fler kommande år.
Samtidigt är £40m väldigt lite pengar på en marknad där Gareth Bale värderas till £100m.
Arsenal har chansen att göra ett kap och samtidigt försvaga en direkt konkurrent.
Tillfället är för bra för att missa.

Ur Luis Suárez synvinkel
Förra sommaren hade Luis Suárez ett erbjudande från en utländsk toppklubb. Han hade just avslutat en turbulent säsong med Evra-bråket och den långa avstängningen. Han kände sig orättvist behandlad. Det hade varit förståeligt om han hade bytt land och börjat om på ny kula.
Luis Suárez stannade. Han älskade ju Liverpool. Sa han.
Så han skrev ett nytt kontrakt. Samtidigt fick han, enligt egen utsago, löften från tränaren Brendan Rodgers. Denne ska ha sagt: ”Om vi inte når topp fyra ska jag se till att du får flytta nästa år”.
Huruvida det står skrivet i ett bindande avtal är oklart, men enligt spelaren är det glasklart att klubben brutit sina löften.
Är det rent av Liverpool som har svikit Suárez?

Spelare som byter klubb för att få spela Champions League är inget nytt fenomen. Det händer varje sommar.
Ingen, eller iallafall väldigt få, kan förneka att Luis Suárez hör hemma på den högsta nivån i fotbolls-Europa. Han förtjänar att spela i CL. Liverpool har inte kvalificerat sig de senaste åren och var inte nära att göra det i våras heller.
Luis Suárez är 26 år. Skulle han stanna i Liverpool får han tidigast spela CL under den säsong när han ska fylla 28 år. Men inte heller det är någon garanti.
Liverpoolfansen förstår hans önskan om att spela Champions League.
Det man inte har förståelse för är att han är beredd att tvinga fram en flytt till en av rivalerna.

För nästan exakt ett år sedan satt Luis Suárez och flinade med hela ansiktet på Ian Ayres kontor. Trots spekulationer under sommaren hade tecknat ett nytt långtidskontrakt med Liverpool.
Han pratade om hur lycklig han var i staden, hur lycklig han var i klubben, hur väl fansen behandlat honom.
Supportrarna har onekligen stått bakom honom i vått och torrt. Även när han inte förtjänat det.
Suárez borde vara tacksam för att klubben och fansen stöttat honom genom alla stormar. Han borde vara tacksam över att han förlåtits efter varje snedsteg.
När han kräver en flytt till Arsenal, en direkt rival, pissar han på dem på samma sätt som Robin van Persie pissade på alla Arsenalfans som stått bakom honom under de svåra, skadefyllda åren.

I januari gav Luis Suárez en intervju med Daily Mail. Han slog fast att han skulle stanna även om Liverpool missade Champions League.
Det verkade som att han var beredd att betala tillbaka för den kärlek han fått.
Men så kom sommaren. Luis Suárez gav först den där intervjun i Uruguay där han antydde att han ville byta klubb. Han skyllde på de engelska medierna som jagade hans familj.
Otroligt nog fick han sympati från vissa håll. Men alla utom de mest inbitna Liverpoolfansen kunde se igenom det uttalandet som komplett bullshit.
Det var inte medierna som jagade i väg Suárez. Han var sugen på att byta upp sig och använde det som svepskäl.
Luis Suárez räknade kallt med intresse från kontinenten. Det skulle bli enkelt att krita på för Real Madrid eller Bayern München. Liverpools ledning skulle gå med på att sälja. Fansen skulle förstå. Och sedan skulle ärendet vara ur världen.
Men Suárez missbedömde läget. De nämnda klubbarna var inte tillräckligt intresserade.
Enda alternativet var Arsenal. Visserligen en Champions League-klubb (såvida man klarar kvalet), men inte utanför Englands gränser.
Situationen är skrämmande lik Robin van Persie-fallet ifjol. Han hade också fått sympati om han flyttat till utlandet. Nu valde han Manchester United.
Och däri ligger problemet.
Det är okej att flytta utomlands. Det kan vara okej att flytta inom landet, men inte till en direkt konkurrent.
Liverpoolfansen kan inte förstå att samme man som berättat hur mycket han älskar klubben, han som berättat hur hans dotter sjunger ”You’ll never walk alone”, ens kan tänka tanken att tvinga fram en övergång till Arsenal.

Ju starkare kärleken är, desto brutalare blir sveket.
Luis Suárez hade agerat snyggare om han varit ärlig med sina intentioner. Om han inte hade lovat att stanna även vid en missad fjärdeplats. Om han lagt korten på bordet direkt efter säsongen.
Sagt att han var inställd på en flytt till en Champions League-klubb.
Han skulle inte ha väntat till augusti och sedan, via intervjuer med engelska tidningar (de han avskydde), låtit hälsa att han var beredd att dra Liverpool till domstol.
Med det naiva tillägget att ”fansen skulle förstå”.
Fansen skulle förstå mycket, men de skulle aldrig acceptera en flytt till Arsenal.

***
Så vad händer?
Min gissning hela sommaren har varit att Luis Suárez, Gareth Bale och Wayne Rooney flyttar. Cesc Fàbregas blir kvar i Barcelona. Manchester United får nöja sig med Marouane Fellaini. Typ så.

***
Läs mer:
17 aug 2012: ”RvP-affären ur tre olika synvinklar”.

Har Premier League tappat sin status hos stjärnorna? Är det en liga på nedgång?
När toppnamn efter toppnamn tidigare i sommar valde bort Premier League till fördel för La Liga, Serie A, Bundesliga och Ligue 1 var det en del som tydde på det.
Premier Leagues dragningskraft har onekligen minskat.
Men det finns de som dragit nytta av det nya tv-avtalet – och det talar för en riktigt intressant säsong.

Då var semestern över. Egentligen var den över redan förra veckan, men då ägnade jag tiden åt ett par texter till den årliga Ligabibeln som inom kort dyker upp i en butik nära dig.
Förr när man gick på ledighet tyckte man det var skönt att missa silly season. Numera är den galna säsongen i mångas ögon lika intressant som själva matcherna. Det märks inte minst på det enorma intresset för Silly season-bloggen och Silly-podden.
Från stranden och uteserveringarna har jag följt det som hänt – och det som inte hänt (vilket är minst lika mycket).
Det var väntat att många klubbar i Europa skulle spendera stort, att sommaren skulle bjuda på några spektakulära värvningar. Så blev det också, men för Premier Leagues del var det mindre action än väntat.
Någon artikelförfattare, minns inte vem, ställde frågan om Premier League är en liga på väg utför, och ja, på transfermarknaden verkar det så.

Edinson Cavani, Falcao, Henrikh Mkhitaryan, Isco, Mario Gomez, Mario Götze, João Moutinho, Thiago Alcantara, Neymar, Pierre-Emerick Aubameyang, Marquinhos, Kevin Strootman, James Rodriguez, David Villa, Lucas Digne, Gonzalo Higuaín, Dimitri Payet, Heung-Min Son…
En bit in i juli hade dessa spelare bytt klubb.
Alla hade, direkt eller indirekt, valt bort Premier League.
Där och då var det enkelt att peka på en rubbad maktordning där Premier Leagues status var ifrågasatt.
Nyrika klubbar som Anzji förändrade förutsättningarna redan för ett par år sedan när de värvade Samuel Eto’o, men det handlade fortfarande om undantag.
Den här sommaren har fotbollskartan ritats om radikalt.
Nu har makten på transfermarknaden koncentrerats till Frankrike där AS Monaco och Paris Saint-Germain utspelat en egen duell i kapprustning.

Real Madrid kan fortfarande fullborda den största affären om man lyckas säkra Gareth Bale, men det är framför allt Frankrike som har satt käppar i hjulet för Premier League-klubbarna.
Förr hade en klubb som Liverpool (som uppges ha visat intresse) handplockat en talang som Lucas Digne. Nu skrev vänsterbacken istället på för PSG.
Europas hetaste strikers, Falcao och Cavani, hade säkerligen hamnat i England (eller Spanien i Cavanis fall) för tre år sedan. Nu har båda valt att fortsätta karriären i Ligue 1.
Det var inte särskilt förvånande med tanke på de enorma övergångssummorna som Monaco respektive PSG lade upp, men det finns fler exempel. Att Mario Gomez, Gonzalo Higuaín och David Villa ratade PL var mer överraskande.
Thiago Alcantara valde att bli en av sjuttioåtta mittfältare i Bayern München istället för nyckelspelare i Manchester United (officiellt är det är fortfarande oklart om United var intresserat, men jag utgår från det). Pierre-Emerick Aubameyang skrev på för Dortmund.
Lägg till det faktum att två av de största stjärnorna, Gareth Bale och Luis Suárez, kan ha lämnat England innan fönstret stänger.
Det har inte varit någon lyckad sommar för Richard Scudamore.

Manchester City har ”räddat äran” genom att lägga ut stora pengar på Jesús Navas, Fernandinho och Alvaro Negredo. Men de är inte spelare i den allra yppersta världseliten. Ingen av dem är ordinarie i sitt landslag.
Det gyllene undantaget är Stevan Jovetic, en superstjärna som mer än väl fyller luckan efter Carlos Tévez.
Tottenham har också dragit sitt strå genom Paulinho och Roberto Soldado, två finfina nyförvärv.
Men i övrigt är det glest.
Chelsea har fortfarande inte fått in sin striker.
Manchester United har fortfarande inte fått in sin lösning på det centrala mittfältet.
Arsenal fick ge sig i kampen om Gonzalo Higuaín och har inte värvat alls, bortsett från Bosman-spelaren Yaya Sanogo.
Liverpool blev blåsta på den värvningen som såg ut att vara i hamn (Mkhitaryan) och nu meddelar Diego Costa (där Liverpool betalat utköpsklausulen) att han vill stanna i Atlético.

Det var ju inte så här det var tänkt.
När det nya tv-avtalet offentliggjordes förra sommaren (börjar gälla nu) var det vissa som antydde att Premier League skulle skaffa sig ett försprång gentemot andra ligor. I tider av Financial Fair Play får man bara spendera de pengar man själv genererat om man vill spela Champions League i framtiden.
Få saker underlättar det arbetet lika bra som ett tv-avtal med en 70-procentig höjning av arvodena.
Manchester United fick 60 miljoner pund i tv-pengar förra säsongen när laget vann ligan. Det nya avtalet är så stort att den klubb som slutar sist kommande säsong får mer än så i tv-pengar. Mer än 60 miljoner pund!
Inte konstigt att QPR var beredda att göra allt och lite till för att stanna i Premier League.

Det nya tv-kontraktet borde ha betytt att klubbarna skulle kunna locka fler stjärnor till öarna.
Så har det inte blivit och orsaken är förmodligen att Premier League inte längre har samma dragningskraft.
Konkurrensen från andra ligor har ökat.
Tidigare var det bara Barcelona och Real Madrid som hade större makt än de engelska toppklubbarna. Nu finns utmanare även i Frankrike, Ryssland, Tyskland och Italien.
I Frankrike handlar det om att två klubbar har berikats med så mycket pengar att det inte går att konkurrera med dem eftersom de samtidigt verkar strunta i allt vad FFP är.
Tyskland surfar på en framgångsvåg, med två superklubbar i täten och en läktarvänlig, sund föreningsmodell. Det har i sin tur lockat kontinentens mest eftertraktade tränare, Pep Guardiola, vars entré ytterligare höjt statusen för ligan.
I Spanien har La Liga förlorat fyra av de sex bästa målskyttarna från förra säsongen (förutom Real Madrid och Barcelona). Men dragningskraften till de två stormakterna är fortfarande enorm och i sommar har Barcelona lockat till sig Neymar och rycker i David Luiz och Jan Vertonghen och Real Madrid jobbar på Gareth Bale.
Även Italien har lyckats bättre än senaste åren med nytillskott som Carlos Tévez, Fernando Llorente, Kevin Strootman, Mario Gomez, Gonzalo Higuaín, Dries Mertens. Napoli kan göra en ny kupp om de löser Jackson Martinez.
Premier League och La Liga framstår hittills som förlorarna. Men medan La Liga kan läka såren av flyktande Falcao, Roberto Soldado, Jesús Navas och Alvaro Negredo med värvningar av Gareth Bale och Luis Suárez sätter Premier League hoppet till Cesc Fábregas. En tilltänkt rotationsspelare i Barcelona.
Samtidigt har Premier Leagues största stjärna gått i pension – Sir Alex Ferguson. Paul Scholes har lagt skorna på hyllan för sista gången. Frank Lampard, Ryan Giggs och Steven Gerrard börjar bli till åren.

Premier Leagues storklubbar har inte kunnat dra nytta av det nya tv-avtalet, åtminstone inte i jakten på de största stjärnorna.
Men tv-avtalet har gett effekt i andra delar av tabellen. Vinnarna finns i mitten och på den undre halvan. Och det känns riktigt roligt.
I sommar är Norwich, Swansea och Southampton tre av de klubbar som lyckats allra bäst under silly season. Norwich har bland annat köpt Ricky van Wolfswinkel (€10m), Gary Hooper (€6,3m), Leroy Fer (€5,5m), Martin Olsson (€2,9m) och Nathan Redmond (€2,3m).
Swansea har värvat Wilfried Bony (€13,9m) och Jonjo Shelvey (€5,9m).
Southampton drämde till med Victor Wanyama (€14,5m) och Dejan Lovren (€10m). Närmare €25 miljoner euro på två spelare.
Nykomlingen Cardiff City chockade förra veckan genom att köpa Steven Caulker från Tottenham för €10m.
Det är det som gör Premier League unikt. Det är den enda toppligan där lagen på den undre halvan kan värva en enskild spelare för närmare €15m.
Jag älskar det.

Det finns fortfarande en barriär för att ta sig upp till Champions League-platserna, men bakom dessa blir det jämnare och jämnare. Newcastle slutade femma för 1,5 år sedan. Everton slutade sexa i våras. Får Swansea allt att stämma den här säsongen kan de sluta på topp sju.
Premier League må ha gått miste om många stjärnnamn den här sommaren.
Men om det nya tv-avtalet gör att mitten- och bottenklubbarna kan satsa och minska avståndet mot toppen så kan det i alla fall leda till något positivt.

***
Det lutar åt att jag hoppar över jippomatchen som spelas på Friends ikväll och istället tränar fotboll för egen maskin.
Tror inte att det är något jag kommer att få ångra.