Bloggen Retromania har flyttat till www.retromania.se, häng med dit vetja!

Den kallas stolarnas stol, wienerkaféstolen Thonet no 14 som fått en revival i våra svenska, trendkänsliga hem på senare tid.

Det går knappt att bläddra igenom ett inredningsreportage utan att se en kaféstol av Thonet-slaget idag. Men vad är det egentligen för stol som alla svenskar vill ha i sina hem?

Det var redan år 1859 som den österrikiska formgivaren Michael Thonet skapade den allra första serietillverkade stolen Thonet no 14. Kaféstolen som är gjord i böjträ och rotting kallas wienerkaféstolen, eftersom den ritades till det berömda kaféet Café Daum i Wien. Thonet no 14 blev en omedelbar succé när den kom och hade redan 1930 sålts i över 50 miljoner exemplar över hela världen, vilket var möjligt tack vare ett tidigt ”IKEA-tänk” som innebar att stolen demonterades, lades i platta paket och fick monteras ihop av köparen. För sin vackra form har stolen också vunnit ett flertal priser.

Thonet no 14 är en flitigt kopierad stol. På 60-talet lanserade även vår svenska möbeljätte sin version, den så kallade Öglan, i lackerat böjträ, med design av Gillis Lundberg. Med Thonet no 14 som grund har Michael Thonet och senare även hans söner också utvecklat en rad uppföljande stolsmodeller.

Originalet, som idag heter Thonet 214, tillverkas fortfarande på samma sätt och av samma fabrik som Michael Thonet en gång grundade; Gebrüder Thonet. Idag drivs fabriken av femte generationen Thonet. Köper du en nytillverkad stol är priset nästan 6 000 kronor. Hittar du en kaféstol av den här typen på loppis så kontrollera märkningen. Originalet bör vara märkt undertill. Ett äkta och fint exemplar kostar cirka 1 500 kronor på auktion medan en kopia av typen Öglan går att få för 200-300 kronor på Blocket.

Bild: Gebrüder Thonet

Du har hamnat på ett gammalt inlägg. Bloggen Retromania har flyttat till www.retromania.se, häng med dit vetja!

Tänk så glatt överraskad jag blev idag när det plötsligt ringde på dörren och det utanför stod en budkille med en sommarpresent till mig från en av mina uppdragsgivare. Och det var verkligen inte vilken sommarpresent som helst utan en Mon Amie-kanna av Marianne Westman för Rörstrand!
Det jag blev mest glad över var nog faktiskt inte kannan i sig (även om den är fantastiskt fin och jag dessutom behövde en sådan) utan att de verkligen ansträngt sig för att hitta något som passade just mig. Kärlek!
Nu längtar jag bara efter att få servera saft och iste ur min nya dyrgrip. Fast i midsommar tror jag faktiskt att den ska få tjäna som vas istället för kanna. Kan ni se framför er hur vackert det kommer bli?
För den som är nyfiken på Mon Amie-serien och formgivaren Marianne Westman berättar jag mer här nedanför:

Hon har kallats Sveriges porslinsmamma. Med dekorer som Mon Amie, Arom och Picknick har Marianne Westman för alltid satt sitt namn i den svenska designhistorien.
Marianne Westman utexaminerades från Konstfacks keramiklinje år 1950 och handplockades direkt till Rörstrands porslinsfabrik, där hon blev kvar i över tjugo år och utvecklades till en av våra främsta kvinnliga formgivare av hushållsporslin.
Det var också för Rörstrand som Marianne Westman kom att skapa flera av sina mest älskade porslinsserier; Mon Amie, som hon sägs ha ritat en regnig midsommarafton redan under tiden hon gick på Konstfack och som producerades av fabriken mellan 1952 och 1987 och Picknick som ritades till H55 och producerades mellan 1956 och 1969. Det sägs också att det var på Marianne Westmans initiativ som Rörstrand började sälja sina porslinsdelar separat, och inte som tidigare bara i hela serier.
Under 50- och 60-talet blomstrade Rörstrands porslinsfabrik, men i början av 70-talet blev tiderna tuffare och 200 anställda blev uppsagda, däribland alla fabrikens formgivare, så även Marianne Westman, trots att hon vid den tidpunkten stod för nästan hälften av fabrikens produktion.
Hon fortsatte dock sin framgångsrika karriär utanför Rörstrand med uppdrag för både Skrufs glasbruk i Småland samt de tyska porslinsfabrikerna Hutschenreuther, Arzberg och Kahla. Förutom glas och porslin har Marianne Westman även formgivit textilier för Westmans textilateljé, ett företag som hon startade redan år 1952 tillsammans med systern Inga-Lill och som fortfarande finns kvar i Falun där systrarna växte upp.
År 2008, när Marianne Westman fyllde 80 år, nylanserade Rörstrand hennes Mon Amie-dekor, i en modern kollektion skålar, tallrikar och koppar. Även Picknick-mönstret har nylanserats, dock inte som porslin, utan som textilier, genom ett samarbete med Almedahls, 2009.
Idag är Marianne Westmans produkter oerhört populära och även om det finns gott om dem har intresset resulterat i höga priser på andrahandsmarknaden. Cirka 300 kronor får du betala för en Mon Amie-kopp med fat. Den som nöjer sig med att bara titta på Marianne Westmans porslin kan göra det på Rörstrands museum i Lidköping, där det mesta av hennes arbete finns representerat.

Bild: Rörstrand

Bloggen Retromania har flyttat till www.retromania.se, häng med dit vetja!

För er som är nya här på Retromania kan jag berätta att jag varje vecka brukar presentera en designklassiker eller formgivare för er. Har ni något speciell favorit som ni vill veta lite mer om så hojta gärna till. Den här veckan tänkte jag att vi skulle titta lite närmre på Bumlingen.
Vem minns inte denna hemtrevliga lampa från 70-talets stilmedvetna hem? Det var den svenska formgivaren K. Anders Pehrson som stod bakom Bumlingsuccén. Han föddes i Göteborg den 19 september 1912. Efter sin ingenjörsexamen 1952, blev han anställd som designchef vid AB Philips, där han arbetade fram till 1964 då han blev chef, ägare och konstnärlig ledare för belysningsföretaget Ateljé Lyktan i Åhus, ett företag som inriktade sig mot lamptillverkning för offentliga miljöer, kyrkor och designmedvetna hem. Under Anders Pehrsons ledning fick det gamla företaget från 1934 ett rejält uppsving med en mer storskalig och internationell inriktning än tidigare, bland annat genom designklassikern Bumling som han formgav 1968.
Den första, stora, gröna, och då ännu odöpta pendellampan fick sitt namn under belysningsmässan i Göteborg 1968, då en vän till Anders Pehrson utbrast: ”Det var mig en stor bumling!” när han för första gången fick se den.
Lampan lanserades i en mängd olika färger och sex olika storlekar: 190, 250, 300, 400, 485 och 600 mm och den blev en omedelbar och stor succé både i Sverige och utomlands. Så stor att Ateljé Lyktan snart fick ta hjälp med tillverkningen av externa producenter för att hålla nere väntetiderna på de beställda lamporna.
Under 70-talet utvecklades Bumlingen till en hel produktfamilj med bords-, vägg-, golv- och olika typer av pendelbumlingar som i dag är populära objekt på andrahandsmarknaden. Flera andra modeller som formgavs av Anders Pehrsons under hans tid på Ateljé Lyktan har också blivit designklassiker. Knubbling och Tuben är två av de mest välkända exemplen.
Fortfarande tillverkar Ateljé Lyktan sin designikon i 400 och 600-modellen med skärm i borstad aluminium, röd eller vit lack. Dessutom kommer varje år en limited edition i årets färg. En nyproducerad Bumling kostar mellan 4 500 – 5 000 kronor medan du på Blocket kan få en gammal från tiden då det begav sig för mellan 1 500 – 2 000 kronor.

Bloggen Retromania har flyttat till www.retromania.se, häng med dit vetja!

Säg det retrokök som inte haft en Sally-burk på hyllan, en Don Pedro-bryggare på bänken eller konservöppnaren Röda Clara på väggen. Ja, de älskade Nilsjohan-sakerna med sina speciella personnamn är många. Men vem var då egentligen denna Nilsjohan, som under årtionden försåg våra svenska kök med så många älskade köksredskap?

Företaget Nilsjohan grundades 1888 under namnet Nilsson och Johansson, men då som försäljare av bleckplåtskärl. Under mellankrigstiden bytte företaget inriktning och blev ledande leverantör av husgeråd till de svenska folkhemmen, och bytte då också namn till det enklare AB Nilsjohan.

Förutom att ha den goda smaken att använda sig av några av den tidens bästa formgivare som Signe Persson-Melin, Sigvard Bernadotte och Adam Thylstrup blev ett av Nilsjohans mest framgångsrika marknadsföringsknep att resa land och rike runt på försäljningsturnén ”Den glada köksparaden” med folkkära personligheter som Lasse Lönndahl, Sigge Fürst och Lennart Hyland iklädda förkläden.

Ur köksparaden växte också succén ”Köksklubben” fram, där alla som besökt paraden och skrivit in sig i gästboken blev medlemmar. Som mest hade Köksklubben över en miljon medlemmar, varav 760 000 bland de svenska hemmafruarna. Klubben blev en viktig påtryckningsgrupp för företaget, eftersom den bestod av upplysta konsumenter som krävde att Nilsjohans sortiment skulle finnas i just deras butik.

Företaget hade sina glansdagar under 50- och 60-talet. När det stod på topp var det Skandinaviens största husgerådsföretag med 700 anställda och 3 000 produkter i sortimentet. Men under 70-talet sjönk intresset för köksprylarna i takt med att hemmafruarna tog steget från köket och började förvärvsarbeta. År 1981 såldes ett krympt och rekonstruerat Nilsjohan till företaget GAB, för att sedan gå vidare in i finska Iittalagruppen där det försvann. Men vad gör väl det, när de gamla goda Nilsjohan-prylarna fortfarande finns att fynda på landets alla loppisar och auktioner?

Bild: classic-modern.co.uk

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Hon har kallats Sveriges porslinsmamma. Med dekorer som Mon Amie, Arom och Picknick har Marianne Westman för alltid satt sitt namn i den svenska designhistorien.

Marianne Westman utexaminerades från Konstfacks keramiklinje år 1950 och handplockades direkt till Rörstrands porslinsfabrik, där hon blev kvar i över tjugo år och utvecklades till en av våra främsta kvinnliga formgivare av hushållsporslin.

Det var också för Rörstrand som Marianne Westman kom att skapa flera av sina mest älskade porslinsserier; Mon Amie, som hon sägs ha ritat en regnig midsommarafton redan under tiden hon gick på Konstfack och som producerades av fabriken mellan 1952 och 1987 och Picknick som ritades till H55 och producerades mellan 1956 och 1969. Det sägs också att det var på Marianne Westmans initiativ som Rörstrand började sälja sina porslinsdelar separat, och inte som tidigare bara i hela serier.

Under 50- och 60-talet blomstrade Rörstrands porslinsfabrik, men i början av 70-talet blev tiderna tuffare och 200 anställda blev uppsagda, däribland alla fabrikens formgivare, så även Marianne Westman, trots att hon vid den tidpunkten stod för nästan hälften av fabrikens produktion.

Hon fortsatte dock sin framgångsrika karriär utanför Rörstrand med uppdrag för både Skrufs glasbruk i Småland samt de tyska porslinsfabrikerna Hutschenreuther, Arzberg och Kahla. Förutom glas och porslin har Marianne Westman även formgivit textilier för Westmans textilateljé, ett företag som hon startade redan år 1952 tillsammans med systern Inga-Lill och som fortfarande finns kvar i Falun där systrarna växte upp.

År 2008, när Marianne Westman fyllde 80 år, nylanserade Rörstrand hennes Mon Amie-dekor, i en modern kollektion skålar, tallrikar och koppar. Även Picknick-mönstret har nylanserats, dock inte som porslin, utan som textilier, genom ett samarbete med Almedahls, 2009.

Idag är Marianne Westmans produkter oerhört populära och även om det finns gott om dem har intresset resulterat i höga priser på andrahandsmarknaden. Cirka 300 kronor får du betala för en Mon Amie-kopp med fat. Den som nöjer sig med att bara titta på Marianne Westmans porslin kan göra det på Rörstrands museum i Lidköping, där det mesta av hennes arbete finns representerat.

Marianne Westman

Mon Amie

Picknick

Bilder: Bukowskis och Rörstrand

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

I veckans design ska vi ta en titt på härliga Margareta Hennix och hennes gladporslin. Artikeln har tidigare varit publicerad i Aftonbladet Härligt hemma.

Alla kanske inte känner igen hennes namn, men desto fler känner nog igen hennes populära 60-och 70-talsdekorer. Får vi lov att presentera Margareta Hennix, mamma till Heja Sverige och härliga Änglafia!

Margareta Hennix karriär tog fart i mitten av 60-talet då hon efter avslutade studier vid Konstfack i Stockholm, med bland andra Stig Lindberg som lärare, började sin anställning vid Johansfors glasbruk och gjorde sina första glasserier där. Efter bara några år bytte hon glaset mot porslin och började istället arbeta som dekormålare på Gustavsbergs porslinsfabrik. På Gustavsberg kom Hennix verkligen till sin rätt. Samma år som hon började sin anställning formgav hon sin ystra porslinsserie Galejan och den busiga Heja Sverige-serien, som båda två kom att bli stora succéer.

Margareta Hennrix blev kvar på Gustavsberg i över tjugo år och producerade där en mängd omtyckta porslinsserier, såsom Tussilago, Lovestory, Krokus, Änglafia och Aramis, men också populära vaser och krukor i stengods och plast. 1989 lämnade Hennix Gustavsberg för att åter få arbeta med glas, först på Pukebergs glasbruk och sedan på Reijmyre.

Förutom sina uppdrag för de olika glasbruken och Gustavsbergs porslinsfabrik har Hennix även formgivit gravstenar för Fonus och skapat produkter för Guldkroken i Hjo och Design House Stockholm. Även om hennes designuppdrag varierat kraftigt genom åren har de rena formerna, lekfullheten och de starka färgerna gått som en röd tråd genom hennes arbete.

Hennix har blivit flerfaldigt prisbelönt för sina alster, bland annat med utmärkelsen Svensk Form för glasserien Basic för Reijmyre 1994 och Formex designpris 2003 för stengodsserien Format för Gustavsberg. Hon har också gjort offentliga utsmyckningar på flera håll i landet och finns representerad på bland annat Nationalmuseum i Stockholm, Röhsska museet i Göteborg, H.M. Gustav VI Adolfs konstsamlingar, Victoria & Albert Museum i London, Stedelijk Museum i Amsterdam, Holland, Belgrads museum i Serbien och Tel Avis museum i Israel.

Under senare år har framför allt Hennixs porslin upptäckts av allt fler, och många bortglömda serviser har fått flytta ut ur köksskåpens skugga till de stekheta samlarhyllorna hos landets retrofantaster. Mest eftertraktade är hennes Heja Sverige-serie och det lekfulla porslinet Änglafia, som du kan få betala flera hundra kronor per kopp för.

Margareta Hennix

Porslinsserien Aramis

Populära Heja Sverige-serien.

Koppen Änglafia.

Bild: Nationalmuseum, Bukowskis, Metropol, samt Karolina Tegelaar.

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

När jag går på loppis är träleksaker från BRIO något av det jag försöker hålla ögonen öppna efter. Det har blivit en nätt liten samling vid det här laget till Fyrans stora glädje. Men det är inte bara han som gillar de här gedigna grejerna. Jag tycker att många av dem är så fina att det är en fröjd att bara titta på dem när de ligger kringströdda på golvet. Dessutom är det skönt att veta att lillkillen slipper få i sig mjukgörare och annat skräp som kan finnas i plastleksaker.

För den som är nyfiken på Brios historia kommer här en artikel som tidigare publicerats i Aftonbladet Härligt hemma:

Redan 1884 startar leksaksföretaget BRIOs historia. Vid den tiden hette företaget Ivar Bengtssons korgfabrik och här tillverkades populära spånkorgar till Sverige och Danmark.

Med åren utökades korgfabrikens sortiment med andra köks- och slöjdartiklar och 1907, då grundaren Ivar Bengtsson flyttat med sin familj till Osby, kompletterades sortimentet ytterligare med en liten, lokalt producerad leksakshäst. Den så kallade Osby-hästen blir företagets första leksaksprodukt och lägger grunden till det BRIO vi känner idag.

1908 skriver Ivar över sitt företag på sönerna Victor, Anton och Emil Ivarsson, som beslutar sig för att byta namn på företaget till BRIO efter Bröderna Ivarsson Osby. BRIO börjar importera barnvagnar från Tyskland och leksaker får en allt större del av företagets sortiment.

Efter andra världskriget bestämmer sig bröderna för att ta hjälp av pedagoger för att utveckla sina produkter. De vill ha leksaker som ska främja barns motorik och lärande, en affärsfilosofi som visar sig vara briljant och gör att intresset för BRIOs leksaker sprider sig långt utanför landets gränser.

Den första massproducerade leksaken på BRIO blir hunden Sampo som börjar tillverkas redan 1945. Efter det har ett oändligt antal figurer kommit till i den produktiva fabriken, däribland taxen Dachsie och den charmiga stapelclownen som många förknippar med BRIO.

Under 2000-talet har tillverkningen av BRIOs produkter successivt flyttat utomlands. Kvar i Osby finns idag företagets centrallager och ett Lekoseum. Brios Lekoseum öppnades inför företagets 100-årsjubileum och är ett museum där besökarna förutom att se gedigna leksakssamlingar och ta del av den långa företagshistorian även kan leka med nya BRIO-leksaker.

I dag är BRIOs leksaker inte bara populära bland barn, utan även bland retronördar och samlare. Särskilt eftertraktade objekt är Disneyfigurerna som kom på 50-talet och den sällsynta Volvo PV:n.

Hittar du en BRIO-leksak på loppis kan du titta på detaljer som hjul och öron för att få en hint om leksakens ålder och värde. Exempelvis började hjulen att göras i gummi på 60-talet, för att leksaken skulle rulla tystare. Samtidigt fick djuren av säkerhetsskäl öron av plats istället för trä.

Många av de gamla träleksakerna går att fynda för under hundralappen, men riktigt gamla och ovanliga, i mint condition och med etikett kan vara värda en rejäl slant, ibland flera tusen kronor.

Bild: Brio

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

I Veckans design den här veckan tar vi oss en titt på Spisa Ribb och Terma, Stig Lindbergs omåttligt populära 50-talsporslin. Texten har tidigare varit publicerad i Aftonbladet Härligt hemma.

Spisa Ribb är en av Gustavsbergs mest älskade serviser. Så omtyckt att den faktiskt varit frimärksmotiv. Nästan sjuttio år efter lanseringen är den fortfarande omåttligt populär och hett eftertraktad bland retronördar. Och inte konstigt är väl det. Både den slimma och smakfulla modellen och den stilrena dekoren är ritad av Sveriges främsta formgivarkung Stig Lindberg.

Servisen lanserades till Helsingborgutställningen 1955, H55, en internationell utställning för arkitektur och formgivning, tillsammans med den flamsäkra serveringsservisen Terma. Med Terma tog Stig Lindberg över stafettpinnen från Wilhelm Kåge, som var den som formgav Gustavsbergs första ugnsfasta porslinsservis Pyro som varit populär under hela 30- och 40-talet. HÄR kan du läsa mer om det. Skillnaden mellan de båda serviserna var dock att Terma inte bara klarade värme bra utan även stora temperaturväxlingar, såsom mellan en varm ugn och spolande kallt vatten, utan att spricka, vilket gjorde att den var strået vassare än sin föregångare.

Tanken var att Spisa Ribbs brun/vita dekor skulle matcha och användas tillsammans med Termas brunlaserade stekpannor, grytor och kannor, en idé som verkligen gick hem i stugorna. De båda serviserna gjorde succé och blev riktiga långkörare som kom att tillverkas från 1955 ända fram till en bra bit in på 70-talet.

Efter det har Spisa Ribb också gjort två comebacker i Gustavsbergs fabrik, en kortare under åren 1987-1990 och en som fortfarande pågår sedan 2003. Enligt många retroälskare går dock inget upp mot det gamla porslinet – även om det måste handdiskas.

Terma går till motsats mot Spisa Ribb bara att få tag på som äkta retroporslin. På nätauktioner brukar priset landa på någon eller några hundralappar per del. Men vill man bara njuta åsynen av Terma-servisen går det alltid att ta sig till Nationalmuseum där den finns representerad i den permanenta utställningen ”Den moderna formen 1900-2000”. Dock utan sin randiga kompis.

Bild: Gustavsbergs porslinsfabrik och Bukowskis

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

I Veckans design den här veckan tänkte jag att vi skulle ta en titt på Wilhelm Kåges populära vardagsporslin Pyro. Texten har tidigare varit puplicerat i Aftonbladet, Härligt hemma.

Antagligen har du sett det i många kök genom åren, det krämfärgade porslinet dekorerat med en enkel blomma och en vågig bård i grönt, blått eller brunt. Pyro, efter grekiskans pyr för eld, var Gustavsbergs porslinsfabriks första ugnssäkra vardagsporslin. Att ha ett funktionellt porslin som både tålde ugnstemperaturer, var fint nog att servera i och dessutom gick att förvara maten i efteråt, var en stor nyhet när Pyro presenterades på Stockholmsutställningen 1930. Att servisen dessutom hade en prislapp som gjorde den överkomlig för många familjer gjorde den snabbt väldigt populär.

Servisen ritades av Wilhelm Kåge och producerades mellan åren 1929 och 1955, i över 200 delar. Till en början i eldfast, engelsk lera, men senare i ugnssäkert gods och flintgods.

Wilhelm Kåge föddes 1889 i Stockholm som Algot Wilhelm Nilsson. Han studerade teckning och grafik och började sin karriär som reklam – och affischkonstnär. Efter en uppmärksammad utställning på Liljevalchs konsthall 1917 blev han anlitad av Gustavsbergs porslinsfabrik att ge nya, moderna bruksföremål en konstnärlig touch. Han hade då ingen erfarenhet av keramik men hans känsla och brinnande engagemang gjorde att han blev kvar på fabriken ända fram till sin död 1960, först som formgivare, senare som konstnärlig ledare, och från 1949 som formgivare igen. Under sin långa karriär hann han bland annat vara läromästare åt Stig Lindberg, bilda Gustavsbergs Studio och ta upp den gamla fajanskonsten.

Kåge var nyskapande och hade en stil som är lätt att känna igen. Han var produktiv och formgav både konstföremål och ett 30-tal serviser och ritade över 200 dekorer för Gustavsberg. Den mest kända servisen är Pyro, men väl värda att nämna är även Arbetarservisen, Guldstjärna, Tussilago och Praktika.

Bild: Bukowskis

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Den här vackra formen är bekant för de flesta, gissar jag. Just det, det är Alvar Aaltos glasvas Savoy som är huvudperson i den här veckans design.

Det är sannolikt en av världens mest kända glasföremål, den så kallade Savoyvasen, formgiven av Finlands nationalarkitekt och -designer Alvar Aalto. Vasen fick sitt namn efter den nystartade lyxrestaurangen Savoy som Alvar Aalto och hustrun Aino fick i uppdrag att inreda i Helsingfors 1937. På restaurangen dekorerade de varje bord med en 60 centimeter hög variant av vasen som genom sin unika form presenterade blomarrangemangen på ett helt nytt sätt.

Men vasen skapades egentligen inte alls för restaurangen från början utan var Alvar Aaltos tävlingsbidrag när Finlands främsta glasbruk Karhula och Iittala arrangerade en designtävling 1936, för att få in bidrag till Världsutställningen i Paris nästkommande år.

Aalto lämnade in sitt bidrag bestående av en samling teckningar under pseudonymen Eskimåkvinnans läderbyxor, eftersom han fått idén till formen från ett sådant klädesplagg. Med sitt annorlunda bidrag vann han tävlingen och vasen blev skickad till Paris där den gjorde omedelbar succé.

Originalvasen var 140 mm hög och tillverkades ursprungligen i klasglas, brun, blå, grön och rökfärgad, men med tiden har färgskalan ökat med ett flertal färger och modellen har också producerats i både större och mindre versioner.

Under de snart åttio år som vasen varit i produktion har den sålts i hundratusentals exemplar. Men eftersom tävlingsreglerna var sådana att formgivaren upplät upphovsrätten på sin produkt till glasbruket så tjänade Alvar Aalto aldrig så mycket som en krona på sitt världsberömda verk.