Boris säger att om man kan undvika att gå till puben så ska man det, men om man MÅSTE gå till puben så måste man …

Ni såg kanske Boris Johnsons pappa Stanley om ”social distancing” i brittisk teve eller på Youtube.

Ni läste förmodligen den sjuttiotreåriga tidningsdrottningen Amelia Adamos mycket magsura kommentarer om att sjuttio är det nya femtio (vilket det INTE är!) och om att ”det handlar väl mer om att vi inte ska ta vårdplatser för andra, man vill bara inte säga det rakt ut” (stämmer inte heller).

Förlåt för att vi så ofta skojar om er fyrtiotalister med era golfresor och vinbingon och bridgekvällar och löjligt dyra timeshare i varma länder. När de allra flesta av er är hårt arbetande ambulerande barnvakter till era barnbarn. När ni vill bidra och hjälpa till. Känna att ni behövs. Att ni är värdefulla.

Mina föräldrar skulle göra precis vad som helst för mig. De tillhör inte den typiska nidbilden. Sådana som hellre förverkligar sig själva än är med sina barn och barnbarn.

De har ställt upp gällande allt. De gör alla tråksaker så att jag kan jobba. De går ärenden, passar barnbarn (när de var små), fejar, luftar element, rensar avlopp, skjutsar, hämtar paket, lånar och lämnar tillbaka böcker, övningskör med barnbarn, handlar, spånar textidéer, korrläser, lagar, syr, stöttar, peppar.

Dessutom står de ut med mitt emellanåt (kanske på grund av sjukdom eller för att jag bara är jobbig) kassa humör.

Till alla fyrtiotalister, som nu tycker att de är utsatta för ett ”generationskrig”, skulle jag vilja säga ni glömmer en sak. Vi älskar er och vill inte förlora er!

Vi vill att ni ska fortsätta att förgylla våra och våra barns liv. Vi vill att ni ska få se era barnbarn växa upp och träffa era kommande barnbarnsbarn. Om vi alla tillsammans följer de riktlinjer som gäller kommer fler oumbärliga mor- och farföräldrar att överleva många år till.

Tack för allt ni har gjort för oss. Nu är det vår tur att hjälpa er.

Ibland när det är extra svårt att skiljas från böckerna jag säljer på Bokbörsen måste jag läsa dem innan de packas in och försvinner. Jag läser Malte Perssons dikt om livet utan skiljetecken och börjar skriva en text som någon överlevande och hugad kan läsa på min begravning. Jag suddar ut alla fina ord av Malte Persson som jag strukit under innan jag måste skiljas från boken. Jag suddar och skriver in dem i min begravningsdikt och efter ett tag vet jag inte vilka ord som är mina och vilka som är hans.

En gång fanns poesin. Den fanns i alla våra ögonblick som likt ett pärlband var vårt liv tillsammans. Poesin existerade innan jag fanns och den kommer vara inne i mig nu när jag är borta. Poesin är inom dig och det är i poesin du hittar mig.

Dikten är en nyckel. Poesin är en nyckel. Boken är en nyckelpiga som är en nyckel till en dörr som står på glänt. Orden är kärlek.

Du läser mig. En dikt om alla ögonblick som var vårt liv. Ett liv fullt med skiljetecken. För det finns inga liv utan skilsmässor.

Jag läser Anna-Clara Tidholms och Ulf Nilssons Adjö, herr Muffin innan den postas till sin nya ägare. Sedan måste jag grina ett tag för det gör jag alltid när jag läser den.

Jag har likt herr Muffin haft ett bra liv, bättre än de flesta. Jag fick tre helt makalösa barn. Jag fick skriva böcker och artiklar som människor ville läsa.

Men tänk på att en dikt tar slut kort efter att den börjat. Och på att diktens ljus aldrig slocknar. Mina ord finns alltid kvar. Här är livet, här är dikten. Jag är inte rädd för döden. Eftersom ni alltid kan läsa min dikt.

Jag dör inte för alltid. Jag försvinner aldrig. Jag finns i dikten.

Och tänk på att ingen kan leva ett liv utan skiljetecken och tänk på att jag har det bra nu och att vi ses igen.

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans. I dikten är vi alltid tillsammans.

Nu vet jag något mer än er. Nu vet jag vad som händer när man dör. Jag vet att jag alltid kommer att vara med er.

Konstnären Johan Zetterquist har sedan det tidiga nollnoll-talet hållit på med något han kallar Proposals for Public Art där han ­­– utan att ha blivit tillfrågad – gör förslag till offentliga utsmycknader. Dessa förslag visar han senare i typisk konstkontext.

Han förklarar: ”Som exempel kan nämnas Proposal No 1 som består av en vindkraftsverkspark där all energi som skapas av verken gör så att propellern går åt andra hållet – mot vinden. I ett annat föreslår jag att göra ett hål genom månen så att det kan lysa lite sol där igenom när det blir solförmörkelse.”

2005 blev han inbjuden att göra ett offentligt konstverk i ett parkeringshus som höll på att byggas i Jönköping.

Han fortsätter: ”Då jag tidigare hade gjort ett förslag som jag kallar för Proposal No 3 Make Out Tower som var ett torn som man kan köra upp i, till en parkeringsplats där man kan sitta i sin bil och hångla och titta på utsikten över staden. Precis som de där kullarna som alltid verkar finnas i närheten av städer i amerikanska filmer inspelade mellan typ 1958 och 1964. Så mitt verk i parkeringshuset i kvarteret Smedjan i Jönköping är en modell av hur jag skulle ha byggt parkeringshuset. 400 meter högt och märkligt nog med ett upp-och-nedvänt kors återkommande i glasdesignen. Jag kallar det för Proposal No 17 Very Tall Parking House.”

A must see! Men eftersom Jönköping just nu är uteslutet får jag nöja mig med att gå på en konstfest där ett annat verk av Johan Zetterquist ställs ut.

Proposal No 28 A Monument Celebrating the End of the Concept of Artificiality.

Skulpturen består av en svart knögglig reptil som slukar en hel långfranska. Eller en vårtig alien vars smörgås-öga ser allt.

Johan Zetterquist förklarar: ”Den föreställer min idé om hur ett tänkbart monument för att fira att mänskligheten övergett idén om separationen mellan kultur och natur skulle kunna se ut.”

Jag tänker att baguette-skulpturen skulle kunna vara det vardagliga som slukas av det absurda. Och vad säger det om mig att jag mest av allt ser en grov lem och ett ollon?

Det är kärleken som bär min förtröstan genom livet

Så jag söker dig, jag ropar överallt ditt namn

Tills jag är i din famn

Vilar glad. I din famn

Ni känner igen Kristina Lugns vackra text till musik av Benny Andersson. Jag hör den visan framför mig – fast med en lite annan text – när jag läser en scen i Viv Albertines To throw away unopened.

Jag fiser glad. I din famn.

Viv Albertine ska tillbringa en natt på ett mysigt hotell med mannen hon gillar. Och hon beskriver i detalj hur mycket förberedelser som krävs. Kroppen måste tuktas. Utväxten färgas, håret blåsas, nya underkläder införskaffas. Helkroppsrakningen måste planeras noga och det skulle gå att ta fram en ekvation över när det är som mest fördelaktigt att raka kroppen så att varken röda utslag eller ny stubb uppstår. De sista hårstråna – till och med på fingrarna (!) – noppar hon bort samma morgon. Och det slutar (tyvärr) inte där.

Nej, för hela natten ligger hon vaken och spänner sig … för att inte prutta. För att allt hon stoppar i sig gör magen till en veritabel gasbomb, redo att brisera precis när som helst.

Varför det? undrar jag. Finns det någon finare kärleksförklaring än att prutta? Att prutta ihop måste väl vara det ultimata tillståndet? Vill någon verkligen vara med någon som är så spänd att hen ligger vaken hela natten?

När jag var arton år och hopplöst förälskad i Kristian Luuk (vars tydliga och nobla nej jag vägrade att acceptera, jag har alltid varit kass på att få nobben) ville jag ville blotta mitt sanna, osminkade, fula jag som ett sätt att visa att jag menade allvar.

Sagt och gjort, en kväll då han skulle komma förbi mig innan en konsert öppnade jag i mina anskrämliga hemmakläder och ett glansigt opudrat fejs. Han fick en chock och försökte föga framgångslöst formulera en fråga som inte skulle såra alltför mycket.

Men visst är det något fint i att vilja visa sig au naturel inför dem man tycker om? Se och hör och dofta hela mig liksom. Är det ens värt det annars?

Att fisa ihop måste väl rimligen vara det finaste man kan göra.

Professor Agnes Wold skriver på Twitter att alla som bunkrat handsprit genast ska åka och lämna det till sjukhusen.

Men vad innebär att bunkra? Jag har till exempel tio 100-mililitersförpackningar som jag nyligen köpte i Finland. Min familj består av fem (snart) vuxna människor. Och jag ämnar dessutom dela med mig till mina syskon och deras familjer och mina föräldrar. Vi är lågt räknat trettio pers i min släkt. De jag frågat har inte köpt en enda flaska. Då räcker tio små flaskor inte långt. Har jag bunkrat? Måste jag genast lämna min handsprit utanför akuten på Danderyds sjukhus?

Tror ni verkligen att ett fåtal människor har bunkrat hundratals liter handsprit? Är det inte snarare så att väldigt många köpt väldigt lite?

Antalet dagar vi enligt MSB bör klara oss själva har ökat till en vecka. På livsmedelsverkets hemsida läser jag hur mycket mat vi numera förväntas ha hemma. För en genomsnittlig vuxen beräknas:

2 liter mjölk

500 gram pasta

1 150 gram kött

1 000 gram grönsakskonserver

265 gram bönor eller linser

300 gram nyponsoppa

730 gram fruktkonserver

550 gram hårt bröd

265 gram nötter

För fem personer blir det mer än fem kilo kött, nästan tre kilo bröd, fem kilo grönsakskonserver, tio liter mjölk. (Och då har de inte tagit i beaktande elitidrottare, tonårskillar eller personer med giftstruma.)

Mycket blir det. Något de flesta förmodligen inte har hemma, även efter att de köpt en toabal eller två paket havregryn.

Jag kan bara tala för mig själv, men de extra paket köttfärs och kyckling jag köpte är redan uppätna och utskitna och utspydda (ja, en av oss fick nyligen en trist magsjuka, mycket värdefullt käk kastades upp där). Nötterna gick i går till en film (det är ju så himla gott! orka spara!).

Är man många är det nästan omöjligt att upprätthålla något slags lager.

När vi nu utsätts för den största krisen på många decennier är det nog bara naturligt att man börjar försöka följa de riktlinjer som den svenska staten rekommenderar. Det är inte att bunkra.

Alla har sett klippen på de där härliga människorna som sjunger på sina balkonger. Som i en sorts sann solidaritet gör allt för att muntra upp varandra i denna svåra tid. Love is in the air.

Det är bäst att jag lägger ut dem på insta och skriver att jag inte har bunkrat dretpapper. För räknas det verkligen som hamstring om man som jag alltid har två balar hemma?

Livet har plötsligt blivit en fest. Ett undantagstillstånd då det fortfarande går att göra humor av pandemin. Man behöver inte sova eftersom man ändå inte kan jobba. För alla vet ju att hemmakontoret bara är på skoj. Lite som den där roliga artikeln jag läste i en amerikansk tidskrift om kvinnan som försökte upprätthålla någon form av struktur hemma men som naturligtvis bara hemföll åt sex och porr. Som mannen hon aldrig hade träffat men där mailkonversationen tämligen omedelbart började handla om att de skulle ses i en port.

Jag har aldrig blivit avrunkad i en port, skrev mannen.

Alla borde få bli avrunkade i en post, skrev kvinnan.

Total hedonism är kul. Ett tag.

Sedan börjar det florera en massa rykten på sociala medier. Efter en tid domineras nyhetsflödet av tre ord: antibiotika, insulin, kortison. Livsviktiga mediciner tar slut. Vad händer när det uppstår lägen då folk vill rädda livet på sina kroniskt sjuka familjemedlemmar och inte har råd att hosta upp pengarna på den svarta marknaden? Vilka tar till våld? Vilka beväpnar sig som ett sätt att rädda liv? Vad händer om mer än halva polisstyrkan blir sjuk? En mild pandemi tros orsaka femton miljoner människors död.

Land efter land stänger sina gränser. Hur många öppnar dem igen?

Denna domedagsstämning kräver en omläsning av J G Ballards High-rise, där ett hundratal människor i ett höghus gör allt för att ha ihjäl varandra. Den inleds med att doktor Laing – efter civilisationens kollaps – sitter på balkongen och äter upp en hund medan han tänker tillbaka på de senaste månaderna av upplopp, nihilism och mord.

Det känns inte som en helt fjärran bild av hur det skulle kunna bli.

Snart byts sången ut på balkongerna mot något helt annat.

”Man kan ju bli lite nedstämd och lite deppig av den sociala pressen eller av att man hela tiden blir avbruten i sitt arbete. Då kan man behöva kompensera lite för det genom att jobba hemma så man får mer gjort.”

Nä, så säger inte psykologen och författaren Siri Helle till Svenskans näringsliv. I sina tips om vad man ska tänka på nu när många på grund av corona tvingas jobba hemifrån säger hon precis tvärtom. Att man bör underhålla sina sociala kontakter och ha ett arbetsrum eller i alla fall ett bord så man inte bara sjunker ner i soffan och börjar kolla serier med en massa kärlekskomplikationer som svartsjuka och förbjudna känslor.

Nä, nu ljuger jag igen. Det där om vad serierna handlar om sa Siri Helle inte alls, det bara kom när jag satt, eller snarare låg, hemma i soffan och kollade på tevese …, nä förlåt, jag menade skrev den här krönikan.

Jag som har jobbat hemifrån i merparten av mitt liv har nu stora möjligheter att bli mångmiljonär som konsult. Som en Marie Kondo fast i hemmakontorsbranschen.

Jag ser redan nu hur mina webniars slår försäljningsrekord. Hur mina livesändningar från

på instagram blir the shit.

Vad tror ni om: Så blir du kungen över hemmakontoret, eller: Så strukturerar du upp din arbetsdag hemma.

Jag kan alla knepen och hemligheter. Och nu ska jag delge er dem. Alldeles gratis. Bra va!

Okej: den riktigt mörka hemligheten är att man jobbar bättre hemifrån. För att inga jobbiga och översociala kollegor ideligen ska idka kafferep och skvallra och snacka skit och skapa intriger och onödigt tjafs.

Dessutom slipper man restiden som ofta är helt en sinnessjukt onödig och bakteriefylld tidsförlust. Lite som att slicka på en offentlig toalett på centralen medan ens att göra-lista lika obönhörligt som uppfordrande fylls. Varje dag.

Går man upp riktigt tidigt har man bränt av en hel arbetsdag vid lunch och kan lägga sig raklång och läsa eller bingekolla vad fan som helst.

Och bäst av allt: På hemmakontoret är det good vibes only.

Jag vågar inte kolla klart på Netflix-serien Sex education av rädsla för att darlingarna Maeve och Otis ska få varandra. Trots att jag dreglar över och suktar efter HUSEN (Gillian Andersons gudomliga boning och Mikael Persbrandts mysiga hobbithydda), KLÄDERNA (Gillian Andersons makalösa mintturkosa eller aprikosorange byxdressar eller LILY (vilken drömtjej!) så har jag nu i mitten av andra säsongen bara lagt ner. För att Maeve har outat att hon är kär i Otis. Just när han bestämde sig för att inte bli som sin pappa sexmissbrukaren och därför helhjärtat satsa på sin flickvän Ola. Dessutom saknas rätt energi dem emellan. De har inte samma gnista som ljuvliga Eric och Adam.

Är det bara jag som är livrädd för att huvudpersonerna ska få ihop det i teveserier?

Minns ni när Carrie och Peter Quinn äntligen hånglade i Homeland? Efter en hel säsong som gick ut på Quinns olyckliga kärlek. Jag slutade titta efter det. För att inte tala om besvikelsen när Jamie och Brienne till sist hamnade nakna under den där björnfällen. Och Brienne liksom strålade av lycka. Helt fel. Hon får gärna vara förälskad men inte bli så där lycklig bara på grund av att hon legat med föremålet ifråga. Game of thrones blev sig aldrig likt efter det.

Skälet till att Fleabag är så bra är att hon INTE får prästen. Att det är totalkört. Att det svider som det oftast gör i det verkliga livet. Att det är ett unhappy end. Som det mesta tenderar att bli.

Det är ju trånandet som är själva grejen. Att INTE komma till skott. Att båda vill slita av sig alla kläder och bara börja köra, men så blir det möjligen – om knappt ens det – lite hålla handen i ett mörkt rum. Ett par varma fingrar som flyktigt rör vid en arm där det sitter en tatuering som föreställer ett utomjordingsansikte. Ett leende för mycket. En blick som dröjer kvar lite för länge.

Allt annat går ju fetbort. Eller? Är det bara jag som går igång på olycklig kärlek?

Vad tror ni hände när jag sökte läkarhjälp mot mitt dåliga mående under mensen?

Jajamän, ni gissade rätt. Gynekologen ville skriva ut den där sortens antidepressiva som påstås lindra svår PMS, samt p-piller.

Trots att jag just hade berättat att jag inte lider av PMS utan blir en spillra under själva blödandet. Och att jag inte vill äta p-piller för att de sorter jag testat fått mig att må förskräckligt, vilket jag inte är intresserad av.

Att det går att hämma blodmängden med vanlig receptfri medicin (innehållande tranexamsyra) borde väl en läkare kanske tipsa om istället för att propsa på hormoner, men det fick jag googla mig till själv.

Tranexamsyran hjälper till viss del men jag har svårt att begripa orsaken bakom mitt allmänna ras. Är man inte som minst hormonpåverkad under mensen?

Jag frågar Jenny Öhrn Segolsson, ena halvan av PMS-podden, som just lyckats crowfunda hela 105 000 kronor till en ny säsong.

”Ja, då är våra nivåer av progesteron, östrogen och testosteron som lägst. Men det verkar som att tiden strax innan mens och början av den follikulära fasen är ’fönstret’ som borde vara bäst. Alltså INNAN östrogen stiger och ägglossning kommer. Varje kvinna måste hitta sin peak – för den är högst personlig.”

Det är något som den brittiska fotbollsklubben Chelsea är först i världen med att beakta, där de anpassar kvinnornas träning utifrån cykeln med målsättningen att minska skaderisken.

Enligt en norsk studie över 140 elitidrottare säger 47 procent att de presterar sämre under mens. Endast en fjärdedel tar tagit upp detta med sin tränare. Och i stort sett alla saknar kunskap om träning och menscykeln.

Jenny Öhrn Segolsson igen: ”Jag vet att när USA vann US Womens Cup så gick de ut med att de loggar alla spelares cykler och anpassar träning samt kost för respektive spelare. Modernt ju!”

En av forskarna bakom studien, Öyvind B. Sandbakk, tror att vi inom en tioårsperiod kommer att se en förändring och en större förståelse.

Tio år. Som vanligt det kommer till sådant som gäller kvinnor.

Euforin innan pandemin. Känner ni också av den?

Man fylls av en oförklarlig positiv outsinlig energi. Man vill bara ut och resa till otillgängliga, helst omöjliga, och farliga platser. Man vill absolut inte vara hemma, för där kommer man ju tvingas sitta i månader när karantänen till sist blir verklighet.

Toabalarna börjar ta slut. Likaså stapelvaror som ris och pasta.

Det blir till att börja med någon märklig diet – the pandemi diet – eftersom det inte kommer att finnas någon mat på grund av att alla transporter kommer att strypas.

Och family cloth kommer till slut bli ett faktum. Det vill säga, av ett gammalt lakan klipper man erforderligt stora bitar med vilka man torkar sig där bak. Vilket så klart är helt beroende av en fungerande tvättmaskin.

Folk talar om att stänga av disk- och tvättmaskiner. För att de skulle sprida smitta? När jag googlar för mer information kommer jag bara till Rörstrand-serien ”Corona – ett porslinsfenomen”, som formgivaren Jonas Bohlin beskriver som ”ett vackert försök att ta ned månen och sätta den på ditt middagsbord”.

Finns det en mer passande beskrivning över hur vi känner oss nu?

Så här var det nog innan något av världskrigen bröt ut. Folk lever upp och passar på att göra precis vad som helst, bara det sker i dag.

I vårt tillstånd av pre corona mania vill vi pricka av precis allt på vår bucket list. Vi vill ta ner månen och sätta den på vårt middagsbord där vi samlar alla spännande människor vi tycker om och beundrar. Vi vill skratta tills vi gråter. Vi vill aldrig gå och lägga oss.

Vi ska ju ändå alla dö, så det är lika bra att gå all in, tänker jag när jag lystet bläddrar i min jättelika vegan-kokbok som jag köpt för att jag ska bjuda hem folk, varav majoriteten är veganer, på middag.

Jag bjuda hem folk! The crazy! Jag som hittills inte stått ut med tanken på att visa upp mitt hem – som likställt det med att visa sig naken offentligt – planerar nu att ha så många fester så möjligt. Innan allt det roliga tar slut.