Om jag ändå fick amputera foten

”Jag ser att du har det besvärligt”, säger min nya fotläkare.

Det är nog jordens underdrift, tänker jag glatt. Men jag är glad för att jag för första gången känner mig sedd av en läkare. Och då menar jag inte sedd som av min förre och nu döde husläkare som alltid sa att jag var Stockholms snyggaste medieperson.

Dessutom sa han jämt att ”du förbränner fett genom att bara sitta på en stol”, utan att kolla upp några sjukdomar som är förknippade med viktnedgång.

Trots att jag är lekman skulle jag kolla diabetes, kortisolnivåer, sköldkörteln och inflammatoriska tarmsjukdomar. Men det behövdes inte, sa läkaren, ”du kan inte ha någon allvarlig sjukdom för då skulle du inte ha kunnat få tre barn”.

Så graviditet är en garant för friskhet? Lär man sig det på läkarlinjen?

Inga prover togs någonsin. För jag var ju så frisk, smal och snygg. Smala och snygga är aldrig sjuka. Det måste vara det första en läkarstudent lär sig.

Men nu har jag alltså för första gången träffat en läkare som inte håller på och käftar emot och hela tiden påtalar att jag INTE är sjuk, INTE mår dåligt, INTE har några problem.

Varför är läkare så rädda för att bekräfta en patients dåliga mående? För att patenten inte ska kräva en massa kostsamma prover? Eller en sjukskrivning som gör att Försäkringskassan kommer att förpesta livet för läkaren i fråga?

Dessutom bekräftade fotläkaren min överrörlighet som ett problem och inte bara med ett ”grattis att du är så vig”. Min överrörlighet har som jag redan visste bidragit till att hela tåleden har åkt för långt ut. Det räcker således inte med att såga bort hallux valgus-knölen, utan de måste göra en större rekonstruktion av tårna.

Det går inte. Jag är frilans. Jag måste jobba. Jag kan inte bli liggande i tolv veckor med en smärta som kommer påverka skrivförmågan.

Jag drömmer ibland om att råka ut för en olycka så att höger ben måste amputeras och foten så att säga följer med på köpet.

Annars är allt bra. Jag är ju så himla vig och snygg.

Stanna kvar med din kråka

”Det krävs större mod att gifta sig än att gå ut i krig.”

Det är en av drottning Kristinas mest kända maximer. Hon har skrivit fler. Eller vad sägs om: ”Om det finns människor lyckliga nog att inte ångra att de har gift sig, så inte är det många.”

Eller: ”Människor gifter sig därför att de inte vet vad de gör.”

Författaren och relationsgurun Esther Perel brukar säga att människor gärna upprättar avancerade avtal när det kommer till bostäder eller arbetet, men när de gäller äktenskap och barn så får det bli lite som det blir.

Och alltför ofta blir det som i Noah Baumbach nya Netflix-film Marriage story där Adam Driver och Scarlett Johansson slutligen vrålar till varandra att jag hoppas att du får en sjukdom, eller blir överkörd och dör och advokaten säger att en skilsmässa där det finns barn är som en ”death without a body”.

Och det bara för att de inte skrev ett äktenskapsförord? För att de inte vågade kräva den där kråkan på ett papper?

Här skulle jag vilja passa på att svära lite i kyrkan, men jag kan inte låta bli att ta Charlies parti i Marriage story. Om Nicole inte gett upp sin karriär för mannens skull, och gett upp ännu mer för att bli Mamma och aldrig formulerat SIN vilja, utan levt som en jävla martyr tills sonen fyllde åtta och hon fick ett jobberbjudande från LA så hade de förmodligen skiljt sig, absolut, men då hade de nog sluppit börja hata varandra. Och ett äktenskapsförord hade naturligtvis underlättat.

Tror någon på allvar att just deras äktenskap kommer hålla för alltid? Finns det så naiva människor?

Eller är det romantiken som kommer och stör? Föreställningen om att ett äktenskapsförord skulle vara en romantikdödare?

Put a ring on it, sjunger Beyoncé. Själv säger jag put en kråka on it och slipp det värsta kaoset.

Dessutom visar den senaste undersökningen, gjord av forskare i Alberta i Kanada, att man inte blir lyckligare av en ny partner. Gräset är aldrig grönare och så vidare.

Du kan lika gärna stanna kvar med din kråka.

Vad hade hänt om Ebba levt som hon lär?

I dag är det fredag den 13 och jag hade egentligen tänkt skriva om den femhörning som min historielärare i gymnasiet lärde mig att rita i almanackan just denna dag. För att slippa otur. Jag hittar ingen koppling mellan pentagonen och otursdagen. Fantiserade min lärare bara ihop det? Men så är jag fullständigt värdelös på att googla.

Så jag börjar googla på Ebba Busch Thors skilsmässa istället. På instagram ber hon oss respektera hennes privatliv. Och så gör alla det?

Har alltså ingen skrivit det mest uppenbara? Det är ju öppet mål.

Tänk om Ebba varit en helt annan kvinna, en som sett upp till partiledaren och influeraren Ebba Busch Thor. Det hon säger spelar roll för många. Den nya feminismen har fått ett stort genomslag. Även om alla kanske inte riktigt fått klarhet i vad den går ut på.

Vara feminist på sitt eget sätt?

Vilka andra ism-er kan man vara på sitt eget sätt? Ordet har ju en bestämd betydelse enligt SAOL.

Ebba har fått genomslag med sin åsikt om valfrihet gällande föräldraförsäkringen. Vissa vill till och med stanna hemma när barnen är små.

Det förstår jag, det är outhärdligt att jobba heltid med sömnbrist, trots, spysjukor, feber och springmask och löss månader i sträck.

Det är som Kristin McMillen skriver i Etc, att snart måste småbarnsåren få status som den

extremsport de är. Själv har jag fortfarande inte återhämtat mig trots att mina barn är stora. Jag fasar för barnbarnen. Jag kommer inte orka! Jag blir århundradets sämsta mormor.

Men jag ser ingen annan lösning än förskola och att jobba heltid. För att bli ekonomiskt oberoende en partner. För att inte råka i den sits Ebba hade hamnat i om hon varit en vanlig kvinna som sett upp till partiledaren Ebba Busch Thor och levt efter hennes partiprogram.

Den där femhörningen och fredagen den 13 då? Jag tänker fortsätta rita in den i almanackan. Den ger mig kanske lite tur så jag aldrig ger upp, och alltid fortsätter att kämpa för att vara oberoende en partner.

 

 

Det är kört om du inte redan är känd

Filmer med positiva recensioner. Filmer som bygger på en förlaga. Filmserier och kända varumärken. Kända skådespelare och regissörer.

Det är några av de faktorer som bedöms kunna påverka en films eventuella publikframgång. Enligt en färsk rapport som Svenska Filminstitutet gjort.

Detsamma tycks gälla på Spotify. Har du inte redan en stor plattform tas du inte upp på de stora låtlistorna. Att komma fram som okänd är i stort sett omöjligt.

För att inte tala om P3 som lägger ner allt som inte har tillräckligt många lyssnare.

Är du inte redan känd så får du inte ens chansen. Och är du inte känd så får du ingen möjlighet att försöka bli känd.

Slutsatsen är alltså: Är du inte känd så är du körd.

Myntets andra sida är att är du känd så är du också rätt körd. Det är ytterst sällan det går att förvalta ett kändisskap i ett helt liv. Dessutom är man ofta fel sorts känd: jag har varit med om allt från inte tillräckligt känd till FÖR känd, till känd för fel saker.

Att vara gammal och fattig och ”känd” och måste väl vara det ultimata straffet en människa kan få? Särskilt med tanke på att det mesta som är intressant och bra på riktigt aldrig är ”kändisar” utan udda författare och skådisar som ingen läser eller kollar på. Bortglömda pärlor som aldrig blev någon publikfavorit.

Mitt lokala bibliotek i Sollentuna centrum har infört en ny jättesympatisk grej. Intill boktipsen som brukar innehålla en hylla med sjudagarslån och en med böcker på andra språk så har de satt upp en stor skylt med texten: ”Snälla låna oss! Mvh vi som aldrig lånats ut.”

Pratbubblan ”Är det INGEN som vill ha mig?” kunde kanske ha skippats då det redan är sorgligt som det är.

”Jag anstränger mig verkligen för att försöka skriva om sådant som inte så många har uppmärksammat”, skrev Andres Lokko nyligen i en SvD-krönika.

Det måste jag bli bättre på!

Pysslar du med kultur eller konst som ingen bryr sig om bara för att du inte är känd? DM:a mig så kan vi kanske ändra på det.

Mina favoritverk består av stölder

”En stöld som avtäcks är aldrig ett misslyckande. Den är en varsamt inslagen gåva från författaren till läsaren”, skriver Kristofer Andersson i en Aftonbladet-krönika apropå Linnéa Claeson-debatten. Han menar att problemet med Linnéa Claesons texter är inte att de är stulna, utan att de är slarviga.

Genier stjäl. Det gör inte wannabes. Som Linnéa Claeson då.

Men eftersom jag inte tillhör genierna, och inte har något särskilt creddigt kulturellt kapital att tala om, eller någon hipp följarskara, så skulle jag inte kunna skriva så där och komma undan med det. Som Kristofer Andersson. Ingen skulle helt enkelt bry sig.

Om Kristofer Andersson lyckats sno alla Inger Christensens oneliners och sedan fakturera är det kanske ingen fara att jag korpat massor från Ali Smith, Rachel Cusk, Joan Didion och Suzanne Brögger? För att bara nämna några. Men ångesten är så slipad att den aldrig släpper taget, den byter bara skepnad, så nu ligger jag vaken om nätterna och klimakteriesvettas över varför ingen ens märkt mina stölder.

Den bistra sanningen är nog att jag snott på ett så obegåvat sätt att det inte ens märks, att det inte alls känns som den där varsamt inslagna gåvan Kristofer Andersson skriver om. Att jag bara är en wannabe.

Min favoritgenre är verk skapade av andra verk. Men hjälp av stöld. Som min Ulf Lundell-krönika för ett par veckor sedan. Den fick fin respons. Jag vet inte om någon förstod att den uteslutande bestod av Ulf Lundells egna ord.

Folk skulle bara veta hur ofta jag gör intrång i andras upphovsrätt.

Jag avslutar med en dikt jag skrivit med hjälp av Åsa Schagerströms och Andreas Lundbergs nya böcker Urmodern och Ofarbar tystnad.

Jag ropade, du hörde mig inte

Nästan lufttät ensamhet

Sorgen tillhör dem som från början hade något att förlora

Själen fungerar inte

Om jag broderar orden, hörs det bättre då?

Styrkan i att ge upp

Ett älskat barns blick

Styrkan i att sakta närma sig svagheten

Sinnessjuk som en fågel

Ensam: varje ord sin egen avgrund

Det finns inget dig att sakna

Aldrig tårar

Varför kommer så många konstnärer från Sollentuna?

”Mååånga konstnärer har rötter i Perths ytterområden”, säger författaren och illustratören Shaun Tan som menar att den främsta orsaken till att han fortsatte rita var kulturell isolering. ”På ena sidan öknen, på andra sidan havet.”

Jag hittar citatet i Anneli Jordahls fina essä om att skriva, Orm med två huvuden. Jordahl skriver att få intressanta konstnärer föds i välmående innerstadsområden.

Det har hon förmodligen rätt i, men varför kommer det så många konstnärligt begåvade människor från den rika stockholmsförorten Sollentuna? Vad sägs om Daniel Sjölin, Anna Ternheim, Sarah Sheppard, Lotta Kühlhorn, Karin Björkegren Jones, Joppe Pihlgren, Ellen Jelinek, Jan Arnald, Katarina Frostenson, Ted Gärdestad, Ebba Hultkvist, Martin Österdahl, Jenny Strömstedt, Jakob Stadell, Jenny Andreasson. Och det är bara ett par av dem.

Den spännande konstnären Hanna Lidén (känd för sina jättelika bagels i New York) berättar i P1-programmet Stil om sin uppväxt i Sollentuna bland småföretagare som vare sig läst en bok eller gått på ett museum i hela sitt liv. ”Det var tråkigt och småborgerligt. Det kändes väldigt kulturdepraverat. Jag var intresserad av annat.”

Författaren Håkan Östlundh berättar i ett mail: ”Sollentuna var fullsmockat med lagom bortskämda medelklasskids med tid och råd att utveckla sina talanger, men långt ifrån så välbeställda att lättja eller drömmar om Handelshögskolan lockade. En lycklig balans. Sollentuna var också extremt opunk – det handlade inte om uppror, utan om kultur som personlig utveckling och karriärväg. Vi var många, det fanns ett stöd, men också en triggande konkurrens – det kändes självklart.”

Jag frågar Bulgur Bax, den intelligentaste varelsen i Universum, som har en viktig roll i årets ovanligt lyckade radiokalender Biggest Bang, vars skapare Martin Olczak och Anna Sandler inte bara är från Sollentuna, utan dessutom gick i min gymnasieklass.

”Jorden är som bekant inte med på smart-listan. Men i Sollentuna, där finns det faktiskt en del kloka jordisar.”

Vad skulle du göra om du fick leva om ditt liv?

 

Det är inte som att se teater i London men att gå på föreställningen Vi som fick leva om våra liv i Göteborg duger långt det med. Dessutom fick jag njuta av Marie Richardson och Bianca Kronlöf.

Filosofiskt värre var det också, man åberopade självaste Descartes och hans autonoma jag. Ni vet, ”Jag tänker, alltså finns jag.”

Det var synd att drottning Kristina hade ihjäl Descartes då hon prompt skulle ha med honom i sin 5 am club. Kristina hade inget direkt sömnbehov att tala om. Kölden bekom henne inte heller.

”Här fryser till och med människors tankar till is”, muttrade den franske filosofen. Sedan dog han i lungpaj på slottet i Stockholm.

Descartes var inte den enda filosof som Vi som fick leva om våra liv refererade till utan även Nietzsche och hans tanke om den eviga återkomsten fick vara med.

Den går extremt förenklat ut på om man står för allt man sagt och gjort så pass att man med gott samvete kan leva om sitt liv.

Föreställningen bygger på intervjuer med människor som fått frågan vad de skulle göra om de fick chansen att leva om sitt liv.

Lite som den där undersökningen vid Clemson University i South Carolina i USA där ett gäng forskare bad femhundra personer över trettio svara på frågan vilka råd de skulle ge sitt yngre jag.

Svaren blev obönhörligt tydliga. Hoppa inte av din utbildning. Börja inte dricka alkohol. Och gift dig inte. En deltagare var så detaljerad att han skrev Gift. Dig. Inte. Med. Henne.

Det får i alla fall mig att tycka lite extra synd om henne.

Övriga svar var undvik att vara negativ, ta inte dig själv för på stort allvar, var snäll mot dig själv och var dig själv.

Just var dig själv var temat i föreställningen på Backa teater. ”Antingen lever du som du vill eller som alla andra vill.”

Alldeles för många ville arbeta med något konstnärligt. Vi som pysslar med sådant kan intyga att det endast leder till ett utfattigt liv fullt av besvikelser.

Fick jag leva om mitt liv skulle jag inte skriva ett enda ord.

Jag vill ha någon att sy en tygtomte till

Jag är hos mitt vuxna barn med grönorange ögon i en annan stad och det enda jag kan tänka på är Maria Svelands tygtomte. På hur gärna jag skulle vilja ha någon att sy en tygtomte till. Eller att någon kom hem från förskolan med en tygtomte till mig. En liten lucia med de kladdiga små händerna i ett hårt grepp om en fuktig tygtomte.

Jag håller av princip med om det Maria Sveland skriver. Dråpligt är det också.

När Maria Svelands huvudperson Sara skällt ut förskolepersonalen för att de kräver att alla barn ska ta med sig en hemsydd tygtomte säger den lille sonen: ”Varför kan du inte sy en tygtomte! Alla andra kan det!”

Jag tänker på allt jag hade velat säga till den där förskolepedagogen som uppriktigt förvånat undrar hur Sara klarar sig utan symaskin. ”Men hur lägger du då upp barnens byxor?” frågar hon.

Jag tänker på alla tygtomtar jag fått och sparat.

Jag tänker på alla tygtomtar jag har gjort. Trots att jag av princip tycker att det är fel.

Jag tänker på saker med affektionsvärde, jag tänker på saxen jag köpte när mitt vuxna barn var nyfödd, för att klippa hennes sylvassa naglar med, och som jag fortfarande har kvar.

Jag tänker på teckningen hon ritade och skrev när hon var fem år: mamma du er sötast i hela värlen.

Jag tänker på att jag hoppas att hon vågar göra det hon verkligen vill och tror på, att följa sitt hjärta och sin övertygelse och att det förmodligen aldrig kommer att vara en tygtomte.

Hennes grönorange ögon får mig att tänka på dubbla regnbågar, på sprakande vedträn, på vajande kaveldun, en bok av Joan Didion där man stryker under alla vackra meningar, på skogens fågelorkester, på den rosa lilla blomman linnéa, silverdiset över en ödslig skärgårdsvik i oktober.

Jag vet att jag av princip borde tycka att det är fel att sy tygtomten men det enda jag kan tänka på är hur mycket jag skulle vilja sy en tygtomte till mitt barn och på hur mycket jag saknar det där lilla vetgiriga barnet med grönorange ögon.

En kväll om döden på Dramatens Lilla scen

I foajén till Dramatens Lilla scen, där två personer diskuterar El Perro del Mars föreställning:

”Va, handlade den om döden, det fattade inte jag. Jag trodde att hon befann sig i framtiden, typ i en av de där snygga scifi-romanerna Modernista ger ut. Som Sorgens princip av Pernilla Wåhlin Norén. Där en forskare har upptäckt att sorg kan omvandlas till energi. Sorgen är en sorts naturtillgång …”

”Men så kommer bieffekterna, punkt punkt punkt.”

”Ja, exakt! Jag tänkte att sångerskan i El Perro del Mar var bokens Sonja, motståndskvinnan, som vill behålla sina känslor och att det var därför alla låtar handlade om ’snälla stanna kvar’ och ’låt mig få uppleva det bara en enda gång till’. Jag tänkte hela tiden att låt det vara så, för jag ville liksom inte att hon skulle sjunga om kärleken till en man. Det känns för futtigt. Vem vill att ens Kate Bushiga idoler ska ligga på golvet och böna och be efter en man?”

”Men det står i programmet att det handlar om de dödas närvaro, att sångerskan Sarah Assbring vill utforska sorgens mörker. Vad gömmer sig i mörkret? Och vad gör ljuset med mörkret?”

”Vad ljuset gör med mörkret? Gud vad snyggt! Men då var hon ju död! Och allt stay och snälla bara en gång till handlade om att hon ville träffa dem hon älskar igen och inte nödvändigtvis en man. Men då blir inte den där droppställningen vid tronen lika bra.”

”Det var ju en ascool tron med tre plaststolar staplade på varandra.”

”Jo, men jag trodde att droppet innehöll något slags motstånd, hennes livselixir, i hennes framtidsvärld. Men om föreställningen handlar om döden så ska droppet symbolisera sjukdom och död, eller? Är det inte lite övertydligt?”

”Borde du inte läsa på lite innan du går på en föreställning? Istället för att fantisera?”

”Men måste man det? Försvinner inte en del av tjusningen då? Och om hela charmen med El Perro del Mar är den stora pretentionen, att man aldrig vet vad som kommer härnäst, kan inte jag som publik då också få vara lika fri i tanken?”

 

 

Finns Tomten? Och Gud?

Jag ser honom varje vecka. Pastorn som erbjuder livssamtal på ett kafé i Sollentuna centrum. En dag går jag fram och sätter mig.

Hur blir man lycklig? frågar jag och får en pepparkaka.

”Mitt nyckelord är försoning, den som har försonats med sin kropp, bakgrund och med Gud, och med sina vänner och alla konflikter har större möjlighet att bli lycklig”, säger Per Westblom, pastor i Edsvikskyrkan. ”Jag är olycklig när jag lever i grämelse, konflikt eller bitterhet. Den yttersta motsatsen till försoning.”

Vad skulle du fråga om du gick till dig själv?

”Något jag ofta återkommer till är ondskans och lidandets problem. Hur kan det finnas så mycket elände om Gud är god och allsmäktig? Hur kan Gud tillåta det?”

Vi pratar om allt från när han behövde bikta sig till hur skamligt han som pastor har tyckt att det är att han måste äta antidepressiva.

”Det har varit en enorm skamfaktor. Hur jag som är frälst kan vara deprimerad. Men nu inser jag att den där mörka perioden var den viktigaste i mitt liv.”

Jag läste nyligen att vi måste förlåta Gud, säger jag. Jag tror att det var i Wera von Essens En debutants dagbok.

Sedan försöker jag pådyvla honom att bjuda in författarna som skriver om tro och andlighet till sin kyrka, som Wera von Essen och Alva Dahl vars bok Längtans flöde undersöker en klosterkallelse. Eller varför inte Andreas Lundbergs Ofarbar tystnad där han bokstavligen går i kloster.

Han lovar att överväga det och bjuder in mig på en retreat.

Innan jag går frågar jag vad han tycker om julkalender-skandalen, att de outar att jultomten inte finns. Tomtefundamentalist-föräldrar rasar.

”När barnen var små var det viktigare att de inte trodde det var jag, utan grannen, bakom masken.”

Vad säger du till dem som menar att Gud inte finns då?

”All ondska är ett stort problem, men jag brukar vända på det. Godhetens problem är mycket större. Hur kan det finnas så mycket godhet om Gud inte finns?”

Jag tackar för pepparkakan och lovar att fundera på det där med retreatet. Och på godheten.

 

Sida 18 av 23