Doyle Brunson, Phil Laak och Jennifer Tilly (jag vet, jag kommer aldrig att sluta namedroppa de tre) sa alla samma sak: ”Spela förihelvete cashgame, det är där pengarna finns”. Okej, minus svordomen då, men det satte sig i alla fall.
En cashgamespelande vän (som inte vill skylta med sitt namn) ringde just och snackade lite skit inför en ”semesterresa” han tänker göra. Semestern består i att spela poker i Monte Carlo. Gärna Omaha med mörkar på €25-€50 och upp till €200-€400 ”om det är bra spel”. Med ”bra spel” menas givetvis ”om det sitter fisk vid bordet”. Jag är lite avundsjuk på på det där. Jag vill också kunna spela cashgame…

Själv är jag en turneringsfisk. Eller, jag har ju mina ljusa stunder givetvis – annars hade jag inte fortsatt. I fredags fick man dock äta turneringsvarians när man bubblade i en djupstackad liveturre med 90 spelare med set mot set. Sånt får väl visserligen cashgamespelarna tugga i sig också men å andra sidan är det ju bara att slanta upp igen i så fall.

Jag önskar verkligen att jag var bättre på cashgame. I Vegas blev jag utspelad, förnedrad, slaktad och subtilt hånad, både av mig själv och andra, genom mina usla spel. Gick bara vinnande ifrån en enda cashgame sittning och då hade jag dragit ut essen med ett par i kungar.
Jag får några ryck ibland och inleder kortvariga kontantspelskarriärer. Dock sällan online som väl är. Man tar en sittning på 20-20, hämtar hem lite stålar och fantiserar om att bli 20-20 proffs efter pensionen. Tills nästa gång man är där och får se sig slagen av någon turistande norrbagge som knappt kan stava till olja. Då kommer tilten och man fixar det inte riktigt med nästa inköp heller. Man jagar bara den där förbannade lusekoftan och man ska ta hans pengar om det så är det sista man gör.

Pokerspelare säger ofta att det är variansen som tär på en psykiskt och samtidigt att variansen är större i turneringar (när det gäller cashflow, korten faller ju likadant i cashgame och turneringar givetvis). Borde det då inte vara jobbigare att bara spela turneringar? Inte för mig, jag blir sällan tiltad i en turnering medan ett cashgame kan ta det bästa ur mig.

Jag vet inte varför jag gillar turneringar mer. Kanske för att det omdebatterade skicklighetsmomentet är mindre. Kanske för att jag tycker att det är mer spännande att delta i en tävling som har absoluta placeringar, mål att jobba mot, varierande beslutsunderlag beroende på stadie av turneringen och så vidare. Eller är det för att man kanske en dag kan få in den där riktiga megaklonken med miljoner på ett bräde? Den status, i alla fall utanför de mest inbitna pokerkretsarna, man får om man lyckas vinna ett WSOP event?

Ett är i alla fall säkert, och det är att jag måste bli bättre på cashgame. Jag kan ju reglerna i alla fall. 

Vad spelar du och varför?

Jag gillar inte den här idén med November Nine, att finalbordet i Poker-VM spelas i november i stället för i juli. Men ingen beslutsfattare kommer bry sig om mina tankar, så det är ingen vits att gnälla.

Men vem kom på utbetalingen av prispengarna? Jag kan redan nu höra ESPNs tv-annonsörer på typiskt amerikanskt manér skrika med hög röst:

”Its the ninth of November, and here they are, worlds nine most looked-upon pokerplayers playing for a WSOP bracelet and a first price of eight million nine hundred fortyfour thousand onehundred and thirtyeight dollars”.

Att inte avrunda förstapriset till nio mille jämt i det här läget ur ett marknadsföringsperspektiv är att jämföra med att missa en straffspark utan målvakt. 

Nu glömmer vi WSOP och tänker glada tankar kring kommande Poker-SM i stället. Malta månadsskiftet september-oktober, tänker du komma dit?

En intressant diskussion uppstod på ett forum. Diskussionen gällde en hand som spelades i en live turnering med 1100 kr i inköp.

Jag kortar ned handhistoriken men vi befinner oss på turn med brädan 6c 7c Qh 7s och vår motståndare har gått all in. Du själv sitter med AQ på hand. Frågan är om vi ska syna? Ja självklart.

Nu lägger vi till lite information;

– Motståndaren är en ganska dålig spelare som inte vet riktigt vad han håller på med. Fortfarande syn?

– Motståndaren har tidigare i turneringen hävdat att han ”spelar mycket på känsla”. Fortfarande syn?

– Han är varken lös eller tight. Fortfarande syn?

– Motståndarens högerhand skakar okontrollerat. Syn?

– Han stirrar på din markerstapel.

– Han håller korten i vänsterhanden och ser ut att vara beredd att snabbt vända upp dem.

– Du kan ana en erektion genom hans byxor.

Fortfarande syn?

Dagens pokerspel blir allt mer aggressivt. Det är trebet dit och fyrbet tom dit. Vågade bluffar för hela stacken är numera vardagsmat. Att spela tight har blivit något av ett skällsord. Det betyder att man är tråkig, fantasilös och, ja, kass helt enkelt.

Man skulle kunna jämföra det med att se Grekland spela fotboll. Eller Sverige för den delen. Det är tight, jäkligt tight. Tråkigt ställningstagande, lägga sig på försvar, bara våga gå på anfall när riktigt, riktigt bra lägen dyker upp. Som ett AA. Eller en två mot en situation.Visst jag ser hellre Spanien spela. De kan göra moves med en J7:a.

Men jag tycker att det börjar gå till överdrift nu. I bland upplever jag nästan en slags avsky mot tighta spelare. ”De foldar sig in i pengar, de bjuder inte på action. Sopor.” Men vadå? Alla spelar efter sina resurser. Vissa är bra på att sitta i timmar och folda för att till sist hitta ett bra läge, andra på att spela varenda hand och läsa situationerna rätt. Sverige hade inte gått till så många slutspel om de spelat som Spanien. Det är fakta.

För att känna sig trygg i sitt pokerspel gäller det att hitta just sin egen spelstil. Inte spela som andra tycker att man ska spela. Inte spela för att bjuda på underhållning. Då kan man lika gärna bli clown. Jag beundrar faktiskt duktiga tighta spelare. Jag beundrar deras kyla, deras tålmodiga väntande. Hur de egentligen vill göra ett move, men följer sin spelplan för att de vet att det är då de lyckas bäst.

Visst, jag ser hellre Spanien spela fotboll än Grekland. Men om jag var fotbollsproffs så skulle jag inte försöka mig på att bli toppforward om jag är bäst på att vara defensiv mittfältare. Då skulle jag snart få sparken och bli utan lön.

Är du Spanien eller Grekland? Vågar du spela det spel du är bäst på? Eller känner du dig också som en clown ibland?

Efter middagen med Doyle & Co fick jag bloggmaterial året ut. Nu tänkte jag berätta varför Doyle Brunson (och Phil Laak) är förbannade på Phil Hellmuth.

Phil Hellmuth hade låtit sig bäras in till en turnering i en bärstol. Runt omkring dansade det mer eller mindre lättklädda damer som vi får anta såg ganska bra ut. När eller var detta inträffade fick jag aldrig reda på men både Doyle och Phil Laak var riktigt irriterande,
”Det är ett hån mot pokern” ansåg Doyle och tillade att han funderar på att göra sin åsikt offentlig. Oops, det gjorde han nog precis – men skitsamma, det är inte som att Hellmuth (eller några andra än ett antal inbitna pokernördar)  läser den här bloggen ändå.

Phil Laak å sin sida tyckte att Phil Hellmuth var en åsna av en mängd olika orsaker. Bland annat att han ”har mage att skryta om sina 11 WSOP armband. Jag hade haft 20 armband om jag såg ett bättre värde i de turneringarna än det intilliggande cashgamet. Man kan berätta för Hellmuth att man sitter vid ett $5-10 bord och är $20 000 plus men han skuttar ändå iväg till någon liten skitturnering i hopp om att vinna ännu ett armband” utvecklade Laak.

Jennifer Tilly gav (inte oväntat) bifall och menade på att det var onödigt att spela en WSOP turnering som ger $5-6000 för en pengaplats utanför finalbordet när man kan göra liknande pengar på bara ett par timmar vid ett cashgamebord.

Vad ska man säga? Jag skämdes lite eftersom jag är en turneringsdonk och urusel på cashgame. Dessutom suktar man ju som alla andra tomtar efter ett armband men dessa proffs var bara ute efter maximal monetär utdelning. Rätt eller fel? Tja, det är väl upp till var och en.

Doyle svarade i ett avsnitt av The Big Game när han fick frågan vad han skulle offra för ett armband från Main Event; ”Nothing, I’m in it for the money”.

Nu är ju inte världen svart eller vit, men låt oss för diskussionens skull anta att det finns två sorters pokerspelare. Låt oss kalla dem för haj och fisk.

Vi fortsätter att dra det till sin spets: Hajarna är grinders, som spelar väldigt många bord samtidigt, använder statistikprogram, hoppas vinna lite men egentligen jagar en rakeback i slutet av månaden. Fiskarna å sin sida vill spela lite poker som de sett på TV, har ingen koll på oddsen, söker lite spänning.

Hajarna är beroende av ett inflöde av fisk hela tiden, annars börjar de kannibalisera på varandra.

Problemet är att fisken vill spela poker för att det är roligt, och det är inte skoj att möta grinders som spelar 24 bord jättelångsamt (för att de timar ut hela tiden), hoppar bord (ratholear) så fort de vunnit en pott, och aldrig skriver något i chatten. Det är så långt från skoj man kan komma.

iPokernätverket hade för några dagar sedan ett fel, som gjorde att man bara kunde spela ett bord åt gången. Vad tror ni hände? Jo det var bra spel på alla bord – men bra spel menas nu nästan inga höjningar före floppen och över 50% av spelarna vid varje bord som såg floppen. Riktigt fisktätt med andra ord, precis som spelet var i onlinepokerns barndom. Hajarna kunde spela för att vinna pengar och inte jaga rakeback. 

Ett sett att göra onlinepokern attraktiv för fisken skulle alltså vara att bara tillåta ett bord per spelare. Men givetvis skulle det samtidigt vara ett rejält självmål för nätverket, som skulle tappa alla sina mängdspelare och jättemycket av sin omsättning.

Men man kan faktiskt ha både kakan och äta upp den. Vad sägs om att ha vissa bord där du bara kan ha ett eller möjligen två bord öppna samtidigt? Så länge fisken inte aktivt styrs till dessa bord så har hajarna kvar sin föda, men spelare som vet var borden finns och uppskattar att spela mot spelare som inte multitablar skulle få tillbaks glädjen i pokern. Man måste med andra ord differentiera borden på något lämpligt sätt, exempelvis något av:

* Om sajten normalt har 6-mannabord och 10-mannabord så är dessa speciella bord 8-mannabord.

* Dessa speciella bord kan vara ”turbo-bord” med kortare betänketid. 

* Kalla borden för ”beginner”, och ”du är nybörjare så länge du anser du är nybörjare”.

Kalla mig fisk om ni vill, men jag vill möta folk som spelar snabbt och löst, inte tighta långsamma multibordsspelare. Med speciella bord där man bara kan spela ett eller två bord får alla spelare sin chans att välja motstånd som passar dem. Jag vet var jag skulle spelat.

Egentligen har jag semester men eftersom tjejer tar så lång tid på sig i duschen så petar jag in ett litet blogginlägg medan jag väntar…

Efter Vegas åkte vi till New York och här har vi nu sprungit in och ut ur butiker i tre dagar. Imorgon bär det av hem till Sverige igen för lite svensk sommar. Rätt varmt hemma också, va? Värme har vi dock fått nog av, både här och i Vegas, så det får gärna lugna ner sig till början av nästa vecka…

Igår kväll satt vi i godan ro i sängen och drack lite gott riesling. Jag kollade på stand up på Comedy Central och Lisa surfade runt.
Helt plötsligt avger Lisa ett riktigt skräckfilmstjut och hoppar upp med en jäkla fart. Vin i hela sängen och laptopen flyger åt helskotta. En liten mus klättrade upp på täcket men försvann kvickt när Lisa skrek.

Det blev ett argt samtal ner till receptionen. Lisa packade fort som fanken medan jag bokade in oss på Hilton på Lexington Avenue istället. Att man aldrig lär sig – man får det man betalar för och nu jäklar ska jag leva mitt liv stekigt fullt ut. Aldrig mer sunkhotell!

Det nya hotellet var dock perfekt och idag har vi förutom shopping även hunnit med ett besök i FN’s högkvarter. Man blir allt lite vördnadsfull när man besöker ett sådant ställe. Man inser också hur mycket gott Sverige (eller rättare sagt svenskar) trots allt har gjort i den här galna världen. Hyllningarna till Dag Hammarskjöld, Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg ville aldrig ta slut.
Dessutom uppmärksammades man på många krissituationer världen över. Det är helt sinnessjukt hur lite pengar som krävs för att till exempel stoppa världssvälten jämfört med hur mycket pengar som pumpas in i vapenindustrin varje år. Visste ni att det handlas med vapen för en miljon dollar i sekunden?

Men det är bara att vända sig till sig själv. Hur mycket omsätter inte världens spelindustri varje år? Jag kommer absolut att donera några % av framtida vinster. Fundilerade också på att antingen starta en egen eller gå med i den ”1%” insamling om pågår just nu till stöd för cancerforskningen. Nu vann jag i och för sig ingenting i Vegas totalt sett, men ett par tusenlappar från reskassan har jag i alla fall stoppat undan som jag delar upp på cancerforskning och någon form av stöd till arbetet mot svält. Gör det du också! Det är individuellt hur mycket var och en kan skänka men jag är övertygad om att alla kan skänka något, om det så bara är en tia. Det hjälper mer än man tror.

Nu blir det middag på 2 Darbar Grill för att fira resans sista kväll. Ska faktiskt bli rätt skönt att komma hem. Resandet börjar dock veckan efter igen – dags för Malta…

Är det någon som vill testa ett experiment? Andas under vatten kanske?

Jag träffade på den gamla trollkarlen Stefan Odelberg när jag var och spelade 2k deepstack på Cosmopol i går. Han kom lite sent när blindsen precis gått upp till 50/100. Hans första ingripande var att gå all in för 20k. Vi visste inte riktigt vad vi skulle säga.

– Alltså han får ju bara syn av en bättre hand. Finns ju bara AA och KK som kan syna,  mummlades det.

Men Odelberg fortsatta att trycka in sin djupa stack. När han hade gått all in pre flopp fyra gånger till på kort stund, var det annat ljud skällan. Hela bordet började bli ruskigt irriterade på att han tog bort allt manöverutrymme och förstörde spelet helt.

– Nä, nu synar  jag banne mig med en AJ också, kved någon.

Stefan ”all in” Odelberg

Tio minuter senare var det dags för hans åttonde ”allt eller inget-move”. Då hittade jag monsterhanden A10. Det är första gången jag synar all in med den handen för 200 big blinds i en Freezout. Förhoppningsvis den sista också. Odelberg ploppade upp en 10 7s. Tackar. Självklart var han då tvungen att försvara sitt spel.

– Allt var bara ett experiment. Jag ville se hur det gick om man bara går all in under en djupstackad turnering, sa trollkarlen innan han lämnade.

Varför kom han inte bara till mig innan så hade jag kunnat säga det till honom? Vissa experiment behöver man nämligen inte genomföra för att veta att de kommer att misslyckas. Att andas under vatten går ju faktiskt inte. Jag säger det nu, helt gratis. Så slipper ni testa.

Sista kvällen i Vegas mötte vi upp med Nick, en väldigt trevlig kille från Kanada. Han hade tidigare annonserat att Doyle Brunson skulle haka på vilket ju inte gjorde oss mindre sugna.

Vi mötte upp Nick och Doyle på Buzio’s på Rio. Det kändes rätt overkligt att sitta där bredvid legenden och snacka om Vegas i allmänhet och poker i synnerhet. Vilka historier han hade. Många hade man ju hört men jag kan lova att det är en speciell upplevelse att höra dem ”direkt från hästens mun” som man säger här i amerikat.

Doyle berättade bland annat om när han blev rånad i sitt hem. Ett par killar hade knackat på dörren och när Doyle öppnade stirrade han rakt in i en pistolmynning. Doyle fann sig snabbt och fejkade en hjärtattack men rånarna klev rakt över honom och in i huset. Larmet hade gått och rånarna ville veta vilken kod det var för att stänga av larmet. Doyle gav de fel kod gång på gång och spelade förvirrad.
Efter en stund ringde säkerhetsbolaget och Doyles fru behövde ge dem koden för att signalera att allt stod rätt till. Medan hennes man ligger på golvet med en pistol riktad mot sig uppger hon medvetet fel kod till operatören som fattar vad som pågår.

Rånarna börjar tappa tålamodet och slår Doyle i huvudet med pistolen två gånger. Sedan sätter de pistolen mot tinningen på honom och säger att de ska döda honom. Doyle gav dem ”the poker eye” utan att säga ett ljud. Hans fru går emellan och säger åt rånarna att de hellre får döda henne än Doyle. De ger upp och flyr från platsen. Doyle ligger blodig kvar på golvet.
Rånarna är än idag på fri fot.

Jag brukar vara ganska social och pratsam men när legenden pratade så höll man tyst och lyssnade med spända öron och tappad haka. Det var alltifrån hur arg han var på Phil Hellmuth (den storyn tar vi senare) till att han funderade på att skriva en bok om allt han upplevt och låta den bli publicerad efter sin död. DET är verkligen en bok jag vill läsa!

Jennifer Tilly och Doyle Brunson efter ett par ”Dirty Martinis”

Efter en stund undrar Nick om det är ok ifall Phil Laak och Jennifer Tilly också kommer och äter med oss. Vi tittade på honom som två fågelholkar. ”OK?! Ta hit dem så fort som möjligt!” tänkte jag men svarade världsvant ”Visst, inga problem”. Phil är dessutom en av Lisas pokeridoler sedan flera år. Hon höll masken men jag såg hur hennes ögon glittrade. Jag tror att hon ville klappa händerna men hon lyckades hålla sig.

Phil och Jennifer dök upp och vi fick höra allt om Phils rekord i sömnlöshet. Han påstod att han hade klarat ett eller ett par dygn till men gav upp när han helt plötsligt mådde bra efter att ha varit vaken i 115 timmar. ”Något är väldigt fel med kroppen om man inte känner sig trött eller ens lite seg när man har varit vaken så länge” sade han och det lär han ha helt rätt i.
Han var fortfarande tvungen att lägga sig på bestämda tider eftersom kroppen ännu inte anpassat sig.

Jennifer hade precis vunnit ett $5000 event på Bellagio och var naturligtvis väldigt glad över det. Phil och Jennifer är verkligen ett otroligt trevligt par. Det var inte en minut man inte hade underhållning vid det bordet kan jag meddela. Jennifer drog ur Doyle historier och Phil och jag snackade om onlinepoker. Vi fick också höra en hel del Hollywoodskvaller från Jennifer.

Phil Laak och Jennifer Tilly

Det hela var väl den mest lyckade avslutning på Vegasresan man kan tänka sig. Idag åkte vi vidare till New York så nu är det dags för tre dagars semester! Woohoo! Dessvärre regnar det så smått här på Upper West Side så vi hoppas på bättre väder imorgon.

More to come…

Vi kan skilja på människorna i de som är uppvisningsbara och de som inte är det.

Om några veckor ska jag ta mig mig min familj och åka till LEGO-land några dagar.  Stänga av omvärlden för en stund, koppla bort cyberspace och bara ägna mig åt de tre människor som står mig närmast. För mina barn måste LEGO-land vara en fantastisk plats, en låtsasvärld som  är konstruerad för underhållningen. Kulisser.
Las Vegas är också på många sätt en fantastisk stad. Mycket av det jag sett är häpnadsväckande; utbudet inne på till exempel Caesars Palace är hisnade, byggena längs strippen saknar motstycke i sitt slag bland de platser jag sett av världen (vilket i och för sig inte är så jäkla mycket).  

Las Vegas är i mångt och mycket ett LEGO-land för vuxna. En jättelik temapark byggd kring spelindustrin, och framför allt kring en paradgata, precis som i Astrid Lindgrens värld eller Skara Sommarlands handelsdel. Fast i megalomaniskt format. Allt här är fokuserat på att hålla strippens fasad intakt och glänsande, men du behöver inte gå många meter bakom den fasaden för att se att det är kulisser. Hundra meter där bakom är det samma motorvägar, samma skit och samma smuts som du kan se i alla andra miljonstäders utkanter runt om i världen.  Uteliggarna finns här också. De är inte renare än några andra människor som sovit på gatan i månader. Snarare tvärtom skulle jag tippa, med tanke på att den här neonstaden faktiskt är uppsmackad i mitten av en öken.

Strippen är imponerande, ingen tvekan om den saken,  men ju mer jag ser av Las Vegas, ju mer får jag känslan av ett hem där man bara städat och renoverat vardagsrummet och låtit de andra rummen förfalla. Det ger en lite fadd smak i munnen. Speciellt då det känns som om det finns en massa människor i de där andra rummen som inte är speciellt representabla att visa upp, som är tillsagda att stanna där inne och hålla käften tills gästerna har gått.