Satt uppslukad i en konversation idag med min kompis, min kompis som satte spiken på det vi pratade om- medberoende. En enkel men kraftfull mening som är så sann, så sann: Är det inte konstigt att man alltid förhåller sig till den som har fel?

Och visst är det så. Ni vet, ”flodhästen i vardagsrummet”, (kolla här om du undrar vad det är) väninnan som tar över tjejmiddagen helt och hållet med både spydiga kommentarer och pikar hit och dit, den orättvisa chefen, den ständigt missnöjda, uppmärksamhets KRÄVANDE, osv, osv.

Dessa personer har ofta en hel drös med människor runt omkring sig som ingen vågar säga något. Dels för att det `är synd´om galenpannan, dels för att ingen vill vara den jobbiga som ideligen (för det blir ju ideligen med en del människor) säger till och dels för att man vill undvika den pinsamma tystnad/stämning som infinner sig.

Och den infinner sig, eftersom ofta har man med en sjuk person att göra i dessa sammanhang, en person som har noll självinsikt och därför inte förstår varför ”alla är emot den”.

Suck, alla har vi varit i någon sådan här situation. Och antingen vågat vara den som går emot strömmen och säger ifrån, eller den som stör sig, blir sårad, ledsen eller kränkt, och istället för att ta fajten DÄR OCH DÅ, istället ringer en tjejkompis dagen efter och lättar på trycket.

Det är en del av att vara medberoende, att förhålla sig till den som har fel, den som är sjuk eller dum och rätta sig efter dem, ändra sitt beteende efter dem.

Alla har vi varit där någon gång, och det finns inget mer frustrerande än att låta någon klampa runt över dig.

   Nu gör vi inte det något mer! Det blir nästa veckas maaaaantra!

Vi sitter inte bara och är djupa, jag och mina buddies. Vi försöker då och då att lätta upp stämningen en aning.