Det är charmigt exotiskt.

I ”Bonde söker frus” Sverige skickar människor fortfarande brev.

Det finns en viss tragik i misstanken att Posten själva kan ha betalat för produktplaceringen (det har jag dock noll belägg för) när programledaren Linda Lindorff tar emot brevsäckarna av en postbil med tydliga loggor på. Det är bitterljuvt att se de skrynkliga breven med människors slängiga, barnsliga, unika handstilar. Brevnostalgin i ”Bonde söker fru” tycks vara en del av en större längtan tillbaka till svensk lantidyll och det uppvaktande, vårdande kvinnoidealet.

Lindorff är duktig på att varmt men bestämt knuffa ut de kärlekstörstande lantbrukarna i dejtingvärlden. Tv-tittarna kan känna igen sig i tvivlet, blygheten och det dåliga självförtroendet samtidigt som man fnissar åt pinsamma tystnader.

Årets utvalda fyrklöver av bönder är alla män. Min favorit av dem är Peter, en 52-årig värmlänning som förklarar sin solokvist med att han behövt ta hand om åldrande släktingar. De tre övriga är unga och har fått alldeles för många brev för min smak (de som verkligen behöver hjälp är mer spännande). Men gissningsvis hoppas TV4 på bröllop och barnalstrande.

Jag hade mycket hellre sett den enda kvinnan, 60-åriga Madeleine, leta efter den drömman hon beskriver som en ”mix mellan Steve Martin och Zeb Macahan”. Lite mindre likriktning hade bondedejtingen mått bra av.

I en galax långt, långt borta från ”Bonde söker fru” cirkulerar farsen ”Paradise hotel” (TV3). Några små tv-snillen har i år förvandlat dokusåpan till höstens roligaste svenska komedi. Klippningen är perfekt, bildvalet bisarrt och replikerna orimliga. Under terapiveckan återvände fjolårets populäraste deltagare, Samir Badran, för att ”behandla” paren på sin egen Freud-soffa. ”Terapeut” Badran förklarar sin egen relationslogik på detta tydliga sätt:

– Om jag lär känna Jasmine så kanske jag inte blir sugen på henne, därför ska jag inte lära känna henne. Jag ska bara ta henne innan jag lär känna henne och sen lära känna henne och bara bort med henne.

I kväll ser jag ”Hästmannen – sista striden”, SVT 2 20.00.

Ha!

Missa inte ”Ginas värld” på SVT Flow. Särskilt avsnitten om Snoop i ”The Wire” och den underjordiska världen i Las Vegas är makalösa.

Gah!

Att det fortfarande finns självskadande kvinnor som vårdas med brottslingar. Bra av ”Uppdrag granskning” (SVT1) att uppmärksamma det.

Man hinner inte sakna honom.
Eller märka att han varit borta.
I Fredrik Skavlans värld står tiden stilla.

Säsongspremiär, står det. Måste erkänna att jag blev förvånad. Kunde inte ens minnas att han någonsin varit borta. Eller att jag saknat honom. Så stor, så närvarande och totalt dominerande har Fredrik Skavlan känts de senaste åren. Hans tv-skugga har fallit tungt över alla andra. Han har dragit de tyngsta gästerna och ensamt konkurrerat ut alla andra. Och ibland är han riktigt bra, på sitt grunda trivseltevemanér. Men för lite hinner hända mellan säsongerna. Showen är för statisk. Och fredagens säsongspremiär kändes gammal redan när den började. MMA-stjärnan ”The Mauler” är knappast nyhetsstoff, utan känns redan väldigt etablerad och sönderintervjuad. Detsamma med norska humorspolingarna Ylvis. Ni vet, de där med ”What does the fox say”. Som var en superhit. 2013. Eller var det en repris av ”Skavlan” man valde att visa?
Då ska inte jag vara sämre. Så se nästa stycke som en repris, om ni vill. För jag har sagt detta förr:
Kanske är det dags för ”Skavlan” att ta en paus. Fundera över strategier och innehåll och därefter komma tillbaka efter en längre tids bortavaro. Svenska, och norska för den delen, tittare förtjänar en riktigt bra talkshow. Som inte trampar vatten och upprepar sig själv.

Alla älskar en underdog. Så är det ju. Frågan är om någon varit mera underdog än Doug Seegers. Från utslagen till världsturné och en plats i svenska folkets hjärtan. Historien om den hemlöse gatumusikanten som av en slump upptäcktes av Magnus Carlson och Jill Johnson värmer i hjärtat. ”Efter Jills veranda: Doug Seegers” (SVT1) tecknar en fin bild av hur dramatiskt musikerns liv förändrades av det där slumpartade mötet på en trottoar i Tennessee.
Lördag 20 september  ser jag Aston Villa – Arsenal (Viasat Fotboll).

Hurra 1
”Shame” (SVT2). En av senare års mesta feel bad-filmer. Michael Fassbender är helt magisk som tvångsmässig sexmissbrukare.

Hurra 2
”The story of film” (SVT2). Älskar att den här fenomenala serien går i repris. Avsnittet om film noir är guld värt.

Det var en dålig idé från början.
Så varför SVT ger ”Det stora matslaget” en ny chans är obegripligt.
Vid det här laget vet ni vad som gäller. ”Det stora matslaget” (SVT1) är matlagningsprogrammet där rätterna kryddas med lokalpatriotisk hysteri. Och några hel- eller halvkändisar. Tillsammans med en knippe ”vanligt fôlk” ska lokalpatrioterna/kändisarna tillaga mat med hembygdens egenart som främsta konkurrensmedel. Den vars mat smakar mest som mat ska göra där man råkar vara född vinner. Typ. Hade personligen svårt för ”Det stora matslaget” redan förra säsongen. Tyckte det var ett gapigt, självgott och ganska meningslöst program. Lokalfärgen blev mest en ursäkt för SVT att pracka på tittarna ännu ett program om sånt vi käkar (eller inte käkar).

Heidi Andersson (Storuman) och Thomas Petersson (Halmstad) tävlar i första programmet, och är hyfsat underhållande båda två. Sympatiska. Tar uppgiften på allvar. Bjuder – som det brukar heta – på sig själva. Det är inte problemet. Personligen mår jag dåligt av det löjeväckande gravallvar som hela tiden dyker upp så fort maten ska avsmakas. Typ att det är basuner, kanoner och ”Carmina Burana” så fort en sked förs till munnen. Det är så fånigt att man vill skrika rakt ut så saliven sprutar. ”Det är bara mat! Sånt man ÄTER!”, vill jag vråla. Eller bjuda alla i hela produktionen på en månadsdos Microlax. Så att de slappnar av.
Men värst är faktiskt själva grundförutsättningen – den geografiska knorren.
Gränsen mellan att vurma för den bygd man är uppvuxen i till att falla över i ren självgodhet är tunn och suddig. Det finns också ett drag av exotiserande i ”Det stora matslaget” som jag har svårt för. Som att man anstränger sig till skitnödighetens gräns för att visa att ens egen landsända är åh så spännande och genuin. Trots att bygdens specialiteter inte är något mer originellt än lax och ost.

Onsdag 10 september ser jag Jens Assurs ”Hot nasty teen” (SVT2) – filmen som kom att bli Brasse Brännströms sista.

HURRA!

”Masters of sex” (HBO Nordic). Med senaste avsnittet ”Story of my life” ser man äntligen ut att ha hittat formen igen. 

NJA…

”Valet med Janne & Belinda” (SVT1). Grattis SVT! Ni är nu officiellt sämst på valbevakning i svensk media 2014.

Parodier är en svår genre.

Originalet är oftast så mycket roligare i sin omedvetenhet.

”The spoils of Babylon” (C More) driver med 70- och 80-talets episka miniserier som byggde på bestsellers, typ ”De fattiga och de rika” och ”Törnfåglarna” (gissningsvis är det referenser som susar över huvudet på en yngre publik).

Tobey Maguire spelar Devon, adopterad son till oljemogulen Jonas Morehouse (briljant spelad av Tim Robbins), som under ett eklektiskt liv (han knarkar, krigar, blir poet, undervattensforskare) försöker bekämpa sin incestuösa kärlek till styvsystern Cynthia (Kristen Wiig).

Seriens sex avsnitt är ojämna med några höjdpunkter (Devons giftermål med en brittisk skyltdocka) och

många transportsträckor. Roligast är inramningen där Will Ferrell som seriens ”skapare” Eric Jonrosh presenterar varje avsnitt som en Orson Wellskt fabulerande Hollywoodgubbe och egoalkis. När han börjar vandra ut i tradiga eller obscena anekdoter klipps han tvärt av, som om även kamerapersonen tröttnat.

Tyvärr är det i övrigt för mycket ”titta vi försöker vara roliga” i stället för att verkligen roa, som en alltför utdragen Saturday night live-sketch. I SNL parodieras med jämna mellanrum såpoperor under titeln ”The Californians”, men i det korta formatet blir de återkommande klyschorna (överdriven västkustdialekt, utdragna väganvisningar, chockade ansiktsuttryck till dramatisk musik) bara kul.

Problemet är att det är svårt att slå originalen i deras ytterst ofrivilliga komik – den romantiska storslagenheten i miniserierna och de bisarra förvecklingarna i såporna.

Det gäller även Henrik Dorsins valspecial i den politiska humorserien ”Folkets främsta företrädare” på SVT Play där han spelar alla roller i en fiktiv partiledardebatt. Men där är det snarare extra roligt att Dorsin inte behöver göra sig till särskilt mycket för att det ska bli humor. Det är ju så här det tyvärr ser ut.

På gränsen till genial är ”Fredrik Reinfeldts” slutreplik där han genom sin röst hypnotiserar medelklassen att glömma orättvisorna och leva kvar i sin drömvärld.

Se denna underbara humorventil för att orka sista veckans valspurt.

I kväll ser jag ”Du gamla, du fria”, en dokumentär om hemtjänst och äldrevård, på TV4 21.00.

Ha!

SVT har under helgen visat fina Brasse Brännström-filmerna ”En kille och en tjej” och ”Två killar och en tjej”. Se på SVT Play om du missade.

Gah!

Alla valdebatter. Är man en oansvarig samhällsmedborgare om man börjar känna sig lite trött?

SVT-muren är riven.

Valredaktionen snackar med sportredaktionen.

Vi tittare är vinnarna.

För ett och ett halvt år sen skrev jag en tv-recension efter en partiledardebatt i SVT:s ”Agenda”.

Jag tyckte att SVT slarvade bort sitt guldläge. Inget införsnack. Inget eftersnack.

Jag skrev detta:

”Nyhetsredaktionen borde kunna snacka lite med en annan redaktion som producerar sändningar av dramatiska evenemang i ett. Att inte sportens dramaturgi utnyttjas vid dessa tillfällen är för mig obegripligt.”

Jag presenterade en grundkurs:

”Uppsnack med studio, reportage, genomgång av nyckelfrågor, matcher i matchen. (…) Och sedan – eftersnack med partiledarna, sammandrag, analys av debattens höjdpunkter, expertkommentarer. (…) Sist men inte minst – in med publik i studion. Ingen tjänar på spel inför tomma läktare.”

Efter att ha sett utfrågningarna i SVT de senaste veckorna står det klart:

Någon har talat med sportredaktionen. Någon har gått grundkursen.

30 minuters uppsnack i Play, tio i SVT1. André Pops har lämnat ”Vinterstudion” och leder nu ”Valstudion”. Experter i studion får svara på Pops raka frågor som är som hämtade ur en inför matchen-diskussion: Vad är viktigast för Stefan Löfven den här kvällen? Vad är hans styrka som partiledare? Vad är hans svagheter?

Vi bjuds analys av sossarnas reklamfilmer, är det en indikation på en ny taktik? Statistik presenteras och kommenteras. Pops avbryter, gör tittarna uppmärksamma på att Löfven är på plats, han ”värmer upp” i bakgrunden. Publiken börjar välla in.

När SVT1:s sändning drar i gång ser vi hur Löfven anländer till tv-huset på ett sätt som påminner bilderna när spelarna går ur bussarna inför fotbollsmatcher.

Löfven intervjuas till och med av en reporter (Lisbeth Åkerman) inför ”avspark”: ”Hur känns det? Vad rör sig i huvudet nu?”

Känns det igen?

Efter utfrågningen blir det direkt analys, eftersnack och Löfvens kommentar. Pops och experterna sammanfattar. Höjdpunkter visas i repris. Direktanalys av politisk reporter.

SVT har gjort läxan.

Och som det har lönat sig. Vi tittare får en betydligt mer givande, dramatisk, lärorik och spännande kväll.

Snyggt jobbat.

I kväll missar jag inte Sveriges första partiledarutfrågning online på Aftonbladet TV.

He! Anna Hedenmo är i ständigt pitbull-läge. På gränsen – men bra.

Eh? ”Big brother”.

Att vara sin egen.
Att inte bli som alla andra.
Två saker SVT misslyckas med i höst.
Det finns en sketch med Stephen Fry och Hugh Laurie som jag ofta tänker på. Laurie spelar en politiker vid ett restaurangbord. Han är från det konservativa Tory-partiet (som liksom andra högerpolitiker håller valfrihet, privatisering och en minimal stat som högsta mål) och uppmärksammar kyparen – spelad av Fry – på att han saknar en sked på sitt bord.
Fry kilar ut i köket och kommer tillbaka med en serveringsvagn överfull med små, vita plastskedar av utflyktstyp. Tusen och åter tusen vita plastskedar som han häller över den konservative politikerns bord.
– Titta vilken valfrihet! Du kan använda vilken du vill! De må vara skit allihop – men kolla vilken valfrihet, vrålar Fry.
Om jag minns rätt så slutar sketchen med att kyparen försöker strypa politikern.
Som satir betraktat är det måhända en smula tungfotat. Men poängen finns där.
I Storbritannien, precis som här, rasar en debatt kring public service-kanalernas framtid och finansiering. Högern menar att BBC (och SVT) står för snedvriden konkurrens, och att licensmedlen ska delas med reklamkanalerna.
Motargumenten lyder att enbart public service kan erbjuda kvalitet och samhällsbevakning utan att vika sig för annonsörernas intressen.
Men efter en lördagskväll med SVT blir man desillusionerad.
”Atleterna” är ett haveri. Deltagare helt okända för tittarna. Parodisk inramning. Pampig spänningsmusik. Och totalt ointressant. Varför ska jag bry mig om en hoper okända sportnissar? På bästa sändningstid en lördag? .
Sedan ”Brevfilmen”. Typ ”Bullen”, fast för vuxna. Med ett gäng C-kändisar som fnissig panel. Ridå.
I höst blir det ännu värre. Program om städning, livspussel och fotomodeller. TV3-feeling på allt.
Misstänker att SVT faktiskt inte vet vad man vill vara. Men poängen med public service måste vara att odla sin särart. Att inte bli som alla andra. För då behövs man inte.
Och då sitter vi där, allihop. Med bordet fullt av vita små plastskedar.
Söndag 31 augusti tittar jag på ”Babel” (SVT2).

HURRA!
”Det blodröda fältet” (SVT1). Kostymdrama med första världskriget som fond. Inte superengagerande, men får duga i brist på annat.

NJA…
”Brevfilmen” (SVT1). Ovärdigt SVT. Ovärdigt bästa sändningstid. Ovärdigt lördagar.

Den har passerat i tysthet.
Men låt inte det lura er.
”The honourable woman” är det nervigaste du kan se just nu.
Ibland kan man inte lita på andra. För att få något gjort ordentligt så måste man göra det själv. Fråga bara Hugo Blick. Han står nämligen ensam bakom två av de senaste årens BBC-serier. Som ensam manusförfattare, producent och regissör gjorde hans helt unika vision att ”The shadow line” blev en modern tv-klassiker. Uppmärksamma läsare kommer ihåg att jag hyllat den brittiska kriminalserien och dess film noir-känsla förut. Den är helt makalös, och om ni inte redan sett den så skynda er att göra det.
”The shadow line” var ingen ensiled lyckträff. Nya ”The honourable woman” (HBO Nordic) är även den helt och hållet styrd av Hugo Blick själv. Han har skrivit, producerat och regisserat den politiska thrillern med Maggie Gyllenhaal i huvudrollen. Gyllenhaal spelar baronessan Nessa Stein, en brittisk-israelisk affärskvinna med ett mörkt och komplicerat förflutet. Med imponerande fingertoppskänsla jonglerar Blick mellan högoktanigt politisk thriller och slutet familjedrama, fyllt av mörker och skuldkänslor. Som vanligt leker Hugo Blick med tittaren. Vändningarna är många och smarta. Så fort man tror att man har koll på situationen drar Blick undan mattan på tittaren igen och serien tar en helt ny vändning. Det är en förbaskat stilig serie. Mångbottnad, gåtfull och extremt spännande. Samtidigt som avstampet i det lilla – familjen och barnen som hela tiden känns oskyddade och utsatta – gör att ”The honourable woman” berör djupt även på ett mänskligt plan.
Både Maggie Gyllenhaal och Stephen Rea imponerar stort i sina roller. Speciellt Gyllanhaal är isande stark med ett påklistrat starkt yttre – och en blick som är helt död. Palestinakonflikten spelar en stor roll i berättelsen, och gör att ”The honourable woman” känns nästan obehagligt aktuell sensommaren 2014.
Fredag 22/8 tittar jag på ”Retro” (SVT1).

Hurra!
”Sommar med Ernst” (TV4). För att han är Ernst. Världsmästare i grenen, faktiskt.

Nja…
”Utfrågningen: Fredrik Reinfeldt” (SVT). Varför har man lagt upp det som en sportsändning? Varför en hejarpanel med politiska halvkändisar? Varför den ansträngt ungdomliga inramningen? Obegripligt.

Valhetsen gör en proppmätt.
Samma partiledare grillas överallt samtidigt.
Men det finns hopp för hösten.
Det var som att proppen gick ur med EU-valet i våras. Inget tog sig riktigt efter det. Supervalåret kom av sig. Partierna orkade inte ens ladda om och fylla sina plakat med nytt innehåll. Istället har landet tapetserats med affischer i grälla färger och fula typsnitt som alla innehåller intetsägande floskler som inte betyder ett dyft. Men det är inte på grund av bristande medieintresse som mättnaden slagit in, tvärtom faktiskt. Den totala övergödningen av utfrågningar, debatter, dueller, partiledarporträtt och utspel skapar trafikstockning i hjärnan. Till och med för en mycket politik- och samhällsintresserad medborgare som undertecknad börjar orken tryta. När varje kanal, tidning och radioprogram fylls till bredden med samma partiledarutfrågningar kommer mattheten. Under tisdagsmorgonen grillades Stefan Löfven i radions P1 och på kvällen premiärsändes ”Val 2014” (SVT1) med Göran Hägglund (KD) i heta stolen. Kristdemokraten klarade sig hyfsat. Charmig, men hal. Själva programmet flög inget vidare. Varför SVT har valt en hurtig inramning, som gällde det en sportsändning, är en gåta. Vem tyckte att det var en bra idé? Mats Knutson spelar rollen som ihärdig och ettrig terrier bra och med trovärdighet. Men Anna Hedenmo når aldrig fram. Snubblar på frågorna, har svårt att skjuta iväg följdfrågor och känns mest bortdribblad.
Men det finns ändå hopp för hösten. Under tisdagen hade SVT pressvisning av sin tv-höst. En uppvisning av en förbluffande svag höst. En hel del som på förhand doftar så mycket kalkon att man behöver gasmask. Men förstås också pärlor. Klarast av allt glittrade ”Viva Hate”. Peter Birros Morrissey-klingande berättelse om ett ungt rockband från Göteborg. Om känslor på liv och död, om total närvaro och kompromisslöshet. Det klipp som nu finns att se via SVT-sajten bådar extremt gott, och jag vågar spå ”Viva Hate” som ett av årets mest omistliga draman.
Onsdag 20 augusti tittar jag på ”The honorable woman” (HBO Nordic).

Hurra!
”Masters of sex” (HBO Nordic). Säsong 2, episod 6 är det svartaste hål tv-året 2014 bjussat på. Så helt befriat från hopp och ljus. Rekommenderas.

Nja…
”Idol” (TV4). Är 2014 är det nya 2004? Tiden står still och TV4 känns tröttare än narkos.

Skolan är en märklig plats.

Så mycket tid små människor tillbringar i händerna på en mer eller mindre nyckfull institution.

Dokumentärserien ”Educating Yorkshire” tillbringade nästan ett år på Thornhill-skolan i Dewsbury och resultatet lockade miljoner till de brittiska tv-sofforna hösten 2013. Under namnet ”The school” visas den nu i Sverige på streamingtjänsten SVT Flow.

Fokus för serien är Mr Mitchell, den nye rektorn, som lyckats lyfta skolan ur det absoluta bottenskiktet resultatmässigt i Storbritannien. Han framställs som en rättvis sheriff, sträng men känslig, med en närmast irriterande grabbig spexighet som frodas i det nya rampljuset.

Skoluniformerna ska se prydliga ut, alltför mycket smink och piercings bestraffas. Rökning leder till ”isolering” (ensamjobb under övervakning).

Samtidigt har lärargruppen insett att det enda sättet att höja skolresultaten är att eleverna är trygga och trivs i skolan. Mycket handlar om att lösa bråk på rasterna, hantera koncentrationsproblem och vänskaper som bryter samman.

Mat flyger i matsalen och rektorn kallar in Kamreen, 12, på sitt rum. Närbilder avslöjar alla känslor som rasar i det sammanbitna, skuldridna ansiktet. Det är enormt fascinerande, rörande men självklart också etiskt komplicerat. Filmmakarna har haft psykologer inkopplade, men också genomfört hundratalet hembesök och fått godkännande av de medverkande barnens föräldrar.

Samtidigt handlar det lika mycket om lärarna och deras ångest och tårar. Samspelet i skolans universum

skildras närgånget men respektfullt och när serien når sitt åttonde avsnitt där stammande Musharraf kämpar för att genomföra ett avgörande talprov har åtminstone jag fallit pladask.

– Stora drömmar, säger han med ett nervöst leende.

Ingen skildras någonsin som ett ”hopplöst fall”. Barnen kan gå igenom besvärliga perioder som det är de vuxnas ansvar att lotsa dem igenom.

Synen på barnen som i första hand människor, i andra hand elever, är något även svenska skolor borde kunna inspireras av.

I kväll ser jag ”Fallet Zarah Leander”, K Special SVT 2 20.00.

Ha!

Friidrotts-EM (TV4/Eurosport) är alltid roligt.

Gah!

Trots att de svenska deltagarna inte gör särskilt stort väsen av sig.

Folk dör som flugor.

Läkarna i ”The Knick” är pionjärer på outforskad mark – hela tiden vinglande på gränsen mellan barbari och genialitet.

Hollywoods tidigare storfräsare Steven Soderbergh har tagit steget från drömfabriken via prisade tv-filmen ”Behind the candelabra” till Cinemax nya storserie ”The Knick” (CMore/HBO Nordic). Clive Owen spelar John Thackery, en våghalsig läkare och nihilistisk kokainist, som styr och ställer på The Knickerbocker hospital i New York i början av 1900-talet.

Det här är knappast en ordinär sjukhusserie. Kirurgi är fortfarande en experimentell verksamhet där blodet forsar och patienten endast överlever om hen har tur. Thackery är en vetenskaplig pionjär som bedövar eventuella dubier och känslor med kokain (en laglig sysselsättning på den tiden). Han är en synnerligen oheroisk hjälte som protesterar när sjukhusets framsynta sponsor Cornelia Robertson (Juliet Rylance) anställer Algernon Edwards (André Holland), en briljant afroamerikansk läkare.

Sjukhuset sjuder av rasism, sexism och klassförakt. Patienter skaffas med mutor och våld ute på New Yorks gator.

”The Knick” bygger långsamt upp en rätt mörk historisk verklighet. Efter att ha sett de två första avsnitten är det fortfarande svårt att bedöma om den är på väg mot något stort eller bara medelmåttigt. Men skildringen av framstegets pris och balansen mellan drivkraften att hjälpa och känslorubbad äregirighet är hittills ganska fängslande.

I SVT1 drog valrörelsen igång med en jobbdebatt som snart hettade till i Malmö-blåsten. Veteranen Anne Lundberg stod stadigt när politikerna brakade loss medan nye programledaren Leo Razzak, till vardags entreprenör, hade lite mer av en frifräsarroll.

Han hade exempelvis åkt runt i Sverige och träffat ”vanliga människor” som fick le in i kameran efter att ha berättat om sin situation. Att väljarna inte orkar bry sig om inte problemen får ett sympatiskt mänskligt ansikte är en politisk tv-klyscha.

I kväll ser jag ”The school”, en omtalad och inspirerande brittisk dokumentärserie på SVT Flow. Missa inte inför höstens riksdagsval!

Ha!

”Hela England bakar”-maraton på Sjuan. Ljuvligt.

Gah!

Underhållande ”Stopptid deluxe” (SVT2) är över för den här säsongen. Trist.