Säga vad man vill om Skavlan.
Men Uma är alltid Uma.
I grund och botten handlar det om gästerna. När allt är sagt blir ett program sällan bättre än sina deltagare. Och även om jag egentligen är bottenlöst trött på Fredrik Skavlan och hans hybris i talkshowform så finns det en sak man inte kommer ifrån: ”Skavlan” (SVT1) lockar de bästa gästerna. Punkt. David Hellenius må ha fått tittarrekord med sin (inställsamma) intervju med prins Carl-Philip. Men i övrigt har TV4 och resten av gänget inget att sätta emot.
Somliga gäster skiner starkare än andra, förstås. Som Uma. Åh, Uma.
Uma Thurman, hollywoodgigant och sverigeaktuell genom sin medverkan på Stockholms filmfestival, är något av en drömgäst. Inte bara för att jag varit hemligt förälskad i henne sedan ”Pulp fiction”. Utan kanske mest för att hon tillhör en allt mer utrotningshotad grupp: Den Riktiga Stjärnan.
I en tid av halvfigurer som är kända i 15 sekunder för att de pippat i tv eller stoppat en sjuttis i arslet på YouTube kan kallas för stjärnor är det så skönt att få se en riktig. Som har Det. Som äger rummet hen befinner sig i. Som utstrålar en sådan påtaglig stjärnglans att man får ont i ögonen. Som Uma. Att intervjun inte var så jättebra är en annan femma. Och naturligtvis inte Umas fel.

Film på tv. Med reklamavbrott. Känns oerhört omodernt. Men ibland har tablåsnickrarna sådan fingertoppskänsla att det ändå känns värt det. Fantastiska ”Déjà vu” (Kanal 5) är ett bortglömt mästerverk. Tony Scott och Denzel Wahsington var alltid en sällsynt lyckad kombination. Tillsammans tog de fram de bästa ur varandra och skapade fullblodiga actionfilmer med såväl estetiska- som konstnärliga ambitioner. Den här tidshopparrullen är deras bästa. En bomb exploderar ombord på en färja. Med hjälp av ett sätt att böja tiden och se bakåt i den (fråga inte) utreder Washintons agent bombdådet ur alla tänkbara vinklar.
Smart, snygg, svettig och spännande. Vad finns det att inte gilla?

Lördag kväll har jag viktigare saker för mig än att titta på tv. Som att se Morrissey live i Lund.

HURRA!
”Line of duty” (SVT Play). Säsong två känns som ett modernt mästerverk.

NJA…
”Doobidoo” (SVT1). Harmlöst, visst. Men showen börjar kännas som en trött relik.

2 x Lena Andersson i tv-rutan.
En kanonintervju där frågan aldrig ställdes. En helt ok intervju, där författarens svar borde fått följdfrågor.

För de som inte har läst eller har något slags förhållande till hennes succéroman ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”, belönad med August-priset i fjol, är kanske den här tv-krönikan rätt poänglös.
Jag själv är smått besatt av boken.
Har alltid tyckt att Lena Andersson varit en vass krönikör i Dagens Nyheter. Har inte alls gått igång på hennes böcker. Men blev helt knockad av kärleksromanen. För dess vackra språk. För dess träffsäkra skildringar av hur förvirrad man kan bli när man drabbas av kärleken. Och när jag (rätt sent) läste den, var ju också skvallret igång, att förebilden för den konstnär som heter Hugo Rask och som huvudpersonen, poeten Ester Nilsson, blir olyckligt förälskad i, var filmregissören Roy Andersson.
Har själv träffat honom många gånger och även besökt hans filmstudio på Östermalm i Stockholm och alltihop var ju klockrent. Hugo Rask = Roy Andersson.
Så snacka om att man vill veta mer, nu när Lena Andersson kommer med en uppföljare (där Ester blir olyckligt kär i en gift skådespelare) precis samtidigt som Roy Andersson i en intervju har gått ut och avslöjat att ja, det ÄR han som är Hugo Rask.
Ann-Marie Rauer i kulturmagasinet ”Sverige!” i SVT 1 i lördags gjorde en helt suverän intervju med Lena Andersson. Så närgånget om böckernas tema, och henne själv, att författaren nästan blev generad. Dock inga frågor om Roy Andersson, intervjun var väl inspelad tidigare.
Jessika Gedin i litteraturmagasinet ”Babel” i SVT 2 i går gjorde en helt ok intervju, mer om böckerna och dess fiktiva personer, men ställde frågan om Roy Andersson. Hon fick dock ett bla ha-bla ha-svar, som hon borde ha följt upp med lite fler frågor.
Hur som helst, är detta två public service-program man är glad för att de finns.
• I kväll vill jag börja läsa Lena Anderssons nya bok ”Utan personligt ansvar”.

Känslor
”Allt för Sverige”, SVT 1. Amerikanerna som söker sina svenska rötter är svensk tv:s överlägset bästa realityserie.

Humor
”Partaj”, Kanal 5. Ojämnt, men mycket är roligt. Kolla till exempel textremsorna till ”CSI Høllefjord”.

Jan-Olov Andersson

Kuverthelvetet är öppnat.

Kan ”Veckans brott” (SVT1) nu äntligen gå vidare utan sin gimmick?

För 1,5 år sedan förslöt Leif GW Persson kuvertet där han förutspådde lösningen på gåtan med rekordstölden av 69 stycken kor. Det har blivit en cliffhanger av närmast mytiska, om än buskisdoftande, proportioner.

GW har engagerat sig, besökt rättegången mot den frikände bonden och kritiserat polisens insats. Han kallade dem ”trötta gamla buteljkorkar”, men borde inte ”raljera” så mycket, säger Katrineholmspolisen i inslaget.

– För att stå ut med vissa typer av människor och deras så kallade professionella kompetens så har jag valt det ironiska avståndet framför att falla död ner med en hjärtattack eller hjärnblödning, svarar GW.

Efter att ha viftat med kuvertet under våra näsor i två tredjedelar av programmet, återberättat fallet ännu en gång, redogjort för rättegången, pekat lite på en uppbyggd modell av bondgårdens omgivning (SVT:s snickare kan vara nöjda) och med tidtagarur kontrollerat hur lång tid det tar att lasta kor var det så äntligen dags att öppna kuvertet. Allting annat än att de skyldiga är Kung Carl Gustaf i konspiration med Göran Persson och riksbankschefen vore en besvikelse, så ett tv-historiskt antiklimax var självklart väntat.

”Kostölden har aldrig hänt” står det på GW:s mytiska papperslapp. Varpå professorn ödmjukt erkänner att han i tre mordfall haft ”duktigt fel” och att ”det där med kunskap är knepigt”.

– Egen övertygelse ska inte förväxlas med sanning. Kanske måste jag jobba mer med mig själv när det kommer till sånt.

Nu när den publikfriande spänningen i det förslutna kuvertet släppt är det som står sig fortfarande kritiken mot polisens bristande förundersökning. Kanske är det ett bra sätt att belysa viktiga frågor – i glansen runt den grandiosa GW-persona som är så central för hela ”Veckans brott” där professorns hälsotillstånd (”förkyld”), åsikter om allt ifrån politik till hästar och en inklippt bild av hur han sprätter i väg snus på Londons gator ingår.

Ett lika underhållande som omöjligt tankeexperiment är förresten att föreställa sig programledaren Camilla Kvartoft grymtandes i den där kontorsstolen i stället.

I kväll ser jag ”How to get away with murder”, Kanal 5 21.55.

Ha!

Det viktigaste inslaget i brittiska förlagan till ”Hela Sverige syr” (Sjuan) – ”The great british sewing bee” – är testunden. Här har det översatts till en klassisk svensk fikarast.

Gah!

”Svenska Hollywoodfruar” (TV3) blir allt mer krystat och värst av allt – tråkigt.

Ta ert ansvar, SVT.
Köp in ”The driver” genast.
Allt annat vore vansinne.
Den var en av höstens stora dramasatsningar på BBC. De tre timslånga avsnitten tillhör det starkaste som gått att se i år. ”The driver” (BBC One), ett duggregnigt thrillerdrama som ger lika delar gåshud som ångestknip i magen, är helt enastående.
David Morrissey spelar taxichauffören Vince, som befinner sig mitt i äktenskaps- och medelålderskris. Han får skäll på jobbet, folk spyr i hans taxi och pengar till de körlektioner som tonårsdottern tjatar om finns inte. Allt är trist, grått, meningslöst.
Så ett erbjudande från en gammal kåkfararpolare (Ian Hart) att göra några småjobb åt stadens fulaste fisk (Colm Meaney). Bara köra lite bil, inget allvarligt. Lockad av spänning och snabba pengar tackar han ja. Först ser det lätt ut. En ny, flådig bil i stället för den risiga lilla citycab han kör dagligen.
Men naturligtvis är inget så enkelt som det först verkade, och snart sitter Vince i ett skruvstäd av lögner, skam och hänsynslösa brottslingar.
Oavbrutet spännande med djupt trovärdiga karaktärer är ”The driver” brittiskt, diskbänksrealistiskt nagelbitardrama när det är som bäst. Man känner med Vince. Hans lite tafatta sätt, hur han (bokstavligen) spyr ut sin ångest i duschen, hur varje beslut är direkt livsfarligt.
Att serien helt utspelar sig i Manchester – en av mina favoritplatser på jorden – gör inte saken sämre. Det är klassisk nordengelsk noir, där deppiga ringleder och skitiga bakgator spelar en egen huvudroll. Så skynda er, SVT. Gör en kulturgärning och köp in The driver snarast.
Ska vi säga så?

Kringaktiviteterna är fortfarande idiotiska. (Plocka brännässlor? Kom igen…) Den framkrystade vänskapen känns alltjämt genomfalsk. Alla spelar apa för kameran, precis som förväntat. Den aspekten av ”Så mycket bättre” (TV4) är direkt avskyvärd i sin cyniska lögnaktighet. Men så gör Familjen-Johan bubblig Fad Gadget-electro av ”Breaking up with God” – och då kommer gåshuden lik förbannat.
Söndag kväll tittar jag på Babel (SVT2).

HURRA 1
”Downton Abbey” (SVT1). Trodde att historien om herrefolket på jättegodset gjort sitt. Så fel jag hade. Skönt.

HURRA 2
”Internets underbarn” (SVT Play). Gripande dokumentär om internetpionjären Aaron Swartz. Lämnar ingen oberörd.

Han kämpade för en ny värld.
Men den gamla dödade honom.
Dokumentären om Aaron Swartz hör till allmänbildningen.
Som många andra är jag en serieknarkare. Älskar att flytta in i nya världar av fiktion, och så snart jag sett färdigt en serie tar jag tag i nästa. Och nästa. Men då och då påminns jag om att de starkaste berättelserna inte är skrivna av manusförfattare. Utan de finns där ute i verkligheten. ”Internets underbarn” (SVT1) är en sådan berättelse. Dokumentären om internetpionjären Aaron Swartz är som att få en knogmacka i solar plexus. För att den är sann. Och vansinnigt obehaglig.
Swartz var ett sant underbarn. Redan som 12-åring var han en av nätets mest tongivande profiler. Han skrev specifikationen till RSS 1.0 och han låg bakom explosionsväxandet av sajten Reddit. Han var också en sann nätaktivist och kämpade målmedvetet mot lagar som SOPA och PIPA, som han menade inskränkte friheten på nätet. Hans driv i kampen mot regeringars och företags allt mer tilltagande övervakning av medborgarnas liv på internet är imponerande att se. Så genuint och levande var Swartz övertygelse om nätets förmåga att demokratisera världen att det är lätt att förstå hur han fick så många anhängare.
Men Swartz engagemang gav honom också kusligt mäktiga fiender. Snart fann han sig jagad av såväl polis som FBI och anklagades bland annat för dataintrång och bedrägeri. Han sattes i isoleringscell och riskerade upp till 35 års fängelse och skadestånd i miljondollarklassen.
”Internets underbarn” är en vansinnigt stark historia som bör ingå i varje modern människas allmänbildning. Om hur övervakade vi alla är, om hur de med pengar och makt vill göra allt för att begränsa din frihet på nätet, om hur politiker och media kan manipulera sanningen och få demokratikämpar att kallas cyberbrottslingar.
Till sist blev pressen för stor för Aaron Swartz. Den 11 januari 2013 hittades han död. Han hade tagit sitt eget liv.
Onsdag 15 oktober tittar jag på ”Skandal” (SVT1) om Docklands.

HURRA 1

”Happy valley” (SVT Play). Kolsvart och realistiskt brittiskt krimdrama. Sarah Lancashire är lysande i huvudrollen.

HURRA 2

”Korrespondenterna” (SVT2). Dunderstark säsongspremiär av efterlängtat favoritprogram.

Ingen vågar, ingen gör.
Kanalerna litar blint på gamla beprövade succér.
Och så undrar de varför tittarna flyr.
Vi har kommit nästan halvvägs igenom 2010-talet. Påstås det. En vanlig måndagkväll hösten 2014 kunde nämligen lika gärna ha varit en vanlig måndagkväll 2009.
Kolla vad broadcastkanalerna dukar primetime-bordet med. ”Vem tror du att du är?”, ”Ensam mamma söker”, ”Kockarnas kamp”. Känns det nytt? Modernt? Då har vi inte ens nämnt Kanal 5, som fortsätter att mjölka de sista dropparna ur en fem år gammal Ullared-succé med ytterligare en blodfattig serie om Morgan och Ola-Conny.
Jösses.
Varför vill man ingenting?
För att nya program kräver idéer. Och tid. Och pengar. Och ingen har lust – eller vågar – satsa på ett nytt format som kanske inte funkar.
Men är det något tv-historien har lärt oss så är det att alla succéer inte är omedelbara. Om vi kikar mot Storbritannien så var många av deras moderna tittarframgångar inga hits från början. Karaktärer som Francis Urquhart, David Brent, Vicky Pollard, Edmund Blackadder eller Alan Partridge fick alla utvecklas över tid. De tilläts att testa sina vingar – och misslyckas – innan de hittade sin form och blev kulturella ikoner av vår tid.
För att någon tänkte. Och vågade.
Ingenting känns mindre vågat, äventyrligt eller nytänkande än den svenska tv-hösten 2014.
Vem ska ta första steget? Eller är ni nöjda med läget, tv-chefer?
Då har vi verkligen problem på riktigt.

Det var en av vårens allra finaste tv-serier. ”På jakt med Lotta och Leif ”(SVT1) fungerade som flaggskepp vid sjösättningen av SVT Flow.
Även om det är en repris så tål jaktserien med de två älskvärda särlingarna att ses igen. För Serien är något så unikt som ett nytt tv-format med värme, hjärta och hjärna. Som omfamnar tittaren och samtidigt ställer svåra frågor. Om liv, död och rätten att bestämma över sådana saker. För matens eller nöjes skull.

Tisdag 30 september tittar jag på ”Ett härligare liv” (SVT Flow).

Hurra 1
”Print the legend” (Netflix). Ytterst sevärd dokumentär om möjligheterna – och farorna – med 3D-skrivarteknologin.

Hurra 2
”We steal secrets” (Filmnet). Ytterst sevärd dokumentär om Wikileaks – en världsrevolution som frontalkrockade med verkligheten.

Det är charmigt exotiskt.

I ”Bonde söker frus” Sverige skickar människor fortfarande brev.

Det finns en viss tragik i misstanken att Posten själva kan ha betalat för produktplaceringen (det har jag dock noll belägg för) när programledaren Linda Lindorff tar emot brevsäckarna av en postbil med tydliga loggor på. Det är bitterljuvt att se de skrynkliga breven med människors slängiga, barnsliga, unika handstilar. Brevnostalgin i ”Bonde söker fru” tycks vara en del av en större längtan tillbaka till svensk lantidyll och det uppvaktande, vårdande kvinnoidealet.

Lindorff är duktig på att varmt men bestämt knuffa ut de kärlekstörstande lantbrukarna i dejtingvärlden. Tv-tittarna kan känna igen sig i tvivlet, blygheten och det dåliga självförtroendet samtidigt som man fnissar åt pinsamma tystnader.

Årets utvalda fyrklöver av bönder är alla män. Min favorit av dem är Peter, en 52-årig värmlänning som förklarar sin solokvist med att han behövt ta hand om åldrande släktingar. De tre övriga är unga och har fått alldeles för många brev för min smak (de som verkligen behöver hjälp är mer spännande). Men gissningsvis hoppas TV4 på bröllop och barnalstrande.

Jag hade mycket hellre sett den enda kvinnan, 60-åriga Madeleine, leta efter den drömman hon beskriver som en ”mix mellan Steve Martin och Zeb Macahan”. Lite mindre likriktning hade bondedejtingen mått bra av.

I en galax långt, långt borta från ”Bonde söker fru” cirkulerar farsen ”Paradise hotel” (TV3). Några små tv-snillen har i år förvandlat dokusåpan till höstens roligaste svenska komedi. Klippningen är perfekt, bildvalet bisarrt och replikerna orimliga. Under terapiveckan återvände fjolårets populäraste deltagare, Samir Badran, för att ”behandla” paren på sin egen Freud-soffa. ”Terapeut” Badran förklarar sin egen relationslogik på detta tydliga sätt:

– Om jag lär känna Jasmine så kanske jag inte blir sugen på henne, därför ska jag inte lära känna henne. Jag ska bara ta henne innan jag lär känna henne och sen lära känna henne och bara bort med henne.

I kväll ser jag ”Hästmannen – sista striden”, SVT 2 20.00.

Ha!

Missa inte ”Ginas värld” på SVT Flow. Särskilt avsnitten om Snoop i ”The Wire” och den underjordiska världen i Las Vegas är makalösa.

Gah!

Att det fortfarande finns självskadande kvinnor som vårdas med brottslingar. Bra av ”Uppdrag granskning” (SVT1) att uppmärksamma det.

 ”Oj oj oj, jag har lite puls”, säger Micke Leijnegard.

Nice try.

Alla ser ju att ”Genikampen” är stendött.

Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat, konstaterade Albert Einstein.

Knappt har det svenska folkets vråldiss av fiaskot ”Atleterna” ekat ut så tar SVT exakt samma idé, vrider den ett halvt varv och kör ut till folket igen.

Det finns en mättnad på alla likartade tävlingsrealityformat. ”Wild kids”, ”Mästarnas mästare”, ”Atleterna”, alla kocktävlingar, ”Robinson”, you name it – alla byggs på samma sätt. Lag tävlar, dueller avgör, en åker ut.

”Genikampen”, SVT:s nya söndagsunderhållning, följer samma trötta koncept. Den nya vinkeln är att det är smarta personer som tävlar.

Bland deltagarna finns en karriärcoach, en astronom, en Mensa-medlem, en duktig programmerare.

Det är ett brokigt gäng, flera tycks vara ytterst kompetenta inom sina områden, vissa kan säkert klassas som genier.

Problemet är att de aldrig får visa det. Istället får de tjafsa om vem som ska hoppa fallskärm, gissa vilken poplåt som släpptes först på 80-talet och uppskatta hur långt ett flygplan är.

Vad ska vi med genier till när vi inte får lära oss något av dem? När de inte får visa sin spetskompetens? Då är de ju som alla oss andra. Det kan väl inte vara meningen?

Duellen, som givetvis utgör den dramatiska finalen, gick ut på att lägga pussel. Vi har sett det förr. I HUNDRA  ANDRA REALITYTÄVLINGAR MED VANLIGA SCHMUCKS.

Pussel. Galenskap.

Miljön är lika deprimerande som upplägget. Större delen av premiärprogrammet utspelades på en parkeringsplats. Några enstaka flaggor och två svarta tavlor hade satts upp för att hotta upp det lite. Duellen avgjordes i en lada. Sa jag att de skulle lägga pussel?

Micke Leijnegard gör en exakt repris av sin programledarroll från ”Mästarnas mästare”, varken mer eller mindre. Han påstod alltså att han vid ett tillfälle fick puls. Det var under allmänsbildningsquizen där deltagarna av någon anledning skulle stapla flyttlådor på varandra.

Kanske fick han puls.

Det var i så fall det enda som kan liknas vid ett livstecken i detta program.

Ikväll ser jag ”Vetenskapens värld” i SVT.

He!

”Skarsgårdsdoktorn” i ”Partaj” var fiffigt.

Eh?

”Genikampen” blev inte bättre av att den världsberömda astronomen svarade fel på vilken av våra planeter som är tyngst.

Eh?

”Genikampen” blev inte bättre av att den världsberömda astronomen svarade fel på vilken av våra planeter som är tyngst.

Allt handlar om perspektiv.

Det går att finna musikalisk tröst i dessa politiskt inskränkta tider.

Glöm U2:s sömniga skivsamarbete med det där padd-företaget och andra trista bevis för musikbranschens kräftgång. Utanför västvärldens etnocentriska strålkastarljus pågår ju en gränslöst spännande utveckling.

Dokumentärserien ”Fonko” (SVT2) tar sig i första avsnittet till Afrikas två ekonomiska och kulturella stormakter – Sydafrika och Nigeria. Där pågår en dramatisk förändring, men musikscenen är knappast homogen.

– Folk är bara intresserade av pengar, bilar, alkohol och droger, säger den feministiska sångerskan Ruby Gold om det nya Sydafrika.

Där samsas en kommersiell housesuccé i Johannesburg med en alternativ experimentverkstad i Kapstaden, hög arbetslöshet med en ny frihet att forma sina egna liv.  Men koloniala föreställningar sätter fortfarande sina spår och den folkliga musikstilen Shangaan electro blir ”accepterad” först när hippa britter börjar hylla den.

I Nigeria växer musik- och filmbranschen fram som en av landets största efter oljeindustrin. En knepig, vibrerande miljö av högutbildade ungdomar, enorma ekonomiska klyftor och en hotande terror i form av Boko Haram. Protestmusikern Fela Kutis inflytande över dagens kulturliv är fortfarande stort, men den medvetna och politiska musiken frodas vid sidan av hyperkommersiella hits.

”Fonko” skrapar kanske bara på ytan, men med små medel lyckas den sätta musiken i sitt historiska sammanhang. I kommande avsnitt tar de med oss till Västafrika, Angola och Ghana.

Mer kluven är jag inför omskrivna ”Tyrant” (TV3). Historien om den fiktiva diktaturen Abbudin i Mellanöstern känns tidvis onyanserad. Samtidigt ställer den flera obehagliga frågor om vad moraliskt ansvar verkligen innebär. Tyrannens son Bassam har sedan tonåren levt i USA och brutit kontakten med sitt blodiga förflutna. Men om han är den enda som kan arbeta för en demokratisk förändring inifrån, är det då inte hans skyldighet även om det kommer smutsa ned hans egna händer?

I kväll ser jag ”Genikampen”, SVT 1 20.00.

Ha!

”Sufflören”, SVT2. Kul att återse Andreas T Olssons fina genombrottspjäs.

Gah!

Den är dock bättre live än som tv-teater.