Sagan om mc-gängens egen Hamlet börjar nå sitt blodiga slut.

Tragedin är vid det här laget närmast outhärdlig att följa.

Detta kan omöjligt sluta lyckligt. När man börjar kolla på en serie som ”Sons of anarchy” (Kanal 9) accepterar man mer eller mindre omedvetet detta – för sådan är våldets logik. Nu är vi där, vid slutet, en rasande sorglig sjunde och sista säsong.

Jax Teller (Charlie Hunnam) har förlorat sin kärlek och enda hopp om ett liv bortom all död och kriminalitet, men vet inte att det är hans egen mamma Gemma (Katey Sagal) som berövat honom detta.

Bomben tickar. I väntan på tragedins totala fullbordan jagar Jax syndabockar och förklarar för sitt gäng att det var ett misstag att försöka sluta med vapenförsäljningen. Nivån av sadism i mördandet visar hur förlorad Jax är.

Det går bortom en modern Michael Corleone i ”Gudfadern” eller en Shakespearsk ”Hamlet” – här är vi nere och grottar i blodig antik tragedi av värsta sorten.

Rakt in i mörkrets hjärta.

Detta vältrande i offrens skräck, mordorgierna och den utdragna tortyren kan kännas spekulativ. Särskilt problematiskt blir det när man fortfarande känner viss sympati för Jax, den drivande kraften bakom våldet. Samtidigt är det en del av berättelsens allra sorgligaste poänger, denna spiral av ondska och misär, som trots allt utförs av människor som inte är uppenbart osympatiska på alla plan.

Om inte annat går det att relatera till känslan av att sitta fast i nät av arv och miljö. De maskor som Jax försökt slingra sig ur under sex säsonger tycks nu ha stelnat i ett järngrepp.

Det är plågsamt att se, även om ordningssinnet jublar över att seriens skapare Kurt Sutter väljer att följa tragedins dramaturgi till sin yttersta, dystra spets. Även om Jax (som Hunnam antytt i intervjuer) kommer inse att massakrerna inte gör livet för sönerna säkrare, riskerar de drabbades hämnd att bli grym.

Mest rafflande lär dock uppgörelsen mellan Jax och mamma Gemma bli. Värt att genomlida detta lilla tv-helvete för.

I kväll ser jag det nya hyllade relationsdramat ”The affair” på HBO Nordic med gamla ”The Wire”-favoriten Dominic West.

Ha!

”Ginas värld” (SVT) lyckas fånga både problematiken och det magiska i att vara turist.

Gah!

Jag gillar idén med ”Genikampen” (SVT1), men finalen blev lite av ett antiklimax.

Carrie är inte bara drönarnas drottning – hon är mamma också.

Efter två säsongers fritt fall:

Det finns hopp för ”Homeland”.

Då och då dyker det upp en tv-serie som sliter bort mattan under ens fötter.

”Homelands” premiär 2011 var ett sådant tillfälle. Från sekund ett så var frågan om sergeant Brody var den terrorist och landsförrädare som CIA-agenten Carrie Mathison (Claire Danes) proklamerade, en verklig världsangelägenhet. Få serier har lyckats skapa samma nerviga attraktionskraft.

Svårigheten när en serie inleder så starkt är att hålla fortet. Tre år senare har förhållandet till ”Homeland” gått igenom de flesta faser. (Har du inte sett ­säsong 1–3, sluta läs nu!) Under tvåan levde en svag glöd kvar. Säsong tre tog nära nog död på relationen. Hoppet om dess överlevnad tändes dock mot slutet när skaparna gjorde det enda rätta och tog livet av Brody för att ge Carrie fritt spelrum. Det hade ­varit manusförfattarna övermäktigt att väva in ­honom ytterligare ett varv.

När säsong fyra nu dragit i gång i SVT1 är Carrie (nu kallad drönarnas drottning) positionerad som chef i Kabul och skiten träffar fläkten direkt när en av henne beordrad drönarattack skapar politiskt kaos. På hemma­plan tar systern hand om hennes och Brodys ny­födda dotter som Carrie har ­problem att knyta an till.

Carrie verkar för tillfället ha sin bipolära sjukdom under kontroll men är desto mer ­emotionellt sargad över Brodys död. Något som tar sig starkt i uttryck i en lång vardagsscen tillsammans med dottern som når ­klimax i en magstark badkars­incident som lär sätta internet i spinn.

Det är så klart för tidigt att döma efter det inledande dubbelavsnittet och riktningen är fortfarande oklar, men serien ser ut att ha tillförts tillräckligt med nytt blod i form av nutidsdrama och intressanta karaktärer för att lyckas börja om.

Det kommer aldrig att bli lika bra som förr men mycket talar för att Brodys död ändå blev den nystart som ”Homeland” behövde”.

I kväll tittar jag på ”Dox: Vapen, lögner och videoband” i SVT1, 22.00.

Klass

”På jakt med Lotta och Leif” har hittat in från SVT Flow till Stor-SVT.
Halleluja!

Pass

Efter tre sekunders krystat gulligull i ”Ensam mamma -söker”, TV3, kickar kräkreflexen in.

Stefan Sköld

”Fångarna på fortet” möter skräcklajv i ”Jagad av hundar”.
Ett program man bara behöver se en gång.
Så, TV3:s ”Jagad av hundar” är alltså ett sorts ”Fångarna på fortet” med skräcktema.
Kompisgäng om tre lämnas ”djupt inne i de baltiska skogarna” på kvällningen, med uppdraget att hitta tre nycklar i otäcka miljöer.
Jag säger hitta, för det rör sig knappast om några fysiskt krävande eller intellektuellt kluriga utmaningar.
Med nycklarna kan deltagarna sedan låsa upp kistor med pengar – men de får bara behålla bytet om de lyckas springa ifrån ett gäng drillade vakthundar (av den typ som satta, muskulösa män med dubiösa affärskontakter brukar ha) som släpps ut efter dem i en inhägnad bana.
Det krämas på med klassiska rysarknep; en inledning i found footage-stil, en ociviliserad östeuropeisk skådeplats, en långhårig kvinna efter japanskt skräcksnitt, barnröster, trasiga dockor… Och programledaren Malin Gramer gör sitt bästa för att förmedla rätt stämning genom att säga saker som ”ta ett ordentligt farväl, för ni kanske inte ses igen”.
Då känns det som att man har hamnat mitt i ett lajv. Och det är svårt att hålla ögonen på rutan samtidigt som man himlar med dem.
Premiärgänget – tre unga män från Karlstad – bjöd i och för sig till, och levde sig in. De började noja redan när en ovanligt stor humla surrade fram över en våtmark i dagsljus, och ju mörkare det blev, desto spakare och hoppigare blev de.
Men det upprepade detta har hänt-moment som ska håva in nya tittare efter reklampauserna har en frustrerande effekt på tempot. Och för mig är ”Jagad av hundar” one night stand-tv, som man känner sig färdig med efter en gång.
Hundracen lär inte bjuda på några större variationer, så att det inte rör sig om mer än fyra avsnitt totalt är nog lika bra.
Och faktum är ju att den verkliga Malin Gramer-ledda skräckshowen i TV3 är ”Paradise hotel”.
Där är insatserna för deltagarna betydligt högre, och hoten – om mobbare, otäcka sjukdomar, mördande bakfylleångest och livslång genans – högst reella.

I kväll: ”Uggla flyttar in” i TV4.

Ja/Nej?
Så ambivalent inför ännu en säsong av ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3). Men kan inte riktigt slita blicken.

Nja…
”Ett härligare liv” (SVT Flow) med Hannah Widell och Amanda Schulman känns, åtminstone initialt, som rätt tunna grejer.

Karolina Fjellborg

Ingen vågar, ingen gör.
Kanalerna litar blint på gamla beprövade succér.
Och så undrar de varför tittarna flyr.
Vi har kommit nästan halvvägs igenom 2010-talet. Påstås det. En vanlig måndagkväll hösten 2014 kunde nämligen lika gärna ha varit en vanlig måndagkväll 2009.
Kolla vad broadcastkanalerna dukar primetime-bordet med. ”Vem tror du att du är?”, ”Ensam mamma söker”, ”Kockarnas kamp”. Känns det nytt? Modernt? Då har vi inte ens nämnt Kanal 5, som fortsätter att mjölka de sista dropparna ur en fem år gammal Ullared-succé med ytterligare en blodfattig serie om Morgan och Ola-Conny.
Jösses.
Varför vill man ingenting?
För att nya program kräver idéer. Och tid. Och pengar. Och ingen har lust – eller vågar – satsa på ett nytt format som kanske inte funkar.
Men är det något tv-historien har lärt oss så är det att alla succéer inte är omedelbara. Om vi kikar mot Storbritannien så var många av deras moderna tittarframgångar inga hits från början. Karaktärer som Francis Urquhart, David Brent, Vicky Pollard, Edmund Blackadder eller Alan Partridge fick alla utvecklas över tid. De tilläts att testa sina vingar – och misslyckas – innan de hittade sin form och blev kulturella ikoner av vår tid.
För att någon tänkte. Och vågade.
Ingenting känns mindre vågat, äventyrligt eller nytänkande än den svenska tv-hösten 2014.
Vem ska ta första steget? Eller är ni nöjda med läget, tv-chefer?
Då har vi verkligen problem på riktigt.

Det var en av vårens allra finaste tv-serier. ”På jakt med Lotta och Leif ”(SVT1) fungerade som flaggskepp vid sjösättningen av SVT Flow.
Även om det är en repris så tål jaktserien med de två älskvärda särlingarna att ses igen. För Serien är något så unikt som ett nytt tv-format med värme, hjärta och hjärna. Som omfamnar tittaren och samtidigt ställer svåra frågor. Om liv, död och rätten att bestämma över sådana saker. För matens eller nöjes skull.

Tisdag 30 september tittar jag på ”Ett härligare liv” (SVT Flow).

Hurra 1
”Print the legend” (Netflix). Ytterst sevärd dokumentär om möjligheterna – och farorna – med 3D-skrivarteknologin.

Hurra 2
”We steal secrets” (Filmnet). Ytterst sevärd dokumentär om Wikileaks – en världsrevolution som frontalkrockade med verkligheten.

Det är charmigt exotiskt.

I ”Bonde söker frus” Sverige skickar människor fortfarande brev.

Det finns en viss tragik i misstanken att Posten själva kan ha betalat för produktplaceringen (det har jag dock noll belägg för) när programledaren Linda Lindorff tar emot brevsäckarna av en postbil med tydliga loggor på. Det är bitterljuvt att se de skrynkliga breven med människors slängiga, barnsliga, unika handstilar. Brevnostalgin i ”Bonde söker fru” tycks vara en del av en större längtan tillbaka till svensk lantidyll och det uppvaktande, vårdande kvinnoidealet.

Lindorff är duktig på att varmt men bestämt knuffa ut de kärlekstörstande lantbrukarna i dejtingvärlden. Tv-tittarna kan känna igen sig i tvivlet, blygheten och det dåliga självförtroendet samtidigt som man fnissar åt pinsamma tystnader.

Årets utvalda fyrklöver av bönder är alla män. Min favorit av dem är Peter, en 52-årig värmlänning som förklarar sin solokvist med att han behövt ta hand om åldrande släktingar. De tre övriga är unga och har fått alldeles för många brev för min smak (de som verkligen behöver hjälp är mer spännande). Men gissningsvis hoppas TV4 på bröllop och barnalstrande.

Jag hade mycket hellre sett den enda kvinnan, 60-åriga Madeleine, leta efter den drömman hon beskriver som en ”mix mellan Steve Martin och Zeb Macahan”. Lite mindre likriktning hade bondedejtingen mått bra av.

I en galax långt, långt borta från ”Bonde söker fru” cirkulerar farsen ”Paradise hotel” (TV3). Några små tv-snillen har i år förvandlat dokusåpan till höstens roligaste svenska komedi. Klippningen är perfekt, bildvalet bisarrt och replikerna orimliga. Under terapiveckan återvände fjolårets populäraste deltagare, Samir Badran, för att ”behandla” paren på sin egen Freud-soffa. ”Terapeut” Badran förklarar sin egen relationslogik på detta tydliga sätt:

– Om jag lär känna Jasmine så kanske jag inte blir sugen på henne, därför ska jag inte lära känna henne. Jag ska bara ta henne innan jag lär känna henne och sen lära känna henne och bara bort med henne.

I kväll ser jag ”Hästmannen – sista striden”, SVT 2 20.00.

Ha!

Missa inte ”Ginas värld” på SVT Flow. Särskilt avsnitten om Snoop i ”The Wire” och den underjordiska världen i Las Vegas är makalösa.

Gah!

Att det fortfarande finns självskadande kvinnor som vårdas med brottslingar. Bra av ”Uppdrag granskning” (SVT1) att uppmärksamma det.

 ”Oj oj oj, jag har lite puls”, säger Micke Leijnegard.

Nice try.

Alla ser ju att ”Genikampen” är stendött.

Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat, konstaterade Albert Einstein.

Knappt har det svenska folkets vråldiss av fiaskot ”Atleterna” ekat ut så tar SVT exakt samma idé, vrider den ett halvt varv och kör ut till folket igen.

Det finns en mättnad på alla likartade tävlingsrealityformat. ”Wild kids”, ”Mästarnas mästare”, ”Atleterna”, alla kocktävlingar, ”Robinson”, you name it – alla byggs på samma sätt. Lag tävlar, dueller avgör, en åker ut.

”Genikampen”, SVT:s nya söndagsunderhållning, följer samma trötta koncept. Den nya vinkeln är att det är smarta personer som tävlar.

Bland deltagarna finns en karriärcoach, en astronom, en Mensa-medlem, en duktig programmerare.

Det är ett brokigt gäng, flera tycks vara ytterst kompetenta inom sina områden, vissa kan säkert klassas som genier.

Problemet är att de aldrig får visa det. Istället får de tjafsa om vem som ska hoppa fallskärm, gissa vilken poplåt som släpptes först på 80-talet och uppskatta hur långt ett flygplan är.

Vad ska vi med genier till när vi inte får lära oss något av dem? När de inte får visa sin spetskompetens? Då är de ju som alla oss andra. Det kan väl inte vara meningen?

Duellen, som givetvis utgör den dramatiska finalen, gick ut på att lägga pussel. Vi har sett det förr. I HUNDRA  ANDRA REALITYTÄVLINGAR MED VANLIGA SCHMUCKS.

Pussel. Galenskap.

Miljön är lika deprimerande som upplägget. Större delen av premiärprogrammet utspelades på en parkeringsplats. Några enstaka flaggor och två svarta tavlor hade satts upp för att hotta upp det lite. Duellen avgjordes i en lada. Sa jag att de skulle lägga pussel?

Micke Leijnegard gör en exakt repris av sin programledarroll från ”Mästarnas mästare”, varken mer eller mindre. Han påstod alltså att han vid ett tillfälle fick puls. Det var under allmänsbildningsquizen där deltagarna av någon anledning skulle stapla flyttlådor på varandra.

Kanske fick han puls.

Det var i så fall det enda som kan liknas vid ett livstecken i detta program.

Ikväll ser jag ”Vetenskapens värld” i SVT.

He!

”Skarsgårdsdoktorn” i ”Partaj” var fiffigt.

Eh?

”Genikampen” blev inte bättre av att den världsberömda astronomen svarade fel på vilken av våra planeter som är tyngst.

Eh?

”Genikampen” blev inte bättre av att den världsberömda astronomen svarade fel på vilken av våra planeter som är tyngst.

Allt handlar om perspektiv.

Det går att finna musikalisk tröst i dessa politiskt inskränkta tider.

Glöm U2:s sömniga skivsamarbete med det där padd-företaget och andra trista bevis för musikbranschens kräftgång. Utanför västvärldens etnocentriska strålkastarljus pågår ju en gränslöst spännande utveckling.

Dokumentärserien ”Fonko” (SVT2) tar sig i första avsnittet till Afrikas två ekonomiska och kulturella stormakter – Sydafrika och Nigeria. Där pågår en dramatisk förändring, men musikscenen är knappast homogen.

– Folk är bara intresserade av pengar, bilar, alkohol och droger, säger den feministiska sångerskan Ruby Gold om det nya Sydafrika.

Där samsas en kommersiell housesuccé i Johannesburg med en alternativ experimentverkstad i Kapstaden, hög arbetslöshet med en ny frihet att forma sina egna liv.  Men koloniala föreställningar sätter fortfarande sina spår och den folkliga musikstilen Shangaan electro blir ”accepterad” först när hippa britter börjar hylla den.

I Nigeria växer musik- och filmbranschen fram som en av landets största efter oljeindustrin. En knepig, vibrerande miljö av högutbildade ungdomar, enorma ekonomiska klyftor och en hotande terror i form av Boko Haram. Protestmusikern Fela Kutis inflytande över dagens kulturliv är fortfarande stort, men den medvetna och politiska musiken frodas vid sidan av hyperkommersiella hits.

”Fonko” skrapar kanske bara på ytan, men med små medel lyckas den sätta musiken i sitt historiska sammanhang. I kommande avsnitt tar de med oss till Västafrika, Angola och Ghana.

Mer kluven är jag inför omskrivna ”Tyrant” (TV3). Historien om den fiktiva diktaturen Abbudin i Mellanöstern känns tidvis onyanserad. Samtidigt ställer den flera obehagliga frågor om vad moraliskt ansvar verkligen innebär. Tyrannens son Bassam har sedan tonåren levt i USA och brutit kontakten med sitt blodiga förflutna. Men om han är den enda som kan arbeta för en demokratisk förändring inifrån, är det då inte hans skyldighet även om det kommer smutsa ned hans egna händer?

I kväll ser jag ”Genikampen”, SVT 1 20.00.

Ha!

”Sufflören”, SVT2. Kul att återse Andreas T Olssons fina genombrottspjäs.

Gah!

Den är dock bättre live än som tv-teater.

Man hinner inte sakna honom.
Eller märka att han varit borta.
I Fredrik Skavlans värld står tiden stilla.

Säsongspremiär, står det. Måste erkänna att jag blev förvånad. Kunde inte ens minnas att han någonsin varit borta. Eller att jag saknat honom. Så stor, så närvarande och totalt dominerande har Fredrik Skavlan känts de senaste åren. Hans tv-skugga har fallit tungt över alla andra. Han har dragit de tyngsta gästerna och ensamt konkurrerat ut alla andra. Och ibland är han riktigt bra, på sitt grunda trivseltevemanér. Men för lite hinner hända mellan säsongerna. Showen är för statisk. Och fredagens säsongspremiär kändes gammal redan när den började. MMA-stjärnan ”The Mauler” är knappast nyhetsstoff, utan känns redan väldigt etablerad och sönderintervjuad. Detsamma med norska humorspolingarna Ylvis. Ni vet, de där med ”What does the fox say”. Som var en superhit. 2013. Eller var det en repris av ”Skavlan” man valde att visa?
Då ska inte jag vara sämre. Så se nästa stycke som en repris, om ni vill. För jag har sagt detta förr:
Kanske är det dags för ”Skavlan” att ta en paus. Fundera över strategier och innehåll och därefter komma tillbaka efter en längre tids bortavaro. Svenska, och norska för den delen, tittare förtjänar en riktigt bra talkshow. Som inte trampar vatten och upprepar sig själv.

Alla älskar en underdog. Så är det ju. Frågan är om någon varit mera underdog än Doug Seegers. Från utslagen till världsturné och en plats i svenska folkets hjärtan. Historien om den hemlöse gatumusikanten som av en slump upptäcktes av Magnus Carlson och Jill Johnson värmer i hjärtat. ”Efter Jills veranda: Doug Seegers” (SVT1) tecknar en fin bild av hur dramatiskt musikerns liv förändrades av det där slumpartade mötet på en trottoar i Tennessee.
Lördag 20 september  ser jag Aston Villa – Arsenal (Viasat Fotboll).

Hurra 1
”Shame” (SVT2). En av senare års mesta feel bad-filmer. Michael Fassbender är helt magisk som tvångsmässig sexmissbrukare.

Hurra 2
”The story of film” (SVT2). Älskar att den här fenomenala serien går i repris. Avsnittet om film noir är guld värt.

Ibland behöver det inte vara så krångligt.
Där andra programkoncept försöker krysta fram skandaler, reder ”Skandal!” helt enkelt ut några ur verkligheten.

 
I en tid när gamla nedlagda tv-format återuppväcks på löpande band, och framfångsrika program kopieras till förbannelse – eftersom ingen just nu verkar kunna komma på något som känns verkligt nytt – kan det bästa vara att bara sluta krångla till det.
Att inte försöka hitta några tokiga personligheter, någon fräck inramning eller någon ny, sensationell krok.
Utan bara grotta ner sig i intressanta ämnen som folk vill veta mer om.
SVT gick på den linjen med lyckat resultat i somras, med Jens von Reis ”Retro”.
Och nu håller de det enkelt igen med ”Skandal!”, som hade premiär i går.
I sex avsnitt ska vi få några stora, inte alltför avlägsna kulturbråk utredda; ett tacksamt ämne såklart, då kulturella bataljer ofta kan te sig lite… oproportionerliga för utomstående.
Premiären handlade om dåvarande Konstfackseleven Anna Odells examensprojekt ”Okänd kvinna 2009-349701”, för vilket hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron – vilket ledde till att hon tvångsinlades på psykiatriska akutmottagningen på Sankt Görans sjukhus, och sedan retade gallfeber på både personal och allmänhet då hon avslöjade att det hela bara var konst.

 
”Skandal!” hade ambitioner att sätta in bråket i en samhällelig kontext (intressant), och följa upp med vad debatten fick för effekt på psykvården (oklart). Men den verkliga behållningen var att få höra Odell och hennes argaste kritiker – överläkaren David Eberhard (som har hunnit lugna ner sig lite på fem år, men fortfarande är klart sur) – ge sina vardera versioner av händelserna.
Produktionen höll sig objektiv, men man hade klippt det hela väldigt bra – och vem som är den skarpaste kniven i lådan av de två rådde det inga tvivel om när halvtimmen var över.
Eberhard verkar fortfarande inte ha fattat att hans sätt att reagera på Odells tilltag är en del av just den problematik hon ville belysa.

I kväll: ”Debatt” i SVT1.

Ja!
”Ginas värld” (SVT Flow). Bra varje gång!

Jo…
Det känns visserligen lite som att vad som helst kan bli en humorserie i Kanal 5 just nu. Men ”Bastuklubben” är ju faktiskt ganska roligt.

Karolina Fjellborg

Politisk bakfylla.

Lindrades bäst av torrostad Sören Holmberg och tv-treon Marcus Oscarsson.

Politiskt bakfulla släntrade vi oss till vardagen i dag. Vad hände egentligen?

Dagen var rörig. Reinfeldt lämnade in avskedsansökan, Anders Borg meddelade sin avgång. Jonas Sjöstedt lämnades tårögd eftersom han inte fick chans på Löfvén.

Raskt gick det. I mössan förvandlades yran till huvudvärk.

Vi som orkade vände oss till ”Agenda” och TV4:s ”Valet – dagen efter” för att få hjälp att få ordning på tankarna. Men huvudvärken tilltog.

Överallt dök valets vinnare Jimmie Åkesson upp och såg otäckt nöjd ut. I ”Agenda” gråtvalsade Sjöstedt vidare som en sårad skolpojke. Karin Jämtin förklarade kallt sin vänstermobbning och frågade i stället chans på Folkpartiet – som i sin tur gav S korgen eftersom de fortfarande är kära i M.

Hela havet stormar nu, och alla tycks bli utan stol att sitta på.

Ett par ljusglimtar räddade kvällen. I andra delen av ”Agenda” fick äntligen SVT:s vidunderliga valprofessor Sören Holmberg air-time. Han analyserade valresultatet utifrån Valu på sitt patenterade torrostade jordnötter-vis. Under valdagen var vi många som svor över hans frånvaro, tydligen lyssnade någon. Men det var så dags.

I TV4:s bakisprogram befann sig också årets stora tv-genombrott. Overkliga Marcus Oscarsson är mannen som slagit oss med häpnad genom denna valrörelse. Han är en unik figur.

Har han en CNN-aura? Eller en ”Antikrundan”-aura? Jag kan inte bestämma mig.

TV4:s politiska expertkommentator är en virvelvind, en naturkraft. Smart, formuleringssäker, en lysande kommunikatör, en fascinerande uppenbarelse. Det går inte att slita ögonen från honom.

Vem är han då? Han presenteras av TV4 som ”statsvetare och USA-expert. Undervisar i politik vid University of Denver i Colorado.”

Internationellt och läckert.

En googling visar att han är från byn är Odensås som ligger mellan Mörlunda och Virserum. Han hankade sig länge fram som lokalreporter i Kalmar län och tjatade sig sedan in på TV4 2012 för att kommentera USA-valet.

Marcus Oscarsson. En tv-treo vi vill se mycket mer av.

I kväll ser jag Juventus-Malmö i TV6.

He! Bengt Westerberg, vettigast under hela kvällen, i TV4:s ”Valet – dagen efter”. Du saknas oss.

Eh? Fortfarande samma ”Bekänn färg – vi hjälper dig att välja”. TV4, vakna, valet är gjort.