Trevlig tv är ibland så mycket mer än bara trevlig tv.

Både SVT och TV4 satsar på nostalgi – och gör det riktigt bra.

Fotbolls-VM tar en vilodag och livet känns rätt tomt och kallt.

Då drar både SVT och TV4 fram sitt sommartrumfkort, vid sidan av sport och deckare, nämligen den trivsamma nostalgin.

Allra bäst är ”Retro” (SVT1) – en dokumentärserie om popkulturella fenomen av gänget bakom ”Eighties” och ”Nineties”. Först ut är 80-talets dansvåg, med omåttligt populära filmer och tv-serier som ”Fame”, ”Flashdance” och ”Dirty Dancing”. Varningsklockor ringer med ett så trött programnamn som ”Retro” (jag tänker på trökiga sportpubar), men bakom detta döljer sig ett stort, bultande pophjärta.

Särskilt märks detta vibrerande intresse i fokuseringen på historien bakom dansvågen (”Soul train”, breakdance) och de små detaljerna som både sätter färg och säger så mycket. Unge Richard ”Crazy legz” Colon var dansande förgrundsfigur i Rocksteady Crew och den ”Flashdance”-skaparna vände sig till när Jennifer Beals rollfigur skulle göra de numera klassiska spinscenerna på golvet. Eftersom ingen annan kunde lära sig breakdance så snabbt tvingades Crazy legz sätta på sig en liten body, tajts och låtsas vara Beals.

– Det kändes lite…obekvämt, säger han nu.

Richard Herrey intervjuas om sin tid som dansare i tv-serien ”Fame”, men roligast är att se arkivbilderna där Ingvar Oldsberg intervjuar honom och några andra skådespelare på 80-talet.

Mycket stoff ska trängas in på en halvtimme, så ibland blir det lite väl skissartat och ytligt. Men alltid underhållande.

I TV4 är ”Förr eller senare” tillbaka, en ganska lättviktig men underhållande frågesport ledd av Hans Rosenfeldt. På pappret ser uppställningen Pernilla/Niclas Wahlgren, Kim Sulocki och Rickard Olsson inte särskilt upphetsande ut, men de lyckas hitta nya perspektiv på det uttjatade.

Sulocki drar en oväntat mörk anekdot om sin tid som barnskådis mot Ernst-Hugo Järegård i ”Skånska mord” – hur denne gick utanför manus och siktade en pistol mot pojkens huvud så att han började gråta.

– Ernst-Hugo kunde vara ganska krävande.

I kväll ser jag åttondelsfinal i fotbolls-VM (SVT/TV4).

Ha!

Lotta Schelin är nytillskottet i SVT:s VM-studio nu när Erik Hamrén seglat hem. Bra värvning.

Gah!

En vecka kvar till avsnittet om ”Twin Peaks” i ”Retro”.

Det kravmärkta sommargemytets egen Mahatma Gandhi är tillbaka.

Befriande nog lite mer sansad än vanligt – eller?

Ernst Kirchsteiger brukar dela folket i två falanger. De som älskar hans sprudlande överentusiastiska personlighet och de som inte står ut med alla filosofiska utsvävningar om träpaneler med själ.

Jag har alltid sällat mig till den andra skaran. Just därför var det både oväntat och befriande att mötas av en något nedtonad Kirchsteiger i säsongsstarten av ”Sommar med Ernst” i TV4.

I år tar han sig an den 300 kvadratmeter stora Esters gård utanför Örebro som han ”försiktigt vill ta i hand och leda in i framtiden”.

När han utan att ta till för många kraftuttryck ägnar sig ut sina små projekt medan hantverkarteamet drar det tunga lasset i bakgrunden är han svårslagen i inredningsgenren. Då är det ganska trevlig tv att se det slitna huset ändra karaktär och även om jag är ganska svårflirtad så går det inte att blunda för barfotamannens programledarkarisma. Tack vare att han till en början hushåller rätt bra med sina karaktäristiska renoveringsfilosofier känns till det till och med okej att slänga in ett ”känslan av Madicken blandat med mandelkubb” eller ett ”det här är en fin liten morot som förtjänar respekt” då och då. När han tillverkar en helt horribelt ful ljuskrona av en gammal tapet och slänger sig med sådana uttryck blir humorn obetalbar.

Men. Mot slutet spårar det hela ur en aning. När det är dags för matlagning tar den klassiska ernstenergin tar över. Har man bara fötterna i hyfsad närkontakt med jorden så är det svårt att köpa det extatiska tillstånd som han hamnar i av att slänga den ”klorofylliga delen av löken” över grillen. Så upphetsad som Ernst blir över en potatissallad är inte mänskligt möjligt att bli.

Detta kan vara ett tecken på att vi bara sett uppvärmningen och att det som vanligt finns lite för mycket av det goda att vänta i programserien.

Fredag kväll tittar jag på premiären av ”Retro” i SVT1 21.00.

Stefan Sköld

Klass

Gruppspelet i detta fotbolls-VM har nog varit det mest rafflande någonsin – i alla fall under min livstid.

Pass

Matchfri dag. Vad är det för påhitt? Kör i gång slutspelet på en gång.

Nerverna höll.
Petra Marklund sprängde genom tv-rutan.
Men vad pysslade Loa Falkman med?

”Du kanske är lite dum i huvudet”, säger Loa när Petra lite snällt säger att hon inte förstår opera.
Falkman tog tillsammans med fantastiska Malena Ernman operan till allsången, men lyckades med konststycket att förstöra stämningen i Sveriges trevligaste program.
Han bekräftade tyvärr fördomarna om det manliga egot från finrummet.
”Det här programmet kommer jag att minnas” svarade Petra kvickt på Loas plumpa kommentar.
Vi har sett det här förut.
Som när Gina Dirawis debut i Melodifestivalen 2012 överskuggades av en Thorsten Flinck som smekte hennes rumpa i direktsändning.
Det är ingen ursäkt att Thorsten såg Gina som ”en ung flicka jag inte ser på som en kvinna..” eller om nu Loa tyckte att Petra ställde en dum fråga.
Falkman verkade tro att det är han som är kungen på Skansen och precis om Flinck tog sig friheter.
Kanske är det så enkelt att Loa inte klarar av att stå bredvid en ung kvinna och behandla henne som en jämlike?!
För den som äger Skansen är Petra Marklund.

Petra inledde årets allsång med att avväpna en helt annan situation.
Nerverna, som hon har försökt lugna med hjälp av bland annat meditation.
Hon inledde sändningen med: ”Jag känner mig absolut inte trygg. ”Vad har jag gett mig in på. Det här kanske är fullkomligt idiotiskt”.
Petra så långt ifrån ”dum i huvudet” man kan komma.
Visst, hon har tagit sig an ett av det mest prestigefyllda tv-jobbet i Sverige. Och ett av det svåraste.
Du ska inte bara leva upp till dina föregångare utan också överleva kritikerna, Twitter-maffian, en kräsen tv-publik, och en släng av gubbighet.
Men hon briljerade. Solen sken på dig. Och du gjorde allt med det där leendet.
När vi trodde att ingen kunde överträffa Måns Zelmerlöws fallenhet för det folkliga, intog Petra direkt sin plats.
Hennes allsångspremiär kändes äkta, varm, genuin.

Och vi kunde inte få ett bättre avslut än den från Ace Wilder, som satte fingret på det jag tror alla svenskar känner just nu.
Don´t wanna to work!!
Semester!

I morgon kväll tittar jag INTE på fotbolls-VM, utan jag vänder mig till min trogna vän Netflix och river av de sista avsnitten av ”Orange is the new black”.

HELENA TRUS
helena.trus@aftonbladet.se

Tack!
Petra Marklund potpurri med bland annat ”Strövtåg I Hembygden”. Mina öron spann.

Oh yes!
”Lotta på Liseberg” känns som ett förband till Skansen, som är huvudakten i allsångssommaren. Det är en enorm klasskillnad!

Melodifestivalen har förstört svensk tv.
Därför är det så lätt att håna allsången.

Med sommarlovet kommer allsången. Och först ut var ”Lotta på Liseberg” i TV4.
Men det mest överväldigande från tv-kvällen  var att solen faktiskt sken någonstans i Sverige. Bara det är glädjande.
”Lotta på Liseberg” är annars som flintastek, lådvin och husvagn.
Det är utan särskild finess, men det får oss att le.
En scen, några björkar, prästkragar och folkkära artister som sjunger låtar vi känner igen.
Det behöver egentligen inte vara svårare än så att göra tv.
Tv-tittarna är bortskämda med storslagna produktioner i Melodifestivalklass, som har satt standarden för svensk tv.

På sommaren lämnar vi allt det nya bakom oss. Det var 1987 som Arja Saijonmaa klädd i axelvaddar sjöng ”Högt över havet” i Melodifestivalen. Då som nu behöver hon bara en kamera och en mick för att charma publiken.

I ”Lotta på Liseberg” är det som att tiden har stått stilla. Men det gör inget.
Då är det torrdass och kallvatten.
Det enkla ljuva livet, bortom stress, diskmaskiner andra moderniteter.
Det är det Lotta påminner oss om.

Att håna allsång är att gå den enkla vägen.
Kanske ska vi i stället bejaka det vackra i att samlas och sjunga.
Den kräver ingenting av oss men det får i alla fall publiken att le.
För visst är det vackert när regnbågsflaggan vajar i publiken och när en tår fälls från ett fan som får se sin idol Yohio på scenen.
Allsångsprogrammet upplevs stundtals som ett väckelsemöte.
På vilken annan scen känns helt naturligt att programledaren hänger i en gungande hammock på scenen och frälser sina gäster?

Humorn för kvällen stod komikern Per Andersson för, som hade skrivit om låttexten ”Aga har legat med papiljotter i natt” till ”Ada har legat med Harry Potter i natt”.
Jo, för er som missat det så spelas programmet in i Götlaborg.

Efter ”Lotta på Liseberg” dammar TV4 av en gammal Beck-film från 2006.
Kan det bli mer sommar!?

I tre år tog Måns Zelmerlöw fajten mot Lotta Engberg.
I morgon kväll står Petra Marklund i SVT inför sommarens största tv-utmaning när hon debuterar som programledare på Allsång på Skansen.
Det kommer i alla fall jag inte missa!

Helena Trus
helena.trus@aftonbladet.se

JA!
Tror minsann att Lotta Engberg hade en snus under överläppen i sändning. Så 2014!

FINA!
Jasmine Karas tårar när publiken sjöng för henne på födelsedagen.

Klass är klass.
Lindeborg håller än.

För många började VM med SVT:s dokumentär ”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer”. Vi kastades tillbaka till sommaren 1994 med alla de där magiska ögonblicken som nu är en del av vårt kollektiva medvetande.

Jag har tänkt en del på de där gamla matchbilderna vi fick se igen. Kommentatorernas ord vid de avgörande lägena; Arne Hegerfors ”Nu firar vi midsommar i Pontiac silver doouum”. Bosse Hanssons ”och då kan vi inte förlora den här matchen med 1-2 som vi brukar göra i VM numera.”
Det var en annan ton då, ett annat sätt att referera tv-sport. Jag kan sakna den.
Men vi får lite av den gamla skolan även nu. Staffan Lindeborg var på plats i USA -94. Han agerade tredjekommentator bakom Arne och Bosse, men styrde bra matcher såsom semifinalen Italien-Bulgarien.
Jag gillar fortfarande Lindeborgs stil men jag har funderat på om det mest handlar om nostalgi, hur hans ordmelodi påverkar mig, gamla meriter. Det har hänt en del sen -94 och de senaste åren har Lindeborg inte fått chansen att kommentera så mycket högklassig internationell fotboll. Kommentatorer mår bra av träning, formen avgörs till stor del av att regelbundet vara ute och jobba på de stora arenorna. Svenska cupen och sim-EM borde inte räcka till.
Men under Belgien-Ryssland satt tajmingen nästan perfekt. Ibland föll han in i att rabbla efternamn, men det var okej. Rutinen, rösten, kunskapen är högsta kvalitet. Lindeborg är fortfarande guld.
Chris Härenstam är SVT:s försteval i Brasilien, det är han som teamar upp med stjärnan Glenn Strömberg.
Jag förstår det valet. Det måste dock kännas lite surt för Lindeborg.

Med Johanna Frändén framme vid ståbordet blir med ens dynamiken betydligt bättre i SVT:s VM-studio. Frändén har ett annat angreppssätt till fotbollen, har en bred koll som både inbegriper såväl det taktiska som det kulturella. Samtalet får nya vinklar, är viralare till sin natur, det har möjlighet att sticka i väg i djupled.
Behåll henne där nu, SVT.

I kväll fortsätter jag se VM.

He!
Hasse Backe, bäst just nu.

Eh?
TV4Play. Svajigare än Sydkoreas backlinje.

Knastrande snö. Blänkande hissdörrar. Social iskyla.

Lyckos er som har ett sommarlov och en hel första säsong av ”Fargo” (HBO Nordic) kvar att se.

– Är det här vad du vill?

Den enkla frågan ställs av yrkesmördaren och hobbyoraklet Lorne Malvo (en makalös Billy Bob Thornton) till försäkringsförsäljaren Lester Nygaard (en makalös Martin Freeman). Det handlar inte om slump, utan om val. Nygaard är mobboffret och den menlöse mannen som får nog och i ett anfall av kombinerad feghet, förslagenhet och undertryckt ilska sätter igång ett dödligt dominospel som kommer att färga Minnesotas snö röd.

Mitt i all förstörelse står den klipska landsortspolisen Molly Solverson (en makalös Allison Tolman) med sina sorgsna ögon. När männen runt omkring henne vacklar går hon till handling, envis och klarsynt. Hon är stans rättvise sheriff, fast utan en cowboyhatt full av macho-ego.

Seriens skapare Noah Hawley har berättat i intervjuer att det Minnesota han försökt skapa inte är byggd på verkligheten utan på bröderna Coens ”Minnesota” i filmen ”Fargo”. Den kalla naturen och ensligheten skapar en stoisk, torr humor och en skandinavisk rädsla att ses som oförskämd som gör att Nygaard knappt lyckas avsluta en hel mening under seriens gång.

Perfektionen i miljön och atmosfären går igen i utmejslingen av minsta bifigur, för de är alla intressanta och tillför något utöver sin funktion i handlingen. Särskilt nyfiken är jag på Mollys luttrade pappa, ex-polisen Lou (Keith Carradine), och de traumatiska hemligheter han bär på.

Tonträffen är exakt och balanserar mellan det förtvivlat empatilösa och det tröstande humanistiska. Tillsammans med ”True detective” och ”Louie” är ”Fargo” det bästa som hänt tv-världen 2014.

Samtidigt i ”gammel-tv” hade ”Sommarkrysset” (TV4) premiär. Det skulle lika gärna kunna vara repriser för allt ser likadant ut som förra året. Och året innan dess.

Lite mer Sean Banan bara. Och en app.

I kväll ser jag dokumentären ”Nunnan”, SVT2 22.00.

Ha!

Det märkligt låga ljudet på kommentatorerna i VM jämfört med publiken. Man hör knappt dem.

Gah!

Man hör knappt dem.

Tittar du inte på fotbolls-VM?
Här är fyra festliga anledningar till att du måste tänka om.

Hela världens ögon riktas just nu mot Brasilien och fotbolls-VM.

Vi svenskar har hittills bänkat oss framför tv:n, trots att vårt landslag inte kvalade in till turneringen. Matchen Brasilien-Mexiko lockade runt 1,5 miljoner tittare i TV4. Det är imponerande.
Men fortfarande väljer ju majoriteten av svenska folket bort VM.
Vilka märkliga typer ni är. Tycker ni det verkar trist eller?
Ni måste ha missat att det här är det festligaste fotbollsmästerskapet någonsin.
Här är fyra saker du inte har en aning om och som gör årets VM roligare än någonsin.

• Glenn Strömberg.
”Ieeauuu!” ”Oooouuuuhh!” Vi fotbollsälskare har haft en viss Glenn Strömberg-mättnad de senaste åren. Han har dykt upp i lite för många sändningar och i för många kanaler. Men under VM har han lagt i en ny växel som vi inte sett tidigare. Kronan på verket är hans ljudliga uttryck – soundtrack of dramatik. Och väldigt lustiga att höra.

• Den magiska sprejen.
Jag vet, det verkar helt sjukt, men domaren springer numera runt med en sprejburk bak på kortbyxan som den värste klottraren. Han halar fram burken vid frisparkar, ritar vit ring runt bollen, ett långt streck framför muren – och ingen vågar fuska med avstånden. Och efter 30 sekunder försvinner färgen som genom magi. Otroligt.

• Klockan.
Ni vet den där tråkiga fyrkantiga skylten som fjärdedomaren brukar hålla upp och som man aldrig ser vad som står på den? Ja, den är nu utbytt mot en mycket roligare, halvrund klocka som ser ut att ha fallit av en jätte i Lilleputtland. Mycket festligt att se, varje gång.

• Målkameran.
Mål eller inte mål? Som man kan irritera sig på felaktiga domarbeslut. I VM slipper vi detta. Med det som kallas Goal-Line Technology får domaren på en sekund en signal på sin klocka om det var mål. Som en hypermodern pushtjänst, alltså. Under matchen mellan Frankrike och Honduras var målkameratekniken helt avgörande. Som grädde på moset skrev VM-bollen Brazuca direkt på Twitter: ”Trust me. Goal.” Bananas!

I kväll fortsätter jag titta på VM.

Eh? 1
Chris Härenstam åkte på rännskita – och missade VM:s hittills roligaste match.

Eh? 2
Är det någon prestige-grej SVT sysslar med när de nu åter har placerat Johanna Frändén i avbytarsoffan?

En rafflande comeback.

Ett knippe nya tv-serier.

Men trots ”24” lyckas TV3 ändå med att kännas som en dåligt vädrad sommarstuga.

I gårdagens tv-krönika skrev Martin Söderström om hur VM-febern vägrar infinna sig. Välkommen till mitt liv – jag har inte ens en längtan efter att bli smittad. Men total öken är det inte i de övriga tablåerna. TV3 visar ”24: Live another day” varje tisdag, den 12 avsnitt långa comebacken för Jack Bauer, och den följs av  ”Intelligence” på samma kanal.

”24” lider visserligen av det faktum att det känns som att inget förändrats sedan sist. Vi har ju trots allt sett Jack på flykt förr, alltid i ett desperat försök att övertyga presidenten om att endast han vet hur terroristerna ska slå till framöver.

Och att Stephen Fry spelar den brittiske premiärministern, det lät ju lysande från början… Men vad är poängen med att anlita Fry om premiärministern inte får stå ut på något sätt? Här försvinner han helt.

Men kanske utvecklas hans roll längre fram? Det är ju det som är grejen med ”24” – överraskningarna. Det som alltid fungerade förr gäller även nu. ”24” är en oerhört driven, 60 minuter (med kisspauser) lång actionsymfoni, med välsvarvade tonartshöjningar som förändrar allt,  just när man tror att man lärt sig nynna med.

”Intelligence” är i jämförelse falsksång, en för all del påkostad men trist cyberserie där klickandet bakom blåflimrande datorskärmar alltför sällan matchas av samma driv som i ”24”. Det är heller inget vi behöver investera så mycket i. Serien är nedlagd i USA, liksom två andra av TV3:s sommarsatsningar, ”The Michael J Fox show” och ”The crazy ones”. Sommar-tv brukar beskyllas för att innehålla repriser, men TV3 lyckas med konsttricket att visa nytt men ändå få oss att känna som att det är gammal skåpmat.

I kväll börjar jag beta av andra säsongen av ”Orange is the new black” på Netflix.

Ja!

Magnifik avslutning på en lysande säsong av ”Game of thrones” (HBO Nordic, C More Series).

Ja!!

Tony Hale, fantastiskt rolig med små medel, i ”Veep” (HBO Nordic, C More Series).

Något är inte som det brukar.
Hur jag än gör så går det inte.
VM-febern vägrar att infinna sig.
Jag säger inte att det var bättre förr. Det är inte det jag säger för det är inte sant. Men skillnaden mot nu är monumental. Inför tidigare fotbollsmästerskap har jag varit klichébilden av en svensk man. Jag köpte ny, större och bättre tv för att maxa fotbollsfesten. Jag markerade samtliga matcher i en väggkalender och såg hellre obskyra matcher än lämnade hemmet. Det dracks öl, det åts chips. Det skreks en hel del.
Under VM 2006 tror jag att jag såg nog varenda match. The full monty. Rubbet.
Ni får kalla det galenskap. En sjukdom rent av. Men det är i så fall en sjukdom jag saknar.
För hur jag än försöker så drabbas jag inte av VM-feber 2014. Fotbollspeppen är som bortblåst. Och det har inte ett dugg med att Sverige inte är med att göra. Det är snarare skönt att slippa den stressen och skammen det innebär att se de svenska bonngrabbarna göra bort sig inför en kvarts miljard tv-tittare.
Jag kollar och kollar, men inget händer. Är inte hatisk, inte gnällig. Bara helt tom.

Jag ser SVT:s asfula studiobygge och känner ingenting. Kan störa mig på att (briljanta) Johanna Frändén förpassats till en diffus roll i deras flumsnackarsoffa. Hon förtjänar en plats längst fram. Jag kan sitta stum över TV4:s lite mer… köttiga inramning där en kortkort klänning sitter inklämd mellan två trista gubbar som rapar floskler innan det blir reklam igen. Allt i grälla färger och hurtig ton. Det känns inte så fräscht.
Men jag vill inte ha det såhär.
Jag vill ju hoppa i soffan. Skrika, gråta, heja, hurra, få gåshud och glädjefnatt.
Ni måste hjälpa mig. Hur ska jag göra? Hur gör ni? Vad måste ske för att VM-febern ska drabba även mig?
För det är ju, om vi ska vara ärliga, ingen riktig sommar utan den.
I kväll tittar jag på Brasilien – Mexiko (TV4).

Hurra!
”Michael Palins Brasilien” (SVT1). Trevlig och storögd reseserie som dammas av lagom till VM.

Nja…
”Orange is the new black” (Netflix). Överskattat, rasstereotypt och med en huvudperson man avskyr.

Hon är gammal och grå, men klipsk som få.

Miss Marple har vi sett många av. Den senaste är lika nödvändig som ett femte hjul.

Miss Marple är tillbaka på TV4. I kväll gick hon upp mot fotbolls-VM, vilket kan vara smart tablåläggning för de av oss som inte har vett att uppskatta bollandet i Brasilien. Miss Marple uppfyller trots allt ett ursvenskt behov av engelska mord i sommarnatten. Men hon har sett bättre dagar.

Den nuvarande serien började 2004 i Storbritannien, med Geraldine McEwan som Marple. Som väntat betade den av den ena Agatha Christie-historien efter den andra (och det finns många), men ibland med vissa förändringar. Stenhårt konservativa Christie-fans har gått i taket ibland, men om man aldrig gör förändringar som ger något nytt tappar man all lust. Den brittiska kostymdeckarfabriken har tillräckligt mycket av ett löpande band ändå.

Historierna har ju trots allt berättats så många gånger förut – och bättre. På 60-talet gjordes filmer med Margaret Rutherford där Marple blev närmast en slängig primadonna. Det gick helt emot böckerna. Christie förfasades.

Den ultimata Miss Marple är och förblir Joan Hickson i en serie tv-filmer på 80-talet – en spröd, försynt liten sparv som lurade i den brittiska landsbygdens överflöd av giftmördare att hon var en smula bakom. Det sägs att när Christie först träffade henne tjugo år tidigare sa hon till henne ”en dag kommer du att bli min Miss Marple”.

Den Marple vi såg på tv ikväll, Julia McKenzie, har burit tantkoftan stolt sedan 2009 då hon ersatte McEwan. Hon gör vad hon kan, men är en grå mus i jämförelse med en del av företrädarna. Och det gäller även gårdagens mordmysterium. Vi är nu nere och gräver bland Christies minst kända, minst ansedda noveller.

Mitt råd? Stäng av TV4 och slå på Netflix. Häll upp en sherry och se om de gamla Hickson-filmerna.

Ja

Anna Blomberg briljerar i sin show på SVT Flow.

Nej

”America’s funniest home videos” anses vara primetime-underhållning på Kanal 5.