Kristoffer har lasrat ögonen och ligger hemma i sängen med svarta solglasögon á la Stevie Wonder. Han är typ blind. (Jag vet inte hur det är i Sverige, men på Åland så rör sig ishockeykillar med magrutor i flock med sådana här smala snipiga historier på näsan när de kör muskelbåtar på sommaren. )

Enligt flera oberoende säkra källor har jag förstått att smärtan efter ögonoperationen ska gå över efter något dygn sådär. Men Kristoffer hävdar att han ska ha ont i veckor, kanske MÅNADER. Nu har jag ställt in alla helgens planer för att jag ska gå hemma som något annat hembiträde och mata honom med sked. Jag kan ju ändå inte dissa någon som är blind.

Sen – när han tillfrisknat ska han flytta till Åland och leva det glasögonfria singellivets glada dagar.

Och då är det ändå jag som stått ut med nördbrillorna i två år. Tacken liksom.