Jag ramlade i går. Stod och pratade med min före detta kollega/vän/mentor Anna när Kristoffer kom för att hämta upp oss och jag tog tag i Annas arm för att inte halka och jag hinner knappt ta ett kilklackssteg fram på den glashala isen innan vi lyckas dra ner varandra. Så ligger man där och stirrar upp i natthimlen. Det är något så otroligt förnedrande med att ramla. Man har absolut ingen värdighet när man ligger där med uppskrapade armbågar och kravlar. Du kan vara hur jävla cool som helst, du kan ha en 5000-lappsjacka, beskrivas som ”sval”, jobba med något hippt, känna Gry Forssell, vara följd av Fredrik Wikingsson på twitter och ha en kille som ser ut random snubbe med markerade käkben ur en reklam från Axe, men när man väl ligger på marken och desperat försöker klösa sig upp så är man fan inte särskilt mycket att hänga i julgranen.

För några vintrar sedan levde jag ett väldigt deppigt liv. Min före detta kille hade under hösten kastat ut mig med buller och bång och jag tillbringade vardagskvällarna med att titta på ”2 1/2 män” och tröståt vispad grädde tills jag mådde illa. Den vintern alltså.

Jag tror jag halkade över 20 gånger.