När jag flåsade mig upp för trapporna i trapphuset så hade jag en pirrande känsla i kroppen. Tänk om det inte är så att Kristoffer lämnat mig. Tänk om det bara är ett jävla skämt alltihop. Tänk om jag öppnar dörren och det är totalt tyst – men det är en spänd ansträngd tystnad det är samma tystnad som uppstår på en cirkus när direktören sagt ”Och får jag be om största, möjliga TYSSST-NAD” – för vilken sekund som helst kommer Kristoffer och alla mina vänner och bekanta och kanske till och med någon granne och någon gammal lärare (nej förresten, ingen lärare) hoppa fram och ropa ”SUPRAAJS!!”. Och så fylls rummet av ballonger och girlanger! Någon bär på en tårta med texten ”busted” i knallröd glasyr! Någon annan håller i en konfettikanon som sprutar guldiga pappersflarn över hela rummet! Folk blåser i partytutor! Alla är redan lite champagneglada och kramiga för de har hunnit svepa ett glas innan jag kom hem och jag får en rolig men fånig hatt på huvudet! Och så skulle jag stå alldeles häpen och lite bortkommen och titta på alla och säga ”men vad har ni nu hittat på?”.

… men så blev det ju inte.

Jag kom innanför dörren och så var det bara tyst.