Det är dagen efter. Allting är över. Melodifestivalen, Ålandshelgen. Jag känner mig helt uttömd. Vi går till Hesburger och jag beställer glass. Jag har verkligen svårt att inse att snabbmatskedjornas mjukglass inte är mjukglass på riktigt utan bara en kall vit massa. Vid bordet framför mig sitter en mamma med sina två blonda barn. Mamman är gravt överviktig och framför sig på bordet har hon en kycklingsallad i plastlåda. Och extra currymajo. Och pommes frites. Och en fet cola. Hon tog ”det nyttiga alternativet”. Hennes barn äter burgare och hon kastar trånande blickar när barnen tuggar på sitt. Den där mamman alltså, hon har råttfärgat slitet stripigt hår, hennes ansikte saknar all form av lyster, ögonen är tomma, hon har klätt sig i en hur många XL som helst-t-shirt för att dölja sig. Jag mår dåligt av att se henne. Se hur hon klämmer omsorgsfullt på majonäspåsen och slickar upp det som hon råkar söla på fingarna. Jag har ingen aning om vem den här människan är, hon kanske är den lyckligaste kvinnan på jorden, men det mesta tyder på motsatsen.

Jag känner mig så rädd. Livrädd för att det en dag kan vara jag som är hon.