Jag har varit ett vrak i dag. Hela dagen har jag gått runt på Södermalm som en vandrande kris med en stor Seven Eleven-kaffe. Jag har lipat flera gånger. Jag som nästan aldrig gråter. Jag har grubblat och sparkat grus framför mig på gatan. Jag har suttit på en bänk vid Björns trädgård och lipat bakom solglasögonen för människorna som knegar vid kärnkraftverken för att rädda sitt Japan. Jag har bläddrat i tidningar och sett hur jävligt det är i Libyen. Jag har nästan hulkat för att jag blivit så berörd av artikeln om Aftonbladet-fotografen Peter Wixtröms kamp mot cancern.

Det var rätt befriande, ändå, men jävligt konstigt att gå ut på stan och gråta.

Kanske jag börjar bli svår.

Hoppas verkligen inte det.