Nu är det drygt två veckor kvar tills Kristoffer flyttar. Separationsångesten börjar smyga sig på. Nu ligger han där i sängen när jag vaknar, men om två veckor är det tomt, då finns bara en osoven prydligt bäddad sänghalva kvar. Därför känner jag mig tvungen att hela tiden berätta för honom hur viktig han har varit för mig. Den här TACKSAMHETEN, den är på gränsen till övernaturlig. Så här lät det i morse:

 

Jag: Du är den bästa mest underbara människa jag någonsin har träffat i hela mitt liv. Jag önskar dig inget annat än att du ska få vara lycklig och frisk och glad resten av ditt liv. Om du bara visste vad mycket du har betytt för mig. Du har betytt så mycket. Tänk om vi inte träffats? Jag skulle inte vara samma människa. Förstår du, du har varit med och format min själ!

(Han tänker: hjälp, varför i helvete flyttade jag ihop jag med Agneta Sjödin?)

Han: Mmm… tack du med.