Den här nyheten, den får mig att bli väldigt väldigt nedstämd. Jag gillar Adam Alsing, eller ska vi säga sanningen: jag är på gränsen till besatt. När Kristoffer och jag fortfarande bodde ihop så hade jag drygt tio minuter under frukosten då jag ville ha det knäpptyst för att lyssna på ”Äntligen morgon”. Direkt Kristoffer så lite som skramlade med en tesked så suckade jag dråddjupt och dramatiskt och om han försökte ställa en försynt fråga så högg jag irriterat med ett ”TYST”. Som en husse som är så van vid sin skällande hund att man ber den vara tyst innan den ens har skällt.

En morgon under den heliga radiostunden så gjorde Kristoffer en ansats till att börja prata om någonting och då, då tappade jag det totalt. ”KAN DU FATTA ATT DET HÄR ÄR DEN VIKTIGASTE STUNDEN PÅ HELA DAGEN??” skrek jag frustrerat. Och eh, nej det kunde han väl inte riktigt fatta – den gängse uppfattningen är väl att pojkvän är viktigare än morgonradio.

Nu slutar Adam Alsing på radion och börjar med sport i TV 3. Och det här känns som att han lämnar mig. Även om det så är en hel hög med underbara Adam Alsingar kan det inte väga upp det hat jag känner gentemot sport.