Jag går glad i hågen i trapporna på jobbet med en redbull i handen och känner mig lite glad. Jag träffar någon kostymsnubbe och ler Laura Ingalls-style och han hälsar! Jag hälsar glatt tillbaka. Jag blir upprymd över det här ”hejet”, jag tänker att man borde hälsa på alla i det här huset. Vi jobbar ju ändå inom samma koncern. Vi driver Schisted framåt! Alla borde hälsa på alla, vara en enda stor familj osv.

Och så ser jag att jag är på väg i möte med någon ny gubbe i kavaj och jag laddar fan för den här hälsningen. Nu ska jag sprida glädje! Jag går igenom alltihop i huvudet ordentligt. Tonläge, leende, vinka eller inte vinka? Nej kanske inte vinka, gud jag måste harkla mig. Så söker man ögonkontakt, får en flackande blick tillbaka. Man säger hej.

Inget svar.

Och just DÄR önskar jag att det kom en tunnelbana jag kunde hoppa framför.