Olika typer av cyklister som jag reflekterat över/irriterat mig på sedan jag började cykla till jobbet:

1. Sportcyklarna. Alla dessa mountainbikedårar som ligger över cykeln i 90-graders vinkel och klär sig i cykelbyxor med neondetaljer, sportjacka, strömlinjeformad hjälm och smala orangea glasögon som ska skydda från insekter (?). Dessutom är cyklarna utrustade med sidoväska, 799 växlar och nån vattenflaska på ramen – seriöst ni ska cykla till jobbet inte något jävla prestigelopp i bergskedja i Frankrike?

2. Indiecyklarna. I min del av stan, söder, så romantiseras det mycket kring att ha en cykel. Den ska helst vara upphittad på en soptipp och den ska vara i så risigt skick att den KNAPPT går att använda. Sedan ska man cykla JÄTTELÅNGSAMT. När cykeln precis håller på att välta omkull – då tar man ett tramp. För i helvete: GÅ I STÄLLET, det går snabbare!

3. Nervvraken. Tanter som blivit beroende av ringklockan och plingar direkt något rör sig inom en diameter av 500 meter av rädsla att det ”kan vara fara på vägen”. Oftast är det en bil eller en fotgängare. I mindre sällsynta fall typ en fågel eller en plansch som blåst ner från en vägg.

4. Föräldrar med barn i någon jävla kärra på släp.

Skaffar en segway snart.